Rollerball (1975)

Rollerball är en dystopisk science fiction-rulle som även är en sportfilm. James Caan spelar Jonathan E, stjärnan i sporten rollerball i en framtid där Jordens nationer inte finns längre. Istället styrs allt av ett antal storföretag, precis som i Alien: Earth. I Houston är det the Energy Corporation som styr och de har även ett rollerball-lag där Jonathan är kapten.

Vad är då rollerball? Ja, det är ett sorts gladiatorspel där spelarna åker runt i en oval med skridskor och ska försöka göra mål genom att placera en stor metallkula i ett hål. Spelarna tar hjälp av motorcyklar för att få fart och det går våldsamt till.

The Energy Corporation vill dock att Jonathan ska avsluta karriären eftersom han blivit för bra för sitt eget bästa. Rollerball ska nämligen inte bara fungera som underhållning för massorna utan av visa att individualism är lönlöst i dagens samhälle.

Det är underbart att titta på sf-filmer från 70-talet. Man försöker med alla medel få till en futuristisk stil på allt från typsnitt under förtexterna till arkitektur och kläder. I Houston är det som sagt ett energibolag som styr och de har en brandgul logga. Allt går i brandgult. Lite senare i filmen spelar man rollerball i Tokyo och där är allt gult istället.

Världen i Rollerball är alltså en värld där inga demokratier finns mer. Storföretagen styr all information som kommer ut till befolkningen. Det finns bara en sanning. Istället för nationalsånger så sjunger man the Corporate Anthem vid evenemang. Böcker finns inte mer utan har blivit digitaliserade och sammanfattade av superdatorer. Människorna äter lyckopiller varje dag för att förbli lyckliga. Dystopi!

Intressant det där med flödet av information. I filmen finns bara ett flöde, det som kommer från företaget. En sanning, den som kommer från företaget. Idag finns mängder av bubblor, flöden och sanningar. ”Alla” har sin egen.

Det förekom sekvenser som nästan kändes surrealistiska. Bl a ett märkligt cocktail-party som urartade till en sorts orgie fast utan sex. Gästerna gick senare utomhus och började skjuta med gevär på träd som exploderade. Vad som hände där har jag fortfarande inte riktigt förstått, förutom att det visade societetens bisarra nöjen.

Hur funkade då hittepå-sporten rollerball? Förvånansvärt bra faktiskt. Jag vet att jag förmodligen är ganska ensam om att tycka det. Men för mig var det välgjort, spännande och med regler som kändes på riktigt. Tydligen tyckte de som var med i filmen det också. Mellan tagningar så roade de sig med att spela spelet själva. Enligt filmmakarna så var rollerball en blandning av roller derby, hockey, fotboll, motocross och judo (really?).

Det bilr en stark trea till den dystopi med Soylent Green-vibbar.