Bande à part (1964)

16 maj, 2014 12 kommentarer

decadesDen franska nya vågen är inte min typ av våg. Att det är så konstaterade jag för ganska länge sen. För några år sen hade nämligen SVT ett tema där de körde ett gäng nya vågen-filmer. Det var Godard, Truffaut, Resnais och så Agnès Varda och hennes Cléo de 5 à 7. Den enda film som jag riktigt uppskattade av de tio filmer jag såg var just Cléo de 5 à 7 och den fick ”bara” en stark trea. Varför babblar jag om det här? Jag borde väl veta bättre än att titta på en nouvelle vague-film? Ja, kanske det, men nu är det så att när decenniekompisarna Christian och Henke kallar, ja, då ställer jag givetvis upp. Dessutom var det ganska länge sen SVT körde det där temat så jag kanske hade mognat. Så tänkte jag.

Filmen vi skulle se var Bande à part. Det kanske ringer en klocka när ni hör titeln? Det kan bero på att en viss Quentin Tarantino lät sig inspireras av filmen när han på tidigt 90-tal grundade och framförallt namngav sitt filmbolag A Band Apart.

Filmen börjar och jag känner direkt en oro. Förtexterna bjuder på jobbig snabbklippning och jobbig snabbjazz. Här ska det lekas har regissör Godard tänkt, tänker jag.

Jag drar handlingen i korta drag. Två män, Franz (Claude Brasseur) och Arthur (Sami Frey) går och läser engelska på en vuxenskola och träffar där Odile (Anna Karina). Av nån anledning nämner Odile att hon bor hemma hos en faster (var det väl?) och att det där finns en stor hög med pengar i ett skåp. De tre planerar att stjäla pengarna.

Till en början var jag mest förvirrad. Varför går de här två vuxna männen i skolan? Men det var väl typ komvux antar jag. De verkar inte vara helt engagerade i undervisningen. Apropå den där lektionen så var det en värdelös scen också. Den kommer tidigt i filmen, då när man liksom vill komma in i filmen, förstå vad den går ut på. Då får man en lång scen där en lärarinna börjar predika om att man inte ska lära sig vardagsengelska. Nej, man ska lära sig läsa Shakespeare. Hon börjar läsa en pjäs av Shakespeare och direktöversätter till franska. Det pågår många långa minuter. Urtråkigt och inte en speciellt bra lektion eftersom det bara är läraren som har texten. Det fanns förmodligen någon filosofisk poäng att hämta här.

Jag tittar nu på mina anteckningar från när jag såg filmen. Det står att männen är som pojkar och kvinnan är som en flicka. Allt är en fånig lek. När Franz och Arthur väntar i närheten av huset där pengarna finns på att Odile ska komma tillbaka efter att ha kollat läget så funderar jag på vad de håller på med. De kör runt med sin bil på en lerig gårdsplan och leker rally. De springer runt, slåss och fånar sig i största allmänhet. Verkligen bra och anonyma tjuvar.

Eller ska de egentligen vara skolpojkar, typ 18-19 år, men spelas av 30-åringar? Nåt skaver här.

Filmen är aldrig bra. Det finns tendenser till nåt bra men det slarvas bort. När Franz och Odile är ensamma så har de en dialog och ett spel som faktiskt verkar vara på riktigt. Men det får vi uppleva bara några korta stunder mot slutet av filmen.

Jag gillade inte heller berättarrösten som droppade den ena kvasifilosofiska sanningen efter den andra.

Om jag tänker efter riktigt noga så fanns det fyra saker jag gillade:

Odile (Anna Karina) är ute och cyklar i början av filmen

Anna cyklar

Våra vänner försöker vara tysta i en minut på ett kafé (det blev 35 sekunder)

Tystnad

Våra vänner dansar på samma kafé i en märklig scen

Dans

Odile och Arthur passerar en butik med en skylt där det står NOUVELLE VAGUE. Meta!

Nouvelle vague

I övrigt var det inte min typ av film. Jag märker också att jag är betydligt hårdare i min betygsättning nu. Om den här filmen hade ingått i SVT:s tema så hade den fått en tvåa då.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tycker mina decenniespanarkompisar? Vågar de ge sig hän eller agerar de vågbrytare som jag?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Advise & Consent (1962)

9 maj, 2014 4 kommentarer

decadesCharlesNär förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.

Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.

Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?

En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.

En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.

Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.

Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.

Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.

Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!

Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

To Kill a Mockingbird (1962)

2 maj, 2014 10 kommentarer

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady och Lufsen (1955)

28 februari, 2014 8 kommentarer

decadessiameserNär Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”…

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Roman Holiday

21 februari, 2014 17 kommentarer

decadesAudreyTitel: Roman Holiday
Regi: William Wyler
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Fredag och då fortsätter decennietemat! Vi är inne på 50-talet.

Prinsessa på vift, som den heter på svenska, måste väl sägas vara en klassiker. Jag har i alla fall hört ganska mycket om den. William Wyler regisserade. Audrey Hepburn spelar prinsessan som kallar sig Anja, åtminstone för sina vänner, nyfunna sådana. Kommer hon alltså från ett rysktalande land? Eller åtminstone ett land där man talar ett slaviskt språk? Filmen är väldigt noga med att inte nämna vilket land det är. Anja är på goodwill-rundresa i Europa. Det hela går ut på att hon ska tala sig varm om europeiskt samarbete och samtidigt hälsa på, skaka hand med, så många celebriteter som möjligt. Anja stortrivs… inte. En kväll i Rom rymmer hon och drar ut på stan för att leva lite vardagsliv. Well, vardagsliv och vardagsliv. Drogad av sin läkare eftersom hon ”nedstämd” blir hon ”berusad” och hamnar efter diverse turer hemma hos journalisten Joe Bradley (Gregor Peck). Joe inser efter ett tag vem hon är och inser även att han har världens scoop i sin lägenhet, i sin säng! Vad göra?

Gregory Peck är liiiite för träig och Audrey Hepburn är bara fööööör sööööt och oskuldsfull för att min hjärna kan ta det här på allvar så att jag blir riktigt berörd. Introducing Audrey Hepburn stod det under förtexterna. Betyder det att Roman Holiday var hennes första film? Imponerande i vilket fall. Hon är som en chokladpralin med jordgubbsöverdrag och extra strössel. Det kan bli i sötaste laget. Men hon är förstås ändå ljuvlig.

Jag har insett att gamla amerikanska manliga skådisar, främst under 50-talet, inte riktigt är min grej. De är så präktiga, torra och lite tråkiga i mina ögon. Peck likaså. Fast viss charm har han kanske. Eller?

Roman Holiday tycker jag tar lite lång tid på sig att få till nån kemi mellan Anja och Joe. Sen när det väl kommer så kanske det är lite för lite, lite för sent. Jag tyckte det var för lekfullt länge. När kommer det bitterljuva undrade jag när det var 20 minuter kvar? Men visst, slutscenerna kändes en aning, det medges. Men dammskyddet var på.

En sekvens som stack ut som udda som jag inte vet om jag gillade eller ej var när Joe och Anja blivit tagna av polisen efter att ha kört vespa som tokar. Här blir plötsligt filmen en stumfilm under några minuter. Bara konstig musik och dialog utan hörbar dialog och lite hackiga rörelser. En något märkligt grepp kan jag tycka.

Annars tyckte jag scenerna när Joe och Anja dansar på båten var fina. Här kändes det som att Joe för första gången förstår att han nog håller på att falla pladask för Anja och att han aldrig kommer att gå hela vägen med sitt scoop.

Här snappade jag även upp ett annat guldkorn. När hovet inser att Anja försvunnit skickar man ett gäng ”agenter” i kostym och svarta hattar för att leta. De hittar henne på båten. Fler hattagenter kallas dit. När de anländer kan en av hattagenterna inte låta bli att vända sig om kasta blickar på de vackra kvinnorna. Han snubblar givetvis till när han har huvudet vänt åt fel håll, vilket ledarhatten ser och ger honom onda ögat. ”Skärp dig nu! Fokus på uppgiften, inte kjoltyg!”. Här kändes filmen som en fars och det blev inte mindre fars när väl hattagenterna ingriper under dansen.

Jag kan tycka att det är aningen märkligt att ingen romare känner igen Anja när hon turistar i Rom. Även om Facebook, Instagram och Twitter och än mindre Internet fanns så var hon ändå en kunglighet och med i tidningen. Annars verkar det mesta ganska likt jämfört med idag om än mindre hysteriskt.

Slutligen innehåller filmen en halvsunkig kvinnosyn. När Anja konstaterar att hon är duktig på att laga mat, tvätta och stryka kläder konstaterar hon samtidigt att ”I haven’t had the chance to do it for anyone”… Men det här var ju 50-talet, och jag gillar filmen men inte mer än att jag delar ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Är det en kunglig klassiker?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Fiffi har hittat prinsessan på vift.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Limelight

14 februari, 2014 11 kommentarer

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb | Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Tôkyô monogatari

7 februari, 2014 11 kommentarer

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort! 🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Red River

27 december, 2013 4 kommentarer

decadesRed RiverTitel: Red River
Regi: Howard Hawks, Arthur Rosson
År: 1948
IMDb | Filmtipset

Decennie-temat fortsätter och den här gången var det Movies – Noir som valt en western med hertigen John Wayne. Western är nog inte min favoritgenre. När jag försöker komma på några filmer som jag gillar så har jag lite svårt. The Proposition (western i australiensisk tappning), True Grit (bröderna Coens version), Meek’s Cutoff (Kelly Reichardts western med kvinnorna i fokus) är några som poppar upp, och det känns inte som standardwesterns direkt. Jag påminns om att jag hatade den hyllade The Searchers (med John Wayne från 1956). Vad skulle jag nu tycka om Red River?

Filmen handlar om Texas och om de nobla nybyggarmän som började föda upp boskap på de stora slätterna. Wayne spelar Thomas Dunson som tillsammans med adopterade sonen Matthew (Montgomery Clift) startar upp en ranch. Efter amerikanska inbördeskriget har Dunson en hjord med flera tusen djur i men Texas är dock för fattigt och Dunson måste ta sin hjord norrut för att tjäna pengar. Det blir en lång färd med många problem.

Jag gillar i princip aldrig filmen. Redan från början sänks den pga av pampfånig manskör under förtexterna. Anledningen till att jag inte gillade The Searchers var att jag inte kunde låta bli att se den som otidsenlig i våra dagar. Synen på kvinnor och indianer stack ut för mycket för att jag skulle klara av den bedriften. Skulle det gå bättre här? NEJ är svaret. NEJ säger jag. Dunson är ihop med en kvinna i början men hon får veta att starta upp en ranch i Texas det är inget för en kvinna, och det trots att hon försöker övertala honom med följande invit: ”The sun only shines half the time, Tom. The other half is night”. Precis.

Filmens upplägg påminner lite om Baz Luhrmanns Australia. En stor boskapshjord ska drivas en lång och svår väg. Australia är bra mycket bättre, vilket säger mer om hur seg och tråkig Red River är än om hur bra Australia är (för det är den inte). Red River är urseg. De envisa och nobla männen driver sin boskap. Dunsom blir besatt av att komma fram till Missouri och tror inte på ryktena som säger att järnvägen och därmed pengarna finns på närmare håll. Nu kom jag att tänka på att det även finns en del likheter med en film som There Will Be Blood (PTA:s mastodontfilm om oljemannen spelad av Daniel Day-Lewis).

Alltså, jag är ledsen, jag har inte så mycket mer att säga om filmen. Jag minns knappt hur den slutade. För slutade hjorde den till slut, men det var två lååååånga timmar. Betyget kan bara bli ett.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Vilken brännmärkning blir det? Stamp of approval eller underkänt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dumbo

20 december, 2013 15 kommentarer

decadesDumboTitel: Dumbo
Regi: Ben Sharpsteen m.fl.
År: 1941
IMDb | Filmtipset

I söndags skulle jag egentligen ha sett Dumbo men jag hade fullkomligt glömt bort det pågående decennietemat och tittade istället på Oz the Great and Powerful (biiig mistake). Nu vet jag inte om jag hade glömt bort eller helt enkelt förträngt Dumbo men jag kände i alla fall för nåt lättsamt och då passade Oz. Dessutom funkade den som en del av den uppsamlingsverksamhet av filmåret som jag just nu driver. Sen kom det ett mail från Henke där han skickade länken till sin Dumbo-recension. Dumbo! Just det, dumbom! Det var ju Dumbo du skulle se. I måndags efter jobbet tittade jag igenom de nätbaserade filmtjänster som jag betalar för men hittade inte Dumbo. Well, då fick det bli gratistjänsten. Tio minuter senare hade jag filmen redo för visning!

Dumbo handlar om en kringresande cirkus och den lilla elefantungen Dumbo som har stora öron och därför blir mobbad av sina cirkuskollegor, speciellt clownerna och de andra elefanthonorna. Hans mamma älskar honom men när hon blir ”upprörd” över den behandling som sonen utsätts för blir hon satt i isoleringsbur och får inte träffa Dumbo.

Filmens inledning gör mig orolig. Förtexterna i gräll technicolor och till skränig cirkusmusik är sagolikt jobbiga och jag tänker att det här blir jobbiga 64 minuter. Det är helt enkelt inte en film för mig, men tur då att den inte är så lång i alla fall. Direkt i inledningen fick vi också en sång om storken och det gjorde inte saken bättre. Jag tyckte ändå det var intressant att se en så här gammal Disney-film och studera tecknarstilen. Just hantverket var inget jag var imponerad av inledningsvis. Jag tyckte det var lite slarvigt och nästan fult tecknat. Efter att ha läst på om filmen så visade det sig att det fanns en förklaring. Man hade helt enkelt en bra mycket mindre budget efter att föregångaren Fantasia hade floppat publikmässigt.

Nu gillade jag ändå vissa saker som t ex det levande loket som puffande låter höra ”I think I can I think I can I think” på väg upp för en brant backe. Även en ganska lång sekvens när man slår upp det stora cirkustältet funkade. Samtidigt fanns här nåt obehagligt över filmen. Jag vet inte riktigt vad? Kan det ha varit de anonyma ansiktslösa sjungande svarta arbetarna? Även cirkusens stadsparad är av nån anledning obehaglig. Stilen på figurerna känner jag igen från de gamla Disneyfilmer som visas som en del av Kalle Ankas julafton. Det finns en flytande organisk, något läbbig, känsla som jag uppskattar.

Som ni märker tog det inte speciellt lång tid efter den i mitt tyckte dåliga inledningen innan att jag blev mer positiv till, eller snarare fascinerad av, Dumbo. Bara en sån liten detalj som när gorillan under stadsparaden råkar skaka sönder sitt galler men liksom i smyg sätter tillbaks det trasiga röret gjorde att jag tänkte att det här kanske är lite smart och roligt, trots allt. Sen ska Dumbo och hans kompis cirkusmusen dricka vatten ur en hink som utan deras vetskap spetsats med en flaska sprit… and we go into LSD mode!

Efter den hallucinatoriska resan på nästan fem minuter (som gav mig Paprika-vibbar) var jag helt fast. Filmen är helt galet bra inser jag. Mycket udda att en film kan vända nåt som till en början ser ut som ett nederlag till en triumferande vinst. För en vinst är vad jag tycker Dumbo är.

Det finns underbara scener här, även innan LSD-trippen tar vid. Några exempel: När elefantmamman leker med sin Dumbo (härlig kemi mellan de båda och Dumbo är ju supergullig), när Dumbo besöker sin mamma och blir vaggad i snabeln (awwww), när cirkusmusen berusad leker med såpbubblor på ett enkelt men så charmigt sätt. En sekvens som är på gränsen till mardrömsframkallande är clownernas cirkusnummer när Dumbo är fast högst uppe i ett brinnande höghus och clownerna är klantiga brandmän. Clowner är läskiga, så är det bara.

Dumbo är en mörkare film än vad jag var beredd på och det känns som den innehåller en del kommentarer på dåtidens samhälle. Den där gruppen med elefanthonor retar verkligen Dumbo och hennes mamma och känns som en läskig syjuntagrupp i en amerikansk förort där man fått nåt att skvallra om. När elefantmamman, hon kallades tydligen Jumbo, blir isolerad i en bur blir det även oväntat sorgligt.

Det finns förstås även märkliga inslag som skvallrar om att filmen är gjord i en annan tidsålder. Inledningens barnleverans medelst stork känns som nåt som inte skulle funka i en film idag. De svarta fåglarna som dyker upp i filmens slutskede är kanske inte heller nåt som skulle platsa i en modern film. Men de bjöd på en bra sång (förstås).

Hot diggity, Dumbo får en fyra!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? ”Vilken dumbom har valt den här filmen?” eller ”Snablar också! Vilken bra film!”. Den här gången ansluter både Sofia och Fiffi. Kul!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The Maltese Falcon

13 december, 2013 6 kommentarer

decadesThe Maltese FalconTitel: The Maltese Falcon
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Decennier-temat är inne på 40-talet och den här gången har Movies-Noir och Henke valt en Bogart-noir i regi av John Huston. Eftersom jag hade sett filmen tidigare och hade en recension liggande (som inte publicerats på bloggen) så väljer jag helt fräckt att posta den recensionen utan att se om filmen. Jag ber om ursäkt för det och att det därmed inte blir en lika matig text som vanligt men jag tyckte ändå det var bättre än inget eftersom jag inte hade lust att se om filmen.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning) som säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca (5/5), To Have and Have Not (3/5) och The Big Sleep (3/5) med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i The Maltese Falcon, han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i The Maltese Falcon tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som efter att först ha blivit nedslagen återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor som gjorde rollen blir inte den fullfjädrade femme fatale som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för ett godkänt betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? If they didn’t like it, at least they can’t blame it on the bo(o)gie…

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Film noir, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →