Miracle Mile (1988)
1 juli, 2020 2 kommentarer
För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail Safe och Night of the Comet.
Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.
Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.
Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.
Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.
Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.
Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.
Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.
Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.
Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.
Tre filmer om apokalypsen
Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?
Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om 
När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp 
The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.
Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 
). Betyget blir 2+/5.
I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har en skönt gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.
För ett tag sen postade jag min 
Jag saknar bara ett år bland mina årsbästalistor men sen har jag listor för alla år från 1985 och fram till förra året 2015. Nu är det dags att fylla den luckan. 1988 är året. Det visar sig inte vara nåt favoritår när jag började kolla igenom vilka filmer det fanns att välja bland. Jag tror det har att göra med att jag vid den här tiden inte gick speciellt mycket på bio och jag hade liksom inte fått upp ögonen för filmens magiska värld. Det finns ju mängder av kända 80-talsrullar och några kom 1988 men jag såg inte ens Die Hard på bio. Då saknas den så förrädiska och lockande nostalgin som man kan ha kopplat till äldre filmer. För min del var det först på 90-talet som mitt riktiga filmintresse tog fart, runt 91-92 (
Medan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om 
Det stora blå
Titel: As Tears Go By
Titel: Eldflugornas grav
Titel: Min granne Totoro
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?