SFF13: Tom à la ferme

14 november, 2013 14 kommentarer

sff_logoTomTitel: Tom at the Farm
Regi: Xavier Dolan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag har inte sett nån av ”underbarnet” Xavier Dolans tre tidigare filmer. Jag vet inte, det har känts som ganska tunga filmer och jag har aldrig känt mig riktigt sugen. Men nu var det Henke som skulle välja film under festivalens filmspanarlördag och då blev Tom at the Farm dagens tredje och sista film. Eller Tom à la ferme som den heter i original eftersom den är inspelad och utspelar sig i Québec, dvs den fransktalande delen av Kanada.

Xavier Dolan själv spelar titelrollen, vilket var nåt jag inte förstod förrän nån nämnde det under eftertexterna. Tom (Dolan alltså) är en ung Montréal-kille som åker ut på landet för att besöka gården där hans pojkvän, Guillaume, har växt upp. Guillaume har dött och Tom är där för begravningen. Efter att ha träffat Guillaumes mor Agathe (Lise Roy) och bror Francis (Pierre-Yves Cardinal) förstår han snart att Guillaumes homosexualitet hållits hemlig. Mamman lever i tron att Guillaume haft en flickvän vid namn Sarah. Nu börjar ett psykologiskt spel där Francis med våld och hot om våld tvingar Tom att spela med i charaden.

Oj, vad kul att äntligen se en film som stack ut lite. Redan under inledningen kände jag att ”oj, vad skönt, det här är en välgjord film”. Den hade ganska direkt en speciell nerv. Filmen visar sig vara ett kammarspel. Det är i princip bara tre personer med i handlingen, i alla fall till att börja med. I slutet dyker det upp nån eller några till. Spelet mellan Tom, mamman och brodern är riktigt intressant att följa. Tom börjar efter ett tag att mer eller mindre förlora uppfattningen om vem han är. Mellan Tom och Francis uppstår ett märkligt och nååågot vrickat hatkärleksförhållande. Våldet lurar hela tiden runt hörnet. Samtidigt är filmen rolig på ett udda sätt vid ganska oväntade tillfällen.

Jag hörde nånstans att Dolan fram till för några år sen inte sett en enda Hitchcock-film. Jag undrar om han inte fick inspiration till Tom at the Farm från t ex en film som Psycho som den faktiskt påminner om en hel del. Nu bygger Tom à la ferme på en pjäs från början, vilket är naturligt då det i princip är ett kammarspel som hade funkat på scen. Dolan har dock lagt på sitt egna filmiska lager med riktigt bra musik (liknande den i Psycho tyckte jag) och ofta med väldigt vackert iscensatta bilder.

Skådisarna är klockrena i sina roller och det förekommer några riktigt bra, intensiva scener. Min favorit är nog när Tom besöker en bar mot slutet av filmen där han av en bartender får höra om varför folk i bygden inte pratar med Francis längre.

Slutet och eftertexterna är supersnygga och för mig var de extra kul att se eftersom de utspelas under en bilfärd på väg in mot ett nattligt och snyggt Montréal; ett Montréal som jag besökt två gånger i mitt jobb. Det är alltid kul att se filmer som utspelar sig på platser där man själv har varit.

4-/5

Om visningen: Vi fikar på Espresso House (inte Wayne’s Coffee som jag tweetade till filmspanar-Lena) men hoppar över att gå på toaletten där eftersom det är stopp i den. När vi anländer till Park 20 minuter innan filmen ska starta möts vi av en vägg med folk som alla står hopträngda som sillar innanför dörrarna. Uppdraget att tränga sig fram till toaletterna, som givetvis är allra längst in, startar. Det som är bra är att när man väl kommer upp från toaletten så står man först i kön, och där står man kvar. Vi får bra platser en bit bak i mitten. Nåt som alltid är lite spännande är om streckkodsläsarna som ska läsa av att du har biljetten inprogrammerad på ditt medlemskort ska fungera. Det är inte sällan detta fallerar och då får man helt enkelt lämna kön och fixa pappersbiljetter och sen ställa sig sist i kön. Underkänt skulle jag kalla det. Det finns andra fördelar med pappersbiljett får vi lära oss. Med pappersbiljett kan man nämligen promenera in och sätta sig på Parks balkongplatser. Men bara med utskriven pappersbiljett alltså. Nu gillar jag inte balkongplatser så det var inget problem. Men principen…

Vad tyckte nu de andra om Tom at the Farm? Très bon ou très terne? Tyvärr var Henke, filmväljaren själv, inte i form under kvällen och fick hoppa över filmen.

filmspanarna_kvadratSofia
Fiffi
Jessica
Jimmy

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nuigulumar Z

13 november, 2013 8 kommentarer

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: The Selfish Giant

9 november, 2013 3 kommentarer

sff_logoThe Selfish GiantTitel: The Selfish Giant
Regi: Clio Barnard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste i princip ingenting om The Selfish Giant. Jag visste inte att den utspelades i Bradford. Jag visste inte att personerna i filmen tillhörde resandefolket. Jag visste inte att filmen faktiskt byggde på, eller i alla fall inspirerades av, en kort historia (eller ”poem” som jag tror regissören Clio Barnard kallade den i F2F:et efter filmen) skriven av Oscar Wilde. Japp, så dålig koll har jag på Oscar Wilde. Men jag hoppas på att det inte tillhör allmän litteraturbildning att känna till denna fyrsidiga historia som ingår i samlingen The Happy Prince and Other Tales med historier för barn.

Huuuuur som helst. Jag visste att filmen var en brittisk socialrealistisk film à la Ken Loachs (det var i alla det jag fick höra av andra som inte ville se filmen) och så var jag 99% säker på att det var en kvinnlig regissör plus att det skulle vara ett Face2Face efter visningen.

Jag tycker det är en skön känsla att inte veta nåt om en film. Att inte läsa för mycket om den innan. Att inte bygga upp förväntningar utan bara slå sig ner och (förhoppningsvis) njuta.

Filmen handlar om de unga killarna Arbor och Swifty och deras vänskap. Arbor är en liten lintott som inte kan koncentrera sig i skolan. Han kan inte sitta still och munnen går i ett. Han äter nån sorts medicin för att bli lugn. När han inte äter medicinen… ja, då är han inte lugn. Swifty är i princip raka motsatsen. Han är större men lugn som en stor nallebjörn. Swifty är mobbad i skolan men hans vän Arbor kommer alltid till undsättning. Arbor är inte stor men han är kaxig och man fuckar inte med honom. De två är som ler och långhalm.

När de inte är i skolan samlar de in skrot som de tar med till den lokale skrothandlaren Kitten. Efter att de båda har blivit avstängda från skolan blir detta i princip ett heltidsjobb. En konflikt uppstår dock när det visar sig att Swifty är en hejare på att sköta om och köra travhästar. I Bradford ordnar man nämligen tävlingar med gatlopp med travhästar. Ungefär som street racing fast med hästar. Arbor vill fortsätta samla skrot, speciellt stora kopparledningar, medan Swifty tycker det är kul att jobba hästar.

The Selfish Giant är en bra film, inget snack om den saken. Fotot och miljöerna i Bradford är vackra. Många scener utspelas i slitna miljöer, gamla industriområden, eller platser där natur och industri möts. Just såna miljöer som jag gillar. Så bara för den skull är den värd att se. Filmens fokus är dock vänskapen mellan Arbor och Swifty. De båda killarna i huvudrollerna, Conner Chapman och Shaun Thomas, är mycket bra, trovärdiga och med ett bra samspel.

Inledningsvis, och ganska länge, är filmen mysig och ganska rolig trots de fattiga omständigheterna för personerna det handlar om. Speciellt Arbor är en karaktär med en energinivå på max och han sätter de flesta på plats med sin kaxighet och humor. Svordomar är det gott om.

Mot slutet blir det mörkare, mer känslosamt, men ändå inte utan hopp. Vid några scener, speciellt en kramande scen, hörde jag en del snörvel och snyft från salongen.

The Selfish Giant är en vacker film som jag gillar. Det som hindrar att den inte får en fyra i betyg är kanske att den blir aningen enformig inledningsvis. En del scener känns som att de upprepas. Jag kände kanske inte riktigt vad den ville få fram. Slutet är vackert men det kom väldigt snabbt. Men det kanske var en positiv sak, jag vet inte. Ibland brukar man ju klaga på att en film pågår en kvart för länge. Det här var en film som var föredömliga 91 minuter.

The Selfish Giant får svensk biopremiär 14 mars 2014.

3+/5

Om visningen: Visningen ägde rum på trevliga biografen Sture. Jag hann köpa en kaffe och chokladboll på närliggande 7-Eleven och ändå komma i hyfsad tid och få en bra plats. Precis innan filmen skulle dra igång kom Lena Endré med entourage in i salongen. Volontärerna föreslog att de skulle sitta på rad ett som ju var helt ledig. ”Nä, det går ju inte, då får vi ju nackspärr!!” sa Lena som slog sig ner på rad tre framför mig. Hur volontärerna tänkte vet jag inte.

Bredvid mig satt en man som höll på med mobilen, precis som jag, under reklamen. Inget konstigt med det. När filmen började med förtexterna slog jag givetvis av min och stoppade ner den i fickan. Mannen bredvid mig (mobilmannen från och med nu) stängde INTE av sin utan fortsatte fippla med den samtidigt som han kastade en blick upp mot duken då och då för att, fick jag för mig, stänga av den först när förtexterna var slut och filmen började ”på riktigt”. Jag kände mig aningen orolig. Var oron befogad…?

Ja, den oron var befogad. Efter tio minuter åkte mobilmannens mobil upp igen. Mörkret lystes upp av hans skärm. Jag vet inte vad han höll på med. Efter 20 minuter var det dags igen. Den tredje gången mobilen åkte upp visste jag att jag förr eller senare skulle bli tvungen att säga till. Ungefär fem minuter efter att mobilmannen tagit fram sin självlysande julgran för tredje gången var det dags igen. Nu gick det inte längre. Jag pratviskade till honom: ”Snälla, nu får du stoppa undan din mobil”. Det gjorde han och den kom aldrig fram igen. När Face2Facet började efter filmen stannade han inte kvar utan gick ut direkt. Man kan undra vad han gjorde där överhuvudtaget.

ClioFace2Facet tyckte jag var bra. Intervjuaren var åtminstone vettig och ställde frågor som det gick att svara på. Clio Barnard var en sympatisk kvinna som började skratta när Stures fina ridå kom ner. Början av intervjun gjordes med eftertexterna som bakgrund men när de var slut hissade man ner ridån med ekorren som håller i en fisk. Den bilden uppskattade Clio och tyckte ekorren fångade rollfiguren Swiftys själ.

Jag fick veta en hel del om filmen och hur den gjordes. Mest intressant var nog att filmens två huvudrollsinnehavare i verkliga livet är precis motsatsen jämfört med sina rollfigurer. Connor som spelade den dampiga och utåtriktade Arbor är en ganska blyg och inåtvänd person medan Shaun verkligen fick tona ner sig själv för att gestalta den timide Swifty. Från början hade man tänkt att de skulle spela tvärtom, dvs utåtriktade Shaun skulle vara Arbor och blyge Connor Swifty. Men efter en natts sömn, berättade Clio, stod det klart att man skulle testa att göra tvärtom. Man kan säga att det funkade galant.

****

Movies – Noir såg filmen på samma visning som jag och vad han tyckte kan ni läsa om här. Och ni som undrar: nej, Movies – Noir är inte mobilmannen. 🙂

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Mud

8 november, 2013 6 kommentarer

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Mig äger ingen

7 november, 2013 10 kommentarer

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Fruitvale Station

6 november, 2013 5 kommentarer

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wallander – Innan frosten

5 november, 2013 4 kommentarer

Innan frostenTitel: Wallander – Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Nu på torsdag kommer min recension av Stockholm Filmfestival-filmen Mig äger ingen. I somras när jag såg den under Malmö Filmdagar blev jag fundersam över varför namnet på filmens regissör var helt okänt för mig. Jag gjorde lite research och upptäckte att jag faktiskt sett en film tidigare av mannen med det generiska namnet Kjell-Åke Andersson. Jag såg filmen på bio (!) 2005 och skrev då också min recension. Frågan är väl nu om jag gillade Mig äger ingen bättre än Innan frosten.

Det här en av de filmer som ger svensk film sitt dåliga rykte. Denna filmatisering av Mankells sista (?) Wallander-deckare blir sämre och sämre ju längre den pågår. I början är den väl ok. Krister Henriksson är en ny bekantskap som Wallander, lite intressant att se hur han tacklar det hela jämfört med klippan Rolf Lassgård. Samspelet mellan Henriksson och Johanna Sällström (vif) som spelar Wallanders dotter, och nyblivna polis, Linda är lite småkul. I övrigt är skådisinsatserna tafatta och känns som tagna ur en riktig dålig tv-deckare. Poliskommissarierna försöker visa nån sorts pondus, men det blir bara löjligt och känns helt off.

Sen när själva historien och brottsutredningen kommer igång blir det riktigt dåligt. Det är tänkt att det ska kännas läskigt och obehagligt med en sekt som försöker rensa Sverige (eller åtminstone Skåne) från otrogna, men bitvis blir det skrattretande fånigt när sektledaren ska framstå som ondskefull. Det känns mest som en skolfilm som några högstadieelever har gjort på sina fria aktiviteter. Sista kvarten när ”dramat” närmar sig sin upplösning är bland det sämsta jag har sett. Poliserna beter sig så ologiskt och orealistisk att det bara blir för mycket. Hur dumma får man vara? Det känns som krystade grepp för att få till spänning. Det funkar inte. Jag skrattade bitvis över hur dumt det var.

Nä, det här var inte bra. Strax efter jag sett Innan frosten såg jag av en slump en lösryckt kvart av den svenska tv-deckaren Graven och konstaterar att det som jag såg under den kvarten var många klasser bättre. Här fanns mer intensitet, spänning och originalitet än vad som finns i Innan frosten-regissörens ena lillfinger. Nyligen såg jag också kusin-filmen Steget efter med Rolf Lassgård som Wallander, och den filmen var minst två klasser bättre än soppan som går under namnet Innan frosten. Dessutom väntar tydligen ytterligare 12 (!) filmer med samma ensemble. Riktigt tråkigt att det satsas på sån här helt ooriginell och bakåtsträvande smörja. 190 miljoner ska det tydligen kosta. Huva!

(Min kommentar: Oj, det var ord och inga visor. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte ger filmen en etta vilket texten antyder. Men jag har nog blivit hårdare när det gäller betyg med åren.)

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Mina Stockholm Filmfestival-favoriter genom åren

3 november, 2013 25 kommentarer

sff_logoPå onsdag börjar Stockholm Filmfestival, ditt ljus i novembermörkret. Det kommer att bli några hektiska dagar och som vanligt kommer jag skriva om filmerna jag ser här på bloggen. Som en liten uppladdning tänkte jag lista mina personliga favoriter som jag har sett genom åren. Men innan vi kommer till själva listan lite om min festivalhistoria.

För mig började egentligen Stockholm Filmfestival med popcorn. Popcorn undrar ni? Vad menar han nu? Jo, i slutet av 90-talet fanns faktiskt två filmfestivaler i stan. Först Stockholm Filmfestival och sen en utbrytarfestival som kallades Popcorn Filmfestival. På Popcorn köpte man ett medlemskort för 225 kr och sen fick man se alla filmer gratis. Givetvis gällde det att vara på plats i tid på visningarna då det var först till kvarn som gällde. Men på ett sätt är det fortfarande först till kvarn eftersom man måste vara på plats i tid för att få en bra plats, även om man har biljett.

Det här var första gången jag fick en smak för det här med filmfestival. På Popcorn 1999 såg jag bl a kultklassikern Office Space, John Waters-rullen Pecker och en retrospektiv över Chris Cunninghams musikvideor (oh, how sweet wasn’t that?). Det var en mycket trevlig festival som senare övergick till en ren musikfilmfestival och sen tyvärr somnade in.

Mitt första år på Stockholm Filmfestival blev 2001 då jag bl a såg Citizen Toxie: The Toxic Avenger Part IV, Vampire Hunter D: Bloodlust och The Pledge. Efter det har jag besökt festivalen varje år. Många filmer har det blivit och att lista tio favoriter var inte helt lätt. Jag fuskade lite så det blev faktiskt elva filmer.

Uppdatering: Jag glömde alldeles bort att länka till Henke som några dagar efter mitt inlägg gjorde samma topp-10-lista. Här hittar ni hans inlägg.

 

10. Mean Creek (2004)
Mean Creek
Under 2004 års festival hann jag bara med fyra filmer vilket kändes som något av ett fiasko. Det positiva var att jag såg åtminstone en riktigt bra film, och den filmen hamnar på plats tio på listan. Mean Creek är ett ganska mörkt drama om lojalitet och rädslor med strålande unga skådisar som gör trovärdiga porträtt. En yngre och tyngre version av Josh Peck från The Wackness är med i rollen som mobbaren som en grupp ungdomar beslutar sig för att hämnas på.

9. Durval Discos (2002)
Durval Discos
Jag kan inte säga att jag minns jättemycket från den här brasilianska filmen. Det jag minns är att den gav mig en riktigt skön känsla plus att jag aldrig kommer glömma titeln. Det är en absurd komedi om en supernördig skivförsäljare som vägrar sälja cd-skivor; det är vinyl som gäller. Han bor ovanpå sin skivbutik ihop med sin mamma. De båda får en liten flicka på halsen vilket leder till oväntade förvecklingar för stackars Durval.

8. Bibliothèque Pascal (2010)
Bibliothèque Pascal
Ungerska Bibliothèque Pascal skulle kunna vara en blytung rulle om prostitution och människohandel som bara är ren misär, och därmed tråkig. Som tur är så är filmen berättad med en kreativitet, lekfullhet och surrealism som friskar upp. Filmen är ett visuellt mästerverk som trots en sagolik stämning aldrig tappar skärpan, vilket inledningen och avslutningen ser till.

7. The Station Agent (2003)
The Station Agent
På plats sju är hittar vi urtypen för begreppet ”skön film”. The Station Agent är en varm, men aldrig töntig, komedi om tre personer, alla med sina problem, som mer eller mindre motvilligt blir vänner. Det här är amerikansk independent när den är som bäst. Har ni inte sett den? Se den!

6. Paranoid Park (2007) & Elephant (2003)
Paranoid Elephant
Nu fuskar jag lite då plats sex innehas av två filmer. Men det är samma regissör i alla fall. Gus Van Sant har med dessa filmer gjort poetiska men samtidigt knivskarpa dramer. I Paranoid Park står Christopher Doyle för ett suddzoomigt vattenfoto som är ett konstverk. Stämningen i Elephant är bitterljuv samtidigt som katastrofen hänger över oss som ett mörkt moln.

5. Play (2011)
Play
Det här blir den första och enda svenska filmen på listan. Om man vill se svensk film med dialog som låter äkta och inte klingar falskt eller teater så ska man titta på Ruben Östlunds filmer. Play är inget undantag. En film som spelar med våra fördomar. Det handlar om rasism, rädsla för våld, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge. Och så är den är märkvärdigt rolig ibland.

4. Carnages (2002)
Carnages
2002 tyckte jag filmer med flera parallella historier var det bästa som fanns. Magnolia var min favoritfilm. Så när en ung fransk debutantregissör vid namn Delphine Gleize gör en sån film så kan jag bara kapitulera. Det som knyter samman personerna i filmen är en tjur som dödas på en tjurfäktningsarena. Nån köper ett ben till sin gigantiska hund, en forskare får ögonen att studera, en mamma köper hornen i present till sin son. Bitvis är filmen väldigt rolig som t ex under en scen när en grupp män och kvinnor, nakna, har primalskriksterapi i stadens simhall.

3. The Wrestler (2008)
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det.

2. Gomorra (2008)
Gomorra
En film som fick mig att börja fundera på tillståndet för arten Homo sapiens. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

1. No Country for Old Men (2007)
No Country for Old Men
Det var en underbar känsla att se No Country for Old Men på festivalen. Sjukt snygg, sjukt spännande och sjukt bra insatser från skådisarna. Jag satt och toknjöt. För mig är det bröderna Coens bästa film sen debuten Blood Simple.. No Country for Old Men är mörk men inte utan humor. Den har en noirkänsla precis som Blood Simple., och så har den Anton Chigurh i form av Javier Bardem.

 

That’s it. Nu ser vi fram emot årets festival. Jag undrar vilka guldkorn den kommer att bjuda på. För jag vet att det kommer bli några.

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →