Micmacs

5 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Micmacs à tire-larigot (Micmacs)
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Micmacs går i klassisk gammal Jean-Pierre Jeunet-stil. Filmen, som man skulle kunna kalla en anti-vapenindustri-film utformad som en heist-film, utspelas i Paris, ett Paris i ett sorts parallelluniversum skapat av Jeunet. Här är skorstenarna på takåsarna lite extra parisiska. Allt går i färgerna brunt och grönt. Det kryllar av prylar, Jönsson-ligan-prylar, manicker i fantasifulla miljöer. Personerna i filmen är väl något av karikatyrer och inte speciellt intressanta, vilket gör det svårt att ta filmen på allvar. Nu är det i och för sig en komedi, och det är väl småputtrigt mest hela tiden. Jag kan tycka att det är lite överdrivet alltihop, lite studentspex-varning över det. Man kan lätt bli lite trött på Jeunets stil, det blir fånigt ibland. I Amelie fick han ihop det perfekt. Där fanns, förutom det visuella och tekniska, även en rörande historia. Micmacs är ”bara” en rolig rulle, men sevärd om man vet att man gillar Jeunet. En del sekvenser är klockrena, t ex är en explosion-scen riktigt snyggt gjord med en massa finurliga detaljer. Filmen kryllar även av korta, och för Jeunet typiska, sekvenser, en sorts mikrohistorier på runt 10 sekunder.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , ,

Watchmen

5 oktober, 2010 4 kommentarer

Titel: Watchmen
Regi: Zack Snyder
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nja. Början är stilren, snygg och ganska så fantastisk. Jag njuter av det snygga. Förtexterna, det inledande slagsmålet, slow motion i rätt dos och i rätt ögonblick, användandet av musik. Ja, det mesta är rätt. Det fotsätter ganska länge i samma stil. Eller ja det är möjligt att det fortsätter i samma stil hela filmen. Problemet är att filmen är lång och att man till slut tröttnar på avsaknaden av nåt annat än snygga slagsmål. Lite kul är de avdankade hjältarna som inte är några vanliga superhjältar. Ja, de är ju faktiskt bara vanliga människor utan superkrafter, förutom den blåfärgade Doktor Manhattan. Just detta att det är vanliga människor ger väl filmen en viss charm och smutsig känsla. Jag gillar också att filmen utspelas i en alternativ historisk verklighet där bl a USA vinner Vietnamkriget och Richard Nixon är president på 80-talet. Men detta blandas med en ganska tråkig historia utan nån riktig spänning eller känsla. Det är som att luften pyser ur allt mer ur snygg-ballongen. När sen blåpojken tar med sig Malin Åkerman till Mars blir det pekoral. Just dessa scener passar inte alls in i filmen och kalkonen är farligt nära.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , ,

Kommande: Psalm 21

3 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Idag var jag på och såg The American på bio (återkommer med en recension på den). Det som gjorde mest intryck var kanske ändå en liten teaser-trailer innan filmen. En svensk skräckis vid namn Psalm 21. He, jag blev alldeles rädd av den lilla flickan i slutet. En lagom trailer också, bara en kort trailer som det ska vara. Gillade stämningen och att Per Ragnar var med. Det kan väl bli både kalkon och bra av det här. I vilket fall, här är teasern:

Arkiverad under Film, Kommande, Teaser Tagged with

Prince of Persia: The Sands of Time

3 oktober, 2010 2 kommentarer

Titel: Prince of Persia: The Sands of Time
Regi: Mike Newell
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Jag kände en dag efter jobbet att det skulle passa perfekt med lite sandalaction. Och eftersom Voddler precis hade fått in Prince of Persia så kändes det som rätt val. Vad jag fick var snyggt packeterat trams, vilket var ungefär det jag ville ha. Handlingen är helt ospännande. Det är enbart underhållning för stunden. Vad vi får är snygga vyer, mycket sand, men även snöklädda berg. Och, just det, vi får även Jake Gyllenhaal som hårfager muskelman med rätt att svinga ett svärd, vilket var lite annorlunda. Ben Kingsley är också med och han är väl i princip alltid bra. Jag har nog sagt det förr, det är nåt med hur Kingsley pratar: lågmält men med en skarphet. Jaha, själva historien då? Ja, den är ett hopkok av legender, historia, heliga dolkar, vackra prinsessor och mördarsekter.

Nåt som talar för filmen är att det genomgående är ovanligt bra skådisar. Nånstans gör de filmen bättre trots att de kanske går på tomgång. Gyllenhaal har verkligen pumpat upp sig inför filmen. (Det är ändå inte så jobbigt som t ex för Robert De Niro i Raging Bull där De Niro måste vara både muskulös och fet.) Hur som helst är det ganska lång ifrån Donnie Darko för Gyllenhaal, även fast han också här är lite så där blygt udda med tjejer. I Prince of Persia förekommer det ändå lite småtrevligt gnabb mellan Gyllenhaal och prinsessan. Förutom det: en hel del Persian Parkour! Sen kan man fråga sig om det här är en propagandafilm mot skatter måntro? I vilket fall så gillar småföretagaren och strutsracefixaren spelad av en oigenkännlig Alfred Molina inte skatter.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , ,

Parliament-Funkadelic: Make My Funk the P-Funk

29 september, 2010 Lämna en kommentar

Jag ger er Parliament-Funkadelic med George Clinton som överstepräst live i Houston 1977. Det här är mina husgudar vad det gäller musik. Tyvärr finns det väldigt få bildupptagningar av deras konserter. Förutom en DVD med en konsert från Houston 1976 så finns det en DVD med en konsert från Montreux 2004. Utöver det så är det nätet och YouTube som gäller. Här kan man hitta inspelningar som aldrig getts ut eller som bara har getts ut i Japan i väldigt små utgåvor. Efter att ha dammsugit YouTube på konsertklipp så har jag satt samman en spellista med en (nästan) komplett konsert som spelades in i Houston 1977. Troligen var detta en av de sista konserterna som sångguden Glen Goins gjorde med P-Funk (han dog i cancer året efter). Bästa gitarrlåten: Red Hot Mama (klipp 3). Bästa Goins-klippen: Bop Gun och Swing Down (klipp 7 och 8).

Arkiverad under Funkadelic, George Clinton, Live, Musik, P-Funk, Parliament

Det stora äventyret

28 september, 2010 2 kommentarer


Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia. Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.

Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk 50-talsversion av franska Pingvinresan. Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen. Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.

I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar. Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens höns.

Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner, först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att det är mat till deras adopterade utter.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Naturfilm, Recension, Svensk film Tagged with ,

Det vita bandet

26 september, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Suspiria

25 september, 2010 2 kommentarer

Titel: Suspiria
Regi: Dario Argento
År: 1977
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i oktober 2005. Jag återkommer med flera gamla Argento-recensioner.

Jaha, då har jag äntligen sett min tredje Dario Argento-rulle och efter besvikelsen med den förra filmen, Tenebre, så hade jag inte så högt ställda förväntingar när jag nu tittade på hans kanske (i konkurrens med Profondo rosso) mest kända film, Suspiria. Döm då om min förvåning då jag älskade rullen, i princip från första till sista stund. Filmen handlar om den unga danserskan Suzy Bannion som kommer från USA till en berömd Tanzschule i Tyskland. Allt verkar dock inte stå helt rätt till och redan första kvällen blir en av studentskorna mördade. Muahaha.

Filmen lyckades med foto, ljussättning och musik (av Argentos favoriter Goblin förstås) anlägga en härligt hotfull stämning redan när vår hjältinna Suzy anländer till flygplatsen i Tyskland i första scenen. Just ljussättningen sticker ut, bl a när Suzy tillsammans med sina medpassagerare kommer ut från gaten i ett läskigt grönt ljus. Allt känns hotfullt: hur plötsligt Suzy liksom blir helt ensam utanför flygplatsen i regnet, taxibilarnas förbisvepande lyktor och ett läskigt forsande vatten som kameran zoomar in. Och inte blir det sämre när hon anländer till den härliga gamla byggnaden som rymmer dansskolan (och andra hemligheter, muahaha). Här frossar Argento i vackra bilder som går i rött, grönt, blått och gult. Det var länge sen jag såg sånt här ögongodis. Det var bara och sitta och njuta. Förutom snygga scener inomhus fanns också ett väldigt snyggt parti som utspelas på ett stort torg och där en viss hund är inblandad.

Långa stycken av filmen har egentligen ingen handling utan det är bara musik och en tjej som går i röda korridorer och öppnar stora tunga trädörrar. Ruggigt snyggt och kanske inte direkt läskigt, men ändå med en härlig känsla. Vissar scener är bara för underbara, som t ex när Suzy i en korridor passerar en gammal hushållerska som stirrar som en död fisk på henne. Ja, det här kändes faktiskt som en helt sanslös och unik film. Kanske var jag lite mer förberedd på vad som väntade efter att ha sett en Argento-film innan. Jag förväntade mig inte en smart eller läskig handling och bra skådespeleri, utan jag visste att det var en film som man bara ska låta sig sugas in i utan att störa sig på detaljer som ganska dåliga skådespelarinsatser, dålig dubbning osv. Nä, jag njöt i stället för fulla muggar av den här uppvisningen i stämningsskapande filmskapande där foto, ljus, musik, och inte minst den underbart 70-taliga scenografin, är själva målet och inte bara medlet för att berätta en historia.

Med detta sagt, så tyckte jag faktiskt ändå att skådisarna inte var speciellt dåliga. Detta var enligt mig helt klart sämre i Tenebre, kanske för att den mer försökte vara en berättande historia. Tyckte nog jag Jessica Harper som spelade Suzy var helt ok, liksom Joan Bennet (Madame Blanc) och Alida Valli (lärarinnan med militärstuket, ha ha, rolig). Vissa verkar störa sig på slutet men för mig gjorde det filmen varken bättre eller sämre (det kändes liksom inte avgörande). Tyckte det funkade bra även om vissa säkert ville se ett ”olyckligare” slut som i t ex Tenebre (vars slut i och för sig var det bästa med den filmen). Nä, som sagt, jag gillade verkligen den här filmen, och Argento fångade in mig redan i och med den hotfulla (faktiskt) stämningen som han lyckas bygga upp på kort tid under inledningsscenerna på flygplatsen. Det blir en klockren fyra.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

Zardoz

24 september, 2010 6 kommentarer

Titel: Zardoz
Regi: John Boorman
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i december 2007. 

Ah, det var länge sen jag såg en så här dålig film. Det är nästan ofattbart vilken fantastiskt dålig soppa det är. Den är verkligen dålig på en astronomisk skala. Regissör är John Boorman som två år tidigare gjorde den suveräna Den sista färden. Just därför känns det som om fallet blir extra tungt för det här science fiction-flummet där vi ser Sean Connery springa omkring i röda hotpants. Connery spelar en man som tillhör en ras människor som odlats fram för att döda slöddret som befolkar en söndertrasad jord. De får från sin Gud, ett flygande stenhuvud vid namn Zardoz, lära sig att ”The gun is good, the penis is evil”. Connery lyckas sen ta sig in i det av ett kraftfält skyddade The Vortex som befolkas av en liten överklass med odödliga och uttråkade människor. Filmen Zardoz är definitionen på en kalkonfilm: den lyfter aldrig, den är inte ens i närheten av att lyfta, den börjar i botten och arbetar sig sen mer och mer neråt. Jag vet inte om den nånsin når botten, det känns som om den faller hela tiden. Framförallt är den urbota tråkig. Ibland kan gamla b-sci-fi vara åtminstone charmiga. Zardoz har ingen charm, bara sanslösa mängder med prettoflum helt utan styrfart. Ofattbart dåligt helt enkelt. Det kan bara bli en etta till denna KALKON utan motstycke.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , ,

The Host

23 september, 2010 14 kommentarer

Titel: The Host (Gwoemul)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska ”skräckisen”. Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller ”kommer undan med det”?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →