A Complete Unknown (2024)

17 december, 2025 2 kommentarer

A Complete Unknown hade en sak som talade mot den och en sak som talade för den. Vad syftar jag på? Jo, först det potentiellt negativa. Timothée Chalamet. Jag är rejält trött på snubben. Precis som Pedro Pascal ska han av nån anledning vara med i allt. Och han är ju inte ens speciellt bra.

Det eventuellt positiva då? Jo, regissör är en viss James Mangold som jag tycker är en ytterst stabil filmskapare. Han ligger bakom filmer som Ford v Ferrari, Indiana Jones and the Dial of Destiny (ja, jag tyckte faktiskt den var underhållande) och inte minst den personliga favoriten Logan.

Men det här med att det är en biopic då? Nja, det är inte direkt nåt som lockar. Dessutom är det en musik-biopic. De senaste årens sådana skapelser har jag undvikit. Rocketman, Bohemian Rhapsody, Elvis. Totalt ointresse från min sida. Musikdokumentärer är guld men filmer där det ska tävlas om vem som är mest lik den verkliga förlagan väljer jag allt som oftast bort.

Fast Ford v Ferrari var ju en biopic som jag tyckte funkade. Nu är det ju inte en biopic om musik men ändå. Så jag gav A Complete Unknown chansen. Hur föll det ut? Ganska väl får jag lov att säga.

Jag gillar filmfilm-känslan som Mangold får till. Det är därför jag gillar honom som regissör. Han fokuserar på grundstenarna: fotot, skådisarna, klippningen, ljudet. Det är liksom inget fancy utan gediget och genuint. Det kommer man långt på.

Jag tycker t.o.m. Timothée funkar. Jag stör mig inte på honom. Kanske hänger det samman med att Dylan framställs som en ganska butter och självcentrerad typ. Då passar Chalamet perfekt! Och det är ju också skönare att lyssna på Tims sångröst än på Dylans nasala gnäll.

Vi får träffa Pete Seeger (en skön typ som blir en sorts mentor för den unge Robert) och Woody Guthrie (som skrivit den kända sången ”This Land Is Your Land” men som i filmen ligger i sjuksäng). Det pratas om Lead Belly (och jag kom att tänka på det här otroliga framförandet av ”In the Pines” av Kurt Cobain och Nirvana).

Filmens stakes är inte så höga. Dylan är ihop med den unga Sylvie (Elle Fanning) och Joan Baez (Monica Barbaro) om vartannat. Den delen av historien var inte så intressant. I övrigt handlar det om musik (nähä!?). Vad är äkta? Country eller folkmusik. Det spelas på The Gaslight, The Grand Ole Opry och på The Newport Folk Festival. Kan man spela med elektriska instrument på en folkmusikfestival?! Inte enligt Pete Seeger. Det är helgerån!

Ja, ni ser, ganska låga stakes. Men jag tyckte det var underhållande ändå. Det blir på nåt sätt mer personligt när insatserna inte är så höga. Och Seeger, perfekt spelad av Edward Norton, är i filmen en riktigt mysig typ som verkade vara genomsnäll men möjligen lite traditionell i överkant.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nirvana framför ”In the Pines” (”Where Did You Sleep Last Night?”) som även Lead Belly spelat in

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 2

8 december, 2025 Lämna en kommentar

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher. Plus en bonusgäst! Känner du igen henne?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl🥳och Niklas pratar om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlade det om the outliers, alltså filmer som bara fanns med på en av våra listor. Nu har vi kommit till konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Dessutom utser vi årets film enligt Shinypodden. Vilken kan det bli?

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Captain America: Brave New World (2025)

4 december, 2025 Lämna en kommentar

Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.

Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.

Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!

Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.

President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.

Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Shinypodden Special: 1975 års bästa filmer – del 1

1 december, 2025 Lämna en kommentar

Gökboet gjorde rent hus på Oscarsgalan 1976 och vann ”allt”. Här ser vi producenterna Saul Zaentz och Michael Douglas (sic!) tillsammans med skådisarna Jack Nicholson och Louise Fletcher.

Jag är med i Shinypodden (yay!) där vi hoppar 50 år tillbaka i tiden. Tillsammans med värden Henke och gästerna Carl (grattis!🥳) och Niklas pratar jag nämligen om filmåret 1975! Vi listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som hyllas av endast en av oss, uteliggarna, the outliers. Troligen lite udda filmer som bara en hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer nästa måndag och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna som är med på flera listor. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Arkiverad under Best of, Film, Listor Tagged with , , ,

Nätrullarna – Eagles of the Republic

26 november, 2025 Lämna en kommentar

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och den här gången pratar vi om den sista delen i Tarik Salehs Kairo-trilogi, Eagles of the Republic.

Förutom det så tipsar Daniel om en av bröderna Coens 90-talsrullar, The Big Lebowski. Se den! Det är en riktig s-t-r-i-k-e…

…och Johan har sett den svenska 70-talsfilmen En kille och en tjej i regi av Lasse Hallström och med Brasse Brännström och Mariann Rudström i titelrollerna.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,

Nickel Boys (2024)

17 november, 2025 Lämna en kommentar

Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.

Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.

Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.

Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.

Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Marvels (2023)

4 november, 2025 6 kommentarer

The Marvels är den 33:e (!) MCU-filmen och tydligen den som gått allra sämst ekonomiskt. Vad kritikerna sa har jag inte koll på men jag misstänker att den inte fick några hyllningar i alla fall.

Filmen är en uppföljare till Captain Marvel (2019) och spinner även vidare på tv-serierna WandaVision och Ms. Marvel. Jag har sett alla dessa tre skapelser och tycker de förtjänar epitetet ”helt ok”. Trots det ”försprånget” hade jag väldigt svårt att hålla reda på vad som egentligen hände i The Marvels.

Det börjar i rymden, vilket aldrig bådar gott vad gäller MCU. Då vet man att det kommer vara en film mer åt fantasy-hållet och dessutom väldigt cgi-tung. Inget fel med fantasy men i MCU så brukar filmerna med den inriktningen inte funka lika bra som, låt oss säga, Captain America: The Winter Soldier.

Kree, Hala, Skrulls, Tarnax… ok? Förutom dessa olika raser och planeter bjuds vi på förvirrad action helt utan insatser där vår hjältetrio bestående av Carol Danvers (Kree Larsen, förlåt, Brie Larsen), Monica Rambeau (Teyonah Parris) och Kamala Khan (Iman Vellani) byter plats med varandra varannan sekund vilket leder till att saker och ting blir än mer förvirrade.

Nick Fury är också med på ett ganska stort hörn och spelas av en Samuel L Jackson som gör sin roll sömngångaraktigt.

Handlingen är fånig. Vår tjejtrojka som ständigt gnabbas med varandra på ett inte så underhållande sätt färdas till en planet där man endast kommunicerar medelst sång. Har vi sett det förut? Ja, både i Buffy och Star Trek: Strange New Worlds.

Vad som tog priset i fånighet var nog nån typ av kattvarelse (Flerken?) som skulle käka upp folk och mellanlagra dem i munnen/ett annat universum så att de skulle klara sig när en rymdstation gick under.

Sa jag att det förekommer flera parallella universum? Ja, det gör det, och det hoppas friskt mellan dessa, vilket förstås gör att insatserna blir ännu lägre. Jag vet inte varför jag delar ut ett så högt betyg men jag hade nog inte supertråkigt under titten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – The Long Walk

25 oktober, 2025 4 kommentarer

Nätrullarna rullar in i höstmörkret och Halloween-tider genom att snacka om Stephen King-rullen The Long Walk. Eller en film baserad på boken Maratonmarschen skriven av Richard Bachman om man så vill.

Förutom det så listar Daniel sina svenska favoritfilmer som kommit ut efter det senaste millennieskiftet…

…och Johan tipsar om en gratistjänst med många godbitar men där det gäller att hänga på låset i början av varje månad: Cineasterna!

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film Tagged with , , , ,

The New Mutants (2020)

22 oktober, 2025 6 kommentarer

The New Mutants är den sista filmen i X-Men-serien och nu vi pratar alltså om serien med filmer som X-Men (2000), X-Men: First Class (2011), Deadpool (2016) och Logan (2017) för att nämna fyra. Nu har ju Disney tagit över rättigheterna för X-Men så numera hittar man Marvels mutanter i Marvel Cinematic Universe.

Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.

Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.

Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.

The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Skräck, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

His Girl Friday (1940)

15 oktober, 2025 4 kommentarer

Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:

”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”

När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.

Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.

En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get out!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg