Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

19 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Post Tenebras Lux
Regi: Carlos Reygadas
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Post Tenebras Lux är kanske en film som hade passat in på Filmspanarnas festivallördag förra helgen. Vi hade lyckats pricka in tre filmer utan handling där den ena filmen var konstigare än den andra. Den här lördagen var Post Tenebras Lux den första filmen jag såg och under inledningen trodde jag att även det här var en film utan handling. Det som skiljde jämfört med t ex Holy Motors var att jag blev helt hypnotiserad av filmen. Jag kände igen den känslan från andra filmer utan nån vidare handling, t ex mästerverket H:r Landshövding. Jag vet att jag är lite speciell som gillar den här typen av film men det är nåt med den melankoliska stämningen som jag bara älskar. Fast Post Tenebras Lux är väldigt olik H:r Landshövding, det ska sägas.

Början är så vacker att jag nästan börjar gråta. Jag får åtminstone gåshud. Ett utomjordiskt foto visar oss en dal, en högplatå med en halvt om halvt översvämmad äng, i en djungel omgiven av skogiga berg. Solen håller på att gå ner och ljuset och himlen är ett rödblågult konstverk. På ängen springer en liten flicka omkring bland djur. Det är hästar, kor och hundar. Vi hör hästar frusta, lera som klafsar, vatten som plaskar, hundar som fnyser eller skäller. Fotot är magiskt med ett knivskarpt fokus i mitten men suddigt utåt sidorna. Scenen pågår jag vet inte hur länge men för mig hade den kunnat pågå hur länge som helst.

Lite senare är vi inne i flickans familjs hus. De ligger och sover tidigt på morgonen då en röd lysande djävul med en väska i handen sakta skrider in genom dörren. Nu har musiken som spelades under sekvensen på ängen slutat. Det är helt tyst och den rödlysande djävulsfiguren går omkring i huset sakta och tyst. Spänningen är av nån anledning på topp. Det är vackert på ett obehagligt sätt. Djävulen tittar in i barnens rum där en pojke har vaknat och står bredvid sängen. Han tittar rätt på djävulen som sakta lämnar rummet och sedan även huset. Hmm, vad hände där, tänkte jag?

Efter detta, och då har det kanske gått 20 minuter börjar filmen på riktigt. Familjen vaknar och vi får ta del av deras morgonbestyr. Familjen som består av man, fru och två småttingar, en flicka och en pojke verkar vara lyckliga men det finns förstås mörka sidor. De har flyttat från staden och bosatt sig ute i den mexikanska djungeln i vad som verkar vara ett försök att lappa ihop sitt trasiga äktenskap.

Vi får även träffa några andra invånare i den lilla byn och filmen blir en sorts väv där de olika personerna och deras problem kommer att påverka varandra. Huvudpersoner är mannen och frun från familjen och deras problem i äktenskapet. Vid ett tillfälle reser de till Frankrike för att besöka en sorts swingersklubb. Det var länge sen jag så många nakna människor, både män och kvinnor, på film.

Bitvis är det alltså en fascinerande och vacker film. Tyvärr överanvänder man kanske det där fotot som är suddigt i kanterna. Sen är det som att filmen egentligen är två filmer. En konstfilm med långa vackra scener utan dialog, ofta med vacker natur, och sen ett mer vanligt äktenskapsdrama och även nästan thrillerelement (fast tagna ur en Hanekefilm). Efter filmens början kom jag aldrig riktigt in i familjedramat. Fast det finns ett undantag. Under en scen spelar frun piano och sjunger en Neil Young-låt medan mannen ligger i sängen och det här blir enda gången de blir riktigt känslosamma och öppna mot varandra. Det var även en scen som visade på musikens kraft att beröra.

Betyget blir en stark trea till denna mycket märkliga men vackra film.

3+/5

Om visningen: Den här visningen hade tyvärr flyttats från trevliga Grand 1 till Klarabiografen i Kulturhuset. Fast det gjorde inte så mycket. Förra året så jag filmen Natural Selection här och det som är bra med Klarabiografen och som jag nu kom ihåg är att man fattat att folk inte vill sitta och trängas som sardiner som på ekonomiklass på ett flyg. Här är det är stora fåtöljer och väl tilltaget med utrymme både för fötterna och framförallt åt sidorna så man slipper sitta och armbåga varandra. Det är inte egna armstöd som på Filmstaden i Råsunda men de är riktigt breda. Trevligt.

När jag kommer till biografen så går precis han som ska kolla min biljett iväg. Jag väntar ett tag men går sen in och tar en plats. Jag vet ju att jag har biljett (och medlemskort!), haha. Eftersom ingen kontrollerade min biljett så tar jag det säkra före det osäkra och frågar den person jag sätter mig bredvid om jag har kommit till rätt film. ”Ja, det har du, annars hade du inte kommit in!”. ”Ja, jo, just det, fast det stod ingen där just när jag… ja, ok då, jag smet in! Men jag har både biljett och medlemskort, jag lovar”.

Under de första 5-10 minuterna av filmen (inte reklamen utan filmen har alltså börjat) så droppar det in folk hela tiden som förvirrade går omkring i mörkret för att hitta en plats. Kanske hade de missat flytten från Grand och fick springa därifrån? Efter kanske 25 minuter kommer den sista personen. Förstår inte riktigt hur man tänker då? Bredvid mig sitter en kvinna som verkar ha haft problem med halsen. Hon sitter ständigt och sväljer, hmmar och harklar sig för att mot slutet brista ut i en skön hostningsattack under en tyst scen. Stackars människa. Och konstigt nog störde det inte mig så mycket. Det kan bero på att jag själv fick rethosta i en fullsatt biosalong i slutet av Million Dollar Baby under den mest känslosamma och tysta scenen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Beasts of the Southern Wild

17 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Beasts of the Southern Wild
Regi: Benh Zeitlin
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Under de första minuterna av Beasts of the Southern Wild trodde jag att jag skulle få se en toppfilm. Jag gillade verkligen miljöerna, Hushpuppy (namnet på den lilla tjejen som filmen handlar om), stämningen och musiken. Vi befinner oss i Louisiana i det träskiga området mellan havet och skyddsmuren som ska hindra vattnet från att forsa in vid översvämningar. Här bor Hushpuppy med sin pappa Wink i ett litet samhälle. På andra sidan muren finns civilisationen men här i gränslandet mellan hav och land råder en speciellt stämning och det finns en känsla av gemenskap. Mörka moln tornar dock upp sig. En storm är på väg, både bildligt och bokstavligt för supertjejen Hushpuppy.

I början var jag alltså helt indragen i filmen men tyvärr tappade jag eller filmen fokus efter ett tag. Jag blev sömnig och hade problem att hålla mig vaken trots idoga försök med att nypa mig i det tunna skinnet på insidan av handlederna. När jag nu i efterhand läser igenom filmens handling på dess Wikipedia-sida inser jag att jag nog var halvborta under en ganska stor del av filmen. En del av det jag läser där fick mig att tänka ”jaha, jaså, gjord hon det?, jaha, det gjorde dem?!”. Det är inte ofta jag somnar när jag ser film på bio. Tarkovskij är undantaget, jag har somnat på biovisningar av både Solaris och Stalker. Det händer ibland när jag ser på film hemma men då är det ju bara att ta en snabb tupplur.

Det var synd att jag somnade till och nästan missade en del av filmen. Fast somnade och somnade. Man hamnar i ett konstigt tillstånd där man glider runt i ett gränsland och varken sover eller är helt vaken. Det är smått obehagligt faktiskt. Man vill inget annat än att slumra in och om man hade suttit på ett tåg eller ett flygplan så hade det bara varit skönt. Nu satt jag och kämpade emot (förstås). Jag kom tillbaka under de sista 10 minuterna och då jag var klarvaken men tyvärr hade jag då tappat känslan för filmen.

Jag gillade 6-åriga Quvenzhané Wallis i rollen som Hushpuppy. Hon var en underbar tjej som levererade, inte en lillgammal stereotyp utan en stark karaktär. Tyvärr tyckte jag Dwight Henry som pappan överspelade nåt enormt. Henry är en ren amatör och därför känns det fel att klaga för mycket. Alla i filmen är i själva verket amatörer och de gör ändå hyfsade jobb men det är inte en skådespelarfilm. Quvenzhané är inte skådis utan en naturkraft. Det finns en del fantasyelement i filmen som jag borde ha gillat mer än jag gjorde. Det var liksom ett barns syn på världen som vi fick se. Lite som i Where the Wild Things Are där jag inte heller blev helt övertygad. Det jag betygsätter nu är inte filmen utan min upplevelse av hela filmvisningen just vid detta tillfälle och då blir det inte mer än en stark tvåa.

2+/5

Om visningen: Jag mötte upp med Henke och Johan från Har du inte sett den? innan visningen på Victoria. Jag tyckte det var lite synd att man inte körde filmen i salong 1 men det visade sig att tvåan inte var så liten som jag trodde. Vi fick helt ok platser och det hela avlöpte utan några problem, förutom att jag hade John Blund på ena axeln. Efter filmen var det ett Face2Face och enligt uppgift skulle en av filmens producenter dyka upp. Både Johan och jag tyckte det var lite… meh. Det var ju regissören man ville höra. Men till allas glädje så var det regissören själv, Benh Zeitlin, som klev upp på scenen efter visningen och blev intervjuad av en skallig långskäggig glasögonprydd mysfarbror som tog cykeln från biografen efter Face2Facet.

Benh visade sig vara en trevlig och vältalig man som berättade om inspirationen till filmen, hur han hade råkat ut för en bilolycka och spenderat ett antal månader hemma hos sina föräldrar i sina hemtrakter för att rehabilitera sig. Medan han låg där så kände han nån sorts nostalgi över just dessa hemtrakter och han ville göra en film om det. Plus att han ville göra det till en episk saga. Just episka stora historiska berättelser, myter, är nåt Benh är intresserad av. I filmen finns det ett referenser till såna myter, bl a till Noaks ark. (Apropå det så håller ju Darren Aronofsky just nu på med en film om Noaks ark som ska ha premiär i mars 2014.)

Hur många Hushpuppys hade man på audituion frågade någon? 4000 blev svaret. Sen hittade man Quvenzhané. Apropå hushpuppy så är det en maträtt, nämligen friterade majsbollar. Det känns som sån där mysig riktigt god soulfood som jag skulle vilja testa nån gång.

En sak jag blev lite besviken på, eller åtminstone fundersam över, var att Benhs nästa film skulle spelas in i samma miljö och på samma sätt. Nå, det kanske fanns så mycket att ösa ifrån här (efter stormen Katrina, ehe) men borde man inte göra nåt nytt? Dessutom gjorde han 2008 en kortfilm som är inspelad i samma område. Well, if it ain’t broke, don’t fix it.

Efter Face2Facet hade Henke bråttom då han skulle på en middag i närheten av Kista som började om typ 20 minuter. Han bestämmer sig för att ta en taxi istället för att strula med t-bana, buss och vad som nu behövdes. Då händer nåt som man bara brukar se på film. En sekund efter att Henke kommer ut från bion så vinkar han världsvant in en taxi som kommer åkandes på andra sidan gatan. Taxin gör en u-sväng och han hoppar in. Fast om ni följer Henke på Twitter så vet ni att den där taxiresan hade ett pris. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Lore

15 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Lore
Regi: Cate Shortland
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag tyckte Lore var en klart intressant film. Den har ett tema som jag tror jag aldrig har sett på film tidigare. Ändå tänker jag på filmer som Casablanca, 5 Fingers och The Third Man som utspelas i en kaosartat värld under eller efter andra världskriget. Det är filmer som använder just den miljön för att skapa en intressanta intima historier om personliga relationer. Lore utspelas i slutskedet av det andra världskriget. Lore är namnet på en ung tjej. Hon är ett barn men precis på gränsen till att växa upp. Hennes familj, dvs hennes mamma och pappa, är anhängare av Hitler och Nazi-Tyskland.

När Tyskland i slutet av kriget faller samman så faller även Lores värld samman. Hon och hennes tre syskon måste ta sig en lång mödosam väg genom Tyskland till sin mormor. Kaos råder då Tyskland har blivit indelat i en fransk, en brittisk, en amerikansk och en rysk zon. Ingen verkar riktigt veta om kriget fortfarande pågår eller ej. Lore vet i alla fall en sak och det är att judar är avskum. Det har hon lärt sig av sin familj. Men vad händer när en jude faktiskt räddar hennes syskon?

Och vad händer när hon själv bidrar till människors död för att hon själv och hennes familj ska överleva? Jo, it ain’t pretty kan man väl säga. Lore blir en allt mer vuxen människa. Hon går verkligen från barn till vuxen under de nästan två timmarna som filmen pågår.

Det är inte en perfekt film, långt därifrån, men det är en bra film. Fotot är ett flytande vackert foto där naturen visar sig från sin bästa sida mitt i allt kaos. Kanske att det blir lite segt ibland med den poetiska stilen. Det kan vara svårt att få den där känslan av att det här faktiskt utspelas på 1940-talet när det är en film i en så liten skala och med en, vad jag tror, ganska liten budget. Det förekommer ju liksom inga storslagna krigsscener. Men när man väl accepterat formatet så är det en bra film.

3/5

Om visningen: Hmm, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, det var en sån där perfekt söndagsvisning vid halvtre på eftermiddagen där det mesta är lugnt och man har gott om tid. Jag hämtade en kaffe (cappuccino den här gången) på Espresso House innan visningen på den trevliga biografen Grand. Jag hade varit förbi Grand några minuter tidigare och då var det ganska tomt där och man hade inte öppnat insläppet så jag gick och fixade min kaffefix men när jag kom tillbaka var salongen välfylld men jag fick ändå en bra plats. Volontären, en tjej, körde en slentrianversion av det obligatoriska pratet innan en visning. Hon läste innantill på väg upp på scenen om vilken film det var hon skulle presentera och sen var det rena nyhetsrapporteringen. Men, men, hon uttalade Lore rätt i alla fall, till skillnad från mig själv. Det är en förkortning av det tyska kvinnonamnet Hannelore noterar klubben för ordursprung. En klubb jag är medlem i.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

14 november, 2012 18 kommentarer

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Comedy

12 november, 2012 8 kommentarer

Titel: The Comedy
Regi: Rick Alverson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

The Comedy är inte en komedi. Låt oss göra det klart redan från början. Fast det hindrar inte att fanns scener som jag skrattade åt eller som fick mig att kväva ett skratt. The Comedy är en film om en person som uppenbarligen behöver ta tag i sitt liv, typ klippa sig och skaffa ett jobb. Huvudpersonen, som spelas av Tim Heidecker (från komikerduon Tim and Eric), är en 35-årig man som bor på en segelbåt i vattnen utanför Brooklyn. Han umgås med sitt gäng övervintrade hipsters utan att egentligen göra nån nytta eller nån glad. Han glider omkring i en för trång skjorta och för korta blå kortbrallor. Han förolämpar folk. Han bryr sig till synes inte om nåt. Han skämtar om allt. Han tar inget seriöst. Och han inser förmodligen att han är på väg mot botten och att han inte mår inte bra.

The Comedy visades på Sundance i januari och där beskrevs den som (översatt från engelska): ”En provokation, en kritik av en kultur med en kärna baserad på ironi och sarkasm och i slutändan en film om hur ihålig den kulturen är”. Ja, fasiken, om inte det är det som filmen till slut får fram.

Huvudpersonen och hans vänner gör inget av värde. Det finns liksom inget att ta till sig, ingen karaktärsutveckling där man kan följa en person när han eller hon går från förnekelse till insikt. Eller kanske finns det just det? I slutet av filmen får vår huvudperson ett sorts utbrott och cyklar som en galning runt i en velodrom och sen på väg mot stranden där han badar och leker med en liten pojke bland vågorna. Vill han vara ett barn igen med dess oskyldiga syn på livet? Eller vill han växa upp och kanske få barn själv?

Det finns nånting här som inte bara är…tröttsamt och frustrerande. Vägen fram till de här frågorna är tyvärr för lång och mest irriterande. Man sitter och undrar vad huvudpersonen vill med sina provokationer. Bryr han sig överhuvudtaget om nånting? Som Henke brukar säga: ”Jag har svårt att engagera mig för korkade personer”. Men, som sagt, filmen säger ändå något till slut och ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Men det kan inte bli ett godkänt betyg när det är filmupplevelsen just vid detta tillfälle som jag sätter betyg på här.

2/5

Om visningen: Det här var en visning som avlöpte utan några problem. Jag kom i god tid och mötte upp Filmspanarna på grillen precis utanför Bio Rio. Kortläsarna fungerade smärtfritt den här gången. Henkes två kompisar gick dock ut från filmen. Blev de upprörda över hur filmen skämtade om och eventuellt skändade det här med religion under en scen i en kyrka? En scen som jag i och för sig just jag tyckte var ganska rolig.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Hypnotisören

7 november, 2012 5 kommentarer

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon inte får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nader och Simin – en separation

2 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Nader och Simin – en separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Regi: Asghar Farhadi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nader och Simin – en separation handlar om… en separation. Ja, det gör den. Fast för mig handlade det nästan mer om att få en inblick i en värld som är både lika och annorlunda jämfört med ”min” värld. Filmen handlar om ett iranskt par som bor i Teheran med sin dotter. Med familjen bor även Naders gamle och sjuke far. När Simin (kvinnan) vill flytta från Iran i syfte, som jag förstod det, att ge deras dotter en bättre uppväxt vägrar Nader (mannen) eftersom han inte vill lämna sin far ensam. Simin vill nu skiljas och till slut flyttar hon ut, tillbaka till sina föräldrar. Vem ska nu ta hand om pappan när Nader jobbar på dagarna? Och var ska dottern bo?

Oj oj, vilket starkt drama. Filmen rullar igång så sakteliga men blir alltmer intensiv. Som jag nämnde var det (som vanligt) väldigt intressant att få en inblick i en annan kultur och de problem som finns där. Det är inte helt olika problem men det är fokus på lite andra saker. När ett barn i Iran sitter på en bänk och väntar på bussen så sparkar de också med benen.

Mot slutet blir det mer och mer intensivt. Dialogen kokar. Det blir snudd på surrealistiska scener och diskussioner där en domare ska ta ställning om Nader har knuffat en kvinna eller ej. Allt blir mer och mer komplicerat och mitt i allt står dottern som bara vill att hennes föräldrar ska stanna kvar tillsammans. Här tyckte jag det blev elakt att spoiler låta dottern välja på slutet. Det är inte rätt att låta dottern välja i det fallet tycker jag spoiler slut Det kanske känns rätt och riktigt… men nej.

Filmen är full av helt otroliga skådespelarinsatser. Det finns en återhållen desperation som är fysisk jobbig att se på. Jag rekommenderar filmen varmt. Låt er inte luras av den kanske lite tråkiga titeln. Det här så långt ifrån tråkigt man kan komma. Det är nämligen lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse att se Nader och Simin – en separation. Andra som har sett och gillat den är bl a Movies – Noir, Fiffi och Jessica. Så om inte jag har övertygat er så kan säkert mina bloggkollegor göra det.

4/5

Filmen finns att se strömmat hos Headweb och SF Anytime. Det finns alltså ingen ursäkt, det är bara att välja tjänst.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Mat – Dinner Rush

31 oktober, 2012 21 kommentarer

Mat, mat, mat. På den förra Filmspanarträffen satt vi och försökte spåna fram olika förslag på nästa månads tema. Det gick lite trögt. Det var liksom inget som bara satt direkt. När temat MAT kom upp så tänkte jag direkt att ”ja, det här kan funka” och jag tänkte även direkt på en film jag skulle skriva om.

Jag hade kunnat skriva om andra saker om mat och film. T ex om att jag har en kokbok som listar recept från kända filmer, t ex Ray Liottas paranoidpasta med tomatsås och frikadeller från Goodfellas. Boken heter Filmkokboken och är skriven av Mikaela Kindblom och Maria Holm.

Jag hade kunnat skriva om de tv-serier som under de senaste åren fullkomligt sköljt över oss. Det är ju nästan löjligt vad mycket det är med alla Morbergs, Tinor och nakna eller elaka kockar. Mitt favoritprogram om mat är ändå MasterChef och framförallt MasterChef Australia som är ett otroligt mysigt program där man dessutom har ett segment kallat MasterClass där de trevliga programledarna, och tillika kockar, håller matlektioner. Det engelska MasterChef är också riktigt bra och det är ju trots allt originalet. Det amerikanska MasterChef är en styggelse och fullkomligt värdelöst.

Jag hade kunnat skriva om Tran Anh Hungs När solen står som högst som är en av de vackraste filmer jag vet där man också lagar väldigt mycket mat. Men den har jag redan skrivit om. En annan film som platsar i den här kategorin är Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna. Jag hade även – slutligen – kunnat skriva om ”en lövtunn mintkaka”.

****

Titel: Dinner Rush
Regi: Bob Giraldi
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Men den film som direkt poppade upp för mig var Dinner Rush, en film som jag såg på bio när den kom och nu såg jag fram emot att se om den. Det är en härlig film med en känsla som jag gillar, en känsla som man även får i filmer som 25th Hour och After Hours. En sorts roadmovie fast på samma plats. Vi får träffa ett antal personer och vi hoppar ganska friskt mellan de olika historierna. Filmen är i grunden ett drama om nostalgi, om att de gamla vanliga goda sakerna, må det vara maträtter eller maffiasmeknamn, försvinner och ersätts av nåt nytt.

Danny Aiello spelar Louis, ägaren av en fancy italiensk restaurang i Tribeca, Manhattan, New York. Sonen är kock av klass men kör moderna rätter som pappan inte riktigt kan acceptera, eller kan han kanske det? Restaurangen har parallellt kört bookieverksamhet och konkurrerande bookies mördar Louis kollega och har även planer på att ta över restaurangen. Filmen utspelar sig under en kväll på restaurangen. Från den relativt lugna tidiga kvällen där menyn gås igenom fram till den värsta middagsrusningen, där allt händer.

Jag tycker kanske inte maten står direkt i fokus. Snarare är det det här med att driva en restaurang och det som händer på en restaurang som det handlar om. Dynamiken mellan personalen, chefen, köket och serveringspersonalen. Vi får träffa den odrägliga gästen som vägrar vänta för länge, som vill ha en flaska vin som kompensation. Den odrägliga gästen klagar även på servitriser som introducerar sig med förnamn. Vi får känna på stressen nere i köket och se hur det går till när matkritikern kommer in på restaurangen.

Filmen är ett fullkomligt myller med små historier, händelser och personer. Miljön som filmen utspelas i, restaurangen full med folk som pratar, dricker och äter, är en sån där miljö som man trivs i. Det finns en familjär mysig känsla. Det är säkert en bra, möjligen romantiserad, bild av New York vid tiden för millennieskiftet. Matreferenserna är säkert minst 12 år gamla och om filmen skulle ha gjorts idag så skulle den säkert se ganska annorlunda ut.

Maten är förstås ändå en viktig del. Louis vill ha klassisk italiensk hemlagad mat, köttbullar och spaghetti. Sånt som hans bortgångna fru gjorde!  Sonen och chefskocken Udo (Edoardo Ballerini), ja, han serverar hummer med friterad spaghetti och vaniljchampagne (se bilden ovan). ”Ge mig nåt som jag kan äta!” utbrister Louis. Är filmen med i Filmkokboken? Ja, visst är den det och inte mindre än tre recept finns listade. Vad är ni sugna på? Vitello – Kalvkotletter med med vitkål och champinjoner, Panelle – Kikärtspannkakor eller Pere, robiola e speck – Stekta päron med mjukost och bacon. Om du ser den här filmen hungrig så lär du inte bli mindre hungrig under filmens gång.


eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om mat:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Filmmedia
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →