Life Aquatic

25 november, 2013 7 kommentarer

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Before Sunset

19 september, 2013 8 kommentarer

Before SunsetTitel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

WKW: 2046

9 september, 2013 4 kommentarer

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotel Rwanda

23 augusti, 2013 5 kommentarer

RwandaTitel: Hotel Rwanda
Regi: Terry George
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Elysium var ju en film med ett tydligt politiskt budskap som delade upp kritiker i två eller fler läger. Hotel Rwanda valde att skildra vår samtid rakt av, direkt, utan att göra en science fiction-film av det. Jag skrev om filmen i juli 2005.

Vi är i Rwanda 1994, samtidigt som Sverige förbereder sig för fotbolls-VM i USA. Hotelldirektören Paul i huvudstaden Kigali är en slipad affärsman som inte blandar sig i politik. Han vet hur man ska få gästerna att trivas på hotellet, han vet hur man ska få de bästa varorna levererade, en liten muta hit och en liten muta dit. Det är så det funkar och han har ett ok jobb och kan försörja sin familj. Men politik, rebeller och stundande inbördeskrig är inget han vill tänka på. Paul lever i tron att allt ordnar sig bara man inte gör nåt väsen av sig. Skygglapparna på med andra ord. Det är bara det att Pauls fru och många av hans vänner inte är hutu som han själv, utan tutsi. Skillnaden mellan hutu och tutsi? Ja, tutsi sägs vara längre och mer ljushyade…

Hotell Rwanda är en stark och gripande film som ändå aldrig blev för sentimental eller Hollywoodmelodramatisk. Den bygger på en sann historia och Paul och hans familj finns på riktigt. Det är förstås en dramatisering av verkliga händelser men det känns aldrig oäkta. Vissa dramatiska grepp kändes möjligtvis lite konstruerade för att få till en thrillerstämning (vilket sänker betyget en aning), men det är ju trots allt en film det handlar om. Det enda sättet (tror jag) att skildra en sån här fruktansvärd händelse är att fokusera på en grupp människor, i det här fallet Paul och hans familj. Det gör att det som sker känns mer verkligt och att vi som tittare identifierar oss med huvudpersonerna (även om det som händer förstås känns avlägset och obegripligt). Våldet/dödandet visas i viss mån rätt ut, men mycket av det hemska låter regissören Terry George oss bara ana, eller bara se följderna av. Det blir inte mindre starkt för det, snarare tvärtom.

Don Cheadle gör en helhjärtad insats som Paul, precis som Sophie Okonedo som spelar hans fru. De lyckas båda verkligen fånga känslorna hos sina rollfigurer. Det är förnekan, förtvivlan, förvirring, rädsla och mod om vartannat. Nick Nolte som FN-officer funkar också, men jag tyckte han spelade sig själv lite för mycket. Det kanske beror på att han har ett speciellt sätt att uttrycka sig på, bl a med en udda darrande röst. Jean Reno och främst Joaquin Phoenix gör helgjutna insatser i små biroller. När det gäller foto, klippning och musik finns inget att klaga på egentligen. Det är en film med ett starkt tema och det ska mycket till för att sabba det med fel musik eller dåligt foto. Det räcker att det är ok, eftersom man ju inte vill att t ex ett annorlunda – om än bra – foto ska stjäla fokus från vad en sån här film försöker berätta. Eller vad fan, det går väl att kombinera både ett unikt foto med ett starkt tema, titta bara på Requiem for a Dream (ursäkta att jag resonerar med mig själv).

Det finns mycket att säga om filmen, om vad som hände i Rwanda, och om hur omvärlden reagerade, eller snarare om hur omvärlden inte reagerade. När det gäller jämförelser med andra filmer så tänker jag t ex på Ett rop på frihet (om den sydafrikanske aktivisten Steve Bikos vite vän, journalisten Donald Woods), även om den filmen främst fokuserar på en vit och hjältemodig mans problem i Sydafrika. Missförstå mig rätt, Ett rop på frihet är inte en dålig film, men att den fokuserar på en vit familjs problem i Sydafrika gör att den känns anpassad till Hollywoodmarknaden. I Hotell Rwanda hade det känts fel om t ex hotelldirektören hade varit en vit ”godhjärtad” västerlänning. Schindler’s List är förstås också en film som man tänker på i det här sammanhanget.

Sen har vi då vad som hände i Rwanda. Efter vad jag har läst mig till så fanns det två stammar, hutu och tutsi, som levde i någorlunda fred i Rwanda (även om minoriteten tutsi underkuvat hutu genom historien, så problem fanns uppenbarligen innan kolonialtiden). När kolonialmakten Belgien bestämde så lät man tutsi få makten, få välbetalda jobb, behandlas bättre etc. Tutsi var en styrande adel och av belgarna betraktades tutsi som ”bättre”. När sen belgarna skulle ge Rwanda sin frihet (1962) så lämnade de makten till minoriteten tutsi. Majoriteten hutu störtade den styrande tutsi-regimen och tusentals tutsi dödades eller flydde till grannländer under åren som följde.

Barnen till tutsi-flyktingarna bildade en rebellgrupp och regelrätt inbördeskrig startade 1990. I och med att hutupresidenten dödas när hans flygplan skjuts ned så startar folkmordet 1994 och upp till en miljon tutsi dödas (även liberala hutu dödas). Filmen skildrar väldigt bra hur det obegripliga hatet och rädslan sprider sig, bl a med hjälp av radioutsändningar där hutuer uppmanas att rensa bort alla ”kackerlackor”. Till slut ”segrade” ändå tutsi-rebellerna vilket resulterade i miljoner hutu-flyktingar. Snyggt jobbat, Belgien!

När detta folkmord ägde rum under tre månader 1994 så valde resten av världen att blunda. Man visste vad som pågick, men valde att bara rädda västerlänningar ut ur landet. Sen var man nöjd. FN, som hade folk på plats (på tok för få och utan mandat), funkade uppenbarligen inte alls. Nåt som inte tas upp i filmen, men som jag har läst mig till efteråt, är att den kristna västvärlden (europeiska kristdemokrater) tydligen försvarade, och fortfarande försvarar, folkmordet. Come again? Sen var det absurt att höra hur västerländska media diskuterade vad man skulle kalla händelserna, vilket också återges i filmen. Var det ”genocide” (folkmord) eller ”acts of genocide” (folkmordshandlingar)? Jaha, var det inte ”genocide” utan bara ”acts of genocide”. Nä, men då är det inte så farligt, då behöver västvärlden inte ingripa… och förresten har de ingen olja, bara bergsgorillor…

Och vad gjorde jag när detta hände? Tittade på fotbolls-VM förstås.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Sideways

4 juli, 2013 12 kommentarer

Vinprovning!Titel: Sideways
Regi: Alexander Payne
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Sideways är en sån där indiefilm som bara är mysig och som jag givetvis såg på bio när den kom. Det finns ett gäng såna här filmer. The Station Agent och Little Miss Sunshine är två andra exempel. När jag senast var på bio för några dagar sen såg jag en trailer för en ny sån här indiedramakomedi, The Way, Way Back, med bl a Steve Carell och Sam Rockwell.

Efter About Schmidt kommer Alexander Payne tillbaka efter med en ny och, enligt mig, bättre film som utspelas i vindistrikten i Kalifornien. Här är det tänkt att skilda och smått bittre Miles (Paul Giamatti) och playboyen Jack (Thomas Haden Church) ska fira Jacks sista vecka i frihet innan han gifter sig. Miles har tänkt sig en ganska lugn vecka med vinprovning, golf och inte för mycket rabalder. Hehe, lång näsa! Jacks mål med veckan är en helt annan… BRUDAR!

Vinprovning

Vinprovning

Jag gillade verkligen den här rullen från start. Giamatti är suverän som den cyniske, bittre, vinfreaken med författarambitioner och Church är lika bra som den mer avslappnade, levnadsglade kvinnotjusaren (med vissa problem ändå). Samspelet mellan de båda funkar perfekt. Dialogen är välskriven och väldigt rolig. Det kan vara bra att hänga med på engelskan eftersom en hel del försvann i översättningen/textningen. Jag satt och småmös och småskrattade mest hela tiden. Miles är sympatisk på nåt sätt, trots sin självömkan, och det var skönt att se när han ändå försöker rycka upp sig ur sitt cyniska hål, stöttad av kompisen Jack. Det är en sorts buddyfilm (som i polisfilmer där två helt olika snutar ska jobba ihop) och det roliga uppstår i Jacks och Miles olika personligheter.

Vinprovning?

Vinprovning?

Främst är det väl en komedi men av en sort som även blandar in litet mer allvarliga saker, utan att det för den skull blir en Solondz-rulle (inget fel med det i och för sig, jag gillar Solondz!). Nä, men det här är främst en riktigt skön roadmovie (jag kände igen miljöerna från min egen bilsemester i USA). Vissa scener påminner också mer om tokrolig fars som t ex när Jack glömt sin plånbok hemma hos en tjej och Miles skickas in för att hämta den. Eller när Miles vid två tillfällen bestämt sig för att supa sig full. Haha, kul. Osökt kom jag också att tänka på den underbara The Station Agent som faktiskt är snäppet bättre. The Station Agent lyckas, utan att blanda in nån romantik, bara vara en varm film om vänskap, vilket på nåt sätt gör den starkare. Men, som sagt, Sideways är en bra, skön och varm film med skarp dialog, som jag rekommenderar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Se mig

10 juni, 2013 Lämna en kommentar

Se migTitel: Se mig (Comme une image)
Regi: Agnès Jaoui
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Vid tiden för den svenska premiären av Agnès Jaouis film Se mig bodde jag i Östersund. När jag nu läser min gamla recension av den så undrar jag om biografen som jag såg filmen på fortfarande finns kvar?

Om man bor i Östersund och vill se lite andra filmer än Kingdom of Heaven och Star Wars så finns Folkets Bios biograf Regina (min kommentar:  ja, den är kvar men har sommarlov nu!) att tillgå. Här var jag och såg Agnès Jaouis senaste rulle. Den handlar om Lolita som är dotter till den framgångsrika författaren Étienne. Lolita kämpar med att hitta rätt i livet, att hitta sin självkänsla och att bli sedd (inte minst av sin pappa!). Mamman Étienne, hon verkar ha förlorat sin ödmjukhet och har efter sin framgång förvandlats till en ganska odräglig människa som oftast behandlar sin omgivning som luft eller som bollplank för att visa sin egen förträfflighet.

Jag hade inte så höga förväntningar eftersom jag inte gillade Jaouis förra film, I andras ögon, speciellt mycket. Hmmm, faktum är att jag inte gillade den alls. Jag tyckte det var en fransk snackfilm av det dåliga slaget: urtråkig och pretto med människor och problem jag inte riktigt kunde relatera till. Här fanns en helt annan intensitet och jag kände för huvudpersonen Lolita som försöker hitta sig själv. Sen skildrade den på ett väldigt bra sätt flera fenomen i dagens samhälle. Främst handlade det om det här äckliga fjäskandet inför kända framgångsrika personer då plötsligt ens egna värderingar och åsikter inte räknas utan man gör allt för att framstå som rätt. Och om hur man själv kan gå från att kämpa motströms för att sen plötsligt lyckas och vad som händer med en då.

Förutom att spegla detta läbbiga kändisdravel fanns också den starka historien om Lolita som försöker att bli sedd men som hela tiden inte riktigt litar på andra eller sig själv. Och den där pappan, hooo… hyfsat odräglig och ”full of himself” speciellt när äntligen dottern släpper loss och kommer ut ur sitt osäkerhetsskal under ett sångframförande i en kyrka. Vad gör pappan då? Ja, se filmen själva så får ni se. Det är väldigt bra skådespelarinsatser också måste jag säga, kanske speciellt av Jean-Pierre Bacri som spelar pappan.

En rolig detalj var att alla ingredienser – middag hemma med en flaska vin, lunch/middag/fika på restaurang, resa till lantstället där man äter marinerad kanin, dricker vin och spelar schack – som brukar vara med i den vanliga franska snackfilmen även var med här. Det är samma miljöer men med skillnaden att det samtidigt hela tiden var ett tätt och intressant drama.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

Saw

28 maj, 2013 7 kommentarer

SawTitel: Saw
Regi: James Wan
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Var det här rullen som startade vågen av tortyrporrfilmer? Ja, det var det va? Jag såg den på en förhandsvisning och visste då inget om den. Jag har inte sett nån av uppföljarna i Saw-serien eller nån av Hostel-filmerna och allt vad de heter.

Seriemördarrullen Se7en 2… eh, ursäkta, Saw hette den visst. Nä, men skämt åsido, många verkar jämför den med Se7en, men jag vet inte. Seriemördare med fäbless för kluriga mord som sätter myror i huvudet på polisen, visst. Annars är det mest olikt, och framför allt sämre. Saw är en b-film, vilket Se7en inte är.

Filmen inleds med att vi träffar på två män som vaknar upp inlåsta i ett sunkigt badrum, fastkedjade och med en död kropp mellan sig. De inser efter ett tag att de har blivit offer för seriemördaren ”Jigsaw”, som har som specialitet att inte mörda sina offer själv utan sätta dem i en sån situation att de tvingas döda sig själv eller andra. Med hjälp av vissa ledtrådar, utplacerade av Jigsaw, får nu de två männen försöka komma fram till vad de ska göra. Fly, döda eller dödas?

Inledningen på Saw tyckte jag lovade ganska gott. Tänkte en del på en annan film i ungefär samma stil. Nämligen den smarta kultrullen Cube. Det som var smart i Cube var att man i den filmen valde att behålla handlingen förlagd till de inlåsta personerna. I Saw gör man misstaget att hoppa ut från rummet och följa två poliser (varav en kalkonspelas av en Danny Glover på dekis) som utreder Jigsaws tidigare mord. Ja, nu hade kanske inte detta varit en dålig idé om inte filmen här tappar den spänning som fanns i rummet med de två männen. Vad gör Glover i den här filmen?! Lite rolig (ofrivilligt) var han i alla fall, speciellt efter att han blir knivskuren (gurgel).

Ok, det som var bra tyckte jag var när filmen utspelade sig i rummet, där männen försöker klura ut vad de ska göra för att ta sig ut. Intensivt och spännande, även fast skådisarna bitvis känns som såpaskådisar av b-klass. Tyckte även återblickarna på vad som hänt de två männen innan de låstes in var ok. Scenerna med fotografen var riktigt bra gjorda, speciellt när det inte var nån musik och nästan helt mörkt. Dessutom var den där stora papiermaché-dockan (eller vad det var) ganska obehaglig, speciellt när den cyklade…

Det som inte funkar är handlingen med de två poliserna. Här förloras känslan helt och det blir en polisthriller av c-klass. Vid några tillfällen envisas man också med att använda en speciell typ av ryckig klippning för att öka spänningen. Detta funkade hjälpligt i scenerna med en tjej som fått en inverterad björnsax på huvudet. Det blev bara löjligt när man använder samma teknik när poliserna ska åka bil från plats A till B.

Mot slutet ballade sen filmen ur fullständigt. Då funkade inte handlingen i rummet heller. Det blev för mycket av allt (inklusive den sedvanliga och nästan tröttsamma vändningen à la Shyamalan), och filmen gick i det här skedet som en nedåtgående berg-och-dal-bana från en svag fyra till en svag tvåa i betyg. Helhetsbetyget blir således en svag trea. Kanske lite snällt, men här fanns trots allt bra idéer som till viss del funkade men som tyvärr också slarvades bort på vägen.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Metallica: Some Kind of Monster

20 mars, 2013 10 kommentarer

MetallicaTitel: Metallica: Some Kind of Monster
Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår visade SVT dokumentärfilmen om Metallica (Some Kind of Monster). Jag såg filmen för några år sen och gillade den. Filmen finns att se här på SVT Play fram tills 18 april. Kolla in den vetja!

Det här är promotionfilmen för Metallicas skiva St. Anger som blev en film om ett rockband i sönderfall som tar hjälp av en terapeut och går i gruppterapi. Ja, det här var en dokumentär som jag drogs in i direkt. Det är en ganska lång film men jag tyckte den var intressant och spännande hela tiden. Dessutom är den bitvis riktigt rolig, speciellt då medlemmarna, främst James och Lars (vilka egon), bråkar eller när de pratar med terapeuten som mot slutet dessutom verkar tro att han är en fullvärdig medlem i Metallica.

Kul också när James efter alkoholrehab har fått förhållningsregler som gör att att han bara kan jobba i studion kl 12-16 (gissa vad de övriga inte får göra efter 16) samt när bandet ska anlita en ny basist (som tappar talförmågan när han får ett erbjudande han inte kan tacka nej till). Filmen rekommenderas om man vill komma medlemmarna i Metallica närmare, kolla hur det går till i studion och samtidigt studera relationer mellan människor (främst då att det skär sig mellan James och Lars, allt medan snälle och konflikträdde Kirk hamnar mitt emellan). Och så den något slemmige psykologen som ”utnyttjar” situationen genom att ta $40000/månad för sina tjänster.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Der Untergang

29 januari, 2013 10 kommentarer

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb | Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Un long dimanche de fiançailles

10 januari, 2013 12 kommentarer

AudreyTitel: Un long dimanche de fiançailles
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag har sett alla Jean-Pierre Jeunets filmer och medelbetyget är 3.2/5. Ganska bra måste man säga. En långvarig förlovning kom efter supersuccén Amélie och den kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag skrev om filmen i mars 2005.

Mathildes (Audrey Tautou) älskade har inte kommit hem från första världskrigets vidriga skyttegravar, men Mathilde bara vet att han inte är död. Hon inleder ett detektivarbete för att reda ut vad som har hänt. Förresten, flickor och pojkar, se upp med särskrivning när ni skriver den svenska titeln på filmen…

Jag vet inte, men jag greps aldrig riktigt av den här filmen. I stort så är det faktiskt en Amélie 2 även om det är en annan historia. Säg vad ni vill ni som inte tycker så, men sättet att berätta historien är snarlikt, t ex en berättarröst och korta småsöta snabbklippta episoder som beskriver en viss karaktär i filmen. Detta funkade perfekt i Amélie, men inte riktigt här, enligt mig. Det blir en för konstig kontrast mot krigets råheter som är den andra delen av filmen, förutom Mathildes detektivarbete och andra parallellhistorier. Det blev för mycket detaljer hit och dit, en för invecklad historia helt enkelt för min smak. Jag saknade en sorts kärna, röd tråd, eller vad du vill.

Tyckte att jag aldrig lärde känna varken Mathilde eller Manech (den försvunne älsklingen) vilket gjorde att jag brydde mig ganska lite om vad som skulle hända, oavsett hur otroligt snyggt det hela berättas för oss tittare. Just det, fotot, kameraåkningar är mycket riktigt av världsklass. Dessutom används datoranimeringar på ett smakfullt sätt. Det var nästan så att jag övervägde att ge filmen en svag fyra pga av detta, samt pga att jag faktiskt ett tag drogs in i historien, men slutet kändes som ett jaså, och därmed blir det inte mer än en trea.

3+/5

Uppdatering: Un long dimanche de fiançailles var en av fredagsfilmerna i Henkes och Christians decennietema och här hittar ni deras recensioner:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →