Boyhood (2014)

Frisyren

Frisyren

Boyhood här var helt klart den film som jag hade hört mest om av de filmer jag såg under Malmö Filmdagar i slutet av augusti. Även förra året var det en Richard Linklater-film som var den mest emotsedda. Då handlade Before Midnight, avslutningen (?) på Linklaters Before-trilogi.

Boyhood är ett episkt projekt som nog kommer (borde) gå till filmhistorien. Filmen började spelas in 2002 och därefter spelade man in scener med jämna mellanrum (typiskt ett år i taget) fram till 2013. Vi får följa Mason under hans uppväxt från sex års ålder fram till att han ska börja college. Mason (Ellar Coltrane) bor med sin syster (Lorelei Linklater) och mamma (Patricia Arquette). Pappan, som givetvis spelas av Linklater-älsklingen Ethan Hawke, är i inledningen frånvarande (i Alaska) men han dyker upp efter ett tag för att ”ta sitt ansvar som far”. Mamma Arquette är kvinna som inte får till med karlar. Efter herr Hawke avverkar hon två andra män som till en början ser ut att vara trevliga (well, typ) men som det går dåligt med i slutändan. Allt tumult leder till att Mason och hans familj får flytta en hel del.

Men livet rullar på…

Boyhood är en både episk och enkel historia om livet. Det går upp, det går ner, men det behöver inte alltid vara som en supercool berg-och-dal-bana. Framförallt går lite framåt och det är just detta som vi får se gestaltat på ett magiskt sätt i filmen. Det är allra tydligast (förstås) med barnskådisarna Coltrane och Linklaters dotter Lorelei. Vi får se några scener, jag vet inte, kanske under en kvart, när de är sex, sju år. Efter ett tag har något hänt. De ser lite äldre ut. Inte mycket men lite. Det är en gradvis förändring. Om du tittar på hur Mason ser ut i filmens första scen jämför med hur han ser ut i den sista så är det givetvis en stor skillnad. Det är två olika personer. Men när vi ser filmen är det samma person vi får se växa… gradvis. Japp, magiskt.

Varför ger jag inte filmen högsta betyg? Varför bara en stark trea? Hur tänker jag? Jag skriver ju att det är magiskt! Ja, jag vet inte. Det kanske är lite som David Chen sa i Slashfilmcast om Boyhood. Han jämförde Boyhood med en hypotetisk film om en bestigning av Mount Everest. Att bestiga jordens högsta berg är en i sig episk prestation men det gör inte nödvändigtvis filmen om bergsbestigningsäventyret till en episk film. På samma sätt tycker jag ”projektet” Boyhood är ett episkt projekt och den resulterande filmen är riktigt bra men inte en 5/5-film. Tycker jag då.

Jag tycker Mason är en ganska blek figur. Jag känner inget under ytan. Vad är han för typ av person? Jag tycker han är litet undanglidande. Jag kan inte riktigt förklara det. Samtidigt är den där känslan av vardaglighet det som gör filmen speciell. Just jag som filmtittare verkar ändå kräva något mer. Jag har märkt det när det gäller t ex Linklaters filmer. Jag gillar dem men jag hyllar dem nog inte som andra gör.

Bästa scenen är med mamma Arquette då Mason ska köra iväg till college… Sorglinostalgisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmdagar smallBoyhood har biopremiär nu på fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan kan ni säkert hitta några förbehållslösa hyllningsrecensioner:

The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Under Gottsunda (2014)

Under GottsundaJag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren Viktor Johansson har grävt under den ytan.

Vi får möta ungdomar som känner att de lever utanför (samhället), och att ingen lyssnar. De talar till oss tittare om sina tankar, om sina problem. Det är mammor som blivit tokiga efter ett barn som dött. En mamma som tror hon har en katt och hon ställer fram fram fil och flingor till katten som inte finns. En mamma som inte vill ha med sin son att göra. Sonen vill köra in med sin longboard i en sten så att han kraschar och får amputera sina ben. Då kan han skicka sin amputerade stump till mamman så att hon kan gulla med den istället för honom. Tankar.

Ibland är det en pappa som vantrivs. Han vantrivs i Sverige och klarar inte av vårt mörka land. Han vill tillbaka till Makedonien. Hans fru har lämnat honom men han har sin dotter kvar. Strömmen har gått hemma och han står i badrummet och rakar sig i ljuset från ett stearinljus. Hans dotter undrar vad han håller på med. Hon tycker att han ska sluta gnälla och klippa sig (eller raka sig) och skaffa ett jobb. Pappan försöker lära sin dotter att boxas. Han måste ju det eftersom han ska lämna sin dotter ensam kvar i Sverige när han tar brandbilen till Makedonien.

Spegel

Det kan tyckas som att det här är en tung film. Nå, en må-bra-film är det väl inte. Det är i grunden en dokumentär (skulle jag kalla det) men det som gör att den sticker ut är att den är filmad på ett flytande Christopher Doyle-sätt och har en udda ljudbild. Musiken, originalskriven av Andean Runner, ger en speciell atmosfär av magisk saga.

Vi får inte de vanliga talande huvudena som brukar förekomma i dokumentärer. Nej, det här är mer löst – men ändå skarpt ibland. Vissa sekvenser är iscensatta. Ja, det mesta är nog iscensatta på ett eller annat sätt, vissa scener mer än andra. Mer: när ett par killar försöker få upp en kompis (?) från en brunn där han har gömt sig. De lockar med datorer och iPhones och när inte det funkar ropar de ”Hur kan du se vilket håll Mecka är åt där nere! Kom upp och be åt rätt håll!”. LOL. Mindre: när vi får se en grupp ungdomar träna den ryska kampsporten/försvarsmetoden Systema (enligt uppgift något som de ryska specialförbanden Spetsnaz tränas i) för jag tror inte det var meningen att en av killarna skulle få så där ont i nacken…

Under Gottsunda är en dokumentärsspelfilm som för tankarna (mina tankar i alla fall) till Gus Van Sants Paranoid Park och Elephant, Harmony Korines Gummo och Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. För mig höll den kanske inte ihop fullständigt då vissa delar inte fångade mitt intresse. Slow motion är ju snyggt men kan också överanvändas. Blev det för mycket slowmo här? Det var på gränsen, men, som sagt, det är ju snyggt. Jag tyckte även att några av de ”spelade” scenerna inte riktigt funkade när det blev lite flamsigt och då kändes det bara på skoj. Men sticker ut gör den, och den är gjord helt ur ungdomarnas perspektiv vilket är rätt sätt att göra en sån här film på.

En sista fråga: när kan man se och lyssna mer på beatbox-miraklet Abed på YouTube?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under Gottsunda kommer som dvd ihop med höstnumret av filmtidskriften FLM (19 september) och via nätet hos Triart (26 september). Dessutom visas den ikväll (23 september) kl 20.30 på Bio Rio i Stockholm.

Fiffis filmtajm har också sett filmen och här hittar ni hennes recension.

McCabe & Mrs. Miller (1971)

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Salvation (2014)

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.

The Hundred-Foot Journey (2014)

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Professione: reporter (1975)

Jack and MariaMed anledning av decennietemat som nu är inne på 70-talet samt att jag precis skrev om Five Easy Pieces så kommer här en gammal recension av Professione: reporter, regisserad av Michelangelo Antonioni och med en viss Jack Nicholson i huvudrollen. Recensionen  skrevs i november 2007 och om jag ska vara ärlig så känner jag inte till så mycket mer om regissören Antonioni nu heller.

Michelangelo Antonioni är en regissör som jag inte känner till så mycket om. Jag vet att jag har sett två filmer av honom, Zabriskie Point och Blowup, men det var ganska länge sen (gäller framförallt Blowup som jag ska försöka se om). Sen vet jag att han dog i somras (min kommentar: dvs sommaren 2007) på samma dag som vår egen IB dessutom. När SVT visade Yrke: Reporter aka The Passenger tog chansen att spela in den.

Jack Nicholson spelar en tv-reporter som börjar bli cynisk och less på sitt liv. Han rapporterar (eller försöker rapportera) om ett inbördeskrig i något nordafrikanskt land. På hotellet där han bor träffar han en affärsman som han pratar en del med. När Nicholson hittar affärsmannen död på sitt hotellrum beslutar han sig för att överta mannens identitet och fejka sin egen död. Affärsmannens till synes sorglösa liv kan väl inte vara sämre än Nicholsons eget?

Filmen, som har en speciell hypnotisk känsla, är ett poetisk thrillerdrama och samtidigt en roadmovie. Jag kände direkt att jag gillade det här. Under inledningen i Sahara, som för övrigt är mycket bra, kom jag att tänka på en film som Babel (hade nog att göra med temat västerlänning i ökenby som behöver hjälp). Här finns även tendenser till globaliseringsthriller i stil med just Babel eller Syriana. Fast Antonioni är lite lurig. Ibland är det inslag av thriller men ändå med en speciell poetisk stämning. Man vet aldrig riktigt vart filmen tar vägen.

I filmen finns en hel del kritik av västvärlden, t ex av hur västvärldens media porträtterar de fattiga och problemfyllda delarna av världen. Nicholsons rollfigur har väl insett att det finns nåt hycklande i det han gör och han är less på det. Eller så är han främst less på sig själv och tycker att han har ”sålt sig”. Fast det där med att byta identitet med affärsmannen kanske inte var en vinstlott direkt, med tanke på vad affärsmannen sysslade med: Spoiler illegal vapenhandel med bl a gerillan i det nordafrikanska landet Nicholson rapporterade ifrån Spoiler slut.

Nicholson träffar en litet konstig ung kvinna (spelad av annorlunda Maria Schneider) som hjälper honom att komma undan personer från hans tidigare liv. Tillsammans reser de till de platser och personer som den döde affärsmannen skulle ha besökt. Här gillar jag verkligen roadmovie-stämningen som infinner sig. Antonioni toppar sen det hela med en makalöst vacker slutscen. En enda lång sugande tagning som får en att fundera lite på hur det är gjort. Kul också att se Nicholson i en litet annorlunda roll. Hans vanliga manér är nedtonade och jag tänkte egentligen inte på att det var just Jack Nicholson.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Antonioni var en rackare på slutscener vad det verkar. Både Yrke: Reporter (en lååång tagning) och Zabriskie Point (explosioner i slow motion och Pink Floyd) har helt underbara slutscener. Och sen har vi ju det mytomspunna och Movies – Noir-hyllade slutet i Blowup med mimare (som jag själv inte minns).

Five Easy Pieces (1970)

decadesJackInnan storviltjägaren Henke drog till savannen i Afrika i somras för att fälla de fem stora så hann jag med att besöka filmrummet och där avnjuta en av de gemensamma fredagsfilmer när nu decennietemat drar igång igen med fokus på 70-talet.

Av de filmer jag hade att välja mellan – McCabe and Mrs Miller, THX 1138, Five Easy Pieces och Robin Hood – så valde jag den jag inte hade sett och den som jag kände till minst om. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte sett hela Robin Hood heller men å andra sidan har jag ju sett delar av den ett aaaantal gånger på julafton. Så det blev Five Easy Pieces!

Jack Nicholson. Har Jack Nicholson nånsin kunnat spela nån annan än Jack Nicholson? Så som t ex Al Pacino i Gudfadern-filmerna där ju Pacino inte är Pacino utan Michael. Av nån anledning har jag sett fler filmer med en ung Al än en ung Jack. Pacino har jag sett i Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och Gudfadern. Jack? Jag kunde inte riktigt påminna mig några äldre filmer där jag sett en ung Jack. Jo, jag hade sett honom skymta förbi i Easy Rider men jag kan inte minnas hur han spelade. Gökboet har jag sett förstås men vid det laget var han väl redan galne Jack. Inte för att det är nåt direkt dåligt med galne Jack.

På Filmtipset tittade jag igenom vilka Nicholson-filmer jag sett och då upptäckte jag faktiskt en film som jag gillade och där jag minns att Jack inte riktigt kändes som den vanlige Jack. Det handlar om Michelangelo Antonionis Professione: reporter från 1975.

Nu till Five Easy Pieces. Titeln syftar på fem pianostycken, möjligen fem stycken som är lätta att spela. Jack spelar Robert, en snubbe som brutit upp med sin familj (främst pappan, vad det verkar) och nu lever ett kringflackande liv. Som ung var Robert ett pianogeni och hårt pådriven av sin far, vad det verkar. När vi träffar Robert jobbar han som oljearbetare i Kalifornein och är ihop med Rayette (Karen Black). När han får höra att pappan fått en stroke så åker han så småningom hem till sitt barndomshem i Washington, alltså staten Washington i nordvästra USA.

Det första både Henke och jag konstaterade efter visningen var att Robert (Jacks rollfigur alltså) var ett svin. Robert är en slarver, en oansvarig och otrogen idiot, om man ska summera det kort. Och honom ska vi alltså knyta an till? Det ska är vår protagonist som ska dra oss in i filmen och känna engagemang. Funkar det? Mja, så där va? Början av filmen var, möjligen därför, ganska seg och jag förstod inte riktigt vart den var på väg. Rayette är inte heller nån person att känna nån speciellt sympati med. Visst, Robert är en idiot, men Rayette känns mest clingy.

När sen filmen börjar involvera Roberts familj (först träffar han sin syster) och sen tar han som sagt bilen norrut upp till Washington, så tycker jag den blir bättre. Man får veta mer om Roberts bakgrund. Vid ett tillfälle under resan får Robert och Rayette sällskap i bilen av två kvinnor som de plockar upp längs vägen. Den ena kvinnan kan vara en av de mest negativa rollfigur man sett i en film. Hon kan inte sluta prata om människans negativa sidor och filth. En märklig sekvens.

Sa jag att Robert var en idiot? Well, när de börjar närma sig målet för resan dumpar han Rayette på ett motell och tar själv bilen sista vägen. Han ska bara ”kolla läget” först innan hon eventuellt kan komma. Han kollar läget i så där en vecka utan att höra av sig.

Roberts familj? Ganska dysfunktionell skulle jag säga. Man förstår nånstans varför Robert drog. Det blir ganska obekväm stämning ett flertal gånger. Här tycker jag faktiskt filmen är intressant.

Det finns några scener som jag gillar eller som sticker ut, t ex när Robert spelar piano och kameran sveper genom rummet längs med väggarna med familjefotografier. Den scen som stack ut mest är en scen där Jack Nicholson plötsligt inte var Jack Nicholson. En ganska märklig scen där Robert tog ut pappan i rullstolen och pratade med honom. Well, pappan pratade inte. Här är Jack helt plötsligt nedtonad och visar känslor och är sårbar. Det var inte en dålig scen, men den passade inte riktigt in i resten av filmen. Fast jag gillade den ändå.

Det var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Gick en ung Jack hem eller bort?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Medicinen (2014)

Ewa

Hmm, snitsla, klittra, nulla…?

Har ni haft den där känslan när ni inte vet vart ni ska ta vägen? Ni vill sjunka genom jorden för att det är så pinsamt. Det har ni säkert. Verkligheten är pinsam ibland, och ibland vill man bara försvinna. Men har ni haft den känslan på bio? När man sitter i det lugna trygga biomörkret? Det kan väl aldrig bli pinsamt då? Jag har nog i alla fall inte haft den känslan på bio, att jag bara vill springa ut. Jag har varit uttråkad, somnat, blivit arg kanske, men att känna sig så obekväm med det man ser att man bara vill bort, det har aldrig hänt. Fram tills i tisdags kväll vill säga. Då såg jag nämligen Colin Nutleys senaste film Medicinen på Malmö Filmdagar.

Medicinen är en tokspretig film som är drama, satir (?) och komedi samtidigt. Allt är inslaget i ett pinsamt paket med omslagspapper av improviserad dialog som kan vara den sämsta jag hört.

Helena Bergström spelar frånskilda tvåbarnsmamman Johanna som jobbar på en damtidning och inte riktigt trivs med livet. Efter att hon börjar delta i en försöksstudie för en medicin mot munsår förändras dock hon och hennes liv. Hon tar för sig, både på jobbet och på krogen…

Filmen har en överdos av igenkänningshumor som jag inte kände igen mig i och därför föll den tokplatt. Det värsta är nog dialogen som efter vad jag läst mig till i mångt och mycket är improviserad. Det är tydligen så Colin Nutley gillar att jobba. Den funkar inte. Den är pinsam. Just dessa långa scener som aldrig verkar vilja ta slut där karaktärerna stammande försöker prata med varandra är en plåga. Jag ville boooort!

Ewa Fröling. Jag kan ändå inte låta bli att gilla henne. Ewa är med i en annan film. Hon är med i en satir över hur det (inte!) fungerar på arbetsplatser, i det här fallet en damtidning, eller kanske ska man kalla den ett livsstilsmagasin. Hon är fullkomligt over the top som tidningens chefredaktör och är faktiskt ganska rolig att se och höra på. Ewa är snubblar inte på karikatyrgränsen som t ex DN:s Helena Lindblad skriver i sin recension. Nej, hon hoppar ett Bob Beamon-hopp långt in över den gränsen. Resten av ensamblen kan inte matcha henne utan spelar vanlig dramakomedi.

En positiv sak, förutom Ewa, var Johannas barn som spelas av Saga Samuelsson (aha, från Mig äger ingen, jag tyckte väl jag kände igen henne!) och Anton Samuelsson Forsdik. Jag tyckte de var naturliga och charmiga.

Ibland är Medicinen så absurt spretig att den blir absurt roligt men ingen medicin i världen kan rädda den från att få en etta.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallJag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.