Pixar: Toy Story 3 (2010)

5 februari, 2021 12 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen!

Toy Story 3 inleds på samma sätt som tvåan, dvs med en actionsekvens regisserad av Andy själv. Jag tycker det är en rätt så kul idé det här med att vi får se det som barnen leker som en liten film i filmen. Det uppstår en parallellvärld där leksakerna är huvudpersoner i sin egen film. Här kan man också börja skönja en förklaring till varför det för leksakerna finns ett egenvärde i att bli lekt med, och varför de flesta faktiskt uppskattar det. Det är roligt helt enkelt.

Den inledande acctionsekvensen var en fartfyllt blandning av western och science fiction (Cowboys & Aliens, någon?). Allt kan hända och leksaker och tidseror blandas huller om buller. Jag fick vibbar av Tillbaka till framtiden 2 och 3.

En sak som dock störde mig var att det ute i öknen på en skylt stod följande: ”Gränsstation 2 km, Fredlösa välkomna”.

Hallå, Disney+! Jag har faktiskt valt att se filmen på engelska med engelskt tal och engelska undertexter. Då vill jag inte plötsligt se svenska texter inne i själva animeringen. Det är otroligt störande och jag kastas nästan ut ur filmen. Obs! Det här har varit nåt jag stört mig på genomgående och inte bara i trean.

Efter inledningen hoppar vi framåt i tiden rejält, vilket inte minst märks på hunden Buster (som för övrigt leksakerna av nån anledning kan prata med). Andy ska iväg till college likt Mason i Boyhood. För leksakerna betyder det tre saker: Haka på till college (inte troligt), förvaras på vinden för framtida barn (kanske) eller åka ut med soporna (troligt). Ja, det visar sig faktiskt finnas ett fjärde alternativ också: att skänkas till förskolan Sunnyside och det är givetvis det som händer pga… förvecklingar.

Efter en trevlig första tid på Sunnyside där vi bl a får träffa den mysige rosa nallebjörnen Lotso (och Barbiedockan Ken) så förvandlas plötsligt filmen till både en maffiafilm och en fängelseflyktfilm. Mina tankar gick till gangsterrullar av Martin Scorsese och Stephen King-filmatiseringen, tillika mästerverket, The Shawshank Redemption.

Det blir även en sorts heistfilm under själva flykten och jag fick vibbar av svenska och gamla Jönssonligan.

Förutom den obligatoriska Star Wars-blinkningen när Big Baby kastar Lotso ner i soplådan så noterar jag bl a följande filmreferenser: Sagan om konungens återkomst (”Just push it!”), Melancholia/Deep Impact (när de håller hand innan eldinfernot) och The Matrix (The Claw to the rescue). Ja, Melancholia kom ju ut efter Toy Story 3 så det är snarare Melancholia som refererar till Toy Story 3.

Som jag var inne på tidigare så kom jag att tänka på Boyhood. Andys mamma har en scen som liknar den bästa scenen i hela Boyhood när Patricia Arquette inser att Mason åkt iväg och hon är ensam kvar i ett tom hus utan några egentliga mål kvar i livet (så upplever hon det i alla fall).

Slutet försöker trycka på mina känslomässiga knappar och lyckas nog göra det lite dammigt i rummet men jag upplevde att det trycktes lite väl hårt på de där knapparna. Jag hade inte riktigt lika kul och mysigt under den här filmen som jag hade under tvåan så nu är vi tillbaka på samma nivå som ettan. Toy Story 3 är en bra film. Jag undrar om det faktum att det handlar om leksaker gör att jag inte fullt ut berörs av deras öde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story 3 efter sin omtitt.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Network (1976)

2 maj, 2017 2 kommentarer

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverance), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

5 november, 2014 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.


Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Charlie Wilson’s War (2007)

19 maj, 2011 5 kommentarer

Det var kul att se Tom Hanks i en roll där han inte är bror duktig och helylle. Visst, Charlie Wilson i filmen är ju kanske inte en bad guy men han har sina brister. När Wilson, kongressman från Texas — på en tv från en bubbelpool med strippor i Las Vegas — får se ryssarna gå in i Afghanistan ser han det som sin egen uppgift att hjälpa de afghanska gerillasoldaterna slåss mot kommunisterna.

Jag fick lite vibbar från Vita Huset pga den politiska kulsprutedialogen som förekommer. Därför blev jag inte förvånad när jag i eftertexterna såg att Aaron Sorkin låg bakom filmens manus. Jag tyckte Charlie Wilson’s War var en lite udda film. Jag uppskattade fotot, färgerna, miljöerna, allt kändes väldigt amerikanskt och konstlat. Rent tekniskt är allt perfekt och rent.

Förutom Hanks gillade jag även Julia Roberts, jag tycker hon gör sin roll på ett gammaldags screwballkomedi-sätt. Men den som dominerar fullständigt när han väl träder in i handlingen är givetvis Philip Seymour Hoffman som CIA-agenten Gust Avrakotos. Det känns som om rollen är gjord för Hoffman eller så är det så enkelt att Hoffman alltid gör roller till sina. Det förekommer en hel del rolig dialog mellan Hanks och Hoffman. Det kändes som om skådisarna har haft kul när de spelade in filmen.

Charlie Wilson: You mean to tell me that the U.S. strategy in Afghanistan is to have the Afghans keep walking into machine gun fire ‘til the Russians run out of bullets?
Gust Avrakotos: That’s Harold Holt’s strategy, it’s not U.S. strategy.
Charlie Wilson: What is U.S. strategy?
Gust Avrakotos: Well, strictly speaking, we don’t have one. But we’re working hard on that.
Charlie Wilson: Who’s ‘we’?
Gust Avrakotos: Me and three other guys.

Som sagt, en lite märklig film. Det blir aldrig riktigt på riktigt men det blir aldrig riktigt satir av det hela heller. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt bygger på verkliga händelser som man ju blir sugen på att ta reda på mer om.

Jag gillar hela inledningen, speciellt när man klipper från en Mujaheddin med raketgevär till Barry White, Las Vegas och bubbelpool, en snygg övergång. Jag fick direkt lite PTA-vibbar där.

En sak som inte funkar med hur Wilson är och hela övriga filmens känsla är scenerna från flyktingläger i Pakistan där Wilson träffar barn med amputerade armar eller barn. Det blir en brytning som helt enkelt inte funkar eftersom resten av filmen bitvis känns som satir.

Filmen kritiserar ganska uppenbart USA:s beteende i världens olika konflikter. Om USA tycker nåt hotar USA så rycker man ut för att sen lämna ett land i kaos. I det landet börjar nåt annat gro som sen så småningom leder till att några kapar några plan som de flyger in i WTC. Mja, överdrivet förstås. Nu i Irak och Afghanistan (igen) försöker man väl att inte göra om samma misstag. Fucking up the end game som Wilson själv uttryckte det.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,