Rollerball (1975)

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

En kille och en tjej (1975)

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

The Hindenburg (1975)

Jag undrar om det är korrekt att kalla The Hindenburg för en BOATS (Based On A True Story). Ja, filmen bygger på de verkliga händelserna kring Hindenburg-katastrofen 1937 men den historia filmmakarna har kokat ihop här känns lite väl osannolik. Men, men, jag taggar den med BOATS-taggen i det här blogginlägget, trots allt.

Filmen inleds och jag tror först att jag tittar på fel film. Vi får se en (autentisk?) journalfilm från 1937 där New York-bor är ute och protesterar mot att Hindenburg skulle komma till USA. De håller skyltar med texter i stil med ”Jesus – not Hitler”.

Efter det följde en liten svartvit minidokumentär, med en fånig berättarröst, om luftfarkostens historia, från de första ballongerna till zeppelinarna. Jag vet inte, det kändes inte som det var rätt film jag hade fått från Cineasterna.

Nu började dock filmen på riktigt och det var ett mysigt och mustigt matinéäventyr som väntade. George C Scott spelar en tysk officer som får i uppdrag att sköta säkerheten ombord på Hindenburg eftersom det finns misstankar om ett eventuellt sabotage.

Förutom Scott så har vi en hel kader med kända skådisar som spelar besättning och passagerare ombord. Främst är väl Anne Bancroft som grevinnan Ursula von Reugen (härligt namn). Jag kände igen många av skådisarna även om jag ofta inte kunde namnen på dem. Det var kul att se en ung René Auberjonois som en korthaj. Auberjonois spelar ju Odo i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

Jag påmindes lite om Titanic. En resa i ett skrytbygge på väg mot undergången som vi vet kommer att komma och med en stor skådespelarensemble.

Hur skulle man göra resan över Atlanten intressant? Ja, man har gjort det till en sorts pusseldeckare där Scott försöker klura ut vem som är förrädaren. Och så har man lagt in en spänningssekvens där skeppets duk spricker och måste lagas. Lite på samma sätt som att man la in en hajattack i Kon-Tiki.

Det är först under den sista kvarten som filmen blir en katastroffilm. Och jag tyckte avslutningen var ganska effektiv och funkade. Man har använts sig av en lite udda klippning med plötsliga stopp i de annars rörliga bilderna.

Filmens regissör är för övrigt Robert Wise som förutom t ex The Day The Earth Stood Still och The Haunting gjort en annan film om ett skepp. Nämligen Enterprise i Star Trek: The Motion Picture (aka The Slow Motion Picture, inget yay! här).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 2

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher. Plus en bonusgäst! Känner du igen henne?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl🥳och Niklas pratar om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 1

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher.

Jag är med i Shinypodden (yay!) där vi hoppar 50 år tillbaka i tiden. Tillsammans med värden Henke och gästerna Carl (grattis!🥳) och Niklas pratar jag nämligen om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Troligen lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer nästa måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Night Moves (1975)

Night Moves har en skön inledning i typiskt 70-talstempo. Saker bara sker i långsam takt till tonerna av groovy jazz. Gene Hackman spelar en tillbakalutad lirare, Harry, en privatdetektiv.

”What brings you across the tracks?” får Harry höra. En replik som säger en del. Harry jobbar nämligen oftast på ”fel” sida spåren medan hans fru, som han har ett något ansträngt förhållande till, bor på rätt sida.

Harry må vara tillbakalutad men nöjd med livet är han nog inte. Han utreder andras liv istället för att reda ut sitt eget. Han träffar en gammal filmstjärna (därav är han på rätt sida spåren) vars dotter har försvunnit. Hans utredning för honom från L.A. till bl a Florida.

En del kända skådisar som unga dyker upp. James Woods som en young punk. Och så Melanie Griffith! Och så skurken i Familjen Macahan! Är det Ed Lauter han heter? Den där jobbiga typen som var efter Luke hela tiden.

Filmen är lite udda klippt. Vi hoppar ofta direkt in i en ny scen helt utan andrum. Men i själva scenerna är det lugnt och stilla men just hoppet där vi gick från en scen till en annan stack ut. Det är så mycket som är annorlunda jämfört med dagens filmer. Det är så mycket enklare allting men samtidigt mer komplext. Folk är som folk. Sex är mer naturligt.

Jag undrar om inte filmens titel är en schackreferens: knight moves (springare flyttar sig), night moves (nattliga rörelser).

Jag får lite Hajen-vibbar. Inte så konstigt kanske då de kom ut samma år. Jag syftar på filmernas känsla, hur de är gjorda, inte på den konkreta handlingen. Om man ska jämföra med en mer nutida film kommer jag att tänka på Cassandra’s Dream. Jag funderar på vilken genre filmen tillhör. Är det ett drama eller en neo-noir kanske? Wikipedia låter meddela att det är en neo-noir. Men då så!

Som jag nämnde är det skön musik. Kan den vara av Quincy Jones månntro? Svar: nej, den är av Michael Small som gjort ljudspår till flera andra kända 70-talsfilmer, bl a The Parallax View, Klute och Marathon Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Förtexter till mysig musik och lugna bilder à la 70-tal

L’histoire d’Adèle H. (1975)

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Picnic at Hanging Rock (1975)

Peter Weir är en australiensisk veteranregissör som ligger bakom storfilmer som Döda poeters sällskap, Witness, The Truman Show och Master and Commander. Måhända är han lite underskattad? Det är som att man (läs: jag) inte har koll på att han har regisserat de filmerna han faktiskt har gjort. Min preblogg-text om 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock skrevs i februari 2004.

Utflykt i det okända är regisserad av Peter Weir och utspelar sig år 1900. Den bygger på verkliga händelser då en lärare och några elever från en flickskola försvann under en utflykt till Hanging Rock, en märklig klippformation i Australien (Victoria).

Den här filmen växte lite grann efter att jag hade sett den. Under själva filmen så tyckte jag början var riktigt bra faktiskt. Den är vacker, mystisk och lite hypnotiserande. Vad var det egentligen som hände på den där klippan? Ja, det vet man inte riktigt och det finns ett mystiskt element här som är bra. Just skildringen av försvinnandet är bra gjort. Bra stämningsmusik, vackra mystiska bilder, bra klippt. Sen tappade jag tyvärr intresset lite grann. Det känns lite som man inte utnyttjade den stämning som man byggt upp i början av filmen. Så länge handlingen är förlagd till klippan så är filmen bra men sen så fokuserar man bitvis på diverse problem på flickskolan. Just den biten tyckte inte jag var lika intressant. Lite kul var dock att Rachel Roberts från O Lucky Man! (Imperials försäljningspsykolog för er som har sett O Lucky Man!) spelade föreståndarinnan på flickskolan. Det är alltid lite lustigt när en skådis man känner igen dyker upp i en helt annan film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dog Day Afternoon (1975)

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep