Invasion of the Body Snatchers (1956)


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Destination Moon


Titel: Destination Moon
Regi: Irving Pichel
År: 1950
IMDb
| Filmtipset

Nyligen köpte jag ner mig på ett antal sf/postapokalyps/atombombs-filmer. Nu var det dags för den äldsta av dem. Jag tänkte nämligen att jag tar dem i tidsordning. Men oj, vad segt detta var! Jag trodde jag skulle få lite rolig sf, men jag glömde att det var en film från amerikanskt 50-tal. Det är träigt skådespel och en seg och förutsägbar handling. Man skulle kunna jämföra handlingen med Apollo 13. En färd till månen planeras med vissa problem. Till slut kommer man iväg men givetvis tillstöter problem och det är tveksamt om man ska lyckas återvända till jorden.

Början kändes ganska lovande, i alla fall välproducerat rent tekniskt. Och… det var väl det positiva jag har att säga. En dummerjöns har tyvärr kastats in i besättning, vilket känns fullständigt töntigt och orealistiskt. Snubben gnäller hela tiden på allt möjligt och tror inte att raketen ens kommer att lyfta trots att han borde vara väl insatt i hur det funkar. Han fattar inte ens vad tyngdlöshet är. Detta blir bara löjligt. Tanken är väl att det ska vara nån som gestaltar tittarnas känslor (och det kanske funkade 1950). Det finns två moment som med all snällhet i världen skulle kunna beskrivas som spännande: dels när en i besättningen försvinner ut i rymden och dels när man ska lyfta från månen.

2/5

Watchmen

Titel: Watchmen
Regi: Zack Snyder
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nja. Början är stilren, snygg och ganska så fantastisk. Jag njuter av det snygga. Förtexterna, det inledande slagsmålet, slow motion i rätt dos och i rätt ögonblick, användandet av musik. Ja, det mesta är rätt. Det fotsätter ganska länge i samma stil. Eller ja det är möjligt att det fortsätter i samma stil hela filmen. Problemet är att filmen är lång och att man till slut tröttnar på avsaknaden av nåt annat än snygga slagsmål. Lite kul är de avdankade hjältarna som inte är några vanliga superhjältar. Ja, de är ju faktiskt bara vanliga människor utan superkrafter, förutom den blåfärgade Doktor Manhattan. Just detta att det är vanliga människor ger väl filmen en viss charm och smutsig känsla. Jag gillar också att filmen utspelas i en alternativ historisk verklighet där bl a USA vinner Vietnamkriget och Richard Nixon är president på 80-talet. Men detta blandas med en ganska tråkig historia utan nån riktig spänning eller känsla. Det är som att luften pyser ur allt mer ur snygg-ballongen. När sen blåpojken tar med sig Malin Åkerman till Mars blir det pekoral. Just dessa scener passar inte alls in i filmen och kalkonen är farligt nära.

3-/5

Zardoz

Titel: Zardoz
Regi: John Boorman
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i december 2007. 

Ah, det var länge sen jag såg en så här dålig film. Det är nästan ofattbart vilken fantastiskt dålig soppa det är. Den är verkligen dålig på en astronomisk skala. Regissör är John Boorman som två år tidigare gjorde den suveräna Den sista färden. Just därför känns det som om fallet blir extra tungt för det här science fiction-flummet där vi ser Sean Connery springa omkring i röda hotpants. Connery spelar en man som tillhör en ras människor som odlats fram för att döda slöddret som befolkar en söndertrasad jord. De får från sin Gud, ett flygande stenhuvud vid namn Zardoz, lära sig att ”The gun is good, the penis is evil”. Connery lyckas sen ta sig in i det av ett kraftfält skyddade The Vortex som befolkas av en liten överklass med odödliga och uttråkade människor. Filmen Zardoz är definitionen på en kalkonfilm: den lyfter aldrig, den är inte ens i närheten av att lyfta, den börjar i botten och arbetar sig sen mer och mer neråt. Jag vet inte om den nånsin når botten, det känns som om den faller hela tiden. Framförallt är den urbota tråkig. Ibland kan gamla b-sci-fi vara åtminstone charmiga. Zardoz har ingen charm, bara sanslösa mängder med prettoflum helt utan styrfart. Ofattbart dåligt helt enkelt. Det kan bara bli en etta till denna KALKON utan motstycke.

The Host

Titel: The Host (Gwoemul)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i augusti 2007

Sista insatsen från Astoria-biografen Grand (i Stockholm) var att ha en liten skräcksommar. Kanske inte nåt program som fick mig att springa benen av mig, men jag passade på att se franska Ils och även den här sydkoreanska ”skräckisen”. Skräckisen inom citationstecken pga att The Host är en salig, och typiskt sydkoreansk, blandning av det mesta: skräck (javisst), action, thriller, komedi, familjedrama.

En familj, en far och en lite trög son (spelad av Babyface Song Kang-ho) med dotter, driver ett litet matstånd (där man bl a kan få en sorts torkad, grillad bläckfisk) vid floden Han som rinner genom Seoul. Ett muterat fiskmonster dyker upp, går bärsärk och tar med sig dottern. Resten av familjen, en bågskjutande dotter och en passivaggresiv son hjälper till att leta efter dottern som kanske lever, allt medan myndigheterna försöker förhindra att ett märkligt virus sprider sig.

En film som har det mesta tycker jag (inklusive kritik mot USA:s agerande i Irak). Det är en spretig blandning. Ibland kan det vara problem med filmer som inte känns speciellt fokuserade. The Host kommer dock undan med det. Eller ”kommer undan med det”?. Den är bra, helt enkelt. Man blandar komedi och drama med vild datoranimerad action, och det är bra hela tiden. Ibland stannar liksom filmen upp och tar en helt annan vändning än man räknat med. Hollywood-formeln, om den finns, har inte regissören Bong Joon-ho använt sig av. Det är svart humor blandat med tragedi och action.

På ett sätt är det, mitt i tragedin, en sorts må bra-film. Huvudpersonen, som jag ser Song Kang-hos rollfigur som, är en happy go lucky-snubbe som kommer igen på ett skönt sätt efter motgångar. Ja, jag förstår att det verkar spretigt, men på nåt sätt lyckas man få ihop en spännande, rolig och sorglig film. Precis som när jag såg Old Boy så känns det ibland som om filmmakarna är från en annan planet. Antar att planeten heter Sydkorea. Uppfriskande är det i vilket fall som helst. Jag gillar med andra ord den här filmen som satte färg på mitt gråmulna juli.

4/5

PS. Om man har sett några sydkoreanska filmer så vet man att det brukar regna i dem — och det gör det förstås i The Host också.