Hereditary (2018)
22 januari, 2019 2 kommentarer
Min bror var i Stockholm för att inhandla… vandringsskor (eller om det var fotinlägg?) och efter förrättat verk gick vi och såg Hereditary, en filmtitel som jag nu efter fyra försök till slut stavade rätt.
Regissören heter Ari Aster och om jag har förstått saken rätt så är det här hans debutfilm. En imponerande debut får jag lov att säga. Bild- och stämningsmässigt är filmen mycket välgjord. Regissören verkar även ha god hand med skådisar och att få scener att bli intensivt obehagliga. Apropå obehagligt: kluck-kluck.
För mig var filmen som allra bäst när den var ett kolmörkt familjedrama. Det förekommer en middagsscen med tysta familjemedlemmar och klinkande bestick som fick mig att vrida på mig av ångest.
Filmen överraskade mig även några gånger då handlingen tog vägar som jag inte riktigt hade väntat mig. Det gäller t ex vem som egentligen var den huvudsakliga ”skurken” i filmen. *Huvud*sakliga skurken.
Toni Collette är otäckt bra som mamman i familjen. I vissa scener vet man inte riktigt om hon är rädd, arg eller på gränsen till att bli galen. Det är ett nyanserat skådespeleri.
Slutet av filmen är nåt som inte går av för hackor. Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta talesätt just nu. Men slutet går i alla fall inte av för hackor. Samtidigt är det kanske inte speciellt bra heller för den delen. Nånstans på vägen så hade jag även tappat tråden och förstod helt enkelt inte vad som pågick. Slutscenerna i sig var ganska häftiga men jag förstod inte riktigt vad de hade med resten av filmen att göra.
Att jag inte delar ut ett högre betyg har dels med filmens spretighet att göra och dels att visningen inte var klockren. Hereditary är en ganska tyst och långsam film. Jag tror att vissa av biobesökarna därför hade svårt att hålla både koncentrationen och sig själva lugna vilket gjorde att att stämningen i salongen inte verkade för filmens bästa.
Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm 
Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).
Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?