Paddington in Peru (2024)

Paddington in Peru, den tredje filmen om den lilla björnen Paddington utspelar sig till största del, som titeln antyder, i Peru. Kul tänkte jag eftersom jag varit på semester just där med min pappa för ett antal år sen. Det var en av mina bästa semesterresor. Vi var i Lima, flög sen över Anderna till Cusco som ligger på 3400 meters höjd. Tunn luft! Vi åkte tåg mot Machu Picchu men hoppade av en station innan målet och gick sista biten längs Inka-leden. Vi drack Pisco Sour efter att ha vandrat runt bland ruinerna och sen tog en buss oss till Titicacasjön där vi övernattade mitt i sjön på den lilla ön Taquile. Ett morgondopp i kristallklart iskallt vatten och sen tog färjan oss tillbaka till Puno och fastlandet. Vidare mot Lima och sen hem till Sverige igen.

Filmen då? Mja, den var inte dålig men inte heller bra. London-känslan är borta och ersatt med ett cgi-Peru vilket inte var så roligt. Det hela är en sorts Indiana Jones-kopia där man i Perus cgi-djungler letar efter både cgi-El Dorado och cgi-Paddingtons cgi-tant Lucy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

We Want the Funk! (2025)

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

10 i topp: Filmer 2024

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2024 i våras. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen, inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2024 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jag kom till slut igång och började se ikapp 2024-filmer inför poddningen. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag hade sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång. Efter genomförd poddning så såg jag ytterligare en sex eller sju filmer som  jag hade missat från året.

Håll till godo!

17. Here – En udda Robert Zemeckis-rulle som gav mig en liknande magisk känsla som Cloud Atlas.
16. Caddo Lake – Mysteriefilm med härligt träskiga miljöer på gränsen mellan Louisiana och Texas.
15. Rebel Ridge – Aaron Pierre är perfekt som ett dödligt vapen som dock vill allt annat än slåss.
14. The Brutalist – En episk film av Brady Corbet vars många minuter tickade på oväntat snabbt.
13. A Complete Unknown – En filmfilm av James Mangold där jag inte tröttnar på Timothée.

12. Flow – En härlig found family-film som välförtjänt vann Oscarn för bästa animerade film.
11. Deadpool & Wolverine – Populärkulturell referenshumor i kubik. Och det funkar! Kors i taket.

10. The Greatest Night in Pop
The Greatest Night in Pop
För den underbara bakom kulisserna-känslan och Waylon ”Ain’t no good old boy ever sung in Swahili” Jennings.

9. Good One
Good One

För att jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen och för att det är en bra film förstås.

8. Nickel Boys
Nickel Boys
För att det annorlunda kameraarbetet faktiskt funkade och att filmen berättade en rörande historia.

7. The Order
The Order
För att det är en filmfilm, dvs en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. Dessutom är den spännande och inspelad i underbara utomhusmiljöer.

6. Challengers
Challengers

För att det är en film med ett oerhört driv som ackompanjeras av årets bästa soundtrack av den dynamiska duon Trent Reznor & Atticus Ross.

5. Heretic
Heretic
För att Hugh Grant är underbar i rollen som till synes snäll psykopat och för att spelet mellan de bägge parterna i filmen (Grants rollfigur och de två mormon-tjejerna) är både intressant och spännande.

4. Dune: Part Two
Dune: Part Two

För att det inte blir maffigare än så här på bio. Denis Villenueve, du är kung!

3. A Real Pain
A Real Pain

För att det är en härlig roadmovie som påminde mig om att det är väldigt givande att resa plus att filmen blandar en mysig humor med djupaste allvar.

2. Conclave
Conclave

För att årets julfilm som jag väljer ut för familjen blev en succé. Ett kammarspel om ett påveval som utvecklar sig till en sorts mysteriedeckare.

1. Civil War
Civil War
För att det är en otroligt intensiv film som skulle kunna vara en dokumentär inom kort och för De La Soul förstås. Alex Garland levererar igen!

 

Sen tidigare har Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm listat sina 2024-favoriter. Podden Snacka om film (med Steffo & Fiffi) har också avhandlat sina favoriter muntligt.

Nätrullarna – The Naked Gun

Tillbaka till vardagen efter sommaren! Nätrullarna är åter inomhus på bana tre i Solna TennisCenter där vi spelar in höstens första podd. Den här gången är det meningen att vi ska skratta läppen av oss när vi tittar på den nya Nakna pistolen-filmen The Naked Gun med Liam Neeson och Pamela Anderson.

Förutom det så berättar Daniel om ursprunget till ett känt meme…

…och Johan lyfter den mysiga podcasten Track Star* där kända artister är med i musikquiz.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Konvojen (2023)

Efter Nordsjön såg jag ytterligare en norsk film. Inte en katastroffilm denna gång utan en krigsfilm. Konvojen utspelar sig under andra världskriget där vi följer ett norskt skepp som deltar i en konvoj som ska frakta krigsmateriel till Murmansk i Sovjet. Minor, tyska flygplan och ubåtar är ständiga faror.

Jag noterar att en av manusförfattarna är Harald Rosenløw Eeg som ju var med och skrev både Nordsjön och Vågen. De verkar som att de är ett litet team som gör den här typen av norsk genrefilm.

Konvojen är en krigsfilm men det är inte så mycket fokus på action. Istället är det mest av allt ett krigsdrama som handlar om hur besättningen ombord på skeppet ska agera när allt verkar kört. Ska de envist fortsätta mot Murmansk eller vända tillbaka till Island? Kaptenen Skar (spelad av Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) är stenhård i sin linje. Men det börjar skava i relationen med besättningen.

Mm, det är en intressant frågeställning. Hur ska man ställa sig till kriget? Inte delta, går det? Ja, vi vet ju hur Sverige agerade (eller inte agerade) under andra världskriget. Lite kul då att det är en svensk stridspitt ombord på skeppet. Han spelas riktigt bra av Adam Lundgren i valrossmustasch och en växande tatuering som visar hur många tyska plan han skjutit ner.

En bit in i filmen får förste styrmannen ta över ledarskapet på skeppet. Han påminde inte så lite om löjtnant Gorman i Aliens. Räddd, svag, osäker och döljer han även nåt?

Konvojen gör sitt jobb. Den är lagom spännande när besättningen får skydda sig mot ubåtar, röja minor och försöka gömma sig från flygplan (hur ska det gå till?). Som gammal telegrafist som kan (läs: kunde) morse var det kul att se det användas. Om jag minns rätt så var en av telegrafisterna svensk och han åt surströmming. Ombord på ett fartyg. Det borde väl ändå att betraktas som ett krigsbrott?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nordsjön (2021)

En (till!) norsk katastroffilm handlar det om idag. Bakom Nordsjön ligger samma personer som gjort en del av de andra norska filmerna i denna trevliga genre som verkar som gjord för Norge. Ja, Sverige har ju faktiskt också lyckats hyfsat en gång med Avgrunden som ju känns aktuell med tanke på den omtalade kyrkflytten. Förresten så tycker jag Avgrunden borde ha hetat Kiruna, åtminstone i Sverige.

För manus till Nordsjön står bl a Harald Rosenløw Eeg som ju var med och startade den här vågen (ehe) av filmer med just Vågen. John Andreas Andersen sitter i registolen precis som han gjorde under inspelningen av Vågen-uppföljaren Skalvet (som vissa kallar Jordbävningen men jag tycker Skalvet låter bättre).

Jag gillar filmens inledning. Om jag minns rätt så använder man autentiska bilder på gamla oljeplattformsarbetare som intervjuas. Eller så har filmmakarna sett till att bildkvaliten påminner om ett nyhetsinslag från 80-talet. I vilket fall så blev jag påmind om serien Makta där ett avsnitt handlar om katastrofen med plattformen Alexander Kielland 1980.

Alla inblandade etableras smidigt: Sofia och hennes kollega Arthur som jobbar med att utveckla smala och långa ålliknande undervattensfarkoster, Stian som är ihop med Sofia och (givetvis) jobbar ute på en oljeplattform, och så Ronny (Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) som är chef ute på Stians plattform. Vi har även ett par personer som befinner sig på fastlandet som följer vad som händer och bestämmer vad som ska ske i sitt kontrollrum med sina stooora informationsskärmar.

Stian är frånskild (givetvis) och har en liten son och Sofia är ”den nya kärestan”. Sofia och Stian står i valet och kvalet om de ska flytta ihop. Sofia påstår för Arthur att hon inte alls är redo för det (och är sonen redo osv) men får ju höra pikar från Arthur mest hela tiden.

Det vore ju inte en katastroffilm om inte en katastrof inträffar. Och mycket riktigt, den platform som Stian jobbar på välter efter att sprickbildning och ras på havsbotten inträffat. Stian befaras drunknad men Sofia och Arthur bryter mot order från kontrollrummet (givetvis) och beger sig ut på en räddningsaktion. Snart visar det sig också att det inte bara är Stian de behöver rädda utan alla stränder runt Nordsjön.

Jag påminns om en film som The Poseidon Adventure men även den briljanta tv-serien Chernobyl (just hur utsläpp, olja i det här fallet, kan påverka en så stor del av världen). Sen är det nåt med känslan som påminner om att vara på en rymdstation. Underwater-vibbar fick jag också men Nordjön är en betydligt bättre film som inte behöver slänga in monster för spänning.

Jag gillade även att vi fick se lite hur Sofia och Arthur jobbar med att utveckla Eelia, miniubåten. Vi fick till och med se en liten JTAG-debugger som Arthur använde för att programmera mikroprocessorn i Eelie. Det är inte ofta man får se nåt som faktiskt ser realistiskt ut på det sättet. Namnet Eelia kommer om jag förstått saken rätt från ett ålliknande djur som förekommer i spelet The Legend of Zelda.

Filmen är möjligen lite förutsägbar. Jag förstår ganska tidigt vilka som kommer att gå åt och vilka som klarar sig. Men som helhet funkar det bl a för att våra hjältar inte beter sig idiotiskt utan oftast tar smarta beslut. Ja, just det, jag gillar även att filmen inte räds för att kritisera norsk politik kring oljeborrningen. En stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Exhuma (2024)

Exhuma handlar om en grupp koreanska spökjägare, exorcister, shamaner och geomanter som får i uppdrag av en familj att rädda livet på en liten bebis genom att flytta graven till en gammal släkting vars ande hemsöker bebisen och resten av familjen. Well, man ska väl kanske inte flytta graven utan flytta kroppen till en ny plats. Ja, men då kan man väl säga att man flyttar på graven. Hur som helst, exhumering betyder just att gräva upp någon som är begraven.

Som svensk känns det inledningsvis som att det handlar om kvacksalvare på fel sida om gränsen mellan vidskepelse och vetenskap. Men det visar sig snart att det här är på fullt allvar i Östasien och i Sydkorea och Japan i synnerhet. Om du har problem med hemsökelser i Sydkorea, who ya gonna call? Exhuma-gänget!

Jag gillade den interna jargongen mellan de fyra i spökjägar-gruppen. Det gnabbas och pikas mest hela tiden men när det är dags för en dansritual är det allvar och fullt fokus. De har helt enkelt koll på sina grejer. Ja, fram tills att de inte har det. Ledare av gruppen är  Sang-deok som spelas av ingen annan än Choi Min-sik, Oldboy himself. Det var mycket trevligt att se honom igen. Förresten så vet jag inte om Sang-deok egentligen var ledare i gruppen. Alla var ganska likvärdiga, men han var åtminstone äldst.

Ett tema som tar mer och mer plats i filmen är förhållandet mellan Japan och Korea/Sydkorea som historiskt har varit minst sagt infekterat och det verkar det i viss mån fortfarande vara. Det verkar sitta i de så kallade väggarna. Och det infekterade förhållandet fortgår även i andevärlden. Muahaha.

Exhuma var en trevlig och lite annorlunda upplevelse. Det är alltid intressant att se filmer från andra länder som inte är anpassade för andra marknader utan känns gjord för lokalbefolkningen, i det här fallet sydkoreaner. Nu har den ändå gjort varvet runt på diverse filmfestivaler världen över. Bl a visades den på Stockholm Filmfestival i höstas.

Filmen är för lång (yes, I said it) och har i alla fall ett slut för mycket. Många twistar och ritualer blir det. Ett pluspoäng ska Exhuma har för found family-känslan. Det är alltid positivt i mina ögon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Caddo Lake (2024)

Caddo Lake är, känner jag, en ganska ouppmärksammad film som kom förra året. När jag nämnde den som en bubblare under poddningen om 2024 års bästa filmer med Shinypodden var det ingen av mina tre poddvänner som hade hört talas om den.

Filmen handlar om två familjer med trassliga förflutna som båda bor i närheten av den märkliga och mystiska sjön Caddo Lake på gränsen mellan Louisiana och Texas. Miljöerna som det hela utspelar sig i är träskigt underbara. Ett sånt där landsbygds-USA som funkar väldigt bra på film. Jag menar: övergivna och rostiga oljeriggar i en träskliknande sjö. Underbart!

Mina tankar gick till filmer som The Peanut Butter Falcon, Mud, Rebel Ridge och Hold the Dark. Thrillerdramer i amerikanska landsbygdsmiljöer.

I de två huvudrollerna ser vi Eliza Scanlen (okänd för mig men jag har tydligen sett henne i Little Women) som Ellie och Dylan O’Brien (från The Maze Runner-filmerna) som Paris. De känner inte varandra men deras vägar kommer att korsas på mer eller mindre mystiska sätt. I rollen som Ellies mamma ser vi Lauren Ambrose som jag ju känner igen som den rödhåriga dottern i Six Feet Under (fasiken, vilken bra serie det var!).

I filmen färdas man mycket, helt naturligt pga sjön, med båt. Båt, det har nåt som färdmedel. Med en bil måste man följa en byggd väg. Med båt har du fritt spelrum på ett vattendrag. Jag kom att tänka på det när jag nyligen var på semester i Norge och insåg hur båten är oslagbar i en natur med fjordar. Istället för fyra timmar med bil så kan man ta båten över fjorden på en kvart för att besöka din fjordgranne.

Vi har inslag av miljö- och klimatproblematik i filmen. Det är torka, ett varmare klimat, grundare vatten i sjön som ändrar förutsättningarna för dem som bor där. Lite Erin Brockovich-vibbar ser jag att jag skrev i mina anteckningar. Då får jag lita på mig själv.

En sak jag ledsnat på – förutom när en film börjar med en helt svart bild men där vi hör ljud av det som händer, vilket man nog inte gjorde här men däremot i Good One fast jag glömde skriva det i min text om den – är bilder tagna från luften med drönare. Varenda j-vla youtuber kan ju göra det nu. Det var skillnad när det behövdes en helikopter.

I Caddo Lake förekommer drönarbilder ofta plus att man även använder en del cgi som stack ut. Jag kan inte påminna mig om att varken cgi eller drönare användes i t ex The Order och just därför var filmfilm-känslan så mycket större i den. Obs! Självklart användes visuella effekter i The Order men de var sömlösa.

En bit in i filmen, oväntat långt in faktiskt, kommer en twist som jag inte såg komma. Och nu kommer det spoilers. Be warned. Det hela blir en tidsreseparadoxfilm i stil med The Endless och Predestination. Jag undrar om filmen hade blivit bättre om man hade skippat dessa övernaturliga inslag och bara fokuserat på familjedramat. Nu blev allt lite förvirrat och jag, precis som rollfigurerna, hade svårt att hålla koll på vem som var vem och framförallt när vem var vem.

Men i slutändan så blev det ändå en ganska stark film om att försöka återuppleva viktiga ögonblick i ditt liv där man ville att saker kanske kunnat gå annorlunda. Oh, if only… Om det inte vore för om.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Good One (2024)

Jag tror jag inför en ny kategori filmer på bloggen: vandringsfilm. Det är en typ av filmer som jag uppskattar. Det handlar om människor som ger sig ut på vandring, kanske för att komma över en förlust, kanske för att bearbeta nåt problem (beroende av olika slag), eller kanske bara för att de gillar att vandra. Det är en form av roadmovie men utan väg och bil där vägen är målet och målet brukar vara att hitta sig själv.

Good One handlar om kompisarna Chris (James Le Gros) och Matt (Danny McCarthy) som ska ut och vandra med sina barn. Men Matts son är inte sugen på att hänga med (orsaken får vi reda på så småningom) så det blir bara Chris, Matt och Chris dotter Sam (Lily Collias).

Filmen är en typisk american independent-film som skulle passa perfekt på Stockholm Filmfestival. Ja, faktum är att den visades där i höstas.

Jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen. Man har bara en sak att tänka på: äventyret. Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök. Och istället för att lyssna på en podcast lyssnar man på skogens sus, den strömmande bäcken och fåglarna som kvittrar. Det är mental avslappning.

Apropå vandring och att vara ute i naturen så gillar jag att filmen inte ryggar för det här med kiss och bajs och även mens. Det är ju inget man bara slutar med för att man är ute i naturen.

Nu handlar filmen förstås inte om hur trevligt det är att vandra. Well, inte bara. Chris och Matt är gamla vänner men ändå ganska olika. Bägge har lite trassliga familjeliv, skilsmässor och sånt. De pikar varandra mest hela tiden och jag känner att det kommer komma nån form av urladdning. Sam håller sig i bakgrunden och framstår som den mest mogna i gruppen.

Det är nånting med dynamiken i gruppen som känns aningen obehaglig. Två karlar och så en ung tjej ute helt ensamma i vildmarken. Det är kanske inte så konstigt att tankarna går åt ett visst håll. Men filmen tar inte riktigt den vägen. Ja, fram tills att den typ gör det. Och då blev jag besviken, och på nåt sätt blev jag besviken både på Matt och Chris men även på filmen. Men livet är som det är. Jag undrar vem Sam är mest besviken på, Matt eller sin pappa.

Efter det som händer händer så gillade jag hur filmen visuellt skildrar den nya dynamiken som uppstått i gruppen. Inte mycket sägs rent verbalt men regissör India Donaldson visar med bilder vad som pågår.

Slutligen: när man är ute och vandrar så vill man vara ensam på sin lägerplats. Det är en big no-no att stövla in på en plats där några andra redan slagit läger. Man kan möjligen stanna och prata ett tag men sen får man allt hitta sin egen plats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fyra andra vandringsfilmer som jag skrivit om: Wild, Wildlike, Tracks och Walking Out.

Nätrullarna – 28 Years Later

Mitt i sommarvärmen och nästan 28 dagar in i juli är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången avhandlar vi zombie-rullen 28 Years Later regisserad av Danny Boyle och skriven av Alex Garland. Eller är det egentligen en zombie-film?

Förutom det så hyllar finfilms-Daniel den polske mästaren Krzysztof Kieślowskis filmer…

…och Johan lyfter podcasten One Song som är gjord för musiknördar, en Hitlåtens historia deluxe.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.