Lincoln

Titel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.