Stargate (1994)

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.