Le doulos

20 oktober, 2010 9 kommentarer


Titel: Le doulos (Ställd mot väggen)
Regi: Jean-Pierre Melville
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Möjligen är det här en lite för smart film för sitt eget bästa. Den innehåller en hel del grepp som man känner igen från dagens ”smarta” filmer. Det förekommer vändningar i historien som man inte räknar med. Saker som har hänt tidigare som man som tittare inte fått reda på, men som man får reda på just när dessa händelser har betydelse. Detta gör att det blir spännande just då när vändningen kommer, men helhetsintryck är ändå något något kallt. Filmen är riktigt snygg med en del sköna tagningar och bilder. Det var kul att se en ganska ung Jean-Paul Belmondo som anti-hjälte. Min huvudperson är ändå Maurice (Serge Reggiani) som den ”ärliga” tjuven som kommit ut från fängelset och är redo för en ny kupp, men vem kan han lita på? Nåt jag saknade var kanske en kuppsekvens. Nu får vi bara en inledning på en sådan men den avbryts ganska snabbt. Musiken var ganska bra med schysst elorgel-easy listening. Jag gillade de sköna miljöerna på rökiga jazzklubbar. Visst är det lustigt att det alltid finns en perfekt plats vid baren, eller ett perfekt bord, när personer i filmer kommer in på en bar. När man själv gör det finns det ju aldrig plats eller så är det ett helt öde ställe, haha.

3+/5

PS. Detta var min första film av regissören Jean-Pierre Melville, och lite mersmak har jag nog fått. Ska försöka se fler av hans filmer, i alla fall de som anses bäst.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , ,

Till vildingarnas land

18 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land)
Regi: Spike Jonze
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Hmm. Även om jag inte tokgillat hans filmer så har Spike Jonze från och med sin första långfilm varit lite av en favorit för mig. Här blev jag dock aningen besviken. Jonze har gett sig på den svåra uppgiften att filmatisera barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Jag gillade inledningen där Max (Max Records) flyr in i sitt fantasiland eftersom det verkliga livet inte alltid är så enkelt. Filmen är liksom en gestaltning av Max tankar och problem, hans bearbetning av det. Tyvärr är de vildingar han träffar på ganska tråkiga och jobbiga, kanske lite som han själv är för sin mamma (Catherine Keener). Som jag sett andra tycka så känns det bitvis som en musikvideo med indiemusik (i sig inte dålig) och snygga bilder. Det blir lite tradigt till slut.

Records som spelar Max är riktigt bra och utan en lika bra barnskådis hade det hela kunnat bli en katastrof. Varför man valt att ha med Mark Ruffalo är lite märkligt då man knappt ser att det är han under de sekundlånga klipp som han är med. Jag hade velat ha lite mer av handlingen i verkligheten för då var filmen riktigt bra och lovande. Nu hann man inte riktigt komma in i verklighetshandlingen innan man var i vildingarnas land. Jag måste dock ge precis godkänt, då filmen är snygg och har en lite sorglig skön stämning över sig, plus att vildingarna var mysiga och riktigt snyggt gjorda. Jag skulle nästan vilja ha en sån där vilding hemma i min lägenhet (om inte annat om jag behöver slå ut en vägg eller nåt).

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Hämnden

17 oktober, 2010 8 kommentarer


Titel: Hævnen (Hämnden, In a Better World)
Regi: Susanne Bier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Jag tror faktiskt det här är den första filmen som jag ser av Susanne Bier. Hämnden är en stark film med starka känslor och stora ämnen. Temat, känslan i filmen, musiken för mina tankar till t ex en regissör som Iñárritu. Det finns ett globalt element i form av Persbrandts Afrika-resande läkare utan gränser. Persbrandt upplever många intensiva och bitvis hemska saker i Afrika.

Hemma i Danmark väntar fru (Trine Dyrholm), som han är på väg att skiljas ifrån, och sonen Elias. Att Persbrandt försummar sin son är väl att säga för mycket men att han är borta så mycket är ett problem. Elias (Markus Rygaard) blir retat i skolan men får en vän i Christian (William Jøhnk Nielsen) som precis förlorat sin mamma och flyttat till Danmark från London. De båda pojkarna har stora känslor som byggts upp inombords men som inte har släppts ut.

Det är en vacker film med strålande skådespelarinsatser, speciellt från ”barnskådisarna” Rygaard och Nielsen. Nielsen som spelar Chris är i början en sammanbiten känslolös robot. Han hade passat som en barn-Terminator, om man nu ville göra en film om en ung Terminator. Kul också att se Kim Bodnia från danska favoriten Pusher och Ulrich Thomsen som var strålande i femman Festen.

Stämningen i filmen byggs upp allt mer och det känns att en katastrof är nära förestående. Danmarks-historien varvas med Persbrandts läkare i Afrika där han har problem som kanske är något större men ändå är det lite av samma frågeställningar som han ställs inför. Men att vända andra kinden till mot en bråkig bilmekaniker i Danmark är en sak; att göra detsamma mot en afrikansk krigsherre som våldtar och dödar gravida kvinnor är en helt annan.

Möjligen dras filmen ut lite för länge i slutet. Det är som Bier inte riktigt kan sluta till säcken utan försöker trumfa sig själv med kanske för många känslostormsscener. Fast bra är det. Filmen gav mig mersmak på Bier, även om jag nog redan innan hade tänkt se hennes filmer så småningom.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Gone Baby Gone

16 oktober, 2010 17 kommentarer

Titel: Gone Baby Gone
Regi: Ben Affleck
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört en hel del gott om filmen, men av någon anledning var jag ändå skeptisk, kanske för att träfoten Ben Affleck stod för regin. Det visade sig vara en riktigt bra film. Eftersom det är en film med en rå känsla plus att två skådisar (Amy Ryan (strålande!) och Michael K. Williams) från The Wire är med – så fick jag The Wire-känsla. Jag gillade i princip hela filmen, från första stund. Ben Affleck ska tydligen sitta i regissörsstolen och låta sin bror Casey stå framför kameran.

Man känner igen Dennis Lehane-känslan: Boston, nakna, ”äkta”, människor. En Mystic River 2 kan man kalla den. Trots att det är ett sorts kidnappningsdrama så är det liksom andra saker det handlar om. Eller: det handlar om betydligt mer saker än just det försvunna barnet. Människor, människors beslut, människors hemligheter.

Affleck har fått till många bra scener där skådisarna får briljera, bl a riktigt bra standoff-scener där Casey Affleck har en lite speciell återhållen stil som ändå inger säkerhet. Det handlar ofta om rent mentala uppgörelser där inte någon har en pistol eller nåt sånt utan det är enbart en mental strid. Det förekommer många sköna långa repliker. Man har helt klart jobbat en hel del med texten. Även här får jag lite The Wire-vibbar. Affleck hade passat som regissör till några avsnitt av den serien. Oh well, tillbaka till Gone Baby Gone.

Filmen är lite annorlunda då fokus egentligen inte är just den lilla flickans försvinnande utan människorna som är inblandade i det hela och hur de beter sig. Lite annorlunda är också att filmen liksom tar slut några gånger. Tror man. Sen fortsätter den med nya saker som kommer fram där man bit för bit avslöjar mer om vad som egentligen har hänt. Nä, när man har ett bra manus och skådisar som Ed Harris, Morgan Freeman, osv så är det svårt att misslyckas. Ja, och så gör väl Ben en bra insats som regissör.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1956)

11 oktober, 2010 2 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb | Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Clash of the Titans

11 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Clash of the Titans
Regi: Louis Leterrier
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nja, haha, jag tyckte det här var ganska underhållande faktiskt. Efter en inledning med datoranimerade flygfän befarade jag att jag hade två timmar i Van Helsing-klass framför mig. Men det här var klart bättre än 2001 års sämsta film. Visst, det kryllar av cgi-monster: skorpioner, manliga vildvittror, ett sjömonster i form av Kraken – och Medusa med sitt ormhår. Men jag tyckte det var bra gjort det mesta. Sam Worthington som Perseus ger filmen en sorts äkta känsla. Trots att det är en lättsam film så verkar han inte gå på tomgång. Hans roll påminner en hel del om rollen i Terminator 4: en motvillig hjälte som inte vill inse att han är speciell. Det förekommer en del mysig humor, inte för mycket, inte för lite. Mads Mikkelsen bidrar med dansk tyngd. Manuset är ju inget att hurra för, men det som är trevligt är alla de olika miljöerna och varelserna som dyker upp, som t ex färjekarlen Karon. En sak som är lite märklig är filmens titel då ju inte några titaner är med!

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Lätting i lumpen

10 oktober, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension Tagged with , , ,

The American

10 oktober, 2010 4 kommentarer


Titel: The American
Regi: Anton Corbijn
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Jag hade en del förväntningar på det här. Anton Corbijns förra rulle Control var helt ok (väldigt snygg men med en del brister i berättandet). Sen var George Clooney med och många av de rullar som han har varit med i på sistone har varit riktigt bra (Syriana, Up in the Air, Michael Clayton t ex). Men nej, jag blev besviken. Det här var tyvärr inte bra. Jag vet inte riktigt hur Corbijn har tänkt här. Filmen känns som en pretto-Bourne.

Jag får även lite vibbar av Yrke: Reporter. Det finns bitvis lite av samma känsla: en man utan identitet som liksom lever i ett vakuum. Det hade kunnat vara en bra film, kanske om Tom Tykwer stått för regin. Nu håller filmen inte ihop. Det är inte tillräckligt mycket Bourne-spänning, och det är inte tillräckligt mycket bra pretto-känsla heller. Clooney har några få filosoferande samtal med en präst i den lilla italienska bergsbyn som han flyr till efter debaclet i ”Dalarna”, men det räcker inte.

Ett lite roligt fel var när man fick se ett tidningsurklipp från en svensk tidning. Där stod det ”tree döda kroppar har hittats”. Ett så enkelt fel borde ha upptäckts. Jag noterade att det var ganska många svenskar med i eftertexterna och det verkade inte bara vara såna som hjälpte till just under inspelningen i Östersund. För övrigt, hade jag gärna sett fler scener från Sverige; snö är alltid trevligt på film. Kul dock med Björn Granath som ju fick vara med i en kort kort stund.

Filmens problem är att det inte finns någon spänning. Clooney går mest omkring och inte vet vad han ska göra (fast han gör det helt ok rent skådismässigt). Det finns ingen nerv, varken psykologisk eller mer fysisk. Scenerna mellan prostituerade Clara och Clooney var INTE bra. Det fanns några riktigt dåliga scener här, som t ex när Clara får för sig att hon ska bada. Lite gubbsjukevarning på Corbijn här. Njae, filmen kommer inte fram till något alls, och den där historien med prästen leder inte heller någonstans alls.

2/5

PS. Visningen som jag var på var, i alla fall i början, en katastrof. När man filmen började efter reklamen hade man glömt vrida på nåt objektiv på projektorn vilket gjorde att bilden var alldeles ihoptryckt och dessutom klippt nedtill ovanför textremsan. Dessutom släntrade några lallare in med popcorn och cola i mörkret för sent samtidigt som vi andra i salongen försökte komma ut och göra nån i personalen uppmärksam på bildfelet. När till slut bilden var rätt efter kanske två-tre minuter så var dörren kvarlämnad öppen. Jag själv sprang ut och stängde dörren eftersom det läckte in ljud utifrån. Det är ju för att få det tyst i salongen som man har en dörr, men det funkar ju inte så bra om den är öppen, gah.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , ,

Ur marionetternas liv

7 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Destination Moon

6 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Destination Moon
Regi: Irving Pichel
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Nyligen köpte jag ner mig på ett antal sf/postapokalyps/atombombs-filmer. Nu var det dags för den äldsta av dem. Jag tänkte nämligen att jag tar dem i tidsordning. Men oj, vad segt detta var! Jag trodde jag skulle få lite rolig sf, men jag glömde att det var en film från amerikanskt 50-tal. Det är träigt skådespel och en seg och förutsägbar handling. Man skulle kunna jämföra handlingen med Apollo 13. En färd till månen planeras med vissa problem. Till slut kommer man iväg men givetvis tillstöter problem och det är tveksamt om man ska lyckas återvända till jorden.

Början kändes ganska lovande, i alla fall välproducerat rent tekniskt. Och… det var väl det positiva jag har att säga. En dummerjöns har tyvärr kastats in i besättning, vilket känns fullständigt töntigt och orealistiskt. Snubben gnäller hela tiden på allt möjligt och tror inte att raketen ens kommer att lyfta trots att han borde vara väl insatt i hur det funkar. Han fattar inte ens vad tyngdlöshet är. Detta blir bara löjligt. Tanken är väl att det ska vara nån som gestaltar tittarnas känslor (och det kanske funkade 1950). Det finns två moment som med all snällhet i världen skulle kunna beskrivas som spännande: dels när en i besättningen försvinner ut i rymden och dels när man ska lyfta från månen.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →