Monsters

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.

Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.