Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Beyond Wiseguys

28 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Beyond Wiseguys: Italian Americans & the Movies (Italienare på film)
Regi: Steven Fischler
År: 2008
IMDb

Mmjaha, det här var väl inte någon speciell film. Det var ändå ganska intressant om hur italienare framställs, och historiskt har framställts, på vita duken. Intervjuer och filmklipp blandas, på samma sätt som är brukligt i den här typen av dokumentärfilm. Det hela börjar med stumfilm från 1920-talet där italienaren är något av en clown, en underhållare, eller en italian lover (Rudolph Valentino). Sen har vi gangsterfilmen på 30-talet där italienaren är någon som står utanför samhället, och är ganska cool. Och så rör man sig framåt i filmhistorien för att till slut hamna i The Sopranos. Däremellan avhandlas givetvis också Gudfadern.

Man snuddar även vid en film som My Cousin Vinnie — och, oj, vad söt Marisa Tomei är! Många skådisar uttryckte en del missnöje med att typcastas som just italienare, som överdrivna italienare som snackar med brytning och viftar med armarna. Regissören/agenten: ”Kan du inte prata more-a like-a this-a?!” Samtidigt erkänner de att italienare faktiskt kanske just är på det sättet, att stereotypen i viss mån stämmer. Jag konstatera att det italienska ursprunget betyder mer än vad jag var medveten om. Det handlar nästan enbart om italienare på film ur den amerikanska synvinkeln, alltså i amerikanska filmer. Dock berör man även den italienska neorealismen och dess filmer, men bara väldigt kort.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , , , ,

Bibliothèque Pascal

28 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Bibliothèque Pascal
Regi: Szabolcs Hajdu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj. Det här visade sig vara en positiv överraskning. När jag väljer filmer på festivalen så väljer jag, kanske konstigt nog, filmer efter vilka tider de går. Just tiden är i alla fall något som spelar in. Det ska liksom passa in i schemat. Först vet jag när jag ska se filmerna och sen har jag kanske en tre fyra filmer att välja bland. Och i valet bland dem så funderar jag givetvis på vilken som skulle vara rolig att se. Ytterligare ett kriterium som jag försöker uppfylla är att se filmer från flera olika länder och världsdelar. Allt detta spelade in när det slumpade sig så att ungerska Bibliothèque Pascal blev vald. Efter att ha läst om filmen — den skulle handla om en kvinna från Rumänien som blir människohandlad först till Berlin men som sen hamnar på en märklig bordell i Liverpool — så kändes det som det kunde bli pannkaksmisär av det hela.


I början, som utspelas i ett karnevalcrazy Rumänien, kände jag några små Kusturica-varningsklockor ringa. Men denna del avslutas ganska snabbt och vi får följa Mona (Orsolya Török-Illyés), ett sorts vuxet maskrosbarn, på sin både spännande och jobbiga resa. Jag skulle nästan vilja kalla filmen för ett visuellt mästerverk. Det är kreativt berättat, fantasifullt så det förslår. Fotot kryllar av sköna panoreringar och bilderna är som konstinstallationer. Historien som berättas är i grunden tragisk och sorglig och skulle i händerna på någon annan bara vara ren misär. Det handlar om prostitution och våldsamma och bisarra sexlekar men trots det jobbiga ämnet så är det ändå lekfullt. Man skulle kunna säga att filmen är som en saga. Ehuru det är lekfullt så ser regissören till att aldrig tappa skärpan, vilket inledningen och avslutningen, som utspelas på socialtjänsten, ser till. Slutscenen är grymt snygg.

4/5

Om visningen: Vi fick bara se halva reklamen, och då menar jag verkligen halva reklamfilmen! Projektorn var nämligen felriktad så att bara halva bilden syntes. Inget som gjorde något eftersom man tröttnar på den där reklamen efter att ha sett den en gång. Felet rättades till när den riktiga filmen började. Jag hade en aningen jobbig pensionär bredvid mig som kommenterade saker lite då och då; en sån där som tror att han eller hon sitter hemma i tv-soffan. Men det var inget som störde nämnvärt. Nästan så att det var lite charmigt. Brukar inte tycka det sånt är charmigt men av någon anledning så var det så nu. Kanske berodde på filmen.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Simon Werner a disparu…

25 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Simon Werner a disparu… (Lights Out)
Regi: Fabrice Gobert
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Simon, en elev på en skola, försvinner och inget vet vart han har tagit vägen. I filmen får vi följa fyra ungdomar under några dagar fram till att Simon försvinner. Filmen börjar liksom om tre gånger då vi delvis får se samma händelser fyra gånger men ur någon annans synvinkel varje gång. Varje omstart fokuserar alltså på en ny person, och dennes känslor och tankar. Ett intressant upplägg, helt klart. Jag fick lite vibbar av Gus Van Sants Elephant ibland, bl a en del scener där kameran filmar ryggen på någon som går.

Jag hade hört sägas om filmen att den skulle vara en fransk Brick (som var överraskningsfilm på festivalen för några år sen). Jag kan väl säga så här: Brick tyckte jag var usel medan Simon Werner a disparu… är en smart och snygg film med riktigt bra musik. Till skillnad från Brick som försökte vara någon sorts gymnasie-noir så är det här på riktigt och vi slipper knarklangande 16-åringar som kallar sig The Pin. Här spelar ungdomarna datorspel och har verkliga problem. Ungdomarna i Simon Werner a disparu… är bra castade och alla känns rätt i sina roller. Och slutligen då: Musiken! Om ni gillar Sonic Youth så är det ett måste att se filmen som innehåller både gammal och nyskriven musik.

3/5

Om visningen: Tjejen bredvid mig som skulle öppna sin läskedryck hade tydligen skakat om den rejält innan eftersom den sprutade ut över hela henne. Otur. Hon gillade även reklamfilmerna och skrattade flera gånger; uppenbarligen var det första gången hon såg dem. Annars var det en bra skött visning på Saga 2. Den började i tid och var utan debacle.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Cove

24 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: The Cove
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Cove är en dokumentär som blivit ganska uppmärksammad. Den spelar i samma liga som en en hel del andra som har kommit på senare tid. Jag tänker på Michael Moore, Bananas!* och Stefan Jarl (eftersom jag nyligen såg en dokumentär om Jarl). Det handlar om filmer som vill avslöja ett missförhållande. I The Cove handlar det om delfiner som slaktas i en liten vik i en japansk fiskestad. Man fångar delfiner som sedan säljs till delfinarier världen över. Säkert har man sålt delfiner till Kolmården. De delfiner som inte går till delfinarierna dödas, ungefär 23000 per år, och säljs som mat trots att de innehåller höga halter av tungmetaller.

Det är en fascinerande film om Ric O’Barry, mannen som var en pionjär inom träning av delfiner. Främst är han känd för att ha tränat de olika delfinerna som spelade Flipper i tv-serien med samma namn. När han umgicks så nära med delfiner så insåg han det, som han tyckte, felaktiga i att hålla dem i fångenskap. Fast är det rätt att vi t ex håller hundar som husdjur; de kanske skulle trivas bättre som vildhundar i Australiens outback? Det positiva med filmen var att den väckte en del frågor. Att det som försiggår i filmen är fel känns väl som en no-brainer. Eller gör det det?


För att avslöja delfinslakten tar filmarna till militära metoder

Det som sätter igång en del funderingar är väl också om det är rätt att använda djur som husdjur eller föda. Fast någonstans så är ju det naturens lag: det finns rovdjur och byten. Skillnaden är väl att människan är på en annan nivå och vet vad hon gör. Är det någonsin rätt för människan att döda andra djur för att äta dem? En gepard på savannen har ju inte så mycket andra val än att döda den där gnun. Fast oxfilé är ju så gott att det måste vara rätt. Eller?

Den finns en del saker i filmen som jag skulle kunna klaga på. Det handlar om sådant som man brukar kunna klaga på i den här typen av dokumentärer. Fast om man är medveten om att det är en vinklad film man ser så är det inget större problem. En del påståenden får stå oemotsagda: delfiner är självmedvetna varelser som kan begå självmord genom att välja att sluta andas, t ex. Det finns en del smått manipulativa sekvenser när folk berättar saker när de är på gränsen till tårar. Man trycker på rätt knappar, helt enkelt. En skickligt gjord dokumentär med andra ord, haha.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Lars Molin

23 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Lars Molin i våra hjärtan
År: 1999

En biografifilm som verkligen gör en sugen på att se Lars Molins filmer. Något som är lite speciellt är att Molin mest verkar ha jobbat med tv-mediet. Inget fel i det men det kan vara en av anledningarna till att han kanske inte är så uppmärksammad som han kanske borde vara. Jag har nog sett en del av honom men det var länge sen nu och jag känner att det vore trevligt om det fanns en box med hans filmer (Plox?). Jag får intrycket av att Molin var en genuint trevlig spjuver till person och ”ressigör”.

Några av scenerna man får se ur hans tv-filmer verkar vara rena klassiker, bl a en scen med Rolf Lassgård som fastnat i en lustig eller olustig situation (åh, helt underbart roligt). Badjävlar bara måste jag se. Mycket av känslan jag får påminner om en del svenska dokumentärfilmer jag har sett, t ex Plötsligt i Vinslöv (tror filmmakarna bakom den rullen har tittat en del på Molin). Det finns en töntig men trevlig svensk känsla över Molin och den här lilla dokumentären där svenska skådisar berättar om Lars Molin. Bäst är Ingvar Hirdvall som är en trevlig berättare. Mest pretto är… inte oväntat: Regina Lund.

PS. Jag vet tyvärr inte var man kan få tag på filmen som gjordes som ett minnesprogram efter Molins död 1999.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with

Bedevilled

23 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Bedevilled (Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal)
Regi: Jang Cheol-soÅr: 2010
IMDb | Filmtipset

Sydkoreanska filmer, åtminstone de som kommer till Sverige och som jag har sett, är ofta ganska speciella. Det brukar vara en märklig blandning av humor och allvar där det ofta kan skifta mitt i en scen och man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta. Början av Bedevilled var mest konstig och väldigt svart. Inte mycket är gott och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Hae-won (Ji Seong-won) är en kvinna som inte trivs på sitt jobb som socialarbetare i Seuol. Hon tar semester och återvänder hem till en svårtillgänglig ö där hon växte upp som barn. Kvar på ön finns hennes barndomskamrat Bok-nam (Seo Yeong-hie) som blev kvar när Hae-won flyttade/flydde till staden. Bok-nam behandlas som en slav av sin man och alla andra öbor inklusive öns äldre kvinnor. Inom Bok-nam finns tanken på att bli fri. Hae-wons ankomst sätter igång saker och avslöjar dessutom några av öns mörka hemligheter.

Det är ganska snart uppenbart att den lilla byn på ön inte helt frisk. Bok-nam misshandlas, betraktas som en slav. De äldre kvinnorna styr med hjälp av männen. När stadskvinnan Hae-won dyker upp vill Bok-nam ta chansen att fly till Seoul. Saker eskalerar. Länge är filmen mest konstig, som sagt. Mot slutet blir det dock plötsligt ultravåld vilket känns helt naturligt och rätt av den mobbade Bok-nam. De äldre kvinnorna på ön var hemska och förtjänade sitt öde, liksom männen. Lustigt med asiatiska filmer som blandar drama, humor, ultravåld i samma film på ett sätt som ofta inte förkommer i ”västerländsk” film. De udda våldsscenerna höjde filmen väsentligt. Jag blev alldeles upphetsad pga att det stack ut jämfört med mer normala filmer. Det kändes annorlunda. Just själva blandningen av drama och våld. Det är ingen ren genrefilm med bara våld. Jag tror faktiskt detta kan vara den första rape-revenge-film som jag har sett.

4-/5

Om visningen: Allt logistiskt funkade perfekt. Det var fullsatt på Grand 2. Regissören Jang Cheol-so och hans tolk var på plats på sätena bredvid mig och min bror. Sen hade jag en tjej bredvid mig på andra sidan som HELA filmen satt och flätade sitt hår. Helt otroligt. Vad håller människan på med? Men kan du sluta? Jag hade hela tiden detta i ögonvrån. Smått irriterande om man stör sig på sånt (check!). I slutet när våldet drog igång blev hon dock så chockad att hon slutade med sitt flätande. Haha, detta gjorde att filmen höjdes för mig. Face2Face: Lågmäld regissör, något som nog gäller många asiater. Han tyckte det var kallt i Sverige och tyckte själv att han och hans film tillhör underground-scenen i Sydkorea. Hans nästa film kommer att handla om Nordkorea (förhållandet mellan Nord- och Sydkorea men ur nordkoreanernas synvinkel) och kanske västerlandet.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , ,

Cracks

22 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Cracks (Oskuldens tid)
Regi: Jordan Scott
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag är en sucker för brittiska kostymdramer så tvekade jag inte så mycket innan jag valde att se den här rullen. Dessutom hade den fått hyfsat kritik, bl a en fyra av DN (for what that’s worth). Jag blev ganska besviken. Filmen är lovande mest hela tiden men den blir aldrig riktigt bra. Till det är handlingen för tunn. Början är i princip en orgie i snygga bilder och dessutom en trevlig modevisning med Eva Green som är väldigt elegant i sina 30-talskläder. Ett kostymdrama i ordets rätta bemärkelse. Historien är intressant men ändå känns den alltså tunn. Eva Green spelar en karismatisk lärare på ett flickinternat. Hon är något av en hjältinna för sina elever. Detta kommer att ändras när Fiamma, en spansk flicka, anländer till internatet.

Den spanska flamman Fiamma blåser alltså in på flickinternatet och stör miss G’s världsbild då Fiamma är både coolare, elegantare och ärligare än miss G. Det uppstår sprickor i miss G’s dominanta förhållande till sina elever. Hyfsat intressant borde det alltså kunna bli men historien känns ändå blek. Det blir för mycket snygga bilder, klinkade pianon, svepande stråkar, utan någon riktigt nerv. Eva Green är bra som sin något psykiskt störda lärarinna. Tjejerna som spelar eleverna är samtliga bra, och María Valverde är perfekt som Fiamma. Slutet är något av en omvänd Döda poeters sällskap.

Filmens stora problem tror jag är att flickorna egentligen inte gör uppror mot någonting. Visst, miss G uppmanar dem till att vara fria, att ha begär, osv, men det förekommer egentligen inga motsättningar mellan eleverna och internatets ledning. De motsättningar som förekommer mellan Fiamma, de andra flickorna och miss G räcker inte riktigt till. Ändå sevärd och småputtrig om ni förstår vad jag menar. Skulle kunna kallas en riktig tjejfilm! De manliga rollerna som förkommer är begränsade till chaufförer och dylikt.

3-/5

PS. Valet av svensk titel (Oskuldens tid) är olyckligt vilket många redan har påpekat. Nu vet jag i och för sig inte om Cracks är så himla mycket bättre. Någon som har en förklaring till titeln? Någon som har läst boken av Sheila Kohler kanske?

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: John Cazale

22 november, 2010 2 kommentarer

 

Titel: I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale (I skuggan av Gudfadern)
Regi: Richard Shepard
År: 2009
IMDb | Filmtipset

En typisk amerikansk dokumentär där en massa personer sitter och berättar om en annan person. I det här fallet en radda kända skådisar och regissörer som pratar om John Cazale. Det blir lite tradigt. Visst, Cazale var en bra och speciell skådis som gjorde toppinsatser i de fem filmer han var med i, och det tråkigt att han dog så ung. Men att höra alla säga att hur bra han är gång på gång blir nästan löjligt. Men eftersom det handlar om duktiga skådisar/regissörer som är trevliga att lyssna på så blir det ändå ganska underhållande.

En sak jag noterade är att alla amerikanska skådisar har teaterscenen som bas. Precis som t ex svenska dito. Det är ju lite lustigt det där med att det ofta klagas på att svenska skådisar är teatrala i sitt uttryck. Och det kan kanske stämma att svenska skådisar är sämre på att släppa teatern när de gör film. Fast det är något mer också. Dialogen och att vi direkt känner om det som sägs på svenska inte riktigt är rätt spelar mer in.


Tillbaka till dokumentären: Det var riktigt rörande att se hur nära dessa amerikanska toppskådisar var varandra. T ex att Meryl Streep och Cazale var ett par visste jag inte.

Obs! Filmen finns att se på SVT Play fram till imorgon (tisdag 23/11) så det är bara att passa på! Det är sevärda dryga 38 minuter det handlar om trots min svamliga recension som kom in på stickspår om svenska skådisar och annat trams.

PS. Några av de skådisar/regissörer som förekommer: Meryl Streep, Steve Buscemi, Francis Ford Coppola, Robert De Niro, Philip Seymour Hoffman, Al Pacino, Gene Hackman, John Savage, Sam Rockwell, Brett Ratner, mm.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →