Johan Falk: Slutet (2015)

28 december, 2016 2 kommentarer

slutetDå var vi framme vid Slutet, den sista filmen i Johan Falk-serien. Jag började skriva om filmerna i maj i år och det tog sitt lilla tag att få ut texterna men jag är nöjd med att jag gick i mål innan årets slut!

I Slutet så har det blivit personligt för Falk. Maffian, som likt en bläckfisk har sina tentakler överallt, utövar utpressning mot Falk genom hans familj. Falk kallar samma GSI för att få hjälp och hans kollegor sluter givetvis upp. Now it’s personal.

Då var frågan om Falk skulle go out with a bang or a whimper? Tyvärr är det med viss nedstämdhet jag konstaterar att Slutet var något av en besvikelse. Det är inte nån av de sämsta i serien men ej heller nån av de bästa. Men det kanske ofta är så. Det gäller t ex tv-serier (och Falk-filmerna kan i princip likställas med en tv-serie) där det näst sista avsnittet är superbra medan det allra sista, där allt ska knytas ihop, inte flyter riktigt lika bra.

I inledningen använder man för övrigt samma grepp som i Lockdown med en skurk som man inte får se ansiktet på. Det blev ett trött grepp efter två gånger. Ja, vi har redan sett tatueringen, gå vidare!

En annan detalj som störde var olika karaktärers brytning när det pratade engelska. Vi har t ex skurken Milo (Peter Franzén) som pratar med en märkligt övertydlig finsk brytning. Nu vet jag inte ens om han skulle vara finne men det blev parodi av det hela i alla fall. Det konstiga är att skådisen Peter Franzén är en finländsk skådis så han om nån borde ha fått till det kan jag tycka.

Vi har även de ryska skurkarna som pratar engelska med en rysk brytning som tas till nya nivåer. Det blir jobbigt, på gränsen till pinsamt (och rasistiskt?). Eller är det sånt man ska blunda för?

Några bra saker att lyfta fram är t ex Aliette Opheim som spelar Seths nya flickvän Madde, en roll som hon gör med pondus och skinn på näsan. Jag vill även lyfta fram Hanna Alsterlund som spelar Falks (styv)dotter Nina. Hon har utvecklats till en riktigt duktig skådis.

Apropå Seth (Jens Hultén) så har han som rollfigur på nåt sätt blivit mindre intressant när han mjuknat. Seth var som bäst när han var badass och man inte visste var man hade honom. Nu är det lite som att mystiken försvunnit. Men Seth är ändå en favoritkaraktär.

Sammanfattningsvis så hamnar Slutet på en svag svag trea, men det är på gränsen. Den funkade inte fullt ut som enskild film för mig, men tyngden av hela serien gör att jag ändå delar ut en trea. En sista sak är att jag gillar är filmens titel. Slutet. Haha, bara så att vi förstår att det är den sista filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Lockdown (2015)

24 december, 2016 Lämna en kommentar

lockdownEfter Stockholm Filmfestival, årslista för 1981, en Harry Potter-prequel och ett mästerverk är det så äntligen dags att hoppa ombord på Johan Falk-tåget igen. Men vafan!

Johan Falk och GSI har en förrädare bland sig. Vem är det? Nån vi känner? Plötsligt står det klart att förrädaren befinner sig i polishuset och hela byggnaden försätts i lockdown! Ingen kommer in, ingen kommer ut. Nu ska förrädaren rökas ut.

Oj, oj, det här var ju ruggigt bra faktiskt. Det är nervigt, spännande och det är t.o.m. dammigt i rummet. Det sistnämnda trodde jag inte jag skulle få uppleva i en Johan Falk-film, men det är väl så att det byggts upp en känsla av att man är kompis med karaktärerna i serien. Klump i halsen-läge, ungefär som när E.T. åkte hem.

En sak som störde mig en aning var när man inledningsvis hela tiden filmade polisförrädare så att överkroppen inklusive huvudet doldes. Det skulle väl ge en känsla av spänning och förväntan (vem är det?!) men det blev krystat till slut.

Även det faktum att Falk givetvis tror att fel person är förrädaren kändes som ett lite trött och standardmässigt grepp.

Parallellt med huvudstoryn så får vi även följa familjen Falk och hur Heléns ex Örjan dyker upp med dokument som kan avslöja vilka det är som hotat familjen. Den storyn funkade men var inte lika intressant. Det som räddar den är väl Johan Hedenbergs insats som Örjan, detta psykfall tillika en total loser.

Ett annat litet ”klagomål” (som egentligen är en komplimang) är att det känns som ett tv-serie-avsnitt. Allt är lite futtigare, lite mindre påkostat, lite sämre jämfört med en rejäl film. Den står inte helt på egna ben utan känns som en delmängd av nåt. Men det är väl det som är grejen i slutändan. Precis som för en tv-serie så uppskattar man avsnitt mot slutet så mycket mer om man sett allt från början.

Det jag gillar med Falk-filmerna är att man på ett sätt har utvecklat sig själv. De första filmerna är rena actionrullar där poliserna är i fokus och the bad guys bara är bad guys. Från 2012 och framåt så skildras bägge sidor av lagen, precis som i The Wire, favoritserien nummer ett. Jag tror t.o.m. repliken ”Follow the money” yttras vid ett tillfälle.

En sista notis om en (till synes) liten rollfigur. Jag känner att jag bara måste nämna GSI-medlemmen Matte (Zeljko Santrac). Han är en sån där lugn person som du vill ha i ditt team. Lojal och rejäl. Han gör sitt jobb lite i det tysta men går alltid att lita på. Just i det här avsnittet brusar han faktiskt upp en gång då det verkligen behövdes.

I slutändan är Lockdown i mina ögon den hittills bästa Falk-filmen och den får en rak fyra. Nu ser jag fram emot Slutet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Därmed önskar jag och graffititomten God Jul!

graffititomten

Arkiverad under Action, Betyg 4, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

9 oktober, 2016 4 kommentarer

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: De fredlösa (2009)

1 augusti, 2016 Lämna en kommentar

De fredlösaJag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt Johan Falk-tema.

De fredlösa är den nionde filmen om The Falcon och hans kollegor på GSI. Den här gången handlar det om gängets jakt på en bombmarodör som sprängt en åklagare i luften. Till sin hjälp har de som vanligt sina (fredlösa) tjallare/infiltratörer i form av (förstås) Frank Wagner som vanligt grymt spelad av Joel Kinnaman men också nykomlingen Chris Amir (Bahador Foladi).

Just Amir är GSI-medlemmen Sophies (Meliz Karlge) ansvar och i De fredlösa är det Sophie som i mångt och mycket är i fokus. Vi får stifta närmare bekantskap med hennes vardag utanför arbetet. Precis Johan Falk har hon inte helt lätt att få det vanliga familjelivet att gå ihop. Hennes toffelpolis till man (Jonas Sjöqvist) är avis och tror att hon har en affär med sin infiltratör Amir. Detta missförstånd kan vara farligare än man kan tro…

Ja, men vad trevligt! Det här var ju riktigt bra, vilket kändes skönt efter dippen med främst Leo Gaut. Det är bitvis rejält intensivt och svettigt, både för mig som tittare och för rollfigurerna (som om det vore nån skillnad). Frank Wagner är tillbaka: bra så. Och att Meliz Karlges Sophie blommar ut som rollfigur känns helt rätt och jag tycker Karlge gör det bra.

Det finns egentligen saker att störa sig på hos alla skådisar (kanske t.o.m. hos Kinnaman) men eftersom vi har lärt känna dem under en längre tid så blir det snarare saker man omfamnar som en del av karaktären snarare än irritationsmoment. Jag har sagt det förut och säger det igen: Johan Falk-serien är i grunden, efter de tre första filmerna, en tv-serie.

Man må säga vad man vill om Joel Kinnaman men jag förstår att han har lyckats i drömfabriken. Hela Johan Falk-serien är hans examensprov och han får med beröm godkänt. I De fredlösa försöker rollfiguren Wagner avsluta sitt samarbete med polisen. Han vill inte vara infiltratör längre. Men det förstår ju alla: så lätt går det inte. Bara en grej till. Men då… då får du allt det du önskar, skyddad identitet, allt. Yeah, sure. Det kan ju inte gå fel.

Under filmens gång funderade jag lite på det här med konflikter på arbetsplatser och t ex när man kliver in på varandras territorier. På lite mer normala jobb (som mitt) så kan det uppstå en del groll och gnäll men sen är det slut med det. Här är insatserna aningen högre. Det handlar om människors liv och död, och inte om någons stukade självförtroende (även om det kan handla om det också).

När jag skrev om den förra filmen Operation näktergal nämnde jag att jag gillade musiken som spelades i slutet, precis innan förtexterna drog igång. Som jag misstänkte är det förstås samma musik varje gång. Även här passar den utmärkt. Den är smäktande sorglig, full av ånger och vemod, och den passar perfekt. Originalmusiken i Johan Falk-serien är skriven av Bengt Nilsson och just det här stycket heter ”Funeral (Pavane)” och finns att lyssna på på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

*research*… Haha, jag visste väl att just det där stycket som spelas innan förtexterna var föööör bra för att vara ett original. ”Pavane” skrevs av den franske tonsättaren Gabriel Fauré i slutet av 1880-talet. Nedan ser ni ett YouTube-klipp med en symfoniorkester som framför stycket. Pavane är en dans som var populär bland de europeiska hoven under 1500-talet och Faurés musik är alltså tänkt att dansa till. En långsam dans. Och just i Spanien dansade man pavane vid begravningar vilket passar in på stämningen i Johan Falk.

 

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Musik, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Operation näktergal (2009)

15 juli, 2016 2 kommentarer

NäktergalJaha, vad har vi här då? Jo, vi har Johan Falk & GSI som ger sig in i prostitutionsträsket. Unga flickor från Östeuropa rekryteras och kommer in till Sverige via färjor från Tyskland. Om jag minns rätt så rekryteras/luras tjejerna av Hanna, en polsk tjej som jobbar i baren på båten. Det är just Hanna som GSI övertalar att börja arbeta tillsammans med dem för att sätta dit the bad guys.

Mjaha, oj då, jag har visst inte så mycket att säga om Operation näktergal märker jag nu. Jag tyckte det var ett ganska tråkigt avsnitt.

I fokus är GSI-medlemmen Lasse (Henrik Norlén från bl a mästerliga Hotell). Det är han och Johan som först kontaktar Hanna. Kärar Lasse ner sig i Hanna? Är påven katolik? Jag vet att vissa (inga namn nämnda *host*Fiff*host*) inte alls gillar Lasse som rollfigur och visst är han ruggigt oproffsig här, men än så länge är han bara en människa med fel och brister som alla andra.

Vad annars? Ja, Frank Wagner är med på ett hörn som pliktskyldigast, och Johan har ganska roligt gnabb med sin nya och tillfälliga kvinnliga chef. Johans ordinarie chef Patrik Agrell (komikern Mikael Torving) är pappaledig i den här filmen, därav den nya chefen. Jag återkommer till Torvings insats som Patrik i senare texter.

Operation näktergal är väldigt länge seg och tråkig. Det blev bättre under den sista kvarten då intensitetsnivån höjdes. Dessutom drog det under filmens slutscener igång en känslosam, klassisk och passande musik. När jag tänker efter så är det nog samma musik varje gång, kanske t.o.m. både i början under förtexterna och i slutet under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: He, ”ett ganska tråkigt avsnitt” skriver jag här ovan ser jag. Ja, nu är ju det här en film, men det är en film i en serie med 20 så det känns som att det är en tv-serie man ser, och det är speciellt sant efter nystarten 2009.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Leo Gaut (2009)

8 juli, 2016 2 kommentarer

Leo GautEfter två Independence Day-filmer och en årsbästalista så är det återigen tillbaka till den gamla vanliga svenska filmverkligheten som gäller. Dags för Johan Falk med andra ord.

Efter att ha sett den första filmen i serien, Noll tolerans, så upptäckte jag att film nummer sju i ordningen hade undertiteln Leo Gaut. Just därför såg jag verkligen fram emot den. I Noll tolerans spelar Peter Andersson den ytterst otäcke och hänsynslöse skurken Leo Gaut, och han gör det mycket bra. Andersson var den filmens höjdpunkt.

Nu skulle alltså Gaut dyka upp igen – och det gör han, men samtidigt gör han det inte. Jag ska förklara vad jag menar. I Noll tolerans satte Falk dit Gaut som åkte in på ett långt fängelsestraff. I den här filmen har det gått tio år och Gaut är ute igen men numera en laglydig medborgare. Tillsammans med sin fru driver han en restaurangverksamhet. Han har även en tonårsdotter och en sjuårig son.

Gaut är alltså nu plötsligt ”snäll” och istället för att det är han som hotar och dödar så är det andra skurkar som hotar honom och hans familj. Det handlar givetvis om den i kriminalserier så vanliga beskyddarverksamheten. Det ena leder till det andra och plötsligt ser vi Johan Falk och Gaut SAMARBETA (!).

Nej, handlingen i Leo Gaut tog inte alls den vändning som jag ville. Visst finns det ett intressant grundtema här nånstans. En f.d. kriminell vill bli laglig men dras obönhörligen tillbaka in i svårigheter. ”Just when I thought I was out… they pull me back in”. Problemet är att vi inte fått se nånting om Gauts påstådda förvandling. För oss tittare är det lite svårt att acceptera att Gaut från en film till en annan går från genomond till en familjefar med gott hjärta.

Ett annat problem är att Joel Kinnaman saknades. Han glimrar tydligen förbi i början av filmen men det är inget jag minns själv. Efter att man valt att fokusera på Kinnamans rollfigur Frank Wagner i tre filmer försvann han plötsligt, vilket kändes som en borttappad pusselbit. Om man hade ersatt det med nåt minst lika bra är det kanske inget man tänkt på men tyvärr så kändes filmen om Leo Gaut för tråkig och utdragen, och utan den där riktiga intensiteten.

Just Peter Anderssons insats i sig är det inget fel på. Däremot tycker jag alltså att den Leo Gaut som manusförfattarna skapat här inte känns som samma Leo Gaut som vi såg i Noll tolerans. Nånting hände uppenbarligen med honom under fängelsetiden men det förblir höljt i dunkel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: National Target (2009)

27 juni, 2016 8 kommentarer

Johan Falk National TargetTjoho! The Falcon is back. Den här gången försöker Falk och GSI komma åt en mystisk (rysk?) maffiaboss vid namn Mr K. Hur ska de komma denne mäktige men osynlige Mr K på spåret? Jo, givetvis genom att utnyttja sin superinfiltratör Frank Wagner igen. Wagner låter ”marknaden” veta att han vill köpa gigantiska mängder amfetamin. Den ende som kan leverera? Japp, ni gissade rätt: Mr K.

Mmm, den här gången tyckte jag att det kändes att Johan Falk: National Target var en film producerad som ett avsnitt av en tv-serie. Vi får inga maffiga helikopterfotade bilder på en europeisk huvudstad. Det finns en skillnad i det avseendet mellan de Falk-filmer som går upp på bio och de som enbart visas som tv-filmer.

Å andra sidan är det inget fel med att lägga tid på annat än det visuella. Jag kan nästan tycka att det är onödigt att låta en del av filmerna gå upp på bio. Nej, i och med att det i princip är en lång tv-serie så är det bättre att fokusera på karaktärerna och deras relationer än det maffigt visuella som gör sig bra på vita duken.

En bit in i filmen blev jag tagen på sängen av att det plötsligt blev väldigt spännande och intensivt. Jag fick Miami Vice-vibbar, vibbar av tv-serien menar jag då (inte filmen), och på ett positivt sätt. Just det här med att vara undercover, som Frank är, och hur man då tvingas spela ett dubbelspel både mot sin familj och mot skurkarna. Det finns nåt oemotståndligt nervigt och desperat i det här upplägget.

Jag har sagt det förr, ett antal gånger, men återigen är det Joel Kinnaman (som Frank Wagner) som lyfter filmen. Det förekommer ett antal ruggigt bra scener där Wagner måste hantera pressen, där han är ordentligt prövad av de skurkar med vilka han ska göra affärer, bl a en scen i ett inplastat hotellrum…

Kinnaman lyckas alltså få fram sin inre hänsynslösa skurk på ett trovärdigt sätt som gör att man förstår att de äkta skurkarna går på hans spel. Jag hoppas att det i framtiden kan dyka upp en matig skurkroll till Kinnaman som en rejält slemmig bad guy, med backslick förstås. Gissa vilka de två första bilderna på Google föreställer om man söker på ”backslick”…

Jakob Eklund då som Johan Falk själv? Ja, han är stel, det går inte att komma ifrån. Han är lite trist helt enkelt, men det är inte så konstigt då det är Wagner som totalt dominerar och den person jag är intresserad av i filmen. Det finns dock några saker jag gillar med Falk: Att han fortsätter med sitt härliga vafan, att han har ett ärr på kinden som en kontinuitetscallback till Den tredje vågen, och slutligen, att det faktiskt ser ut som han har sovit när han blir abrupt väckt i sängen.

Några slutnotiser innan slutbetyget:

  • Ruth Vega Fernandez som Wagners flickvän har en otacksam roll som en kvinna som inte kan göra nåt själv åt sin situation utan bara är ett offer.
  • Skurken (inte Mr K utan hans närmaste man) äter både mandarin och banan. En man att frukta med andra ord.
  • Jag hade problem med att Wagner en bit in i filmen plötsligt verkade trivas i sin roll som undercover trots att han hela tiden hävdat motsatsen, och speciellt efter det som sker i inledningen (med hans flickvän). Fast han kanske tänkte att han skulle kunna få hämnd och därför ville spela vidare?

Slutbetyg: en rak trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Vapenbröder (2009)

18 juni, 2016 2 kommentarer

VapenbröderJohan Falk är tillbaka igen! Eller man kanske snarare ska säga att Frank Wagner är tillbaka. I Vapenbröder får vi nämligen följa Frank (Joel Kinnaman) när han går djupt undercover i Seth Rydells gangstergäng. Falk & GSI ska iscensätta en fejkad vapenaffär och Wagner ska agera mellanhand. Men Rydell (Jens Hultén, lika rolig som vanligt) har dock andra planer och vill plötsligt inte sälja vapnen längre. En annan köpare som är villig att både köpa mer och betala mer har dykt upp. Wagner får helt enkelt spela med så gott han kan och se vad som händer.

Vid det här laget, bara två filmer in i den andra serien filmer som kom 2009, börjar Johan Falk redan kännas som en tv-serie. Vi börjar lära känna våra rollfigurer, utvecklar relationer till dem. Vissa gillar man, andra tycker man är jobbiga. Det här bidrar givetvis till att det är lättare att sugas in i filmerna. Det är som att träffa gamla vänner helt enkelt.

I just Vapenbröder är det alltså fokus på Frank Wagner och Kinnaman gör honom perfekt. Jag har säkert skrivit det tidigare, men det är nåt med ögonen, blicken, som förmedlar en känsla av bräcklighet och beslutsamhet på samma gång. Wagner är ständigt nervös, känner sig ständigt bevakad, ständigt osäker, måste hela tiden spela ett spel.

Jakob Eklund då? Ja, är han inte lite stel? Han kör på med sitt ”vafan” som vanligt men det funkar.

Det förekommer en ganska bra sekvens, ett montage om jag minns rätt, där vi får se Wagner och Falk och hur deras liv i viss mån är lika. De båda är skilda från sina familjer stora delar av tiden pga vad de sysslar med. Givetvis inget som inte har gjorts förutom, men… det funkar.

Ungefär samtidigt som jag kollade Johan Falk-filmerna kollade jag även på tv-serien Mr. Robot, och just därför var det kul att inse att Martin Wallström som spelar en medlemmarna i Rydells gäng även har en stor roll i Mr. Robot. I tv-serien är han en slick IT-kille i kostym och stekarfrilla. I Johan Falk är han en gangstersnubbe med hästsvans och dessutom totalt blåslagen i ansiktet i princip hela Vapenbröder, och så äter han banan.

En annan rolig detalj var att Frank träffar på en jugoslavisk gangster som kallar honom ”Franke!”. Nu säger inte juggen ”Franke, min vän!” men jag undrar om det ändå inte var en hyllning till Pusher där ju Kim Bodnias rollfigur hette just Frank men kallas för Franke av Zlatko Burićs gangster.

Tempot i filmen kanske är lite för lågt. Det känns lite som ett mellanavsnitt i en tv-serie där man ska bygga upp handlingen och karaktärerna. Inget fel i det egentligen. Man måste ju se dessa filmer som en helhet, som en tv-serie, men några toppnivåer är ju svårt att nå just i detta ”avsnitt”. De actionsekvenser som förekommer är bra och förutom det något låga tempot puttrar det på bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009)

2 juni, 2016 6 kommentarer

GSIEfter ett antal år i Haag där han jobbat för Europol är Johan Falk nu tillbaka hos Göteborgspolisen. Falk ska jobba i en framgångsrik liten grupp som har ett speciellt (eller särskilt om ni så vill) sätt att arbeta. Gruppen har en förmåga att nästan ligga steget före brottslingarna. Falk frågar sig hur det är möjligt? Svaret är förstås infiltratörer!

När ett antal värdetransportrån sker så är det upp till GSI att sätta dit de skyldiga innan de slår till igen. Under en jakt efter ett nytt rån dödas en av medlemmarna i gruppen. Misstänkt för mordet är en viss Frank Wagner (Joel Kinnaman) som är känd som kriminell hos polisen. Allt ställs på sin spets när Wagner oväntat kontaktar Falk och säger att han har något att berätta…

Det var en annan känsla i den här den fjärde filmen i serien om Johan Falk. Här är vi tillbaka i Göteborg. Vi får följa poliserna, främst Falk förstås, både i deras privatliv och på jobbet. Det som är sticker ut för mig är att man även får följa de kriminella. Det har funnits antydningar till det i tidigare filmerna också men här är bägge sidorna av lagen med lika mycket. Det är lika mycket fokus på Falk och hans kollegor som på gangstern Seth Rydell (spelad av stenhårde Jens Hultén). Jag ska inte säga att det är The Wire-nivå, för det är det definitivt inte, men känslan påminner lite om David Simons mästerliga tv-serie om Baltimore.

Förutom Hultén så är även Joel Kinnaman en sevärd nykomling. Jag gillar verkligen Kinnaman här. Man kan faktiskt säga att det är han och Hultén som lyfter filmen från att hamna i den lägre betygsfåran. Scenerna mellan Falk och Wagner är svinbra. Intensiva och nerviga. Mest är det Kinnamans förtjänst. Det är nåt med hans blick, rädd och kaxig på samma gång, och det är ju så det är för honom i den roll han har i filmen. Han måste vara kaxig men är samtidigt livrädd.

Jag har läst att många klagar på dialogen. Well, man kan väl säga så här: regissören Anders Nilssons starka sida är nog inte personregi och att skriva bra dialog. När det funkar så beror det främst på att skådisarna lyfter det hela en nivå högre. Däremot kan jag inte låta bli att älska hur ofta Johan Falk säger ”men vafan!”. Det måste ju vara ett medvetet internt skämt från filmmakarnas sida vid det här laget. Samtidigt så är det ju så man pratar i vardagen. Det är lätt att det blir samma uttryck som man kör med hela tiden.

En sak som inte funkade var jargongen mellan medlemmarna i GSI. De körde med ett fånigt prat mellan sig som bara kändes oseriöst. Det påminde mig om samma jobbiga jargong som soldaterna hade i Aliens.

En bra sak är att man har en bra mångfald i castingen, kvinnor, män, folk med annan bakgrund än svensk, och att man har det utan att egentligen gör nån grej av det. Det är bara så det är.

GSI får tre och en halv särskilt utvalda betygshopp från mig. Nu ser jag fram emot nästa film i serien, Vapenbröder.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så ock på jorden (2015)

4 september, 2015 5 kommentarer

Så ock på jordenIdag har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar och nu kommer jag göra nåt fräckt. Jag kopierar helt sonika min text om Så som i himmelen och klistrar in den i det här inlägget. Sen ändrar jag lite småsaker och så har jag min text klar om Så ock på jorden. Det är nämligen samma film. Allt är bara uppskruvat ytterligare några dramatiska snäpp, hur det nu kan vara möjligt.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Frida Hallgrens Lena spelar musik (country? rock’n’roll? boogiewoogie?) på byns sylta med sån inlevelse att hon får värkar. Plötsligt är det dags att föda hennes och den i förra filmen bortgångna dirigenten Daniels barn. Efter fullkomligt vansinniga händelser slutar det med att den patetiske kyrkoherden Stig (återigen gestaltad av Niklas Falk) får sticka in handen för att fixa till navelsträngen. Allt går till slut bra och till det bidrog inte alls Lennart Jähkels rollfigur som givetvis svimmande.

Nu minns jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig men det slutade med att Lena fick, eller tog, uppdraget att leda kyrkokören inför vårens stora konsert. Hennes mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik! Eller kanske nåt liknande mål, jag minns faktiskt inte riktigt. Som motståndare får hon Björn Granaths överspelande överstepräst samt Thomas Hanzons seriöse musiker.

Kyrkoherden Stig slits mellan hopp, flaskan och förtvivlan innan han plötsligt börjar kyssa Maria Sids barnmorska. Den bittra Siv, den avsatta kantorn från den förra filmen, är bitter fram tills att hon sätter på sig en röd blus och därmed blir glad.

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Frida och hennes älskade låter inte älven stoppa deras kärlek utan kysser varandra i en strid ström, Frida och kyrkoherden Stig föder barn tillsammans, Frida tar ett dopp i älven som hon vore baptist… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Alla känslor är uppskruvade till elva tolv. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Så ock på jorden under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

 

Så ock på jordenMirakletApropå Miraklet i Viskan såg jag att postern till den filmen har en hel del likheter med Så ock på jordens poster. En strålande glad kvinna som sträcker ut sina armar.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Lika som bär, Musik, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg