December månads tredje 80-talsfilm i det pågående projektet som vi kallar Decennier var Fitzcarraldo, ett av samarbetena mellan regissören Werner Herzog och skådespelaren Klaus Kinski. Werner och Klaus har jobbat ihop mycket under årens lopp men Werner kallar Klaus för ”min bästa ovän” och han har t.o.m. gjort en dokumentär om deras relation kallad My Best Fiend.
Själv har jag alltid haft Herzogs fem Kinski-filmer på ska-se-listan så för mig passade det utmärkt att se Fitzcarraldo. Varför har jag varit nyfiken på dessa filmer? Ja, dels har jag hört att det handlar om bra filmer och dels har jag hört att Klaus Kinski är mer eller mindre galen i filmerna. Dessutom har det tydligen varit kaotiska filminspelningar i stil med Apocalypse Now och det gällde enligt uppgift speciellt Fitzcarraldo. Sammantaget borde det borga för en åtminstone intressant filmupplevelse.
Inledningen var inte speciellt lovande… Nummer ett: jag gillar inte opera, jag har aldrig gillat opera, jag kommer aldrig gilla opera. Tyvärr bjuds vi i början på ett långt operanummer som jag fann segt och tråkigt. Jag antar att man ska tycka att det är magiskt. Åtminstone tycker mannen som kallar sig Fitzcarraldo just att det är magiskt.
Fitzcarraldo, som förstås spelas av Kinski, är en irländare vid namn Brian Sweeney Fitzgerald som lockats till Peru för att där driva olika projekt. Han är en lycksökare och drömmare. Tidigare har han försökt anlägga en järnväg över Anderna men misslyckats. Nu har han blivit besatt av att bygga ett operahus mitt i djungeln i en stad vid Amazonas strand och sen locka den världsberömde tenoren Enrico Caruso dit på premiärkvällen. För att kunna göra det behöver han tjäna pengar. För att tjäna pengar ger han sig in i gummibranschen. För att kunna tjäna pengar i gummibranschen behöver han (anser han själv) transportera en ångbåt över ett berg mellan två floder. Haha, vilken galning!
Fitzcarraldo, som han kallas eftersom lokalbefolkningen inte kunde uttala hans riktiga namn, är alltså irländare men av någon märklig anledning pratar han TYSKA, precis som alla andra skådisar i filmen! Helt galet, och det störde mig något enormt i början. Tydligen skulle Jason Robards ha spelat Kinskis rollfigur från början men byttes ut efter misslyckade provspelningar (eller vad som nu hände?). Jag tror inte Robards hade pratat tyska! Rollfiguren är ju för i helvete IRLÄNDARE. Varför skulle han prata TYSKA. Peru har väl aldrig varit en TYSK koloni?!
Nåväl, slut på mina språkliga klagomål… Förutom ytterligare en liten detalj. Skådisarna pratar alltså tyska men det hela verkar vara dubbat då ljud och munrörelser oftast inte stämmer för fem öre. Så. Nog om det.
I början av filmen, som är alldeles för långdragen, är Kinski det enda sevärda. Han är verkligen besatt galen, galet besatt, i vissa scener, främst när han klättrar upp i stadens kyrktorn och där skriker ut att han ska bygga sin opera och innan det är fullbordat så är kyrkan STÄNGD. Geschlossen!
När det gäller Kinski så är han sevärd men det vettefan om han egentligen är en så bra skådis. Eller så är det kanske manus som har en del brister. Ena stunden är han fullkomligt bindgalen med uppspärrade ögon och en vilt stirrande blick. Detta kommer från ingenstans. Det hänger inte ihop med den övriga handlingen och Kinskis ganska lugna spel i övrigt. Det skaver samtidigt som det är underhållande.
”Min opera. Jag ska bygga min opera!”
I övrigt är det mest segt och konstigt. Förutom operamusik så har Herzog valt ett mycket märkligt easy listening-soundtrack som inte fungerade. Eller det kanske gjorde det eftersom det var så fel. Jag vet inte. Claudia Cardinale är med i början (och en kortis i slutet) och spelar Fitzcarraldos älskarinna tillika stadens bordellmamma. Det påminde mig en del om förhållandet mellan McCabe & Mrs. Miller i Robert Altmans film med samma namn. I Altmans film så har Mrs. Miller dock en egen vilja och följer inte i sin mans ledband helt blint, snarare tvärtom. Cardinales rollfigur är av någon anledning förblindad och ser inte Fitzcarraldos galenskap som aldrig kan leda till något bra. Eller har jag fel? Ska man kanske stötta sin partner om denna vill genomföra något trots att det verkar vara omöjligt eller rena galenskaperna? Själv förstod jag inte riktigt hur hon kunde tro på Fitzcarraldo. Men det kanske inte fanns så många män med idéer där ute i djungeln?
När filmen till slut tar oss med ut på floden så blir det betydligt bättre och när den tar oss ännu längre ut på floden till berget som man ska transportera sin ångbåt över så blir det faktiskt fascinerande.
När våra ”äventyrare” färdas upp för floden så får jag Apocalypse Now-känsla. Det är mystiskt. Det finns infödingar som enligt säkra källor är huvudjägare. Båten lägger till vid en missionärsstation och dess besättning (båtens alltså) får höra historier. Här kommer jag återigen att tänka på Apocalypse Now och den från bioversionen bortklippta French Plantation-scenen.
Tankarna går även till den fascinerande och bättre Cannibal Holocaust som jag blev utmanad av Fiffi att se på filmspanarnas förra utmaningsrunda.
Det som kanske är mest fascinerande, och det talar på ett sätt till filmens nackdel, är att det projekt som är filmen är mer imponerande än filmen i sig. Vi talar alltså Boyhood-varning här. Herzog och hans team har alltså verkligen dragit den där jävla flodbåten över det satans berget på riktigt, och filmat det hela. Galet. En sån här filmen skulle nog aldrig kunnat göras idag. Jag kommer här även att tänka på Sorcerer där William Friedkin byggde upp en gigantiskt bro över en ravin för att sen spränga den, två gånger dessutom eftersom den första bron inte gick att använda.
Slutdelen av Fitzcarraldo bjuder både på triumf och besvikelse. Tyvärr är det absoluta slutet litet märkligt. Det känns faktiskt ditsatt i efterhand för att få till ett lyckligare slut. Känslan jag ett tag hade av mörk humor och galenskap mattas av och det förtar det som hände minuterna innan, när de indianer som hade ”anlitats” av Fitzcarraldo som arbetskraft visade vilket syfte de egentligen hade med att släpa båten över berget. Nu blev det plötsligt någon slags fars istället. Hmmm.
På väg hem från jobbet ikväll (det är onsdag när jag skriver detta) träffade jag på Henke som skulle in och se den sista dvärg-filmen. Vi hann prata litet snabbt om Fitzcarraldo och jag fick höra att det, som jag misstänkte, finns en dokumentär om filminspelningen. Den heter Burden of Dreams och den är jag nyfiken på och det känns som den bör vara bättre än själva filmen.
I slutändan kan jag ändå inte låta bli att ge Fitzcarraldo en trea.
Vad tyckte nu de andra decenniespanarna? FitZZZZZZZZZZZZcarraldo eller FitzcarraldOOOOOH-VILKEN-BRA-FILM!?
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
En belgisk film som hyllats för sin skildring av ett par i kris, för sin bluegrass-musik, för att det skulle vara en gråtfest. Själv blev jag av någon anledning inte berörd. Jag kan nu inte låta bli att tänka på Eldflugornas grav. Där blev jag oerhört berörd. Spelar det in att det är animerat? Tänk Eldflugornas grav som vanlig spelfilm. Jag vet inte om jag hade kunnat ta den till mig på samma sätt då. I The Broken Circle Breakdown är misären för påtaglig. Jag duckar. Paret ältar och anklagar varandra men är det en bra film? Leder misären till något i slutändan? Tyvärr inte för mig. Jag störde mig istället på att ett barns hår såg fel och konstruerat ut, som för att skapa medkänsla på ett billigt sätt. Det jag gillar med filmen är musiken. Här fick jag Jills veranda-vibbar. Bra.
Tyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag 
Sista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?