Kunskapskanalen – Film om film: Jan Troell

6 december, 2010 6 kommentarer

KunskapskanalenTitel: Jan Troell – ett porträtt
Regi: Ann Victorin
År: 2001
Svensk Filmdatabas

En trevlig liten film från 2001, gjord av Ann Victorin och fotografen Olle Holm, om en speciell filmskapare. Jag blev definitivt sugen på att se fler av hans filmer. Troell är en timid personlighet, men ändå säkert bestämd och envis när det gäller. Han framstår som ganska blyg men, som sagt, ändå bestämd. Troell är verkligen en filmskapare i ordets rätta bemärkelse: han skriver manus, regisserar, fotar och klipper. Han sa en sak som jag tycker är sann: att det viktiga inte är en films tempo utan dess intensitet, hur pass gripen man faktiskt blir. Troell tycker även det är lite pinsamt att hans filmer ofta blir så långa. Han förstår att biografägare inte alltid gillar det eftersom man då inte får plats med lika många filmer på reportoaren.


Under intervjun tar man fram en tidning där Troell har markerat de filmer i Malmös bioutbud som han tänker sig att se. Bl a Crouching Tiger Hidden Dragon, Vingar av glas, Remember the Titans (för att dottern vill se den lägger han till) står på programmet (detta är alltså år 2001). Alltid lite kul att höra vad andra filmskapare är intresserade av. När det gäller Troell-filmer har jag själv sett, och gillat, Här har du ditt liv och Så vit som en snö. Det blir bara till att se resten. Jag är speciellt sugen på Sagolandet (som jag nu har sett) som man fick se en del klipp ifrån. Även Utvandrarna och Nybyggarna lockar, bl a efter RJ:s recension av första filmen och Rörliga bilder och tryckta ords recension av Vilhelm Mobergs böcker. Tyvärr var porträttet lite för kort, bara en halvtimme långt. Jag hade gärna sett mer om Troell.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barnhemmet

3 december, 2010 4 kommentarer


Titel: Barnhemmet (El orfanato)
Regi: Juan Antonio Bayona
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att envisas med att posta gamla recensioner av filmer som mina medfilmbloggare precis recenserat. Den här gången är det Plox som tokgillat Barnhemmet. Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i september 2008.

Spanskt/mexikanskt skräckdrama, producerat av Guillermo ”Pans labyrint” del Toro. En kvinna bosätter sig med sin man och son på ett gammalt barnhem där hon själv växte upp. Det visar sig vara en inte helt lysande idé. Nja, godkänt skräckrulle men inget extra. Själva historien börjar man känna igen nu: hemsk händelse med barn för länge sen, barn spökar och andra barn är de enda som kan se dem, någon måste avslöja hemligheten för att barn ska få ro igen. Men Barnhemmet är snygg, har ett skönt tempo och en del riktigt bra tajmade hoppscener. Slutet blir känslosamt och litet sorgligt. Något som drog ner betyget en aning var att ett gäng hormonstinna fjortisar satt och skrek ikapp och trodde de tittade på Scary Movie 5. Jo, just det, inhoppet som Geraldine Chaplin gjorde var för övrigt underhållande och bra (bästa sekvensen i filmen).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Beyond Wiseguys

28 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Beyond Wiseguys: Italian Americans & the Movies (Italienare på film)
Regi: Steven Fischler
År: 2008
IMDb

Mmjaha, det här var väl inte någon speciell film. Det var ändå ganska intressant om hur italienare framställs, och historiskt har framställts, på vita duken. Intervjuer och filmklipp blandas, på samma sätt som är brukligt i den här typen av dokumentärfilm. Det hela börjar med stumfilm från 1920-talet där italienaren är något av en clown, en underhållare, eller en italian lover (Rudolph Valentino). Sen har vi gangsterfilmen på 30-talet där italienaren är någon som står utanför samhället, och är ganska cool. Och så rör man sig framåt i filmhistorien för att till slut hamna i The Sopranos. Däremellan avhandlas givetvis också Gudfadern.

Man snuddar även vid en film som My Cousin Vinnie — och, oj, vad söt Marisa Tomei är! Många skådisar uttryckte en del missnöje med att typcastas som just italienare, som överdrivna italienare som snackar med brytning och viftar med armarna. Regissören/agenten: ”Kan du inte prata more-a like-a this-a?!” Samtidigt erkänner de att italienare faktiskt kanske just är på det sättet, att stereotypen i viss mån stämmer. Jag konstatera att det italienska ursprunget betyder mer än vad jag var medveten om. Det handlar nästan enbart om italienare på film ur den amerikanska synvinkeln, alltså i amerikanska filmer. Dock berör man även den italienska neorealismen och dess filmer, men bara väldigt kort.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , , , ,

Bibliothèque Pascal

28 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Bibliothèque Pascal
Regi: Szabolcs Hajdu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj. Det här visade sig vara en positiv överraskning. När jag väljer filmer på festivalen så väljer jag, kanske konstigt nog, filmer efter vilka tider de går. Just tiden är i alla fall något som spelar in. Det ska liksom passa in i schemat. Först vet jag när jag ska se filmerna och sen har jag kanske en tre fyra filmer att välja bland. Och i valet bland dem så funderar jag givetvis på vilken som skulle vara rolig att se. Ytterligare ett kriterium som jag försöker uppfylla är att se filmer från flera olika länder och världsdelar. Allt detta spelade in när det slumpade sig så att ungerska Bibliothèque Pascal blev vald. Efter att ha läst om filmen — den skulle handla om en kvinna från Rumänien som blir människohandlad först till Berlin men som sen hamnar på en märklig bordell i Liverpool — så kändes det som det kunde bli pannkaksmisär av det hela.


I början, som utspelas i ett karnevalcrazy Rumänien, kände jag några små Kusturica-varningsklockor ringa. Men denna del avslutas ganska snabbt och vi får följa Mona (Orsolya Török-Illyés), ett sorts vuxet maskrosbarn, på sin både spännande och jobbiga resa. Jag skulle nästan vilja kalla filmen för ett visuellt mästerverk. Det är kreativt berättat, fantasifullt så det förslår. Fotot kryllar av sköna panoreringar och bilderna är som konstinstallationer. Historien som berättas är i grunden tragisk och sorglig och skulle i händerna på någon annan bara vara ren misär. Det handlar om prostitution och våldsamma och bisarra sexlekar men trots det jobbiga ämnet så är det ändå lekfullt. Man skulle kunna säga att filmen är som en saga. Ehuru det är lekfullt så ser regissören till att aldrig tappa skärpan, vilket inledningen och avslutningen, som utspelas på socialtjänsten, ser till. Slutscenen är grymt snygg.

4/5

Om visningen: Vi fick bara se halva reklamen, och då menar jag verkligen halva reklamfilmen! Projektorn var nämligen felriktad så att bara halva bilden syntes. Inget som gjorde något eftersom man tröttnar på den där reklamen efter att ha sett den en gång. Felet rättades till när den riktiga filmen började. Jag hade en aningen jobbig pensionär bredvid mig som kommenterade saker lite då och då; en sån där som tror att han eller hon sitter hemma i tv-soffan. Men det var inget som störde nämnvärt. Nästan så att det var lite charmigt. Brukar inte tycka det sånt är charmigt men av någon anledning så var det så nu. Kanske berodde på filmen.

Arkiverad under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Simon Werner a disparu…

25 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Simon Werner a disparu… (Lights Out)
Regi: Fabrice Gobert
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Simon, en elev på en skola, försvinner och inget vet vart han har tagit vägen. I filmen får vi följa fyra ungdomar under några dagar fram till att Simon försvinner. Filmen börjar liksom om tre gånger då vi delvis får se samma händelser fyra gånger men ur någon annans synvinkel varje gång. Varje omstart fokuserar alltså på en ny person, och dennes känslor och tankar. Ett intressant upplägg, helt klart. Jag fick lite vibbar av Gus Van Sants Elephant ibland, bl a en del scener där kameran filmar ryggen på någon som går.

Jag hade hört sägas om filmen att den skulle vara en fransk Brick (som var överraskningsfilm på festivalen för några år sen). Jag kan väl säga så här: Brick tyckte jag var usel medan Simon Werner a disparu… är en smart och snygg film med riktigt bra musik. Till skillnad från Brick som försökte vara någon sorts gymnasie-noir så är det här på riktigt och vi slipper knarklangande 16-åringar som kallar sig The Pin. Här spelar ungdomarna datorspel och har verkliga problem. Ungdomarna i Simon Werner a disparu… är bra castade och alla känns rätt i sina roller. Och slutligen då: Musiken! Om ni gillar Sonic Youth så är det ett måste att se filmen som innehåller både gammal och nyskriven musik.

3/5

Om visningen: Tjejen bredvid mig som skulle öppna sin läskedryck hade tydligen skakat om den rejält innan eftersom den sprutade ut över hela henne. Otur. Hon gillade även reklamfilmerna och skrattade flera gånger; uppenbarligen var det första gången hon såg dem. Annars var det en bra skött visning på Saga 2. Den började i tid och var utan debacle.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Cove

24 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: The Cove
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Cove är en dokumentär som blivit ganska uppmärksammad. Den spelar i samma liga som en en hel del andra som har kommit på senare tid. Jag tänker på Michael Moore, Bananas!* och Stefan Jarl (eftersom jag nyligen såg en dokumentär om Jarl). Det handlar om filmer som vill avslöja ett missförhållande. I The Cove handlar det om delfiner som slaktas i en liten vik i en japansk fiskestad. Man fångar delfiner som sedan säljs till delfinarier världen över. Säkert har man sålt delfiner till Kolmården. De delfiner som inte går till delfinarierna dödas, ungefär 23000 per år, och säljs som mat trots att de innehåller höga halter av tungmetaller.

Det är en fascinerande film om Ric O’Barry, mannen som var en pionjär inom träning av delfiner. Främst är han känd för att ha tränat de olika delfinerna som spelade Flipper i tv-serien med samma namn. När han umgicks så nära med delfiner så insåg han det, som han tyckte, felaktiga i att hålla dem i fångenskap. Fast är det rätt att vi t ex håller hundar som husdjur; de kanske skulle trivas bättre som vildhundar i Australiens outback? Det positiva med filmen var att den väckte en del frågor. Att det som försiggår i filmen är fel känns väl som en no-brainer. Eller gör det det?


För att avslöja delfinslakten tar filmarna till militära metoder

Det som sätter igång en del funderingar är väl också om det är rätt att använda djur som husdjur eller föda. Fast någonstans så är ju det naturens lag: det finns rovdjur och byten. Skillnaden är väl att människan är på en annan nivå och vet vad hon gör. Är det någonsin rätt för människan att döda andra djur för att äta dem? En gepard på savannen har ju inte så mycket andra val än att döda den där gnun. Fast oxfilé är ju så gott att det måste vara rätt. Eller?

Den finns en del saker i filmen som jag skulle kunna klaga på. Det handlar om sådant som man brukar kunna klaga på i den här typen av dokumentärer. Fast om man är medveten om att det är en vinklad film man ser så är det inget större problem. En del påståenden får stå oemotsagda: delfiner är självmedvetna varelser som kan begå självmord genom att välja att sluta andas, t ex. Det finns en del smått manipulativa sekvenser när folk berättar saker när de är på gränsen till tårar. Man trycker på rätt knappar, helt enkelt. En skickligt gjord dokumentär med andra ord, haha.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Lars Molin

23 november, 2010 2 kommentarer


Titel: Lars Molin i våra hjärtan
År: 1999

En biografifilm som verkligen gör en sugen på att se Lars Molins filmer. Något som är lite speciellt är att Molin mest verkar ha jobbat med tv-mediet. Inget fel i det men det kan vara en av anledningarna till att han kanske inte är så uppmärksammad som han kanske borde vara. Jag har nog sett en del av honom men det var länge sen nu och jag känner att det vore trevligt om det fanns en box med hans filmer (Plox?). Jag får intrycket av att Molin var en genuint trevlig spjuver till person och ”ressigör”.

Några av scenerna man får se ur hans tv-filmer verkar vara rena klassiker, bl a en scen med Rolf Lassgård som fastnat i en lustig eller olustig situation (åh, helt underbart roligt). Badjävlar bara måste jag se. Mycket av känslan jag får påminner om en del svenska dokumentärfilmer jag har sett, t ex Plötsligt i Vinslöv (tror filmmakarna bakom den rullen har tittat en del på Molin). Det finns en töntig men trevlig svensk känsla över Molin och den här lilla dokumentären där svenska skådisar berättar om Lars Molin. Bäst är Ingvar Hirdvall som är en trevlig berättare. Mest pretto är… inte oväntat: Regina Lund.

PS. Jag vet tyvärr inte var man kan få tag på filmen som gjordes som ett minnesprogram efter Molins död 1999.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →