Enter the Void

20 juni, 2011 6 kommentarer

Som utlovat kommer alltså nu en recension av Irréversible-regissören Gaspar Noés Enter the Void. Jag såg den på Stockholm Filmfestival 2009 varför jag även skriver lite om visningen och den efterföljande intervjun av Noé.

Ett ord: Pust!

Det var med blandade känslor som jag ganska trött och utmattad lämnade visningen av Enter the Void. Jag måste börja med att säga att när jag betygsätter film så är det egentligen inte filmen i sig jag betygsätter. Jag betygsätter hela min upplevelse av att se filmen just vid det aktuella tillfället. Det här gör att andra saker än filmen självt kan påverka betyget. Det kan vara yttre störningar eller vilket humör man är på. Jag skriver mer om själva visningen och det Face2Face som var efteråt lite längre ner.

Gaspar Noé slog fullständigt knock på mig med Irréversible så förväntningarna var ganska högt ställda. Detta trots att jag egentligen inte visste nånting om filmen. ”Tyvärr” visade det sig att Enter the Void i ganska mycket var lik Irréversible. Noé nämnde att Enter the Void använde sig av samma teknik och sätt att jobba som man använde i Irréversible (som han kallade en sorts övningsfilm). I det här fallet var övningsfilmen bra mycket bättre än den ”riktiga” filmen. Ganska ofta är det tvärtom. Saker faller på plats, man får högre budget, man har testat en gång, och andra gången blir det riktigt bra.

Irréversible hade inte en död stund. Den var kompakt, tät, ständigt intensiv. Enter the Void, som använder sig av samma snurrande bildspråk, är… övertung, överbelastad. Det blir för mycket av allt. Filmen är helt enkelt för lång, i alla fall kändes det så just under denna visning. Bitvis är det givetvis briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Men nästan tre timmar tar på krafterna. Efter Irréversible mådde jag fysiskt dåligt och var tagen. Efter Enter the Void var jag mer trött i huvudet än nånting annat. Många scener är, som sagt, otroliga. En del scener är riktigt otäcka, speciellt en av <spoiler>de återkommande där Linda efter kraschen sitter i bilen och skriker av skräck</spoiler>. Vissa scener funkade dock inte alls lika bra. Jag tänker t ex på <spoiler>befruktningsscenen som kanske skulle vara sällsam men som mest blev nån sorts buskis</spoiler>. Inledningen där vi får följa med huvudpersonen Oscar på en drogtrip är fascinerande men på tok för lång. Fascinerande men för lång är en ganska bra beskrivning av vad jag tycker om filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det kan hända att filmen faktiskt är en fyra men visningen var bara en trea. Nånting gjorde att jag inte riktigt drogs in filmen. Kanske att jag hade en kompis bredvid mig som satt och vred på sig och kollade på klockan var 10:e minut. Gah. Sen var det även lite svårt att höra vad skådisarna sa, speciellt i början. Dessutom upplevs stolarna på Bio Rio som något hårda efter ett par timmar. Namnet Rio är för övrigt kvar från tiden då bion var en av de gamla Ri-Teatrarna.

Tyvärr var Face2Facet efteråt ganska dåligt. Noé var ok men intervjuaren var helt borta. Kanske var han tagen av filmen. Rundgång i högtalarna i början av samtalet gjorde att den flummiga stämningen från filmen fortsatte. Tyvärr gjorde detta även att det var svårt att höra vad som sas. Noé var ganska tystlåten, lite lurig, men rolig. Han var intresserad av vad publiken tyckte och verkade besatt av att göra porrfilm (ett ämne som intervjuaren så småningom försökte styra samtalet bort ifrån, utan att lyckas, haha). Noé berättade även att många av skådisarna i filmen inte alls var skådisar utan kom med mer eller mindre slumpmässigt. Oscar t ex spelades av en snubbe som sålde t-shirts i en butik i en amerikansk stad utan att veta att han en vecka senare skulle befinna sig i Tokyo och spela in en film med Noé.

Några filmer som inspirerat Noé: Strange Days (inledningen givetvis), Lady in the Lake, Soy Cuba (I Am Cuba). Samtalet borde ha kunnat vara mer intressant men nu förstörde alltså intervjuaren en del. Jag vet inte, det kändes nästan som om han var rädd för Noé.

Totalkänslan var ändå: nu har verkligen festivalen startat på allvar!

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , ,

Kommer på bio: Enter the Void

19 juni, 2011 5 kommentarer



När jag var på biografen Sture i Stockholm för att se Melancholia såg jag en filmposter i foajén som jag kände igen. Den är ju svår att missa (se bilden). Filmen det handlade om var Gaspar Noés Enter the Void och den ska ha premiär på bio nu i sommar, 15 juli närmare bestämt. Huruvida filmen kommer gå upp i några andra städer än huvudstaden, Göteborg och Malmö är oklart men det känns osannolikt. Själv såg Enter the Void på Stockholm Filmfestival 2009 och en recension av den dyker upp imorgon. Mitt korta omdöme om Noés förra film, Irréversible: mästerverk. Det längre omdömet hittas här.

Arkiverad under Kommande Tagged with ,

Code 46

19 juni, 2011 3 kommentarer


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Irréversible

18 juni, 2011 13 kommentarer

IrreversibleBak och fram-filmen Irréversible såg jag för ungefär två år sen och jag minns att det var med både viss bävan och förväntan. Filmen uppfyllde de positiva förväntningarna och den där bävan jag kände var inte helt obefogade den heller.

Oj oj oj. Det här var något extra. Fotot är så flytande fantastiskt att jag håller på att implodera. Inledningen är bland det bästa jag nånsin har sett. Ljudet, musiken, händelserna, kaoset, de snurrande bilderna, allt gör att jag dras in i en oändlig spiral av förtvivlan. Filmen är en trip. En trip som aldrig tar slut.

Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar mig. Det kan vara bilderna i sig. Det finns något ogreppbart över det som sveper framför mina ögon. Att allt är berättat baklänges är faktiskt inte nåt jag tänker på så mycket när jag ser filmen. Det kanske i och för sig mest beror på att jag blev tagen på sängen av den inferno-liknande inledningen på Rectum. Det är främst mot slutet som jag tänker på det eftersom scenerna då är helt annorlunda jämfört med början.

Grejen är ju att vi redan vet vad som kommer hända vilket ju gör konstrasten ännu större. Åh, denna förtvivlan, denna frustration. Är det Marcus (Vincent Cassel) kompis, Pierre (Albert Dupontel), filmen egentligen handlar om? Och sista scenen i filmen. Hände den först eller sist? Jag hade någon tanke om att det kanske kunde finnas nåt försonande i filmen och att det kanske var några år efteråt Spoiler när hon faktiskt hade fått sitt barn Spoiler slut.

Det här är fan en konstfilm. Och en bra sådan. Det är ett foto som inte är likt något annat. Efter ambulansscenerna är det bara ett enda flytande snurrande inferno av lampor och tegelväggar som inte liknar något jag har sett tidigare. Scenerna är långa utan klipp. Det känns som om det är en berusad fluga med problem med ena vingen som har flugit omkring och fotat filmen.

Efter att nivån är satt i och med brandsläckarscenen så sitter jag mest som en zombie och försöker hindra hjärnan från att koka över. Efter scenen i tunneln så mår jag dåligt. Partyscenerna efteråt (eller alltså före egentligen) är lite småkaotiska men ändå lugna jämfört med hur det var på Rectum. Den långa kärleksscenen mellan Cassel och Bellucci var väl helt ok men jag verkar inte uppskatta den lika mycket som andra verkar göra. Min hjärna höll förmodligen på att processa det tidigare flödet av bilder så jag var liksom inte riktigt med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skrev ihop det mesta av det här precis efter att jag sett filmen, därav den ostrukturerade recensionen. Försökte få nån sorts ordning på texten men den känns mest förvirrad — vilket kanske är passande.

Arkiverad under Betyg 5, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Wolfman

16 juni, 2011 7 kommentarer


Titel: The Wolfman
Regi: Joe Johnston
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja. Benicio Del Toro spelar Lawrence som återvänder hem till England efter att hans bror mystiskt försvunnit. Det pratas om varulvar i den gamla hembyn och Lawrence börjar förstås nysta i vad som har hänt. Som sagt, nja. Det är väldigt snyggt gjort. Jag gillar bilderna jag ser. Jag har alltid varit svag för gotisk skräck. Coppolas Dracula var rent ögongodis för mig. I The Wolfman är det snyggt men allt är lite för hafsigt gjort. Klippningen känns stressad, som att den inte litar på sig själv. Del Toro känns inte heller klockren i huvudrollen. Att puertoricanen Del Toro med sitt inte helt engelska utseende gör huvudrollen förklaras i filmen med att hans mor är en zigenerska. Det är väl ok så men av nån anledning känns det påhittat bara för att det är Del Toro som gör rollen. Jag har egentligen inget att klaga på i övrigt men trots en snygg film så lämnar den mig helt oberörd.

3-/5

PS. Ja, just det, kungen Anthony Hopkins är med och dominerar förstås, även om han ibland spelar Anthony Hopkins.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , ,

Returner

15 juni, 2011 9 kommentarer

Titel: Returner (Ritana)

Regi: Takashi Yamazaki
År: 2002

Jag råkade se att tv, jag tror det var trean, visade en japansk sf-film en sen natt. Eftersom jag gillar både sf och asiatisk film (om det nu är vettigt att säga att man gillar film från en viss kontinent) så spelades den in. Vilket var tur, eftersom det visade sig att Returner var skamlöst underhållande. I en framtid skickas Milly (Anne Suzuki) tillbaka i tiden, till vår tid, för att förhindra att ett krig mot utomjordiska varelser någonsin kommer att starta. Här, i vår tid, träffar hon på torpeden Miyamoto (min gamla WKW-favorit Takeshi Kaneshiro). De båda slår sig motvilligt samman för att hitta den första utomjordingen som kom till Jorden. På köpet får de även slåss mot Miyamotos fiender i triaderna.

Ja, som sagt, det är skamlöst underhållande. Humor, drama, pang-pang, tidreseparadoxer och maffig action blandas ihop till en trevlig röra. Filmmakarna har fått tillgång till en, vad det verkar, ganska stor budget. Det mesta är riktigt snyggt gjort. Historien i sig är väl kanske inget speciellt men med den asiatiska blandningen av humor och allvar så blir det, åtminstone för mig, en originell känsla. Det finns förstås brister. Möjligen är triad-skurken aningen för genomond t ex. Men, nej, jag gillar filmen, helt enkelt. Om jag ska jämföra med andra filmer så kan jag nämna The Terminator, District 9 och Independence Day kanske. Blanda dessa, men blanda dem så att det blir bra, lägg till en asiatisk krydda, och då har du Returner. Vissa kan kanske tycka att den är barnslig och smörig eller nåt, men jag tyckte den var charmig.

4-/5

Arkiverad under Recension Tagged with

The Tree of Life

13 juni, 2011 25 kommentarer

Titel: The Tree of Life
Regi: Terrence Malick
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vem skulle jag lita på? Juryn i Cannes som gav Terrence Malicks senaste skapelse Guldpalmen eller Fiffi på Fiffis filmtajm som sågade den rätt rejält (även om den faktiskt inte fick sämsta betyg)? Som tur var så ville jag se filmen i vilket fall som helst eftersom det inte är speciellt ofta som Malick kläcker ur sig en film. The Tree of Life är hans femte film på nästan 40 år. Så jag tvekade egentligen aldrig när jag slog mig ner i biofåtöljen för att tillsammans med två (!) andra se filmen.

Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.


Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.


Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.


Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.

2+/5

PS. Förresten, mot slutet av filmen insåg jag att jag hade missförstått vilken av de tre bröderna som Sean Penn spelat. Jag var liksom nöjd med att klura ut att det var en av bröderna, vilket i och för sig inte var såååå svårt. Men under hela filmen trodde jag att Penn var en annan av bröderna. I början av filmen får mamman reda på att en av bröderna har dött och jag fattade inte vilken det var som faktiskt dog.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , ,

The Fog of War

13 juni, 2011 3 kommentarer

Titel: The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara
Regi: Errol Morris
År: 2003
I The Fog of War berättar Robert McNamara om sitt liv och därmed om historiska världshändelser. Först ut är Kuba-krisen där McNamara säger att man stod på randen av ett kärnvapenkrig. Nåt som sopas lite under mattan är förspelet i form av USA:s misslyckande vid Grisbukten där man landsatte av CIA utbildade exilkubaner som skulle störta Castro.

McNamara var med i andra världskriget som statistisk analytiker för amerikanska flygvapnet (japp, såna behövs tydligen också). Speciellt kriget med Japan och eldbombningen av Tokyo (och andra städer) och de efterföljande atombomberna har berört McNamara väldigt mycket märker man när han blir intervjuad. En detalj som bidrar till att intervjun känns närgången är hur man valt att filma. Filmfotografen har med hjälp av en speciell teknik gjort det möjligt för McNamara att titta både intervjuaren och oss tittare rätt in i ögonen.

Sedan får vi får höra om McNamaras tid vid Ford, vilket kanske inte superintressant. Regissören drar en del paralleller mellan hur datarapporter används på samma sätt i krig (andra världskriget och Vietnamkriget) som inom företagsvärlden.

1960 blev McNamara VD för Ford bara för att fem veckor senare bli tillfrågad av president Kennedy om han kunde tänka sig att bli minister i JFK:s regering. McNamaras blev alltså försvarsminister och hamnade i hetluften ganska så direkt i och med Kubakrisen. Fast det blev bara ”värre” när Vietnamkriget drog igång.

Filmens kompletta titel är ju The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara och det syftar på att McNamara under filmen presenterar 11 lärdomar från sitt liv. Nu är det inte livsregler alls utan vad det handlar om regler för hur man ska föra krig (vilket nånstans känns lite äckligt). Lärdomarna hittas här.

En av lärdomarna är att man ska känna empati med sin fiende, sätta sig i sin fiendes position. Då har man större chans att förstå, förhandla och lösa en konflikt. Så gick det till vid Kuba-krisen påpekar McNamara . I Vietnam förstod inte USA vietnamserna tillräckligt bra och därför gick det snett enligt McNamara. En sak som McNamara säger, och det här är inte en av de 11 lärdomar som presenteras, är att man lär (eller borde lära) sig av sina misstag. Well, USA verkar inte riktigt göra det. Det är bara att titta på Irak, Afghanistan…

Eftersom jag nyligen sett Qatsi-filmerna så kände jag även lite vibbar från dessa filmer. The Fog of War har nämligen musik av Philip Glass och snabba bildspel som återkommer då och då. Det här är ingen fantastisk dokumentär men intressant och sevärd, speciellt om man är intresserad av (amerikansk) politik, historia och krig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film Tagged with

Hej! Vilken låt lyssnar du på?

12 juni, 2011 4 kommentarer

Min kompis Tevski har gjort en trevlig kortfilm som finns att se på YouTube. Den heter Hej! Vilken låt lyssnar du på?. Hela grejen startade med att en snubbe i New York gick runt och frågade folk på stan vilken låt de lyssnar på och gjorde en liten film av det. Nu har fenomenet börjat sprida sig världen över som en löpeld, på det vis som sker i vår globaliserade och digitaliserade värld, och Tevski är alltså först ut i Sverige.

Bästa låtvalet var nog kvinnan som lyssnade på P1. 😉 Lite kul också att det både i denna och i NY-versionen förekommer personer som liksom känner sig påkomna med att lyssna på Britney, haha.

Arkiverad under Dokumentär, Film, Musik, YouTube Tagged with ,

Alice i Underlandet

11 juni, 2011 7 kommentarer

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →