Atonement

17 mars, 2011 5 kommentarer


Titel: Atonement (Försoning)
Regi: Joe Wright
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Rörliga bilder och ord postade nyligen en recension av Försoning. Därför kommer här mitt omdöme, som skrevs i februari 2008.

Efter att ha varit för sen till Filmfestivalens knökfulla och logistiskt katastrofala förhandsvisning så var jag och såg Försoning på en vanlig biovisning någon vecka senare. Jag kunde direkt konstatera att filmen är fantastiskt vacker. Det är nästan sjukt hur snygg den är. Många säger att boken av Ian McEwan som filmen bygger på är mycket bra. Så då borde ju filmen bli ett mästerverk eller i alla fall mycket bra? Ja, fast då måste den beröra (mig). Och det gör den inte. När jag ser filmen så känns det som om Cee (Keira Knightley) och Robbie (James McAvoy) är knullkompisar snarare än djupt förälskade.

Jag tycker jag får för lite backstory. Saker händer men jag har liksom inget sammanhang att sätta händelserna i. Krigsmiljön i Frankrike känns liksom som en annan film. Imponerande men känslolös. Den makalösa långtagningen är… just makalös även fast den inte är lika imponerande som den långa tagningen i Children of Men. Sen gillar jag inte Titanic-slutet, kändes som ett antiklimax. Jag hade velat se mer av den yngre systern Briony. Jag tyckte hon var den klart intressantaste karaktären.

När det gäller Kiera Knightley så vet jag inte riktigt. Förutom att hon måste börja äta mer så känns hon lite distanserad (om det är rätt ord) från sin rollfigur. James McAvoy är väl bra men jag har svårt att få någon känsla för hans karaktär, precis som jag har svårt att få en känsla för hela filmen. Jaha, då är tiden kommen för ett betyg. Jag har en svaghet för kostymdramer som utspelas i engelska överklassmiljöer så därför — den långa tagningen på stranden bidrar också — så blir det ett klart godkänt betyg även om det inte räcker till fyran.

3+/5

PS. Min favorit bland kostymdramer i engelsk överklassmiljö är och förblir The Remains of the Day.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Children of Men

16 mars, 2011 12 kommentarer


Titel: Children of Men
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2007.

Jag har sett en grymt bra film och dessutom den bästa filmen jag har sett i år (även fast filmen i sig är från 2006). Det visade sig lite överraskande vara Children of Men med Clive Owen som något livstrött och cynisk föredetting i 2027 års London.

Världen är ett kaos. Alla verkar hata alla, och i England hatar man invandrare/flyktingar mest. En av anledningarna till kaoset i världen är att kvinnor inte blir gravida längre. I filmens inledning blir dessutom Jordens yngste medborgare, 18-årige Baby Diego, mördad. Världen sörjer och Clive Owen åker hem till hippien Michael Caine och röker på. Dagen därpå blir han dock kidnappad av en gammal bekant och återfinner sen livslusten när han träffar, och beslutar sig för att beskydda, en ung, och på något sätt GRAVID, kvinna.

Åh, vilken fantastiskt film! Jag har läst en hel del omdömen där det klagas på brister i manus, logiska fel, för lite bakgrundshistoria, för lite djup, etc. Själv tycker jag det är skönt att det inte finns några förklarande avsnitt, där världens tillstånd, orsaken till oförmågan att få barn, ska förklaras av några forskare i ett laboratorium. Världen är liksom tillräckligt kaotisk redan som det är nu i vår tid. Nej, här kastas vi istället direkt in i en grymt spännande och visuellt makalöst snygg road movie där Clive Owen försöker transportera den gravida tjejen till skyddad mark (eller skyddat vatten).

Fotot och klippningen, eller snarare den märkvärdiga avsaknaden av klipp, ger filmen en helt unik levande känsla. Jag lever mig, på ett ovanligt sätt, in i händelserna som Owens rollfigur upplever. Jag vet inte, kanske har det datorspelskänsla, även om det antika Doom är det senaste jag upplevt när det gäller datorspel. Några scener är så spännande att de får mig att fysiskt spänna mig och att högt skrika ut i något sorts hejarop.

Jag tycker filmen är otroligt snygg. De miljöer som man skapat är mörka, skitiga, dystra, farliga, kaotiska, levande; dvs väldigt snygga i mina ögon. Filmskaparna har i vissa scener verkligen lyckats skapa en klaustrofobisk stämning där man liksom inte fattar hur rollfigurerna ska klara sig ur det hela. Så här ska actionscener vara. Jag är med i händelserna. Det är ett inferno. På något sätt kan vi klara oss ur det. Hoppet, det eventuella nyfödda barnet, är det som gör att jag som tittare inte bara blir tittare utan dras in i filmens verklighet.

Jag förstår mig inte riktigt på folk som säger att filmen är ”ack så snygg, men ack så tom”. För mig är det en otroligt, snygg, spännande och intensiv film. Jag tyckte det var ruggigt skönt att bjudas på en riktig bergochdalbanetur i form av en snygg actionfilm. (Det kan bero på att jag sett mycket Ozu och Bergman på senare tid, haha.) Dessutom är ju filmen en road movie, som är något av en favoritgenre. Nej, jag tyckte faktiskt Children of Men talade både till hjärnan och hjärtat, och kanske till nötterna som man brukar säga. Åtminstone till reptilhjärnan. Och min reptilhjärna säger fem av fem.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , ,

Den sista striden

4 mars, 2011 2 kommentarer

sistaJag recenserade nyss den franska urtids-rullen Kampen om elden, en film helt utan dialog som utspelas bland neanderthalare och mammutar. Nu har jag sett ytterligare en fransk film helt utan dialog. Skillnaden är att den här, Luc Bessons debut Le Dernier Combat, utspelas i framtiden efter nån sorts av katastrof. Världen är full med sand och förfallna byggnader, ibland regnar det fisk, ibland sten — och alla verkar ha förlorat talförmågan. Och så verkar kvinnor lysa med sin frånvaro. Det är klart annorlunda, men det blir kanske aningen tråkigt helt utan dialog. Lite cool musik får vi höra, någon sorts afrofunk, som jag vet att en viss Movies – Noir inte gillade. Och nja, den passade inte riktigt in kanske men kändes ändå lite överraskande när den dunkade igång under inledningen.

Temat i filmen är intressant: vad händer med människan efter katastrofen? I Den sista striden går alla tillbaka till nåt sorts djurstadium, att döda nån ingår i vardagen. Kul att se Jean Reno i en tidig roll. Bitvis får jag känslan av pantomim-komedi, främst när Reno är med, t ex när han försöker ta sig in hos en gammal läkare som har barrikaderat sig på ett förfallet sjukhus. Fotot är snyggt i svartvitt. Ofta är det så att man först är lite ”besviken” på att det är just svartvitt, men efter ett tag kan man inte tänka sig filmen i färg. Filmen känns som den debut den är då mycket energi har lagts på yta, en del snygga bilder och så, men kanske lite mindre energi på historien som är ganska tråkig. Jag gillar fajten mot slutet mellan Reno och huvudpersonen. En svag trea får det bli.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Kampen om elden

4 mars, 2011 14 kommentarer

Kampen om eldenTitel: Kampen om elden (La guerre du feu)
Regi: Jean-Jacques Annaud
År: 1981
IMDb | Filmtipset

En väldigt speciell film, med tanke på att det varken uttalas en enda replik på ett språk som man förstår eller finns nån textning. Nej, här handlar det om urtidsmänniskor, neanderthalare, tidiga homo sapiens. I fokus står elden. Neanderthalarna kan inte själva göra upp eld. Allt handlar om att bevara den eld som man lyckats fånga, eld som uppstått på naturlig väg. Ja, hela filmen bygger på just det där med elden. Hur man slåss för att komma över den, och hur svårt det är att hålla den vid liv. Neanderthalarna är högre stående än de människoapor de blir överfallna av i början av filmen. Däremot upptäcker de att några andra varelser med lite mindre hår på kroppen har förmågan att själva skapa eld, vilket fascinerar neanderthalarna enormt. Intressant film. Det känns som en inverterad sf-rulle, då man liksom tänker sig tillbaka i tiden och gör sig en bild av hur vetenskap och kultur såg ut då. Bitvis fick jag känslan av naturfilm då det var vackert fotot, mycket djur och natur och ingen dialog. Klart sevärd, och bitvis riktigt rolig.

3+/5 

PS. Ni känner väl igen skådisen som spelar neanderthalaren på bilden? Förutom skådisen på bilden ovan så dyker även den här framtida Twin Peaks-skådisen upp:

Everett McGill

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Eyes Wide Shut

3 mars, 2011 13 kommentarer

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smak av körsbär

2 mars, 2011 7 kommentarer

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>
 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , ,

Dag och natt

1 mars, 2011 11 kommentarer

Titel: Dag och natt

Regi: Simon Staho
År: 2004

Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.

4-/5

PS. Av en kommentar på filmens IMDb-sida blev jag påmind om att Dag och natt påminner en hel del om Abbas Kiarostamis Smak av körsbär som jag också gillade. Bara för det så kommer det en recension av den imorgon.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Videocracy

28 februari, 2011 3 kommentarer

Titel: Videocracy

Regi: Erik Gandini
År: 2009

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

3+/5

PS. Måste ändå tillägga att filmen är ganska skrämmande då vi får se en bisarr och läskig kampanjvideo för Berlusconi samt se högt uppsatta tv-chefer uttrycka sin helt öppna beundran för Adolf Hitler och Benito Mussolini. Ja, det är helt enkelt människans sämsta sidor vi får se. Trailer.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Darling

27 februari, 2011 7 kommentarer

DarlingNär filmitch postade en recension av Johan Klings senaste film Puss så tyckte jag det kunde passa med en liten text om Klings suveräna rulle Darling från 2007.

Oj, en klockren film. Känslan var unik jämfört med andra filmer. Den känns hemma (dvs svensk) men ändå olika andra, både svenska och utländska, filmer. Melankoli och en sorgsen känsla har nog aldrig fångats så bra på film. Den är ofta riktigt rolig. Det hela är överdrivet och skruvat men det handlar om att fånga en stämning och det gör man ibland bäst genom att överdriva. Här blir det aldrig fånigt utan bara mer känsla. Om man ska berätta om en sanning behöver det man berättar inte alltid vara sant (det sa Satoshi Kon när han var på besök i Stockholm). Skådisarna gör stilrena gestaltningar, på pricken, aningen överdrivet men precis rätt. Michelle Meadows är stelopererad i käken, Michael Segerström är värd en kram men får bara en sista vink. Slutscenerna höjer nästan filmen till en femma. Gripande. Yta, yta, yta. Bravo, bravo, bravo.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

White Material

26 februari, 2011 5 kommentarer

Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.

Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.

Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vackert helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →