Nätrullarna – Aftersun

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången pratar Daniel och Johan om Aftersun, Charlotte Wells semesterskildring med sorgkant.

Johan bjuder på ett tips om en Netflix-serie om… inget annat än tennis! Daniel pratar om hur kul det är att besöka filmiska platser och tipsar om tre favoriter.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

The Forty-Year-Old Version (2020)

Jag såg nog Radha Blanks The Forty-Year-Old Version precis vid rätt tillfälle. Den gick hem klockrent hos mig. Om du inleder en film med A Tribe Called Quest (RIP Phife) och deras låt ”Electric Relaxation” så är man nästan hemma direkt. Precis som Tribes musikvideo så är filmen svartvit och staden New York och dess människor spelar en huvudroll.

Radha spelar i princip sig själv. Hon var (i alla fall i filmen) för några år sen, kanske lite för många, en lovande pjäsförfattare men jobbar nu som teaterlärare. Det hon brinner för, upptäcker hon, är dock rap och hiphop.

The Forty-Year-Old Version är en härlig film med underbara miljöer och musik. När Radha aka RadhaMUSprime spelar in sin första rap-låt fick jag gåshud och tårar i ögonen. Vilket tunggung! Och texten!

Precis som i en film som Blindspotting handlar det om gentrifiering och om hur Radha måste ställa upp på kompromisser från vita producenter om hur hennes nya pjäs ska sättas upp vad gäller ändringar i manus. Vad ska hon göra? Stå på sig och kämpa för SIN pjäs, lägga sig platt eller kanske satsa på hiphopen ett tag?

Det här var 2020 års roligaste film. Glömde jag säga det kanske? Ja. För det här var nämligen väldigt roligt. Jag både skrattade och blev berörd av Radhas resa. Snudd på högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tribe Called Quest – ”Electric Relaxation”

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Den första Black Panther-filmen tyckte jag var en bra actionrulle med lockande afrofuturistiska miljöer och en cool kläddesign. Arbetet med uppföljaren Wakanda Forever, återigen skriven och regisserad av Ryan Coogler, fick en tragisk början då ju Chadwick Boseman gick bort under planeringen av filmen. Hur skulle man hantera detta? Svårt. Resultatet blev en alldeles för lång film som försökte vara två filmer på samma gång. Dels skulle man hantera sorgen efter Black Panthers bortgång och dels skulle man berätta en helt ny historia om undervattenshjälten Namor. Efter tramset i Thor: Love and Thunder kände jag ändå direkt att det var skönt med en film som faktiskt var seriös och lite allvarlig. En annan positiv detalj var de mayanska myter och miljöer som förekommer i filmen. Eftersom jag varit på Yucatánhalvön i Mexiko och besökt diverse maya-ruiner fick jag en förädiskt nostalgisk känsla. Det här var snäppet bättre än Thor 4 och så lyfter dessutom Namors alternativa namn Kukulkan betyget en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Thor: Love and Thunder (2022)

Taika Waititis stil funkar i princip aldrig för mig. Vi har alla såna där regissörer vars filmer helt enkelt inte lirar. Men ändå fortsätter vi titta på dem, i alla fall jag vad gäller Taikas filmer. Medelbetyg på de fem Waititi-filmer jag har sett: 1,8/5. Ouch. Thor: Love and Thunder är den tredje (nej, den fjärde?) Tor-filmen och den andra av Waititi. Handlingen? Hmm, jag har knappt en aning. Nånting om en vampyrliknande varelse spelad av Christian Bale som vill döda alla gudar. Och så är Jane Foster (Natalie Portman) sjuk men samtidigt svingar hon Mjölnir. Var det kanske därför hon inte blir frisk? Nej, det här var trams och jönserier. Det är en märklig mix av ämnen, mörkt och trams blandat. Det kanske funkar i sydkoreanska filmer men inte här. De skrikande getterna var lite roliga. Russell Crowe som Zeus är filmens MVP.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

RRR (2022)

RRR är en av de filmer som jag ville se innan jag sätter samman min 10-i-topplista för 2022 års filmer. Den har varit en riktigt snackis och många hyllar den. Det kändes självklart att se den. Under titten gick mina tankar till många av de martial arts-filmer från Hongkong som jag sett genom åren. Allt är over the top. I filmerna med Donnie Yen & Co är det allt som oftast japaner som är de genomonda skurkarna som ockuperar Kina och förtrycker Ip Man och hans vänner. Japanerna är nazister. I RRR är det givetvis britterna som är genomonda karikatyrer. Filmens vita skådisar är för övrigt usla, precis som de brukar vara i filmer med Jet Li & Co när det är de vita som är onda. Det som räddar Hongkong-filmer för min del är de fantastiska action- och fajting-sekvenserna. I RRR var det green screen, cgi-djur och fajter som jag inte uppskattade speciellt mycket. Då faller det hela. Det bästa med filmen var sång- och dansnumret efter ungefär en timme plus slutsången innan eftertexterna. I övrigt: mja, inte min kopp chai men ändå ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här intervjun med de två stjärnorna var mer givande än filmen i sig

The Quiet Girl (2022)

The Quiet Girl är en hjärtskärande vacker irländsk film om en flicka som får uppleva en på många sätt magisk sommar hos några släktingar på landet som driver en bondgård. För flickan blir det en respit från hennes egen dysfunktionella familj. Hos släktingarna får hon känna på ett hem med värme och kärlek men inledningsvis även en viss distans. Nånting döljer sig under ytan…

Jag såg The Quiet Girl på Stockholm Filmfestival i höstas och som jag skrev så är det en otroligt vacker film. Den är poetisk, finstämd, rar, tyst, stilla och berörande. Slutscenen är nog en av de finaste och sorgligaste som jag har upplevt. Det blev dammigt i salongen på Skandia. Här kan jag faktiskt dra en parallell till slutet av Aliens då en viss flicka säger en viss sak. En annan film jag osökt kommer att tänka på är den svenska Hoyte van Hoytema-fotade Flickan.

The Quiet Girl (An Cailín Ciúin) är en irländsk liten pärla där det dessutom pratas en härlig iriska. Rekommenderas! Enligt Filmstaden kommer den på bio 7 april men då med titeln Den tysta flickan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

First Cow (2019)

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mandy (2018)

Dags för en tankeströmsrecension av Panos Cosmatos Mandy.

Musiken, ljudspåret. Jóhann Jóhannsson. Öppningssången är dock av King Crimson. Är det Ronald Reagan som pratar på bilradion? Ja, det måste det vara. Filmen utspelar sig 1983. Har Mandy nån typ av sår på kinden? Hela tiden verkar det vara en sorts lens flare i fotot. Är hennes ena pupill större än den andra, på samma sätt som David Bowie? Det är som att ljudet till filmen är inspelat under vatten och i slowmotion. Musiken likaså. Den är magisk. The Horn of Abraxas. Syftar man på Santanas album? Nicolas Cage har en t-shirt med en tiger precis som Santanas album (debuten innan Abraxas alltså). Mina tankar går till andra sektfilmer. Det sorgsna temat av Jóhannsson är väldigt vackert, och där går mina tankar till vissa av Aphex Twins lugnare låtar. Rape and revenge. Aha, det är den svarte snubben från Predator. Bill Duke. ”They were in a world of pain”. Bra scen här med Duke och Cage. Fasiken vad snygg den är. Och så mystisk på ett skönt sätt. Köttig. Mossig. Drypande. Röd. Varm. Svettig. Brinnande. Tillverkar Cage en bat’leth? Det känns som att Cage har levt ett tidigare våldsamt liv. ”You ripped my shirt!!”. Mad Max: The Road Warrior, Gaspar Noé. Underbart. Det fanns ett lite segare parti i mitten under den första sekvensen med sekten, en s.k. sektvens. Så j-vla snygg med allt det röda. Cage tar dem en efter en i den ena episka uppgörelsen efter den andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Promising Young Woman (2020)

Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.

Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?

Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Possessor (2020)

Äpplet faller inte långt från trädet. Sådan far, sådan son skulle man också kunna uttrycka det. David Cronenbergs son Brandon verkar nämligen gå i sin fars filmiska fotspår. Possessor inleds omedelbart med (o)behaglig body horror. En perfekt castad Andrea Riseborough spelar Vos, en lönnmördare som tar över andra personers kroppar för att utföra mordet. När mordet är genomfört tvingar hon den övertagna personen att skjuta sig själv. Det perfekta mordet typ.

Att ta över andra personers kroppar tar dock på de mentala krafterna. Vos kan knappt leva ett normalt liv med sin familj, som inte har en aning om vad hon sysslar med när hon är på ”tjänsteresa”. Vos får svårare och svårare att hitta sin egen identitet.

Filmen påminner mig om Inception, Strange Days, Source Code och pappa Cronenbergs eXistenZ. Jag känner även lite The Neon Demon-vibbar. Apropå eXistenZ så är Jennifer Jason Leigh med och spelar Vos chef. Possessor är en iskall, steril film. En stilistiskt fulländad psykologisk thriller med ultravåldsinslag som tog sig in under skinnet på mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep