Death Race 2000 (1975)

Jag undrar om det krävs en speciell gen för att man ska kunna tycka att en film är så dålig att den blir bra. Fast det handlar nog inte om att filmen blir bra egentligen. Snarare är det upplevelsen av att titta på filmen som är bra. Man skrattar åt det dåliga och fåniga. Å andra sidan, hur ska man bedöma en film om inte utifrån sin upplevelse av den. Oavsett så har jag nog inte den där genen.

Enligt Wikipedia kom Death Race 2000 till i kölvattnet efter Rollerball. Producenten Roger Corman ville göra sin egen version av en sci-fi-sport-action-film. Det låter lite konstigt eftersom Rollerball kom ut i juni och Death Race 2000 i april. Men det kanske förekom en förhandsbuzz kring Rollerball, vem vet?

Världen, eller åtminstone USA, har kollapsat och styrs av en totalitär regim. För underhålla folket ordnas årligen ett tv-sänt bilrejs där förarna ska tas sig från den amerikanska östkusten till västkusten. Den som kommer först vinner. Eller? Nej, egentligen går det ut på att ha ihjäl så mycket folk som möjligt. Köra över dem helt enkelt.

Oj, oj, det här var camp, satir och överspel. Det skulle kunna vara bra om man bara tittar på handlingen. Det är en dystopi som Rollerball. Det finns en motståndsrörelse som försöker sabotera rejset. David Carradine och Martin Cove spelar två av förarna, vilket är bra. Tyvärr är även Sylvester Stallone med och, oj, vilken dålig skådis han är eller åtminstone var i den här filmen.

Som sagt, det hade kunnat vara bra men det är så dåligt gjort alltihop. Det är sexploitation, våld, satir, tönterier. Camp! Det var ganska cool musik dock, och det finns en sorts glädje kring att skapa film som lyser igenom. Men yxan måste trots det falla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Breakheart Pass (1975)

Charles Bronson är som en nallebjörn. Han är timid och mjuk men stenhård när det verkligen gäller. Breakheart Pass är inget undantag från den bilden. Här spelar han en mystery man som hamnar på ett tåg med soldater och medicin på väg till ett fort där difteriepedemi har brutit ut.

Förutom att vara mjuk och hård samtidigt gör Bronson en hel del stunts själv. Jag får mig att han var gymnast eller liknande tidigare i livet.

Det är alltid kul att känna igen skådisar. Här dök kaptenen från The Hindenburg, Charles Durning, upp som en av de civila passagerarna på tåget. Richard Crenna, Rambos styvpappa, spelade en guvernör. Roligast var ändå att se Ed Lauter som en major som jag instinktivt trodde skulle vara på den onda sidan. Varför trodde jag det? Jo, för att jag som barn hatade honom i Familjen Macahan där han spelade skurk som var ute efter Luke.

Tåget tuffar på mot Fort Humboldt (svensk title drop!) och filmen utvecklar sig till en sorts Agatha Christie-deckare. En efter en av passagerarna på tåget går en ond bråd död till mötes. Charles Bronson, eller John Deakins som hans mystiska rollfigur kallar sig, anar oråd och börjar nysta. Är han en konspiration på spåren? Ja, vi har bokstavligen en konspiration på järnvägsspåren.

Jag tyckte det här var en riktigt mysig matinérulle. Miljöerna och (tåg)detaljerna är underbara med gamla träbroar, telegrafistolpar, dynamitgubbar, ånglok, vedeldning, vattenpåfyllning, en tender och bromsar som gnisslar. Ja, vi får till och med snö! Snö OCH tåg, ja, ni fattar ju.

Filmens manus är skrivet av en viss Alistair MacLean och bygger på hans egen roman med samma namn. Vi känner igen MacLeans stil då vi som så ofta får följa en grupp personer men där det finns en förrädare bland dem. Frågan är vem?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Shivers (1975)

Shivers är en tidig film från den kanadensiska kroppsskräckmästaren David Cronenberg. Det hela utspelar sig i Starliner Towers, ett modernt och lyxigt lägenhetskomplex utanför Montréal, en sorts all inclusive gated community. Eller ett ”allt inkluderat” grindsamhälle om du föredrar svenska.

Här finns allt du behöver, från restauranger och kemtvätt till ett eget sjukhus och badhus. Men det finns även sånt som du kanske inte behöver, som t ex parasiter som förvandlar de som bor där till sexuella galningar som mest av allt vill delta i orgier. Folk blir vildar som ger efter för sina lustar. Eller är det i själva verket människan rätta men undertryckta natur? Hej, avsnittet The Naked Time från Star Trek: The Original Series!

I inledningen av filmen sker två mord. Det lustiga är att de boende i Starliner Towers inte verkar bry sig nåt speciellt. Jag undrar om det beror på att de flesta av skådisarna är träiga eller om det var ett medvetet val från Cronenberg.

Inget i Shivers är snyggt. Ingen i Shivers är snygg. Det var kul att jämföra med t ex Rollerball från samma år. Där var allt snyggt i mina ögon. Här är allt istället fult och 70-tals-brunt. Kläder, glasögon, miljöer. Fult! Men så hade man ju en låg budget misstänker jag. Och det var så det såg ut på 70-talet. Förutom i Rollerball då, men det var ju en framtidsskildring.

Filmen är udda klippt. Vid ett tillfälle pågår tre scener samtidigt under två sekunder. Man använder även slow motion på ett skönt sätt. Speciellt i slutet som mycket riktigt förvandlas till en badhusorgie som påminde mig om Frankie Goes to Hollywoods video till låten Relax.

Jag fick lite Invasion the Body Snatchers-vibbar. Just hur en efter en förvandlas och att det är i princip omöjligt att undvika. Till slut ger man upp och kanske till och med lockas av dekadensen i att ha gruppsex i en swimmingpool.

Jag tycker mig se att Alien har lånat en del Shivers. Den där parasiten påminner inte så lite om en kombination av en facehugger och en chestburster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Rollerball (1975)

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

En kille och en tjej (1975)

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

The Hindenburg (1975)

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 2

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher. Plus en bonusgäst! Känner du igen henne?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl🥳och Niklas pratar om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 1

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher.

Jag är med i Shinypodden (yay!) där vi hoppar 50 år tillbaka i tiden. Tillsammans med värden Henke och gästerna Carl (grattis!🥳) och Niklas pratar jag nämligen om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Troligen lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer nästa måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Night Moves (1975)

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

L’histoire d’Adèle H. (1975)

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep