Johan Falk: Slutet (2015)

28 december, 2016 2 kommentarer

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Lockdown (2015)

24 december, 2016 Lämna en kommentar

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: The Fury of a Patient Man (2016)

30 november, 2016 4 kommentarer

tarde-para-la-irasff_logoSom vanligt konstaterar jag att det är optimalt att veta så lite som möjligt om en film innan man ser den. I fallet The Fury of a Patient Man så visste jag att det var en spanskt thriller. That’s it.

När det gäller handlingen så kan jag väl säga så mycket som att det handlar om hämnd, om tålamod, om händelser (ett rån som gick snett) som ägde rum för länge sen men som fortfarande inte är glömda utan ligger och pyr, liksom blomfrön som bara behöver några droppar regn för att skjuta skott (ehe).

Länge är filmen ett mysterium. Vad har hänt? Vem har gjort vad? Varför är huvudpersonen ute efter hämnd? Huvudpersonen är för övrigt ett mysterium i sig som karaktär. Han uttrycker i princip aldrig några känslor utan går omkring som en robot. Han deltar visserligen i en del sociala aktiviteter med personer i sin omgivning, men han gör det aldrig helhjärtat utan hans tankar verkar alltid vara någon annanstans. Ja, de (tankarna) är givetvis fokuserad på en sak: hämnd.

Känslan i filmen är för mig europeisk (doh, ja, det är spansk film, pucko!). Det är ganska skitigt foto med digital grynig bild. Skådisarna är inte några fotomodeller direkt. Tagningarna är ganska långa, helt utan musik som jag minns det. Stämningen är ofta tryckt eller tät (framförallt mot slutet). Det finns inget flashigt över filmen. Det våld som förekommer är skildrat rakt upp och ner helt utan nån Tarantino-coolhet.

Trots allt det dystra, våldsamma, och den misärliknande stämningen så förekommer det ändå plötsliga inslag av udda humor. Ibland fick jag en känsla av quirky Wes Anderson-humor. Mycket märkligt. Humorn, som är av den svarta sorten, kommer sig av den situation som två av rollfigurerna befinner sig i efter ungefär halva filmen. Den ena är ute efter hämnd och den andra är tvingad att hjälpa till.

Jag gillade Tarde para la ira som den heter på originalspanska, vilket översatt till svenska blir ”Sen till vrede” ungefär. Ibland kände jag att den påminde om Relatos salvajes, den argentinska antologifilmen som delvis har samma svarta humor om än med en betydligt vildare stil. Det blir en stabil trea till The Fury of a Patient Man. Om den hade varit lite mer intressant direkt från start så hade nog betyget kunnat bli högre. Ja, den allra första scenen (en enda lång tagning) var riktigt bra men sen var det lite segt ett tag när handlingen skulle byggas upp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var den sista visningen på festivalen för min del. Efter kaoset på Skandia i samband med Your Name tog vi en promenad mot biografen Victoria via Gamla Stan och Mosebacke. I foajén hörde jag en del spanskt prat vilket inte var förvånande då det var just en spansk film vi skulle se. Visningen avlöpte i princip helt problemfritt. Trots att filmen är dyster, mörk och så långt från en må-bra-film man kan komma så hördes det ändå då och då en del skratt i salongen. Ja, som jag konstaterade i min text ovan så fanns det faktiskt udda inslag av svart humor.

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för i år!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

20 november, 2016 5 kommentarer

sff_logoDog Eat Dogdog-eat-dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

11 november, 2016 Lämna en kommentar

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

6 november, 2016 Lämna en kommentar

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

4 november, 2016 12 kommentarer

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

Arkiverad under Action, Betyg 3, Betyg 5, Film, Omtitt, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Dawn of the Dead (2004)

26 oktober, 2016 10 kommentarer

dawn-of-the-deadUnder oktober månad kör Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett härligt zombie-tema. Titta in där för en rejäl dos djuplodande texter om våra stapplande – och, ja, även springande – odöda vänner, zombierna. Med anledning av detta kommer här en gammal recension Zach Snyders remake Dawn of the Dead från 2004. Här hittar ni Sofias text. Min egen lilla text skrevs i juli 2004.

Sjuksköterskan Ana (Sarah Polly) vaknar en morgon i sitt fina hus bara för att finna att den trevliga villaförorten förvandlats till ett kaotiskt slagfält med galna zombier. Ana och några andra som inte blivit smittade flyr till ett stort köpcentrum där de kan klara sig ett tag. Som alla vet så är detta en remake på George A Romeros film från 1978.

Om man ska jämföra med originalet så är det här en mer normal Hollywoodfilm. Den har inte alls samma märkliga stämning som råder i Romeros film. Den påminner mer om 28 dagar senare t ex. Detta betyder inte att det är en dålig film. Den är välgjord och lyckas skapa en viss spänning och den är lite rolig ibland. Men medan Romeros original hade en bisarr stämning hela tiden så förekommer här bara en kort udda period då vi bl a får se huvudpersonerna leva vardagsliv i köpcentrumet (spela golf på hustaket bl a).

Remaken är mer actionfylld och zombierna springer dessutom (huvaligen) som rena sprinters. Inte riktigt zombiebeteende kanske. Ok, detta är bara observationer från min sida och det gör inte filmen sämre egentligen. Nå, som sagt, det är välgjord skräckaction, men med några jobbiga ”Hollywoodinslag” som sänker betyget lite. En skillnad jämfört med originalet är att här blir man bara zombie om man har blivit biten av en annan zombie. Jag har för mig att det i Romeros film räckte med att man dog helt enkelt. Då var det var nåt i luften som smittade. En stark trea blir betyget. Jag tyckte den var snygg också. Sen, det här med att det kommer något efter eftertexterna. Det gör det ju inte riktigt. I själva verket fortsätter filmen under hela eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Ur askan i elden (2015)

23 oktober, 2016 2 kommentarer

ur-askan-i-eldenDå var det dags att dra igång den sista omgången med filmer om Johan Falk & Co och vi börjar med att kasta oss ur askan i elden. Johan Falk får det nämligen hett om öronen i denna den sextonde filmen. Efter det som skedde i Kodnamn: Lisa (Falk hjälpte tjallaren Frank Wagner och dödade en lettisk maffiaboss) lever Johan och hans familj nu under skyddad identitet.

Falk själv är ett nervöst vrak, drömmer mardrömmar, får panikattacker, och här måste jag säga att Jakob Eklund gör en (faktiskt!) bra insats. Han känns rädd på riktigt. Även samspelet med Marie Richardsson (Eklunds fru i verkliga livet) är bra och jag tror på att de är en familj.

När frun till den där döda maffiabossen dyker upp för att försöka få tag i sin mans ägodelar blir Falk nyfiken. Det slutar med att han följer med frun (maffiabossens alltså) till Riga för att lösa nån typ av gåta. Det går inte så bra för Falk i Riga, vilket filmtiteln antyder.

Parallellt med detta får vi följa maktkampen i Seth Rydells gangstergäng. Seth (en som vanligt stabil Jens Hultén) har fått en dotter på halsen för att uttrycka sig dåligt. Grejen är nämligen att Seth, hur konstigt det än kan låta, nu verkar vilja en någorlunda laglydigt liv. Det visar väl att barn kan ge, och ger, en positiv förändring, i alla fall i Seths liv.

Tyvärr, för Seths del, så släpps en stor del av hans gamla gängmedlemmar ut från fängelset efter några år bakom galler. De, och speciellt Jack (Björn Bengtsson), är inte speciellt intresserade av att vara laglydiga, om man säger så…

Ur askan i elden är en relativt lovande inledning på resan mot Slutet av Falk-filmerna. Det är bitvis spännande på ett sätt som är ganska ovanligt i svenska polisthrillers.

Det var kul att se att Marie Richardsson fick lite mer att göra här också. Som jag skrev tidigare så funkar samspelet med Eklund bra och dessutom ger Richardsson en grupp poliser en rejäl avhyvling i en bra scen.

Scenerna mellan Seth och polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) är sevärda som vanligt. De bedriver ett intressant maktspel och har även nån sorts – romantisk? kärlek börjar med bråk? Spuffy? – kemi. Det känns nästan som att de kan vara ett blivande par. Kanske i en annan Johan Falk-värld.

En av nykomlingarna i filmserien är Björn Bengtsson som alltså spelar Jack som är ute efter att ta över efter Seth som ledare i det kriminella gänget. Jack är en otäck karaktär, en sån där slemmig vessla som inte har nån som helst tjuvheder. Bra spelat av Bengtsson! Otäck.

Ur askan i elden är en helt ok Johan Falkare och betyget blir en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

9 oktober, 2016 4 kommentarer

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →