The Predator (2018)
14 september, 2018 8 kommentarer
För bara några veckor sen skrev jag om Predator (obestämd form) från 1987, alltså det klassiska originalet med Arnold i högform som fajtas mot rastamonstret från rymden.
En av de som utgjorde Arnolds team i originalet spelades av Shane Black. Det sägs att han även hade ett finger med i filmens manus. Nu har Black både skrivit och regisserat en uppföljare. Varför kan man fråga sig? För om det var ett älsklingsprojekt så har Black misslyckats med att ösa all sin kärlek över filmen.
Handlingen kan vi egentligen glömma. Det är monsteraction från start till mål, och då är väl kanske inte handlingen det viktigaste här. Man ändå. Det är en väldigt spretig film. Inledningen är förvirrande och jag tycker inte det flyter på speciellt bra. Sekvenser från olika platser med olika rollfigurer staplas på varandra.
Hur är actionen då? Nja, gjord med vänster hand skulle jag säga. Jag tyckte inte det var speciellt snyggt eller intensivt. Intetsägande är en passande beskrivning.
Om nu handlingen är förvirrande och actionen tråkig så kan ju filmen istället lyftas av humor. Ja, då får jag konstatera att jag kanske inte är nåt jättefan av Shane Blacks humor, i alla fall inte i den här filmen. En bit in i filmen introduceras vi till ett team, en sån där typisk grupp med udda personligheter som kastas ihop och tvingas jobba tillsammans. Jag tycker det är ett ganska trött grepp.
Det som ska vara roligt, antar jag, är de olika personerna, alla med sina egenheter, och hur de ständigt gnabbas och jiddrar med varandra.
En aspekt av humorn som jag hade problem med är när man ska framställa våld och död som nåt crazy och roligt. Jag uppskattar helt enkelt inte detta utan jag känner mest avsmak. Jag har samma problem med Guardians of the Galaxy-filmerna.
Det som överraskade mig mest med hela filmen var kanske när en viss barnskådis dök upp. Jag kunde inte tro mina ögon när det visade sig att världens bästa Jacob Tremblay (från mästerverket Room) var med. Nu vet jag inte om han tillförde så rackarns mycket. Det är svårt i en sån här film. Det är liksom inte en skådespelarnas film, förutom om man är duktig på att droppa oneliners.
Om det var nåt som jag faktiskt gillade så var det de delar som utspelade sig på forskningslabb, såna där underjordiska forskningslabb i en bunker. Såna gillar jag alltid. Kan det vara för att jag själv önskar att jag kunde hitta ett hemligt sånt och utforska?
Skådisarna då? Mja, som sagt, det är ju inte en skådespelarnas film, så jag har inte så mycket att säga om dem. Jag tyckte varken de gjorde från eller till. Fast det var ungefär lika kul att se Trevante Rhodes från Moonlight som det var att se Tremblay.
Rovdjuret självt då? Jo, jag gillar idén med denna varelse som jagar som en form av sport. Om du är försvarslös så skonar han dig. I den här filmen är monstret uppgraderat till en typ tio meter lång vrålande cgi-varelse. Tyvärr gjorde det att tjusningen försvann. Det blev bara som vilket random rymdmonster som helst.
Varför jag ändå, trots mina invändningar, ger The Predator (bestämd form) en tvåa kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte supertråkigt är väl svaret.
The Predator har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast om man vill se den för att man gillar originalet och är inställd på meningslös action utan nån poäng så kan jag ju inte hindra nån.
Fler som skrivit om The Predator: Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.
Jajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?