Team America: World Police (2004)

29 mars, 2011 8 kommentarer

Team AmericaMed anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Girl Who Leapt Through Time

29 mars, 2011 2 kommentarer

Titel: The Girl Who Leapt Through Time (Toki wo kakeru shôjo)
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2006
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.

Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska ”tiden står stilla”-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.

Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.

Om du är sugen på en animerad mix mellan Måndag hela veckan, Donnie Darko och romantisk high school-komedi kolla då in The Girl Who Leapt Through Time.

3-/5

PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Midvinterduell

28 mars, 2011 7 kommentarer

Titel: Midvinterduell
Regi: Lars Molin
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Jag har precis sett en pärla från Lars Molin i form av novell-tv-filmen Midvinterduell. Det är riktigt svensk historia som utspelas ute på landsbygden i en liten by där mjölkbonden Egon (en härligt vrång Ingvar Hirdwall) går i klinch med Vägverket. Striden gäller en mjölkpall. Vägverket har tillsammans med Mjölkcentralen beslutat att det bara ska finnas en gemensam mjölkpall där alla ska ställa sin mjölkkannor.

Egon som inte blivit tillfrågad om saken ser det som en ren principsak och vägrar. Varje natt kommer snöplogen och raserar hans privata pall. Polisen kommer och förstör den, och hotar med böter om Egon sätter upp en ny. Egons fru Lisa (Mona Malm) tycker till en början, precis som resten av byn, att Egon beter sig lite väl envist och fåfängt. Men efter hand får Egon fler och fler med sig.

Som sagt, det här var en liten pärla till historia om den lilla människan som vill få respekt och göra som hon själv vill. Som Egon säger: ”Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall så kommer de inte fråga oss när kommer för att skära ballarna av oss heller”. Handlingen blir allt mer bisarr och rolig när Vägverkets män och Egon tillsammans med Lisa vägrar ge sig. Det hela påminner lite om grannfejden även om det är en myndighet inblandad här. Undrar vad Aschberg hade hittat på för att lösa konflikten, haha?

I höstas såg jag en dokumentär om Lars Molin och fick då reda på att han själv har jobbat för Vägverket som snöplogare i norra Uppland där filmen utspelar sig. Han alltså väl förtrogen med miljön och människorna, vilket märks. Förutom scenerna ute vid vägen och mjölkpallen förekommer några andra sköna miljöer, bl a en underbar sekvens från det lokala ”danspalatsen” där ett dansband spelar en svängig version av Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Midvinterduell känns också som en nostalgisk skildring av ett landsbygdssamhälle som nu har försvunnit helt. Småskaliga mjölkbönder som leverar mjölk via små mjölkpallar hör till en svunnen tid. Fast man kanske inte ska svära på det nu när närodlat och ekologiskt ligger i tiden.

Jag låter för övrigt den här recension gå före i kön så att jag hinner tipsa om att Midvinterduell finns att se på SVT Play fram till 19 april (min kommentar: för sent, det här var 2011). Här finns för övrigt också två andra Molin-filmer, Saxonfonhallicken och Potatishandlaren (finns på Öppet arkiv).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

OBS! Uppdatering 2017-01-09: Midvinterduell finns att se på SVT:s Öppet arkiv fram till 9 februari.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , ,

Den enfaldige mördaren

27 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with ,

Ultraviolet

26 mars, 2011 8 kommentarer


Titel: Ultraviolet
Regi: Kurt Wimmer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Visst, det är bara att erkänna: det här är ganska tråkigt. Handlingen är fantastiskt enformig: Milla Jovovich i huvudrollen är övermänskligt stark och kan slakta 700 soldater utan problem endast beväpnad med ett suddgummi. Bakgrunden till hela historien berättas på tre sekunder, de intressanta frågeställningarna snuddas möjligen vid om ens det. Människan försöker odla fram en supersoldat (har vi sett det förut?) men något går fel och man släpper istället lös ett virus. Det är ett dödligt virus men — och här blir det lite luddigt — det gör samtidigt de som blir smittade till superstarka, supersnabba martial arts-maskiner. Fast de är ändå döende, en sorts vampyrer, på nåt vänster. Milla är riktigt bra och har gått in i rollen vilket hon ska ha heder för. Filmfotot är lite annorlunda. Det är grälla mättade färger, helt onaturliga sterila miljöer, lack- och plastkläder. Fast när en kompis till Milla dyker upp är han klädd i grå stickad jumper. Han ska väl visas upp som en jordnära snäll människa… eh ja eller vampyr dårå.

2-/5

PS. Bara för att förtydliga: Milla spelar alltså en sån där virussmittad martial arts-maskin. Hon är alltså en av the god guys. Mäktiga storföretag är de onda och vill utrota alla som har blivit smittade.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , ,

The King’s Speech (2010)

26 mars, 2011 6 kommentarer

SpeechSå bra! En ren njutning hela filmen. Fotot, med en känsla av towering doom, är underbart och visar hur utsatt Bertie (Colin Firth) känner sig. Firth är sjukt bra. Geoffrey Rush passar perfekt i rollen som talpedagogen och scenerna mellan honom och Firth är roliga, välspelade, en njutning. Dialogen: ja, jag sitter bara och myser.

Hela filmen är så välgjord och genomtänkt att det bara är att sitta och… njuta. Egentligen behöver det inte hända så mycket, jag gillar det ändå. Vissa filmer behöver en avancerad plot med svängningar hit och dit. Här kan filmen liksom bara rulla på men eftersom varje scen är så välgjord och varje bildvinkel är så genomtänkt så sugs jag in i filmen och hålls kvar där tills den är slut.

Scenerna i slutet med talet kanske inte är klockrena, det blir aningen för pompöst och smetigt kan jag tycka. Men det här är nära femman men en stark fyra blir det till slut. Skulle The Social Network någonsin haft en chans före The King’s Speech att vinna en Oscar? Sluta skämta med mig.

Man kan dra en del paralleller till vårt svenska kungahus och exempelvis kungens tal efter tsunamin 2004. Undrar om Carl ”Kära Örebroare…” Gustav själv har sett och gillar den här filmen?

För mer analyserande och genomtänkta recensioner än min egen yriga text så hänvisar jag till några andra filmbloggare som tyckt till om denna Oscarsvinnare: Flmr, Fiffi, Filmitch, RWC, Czechflash, Plox, Voldo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Master and Commander: The Far Side of the World

25 mars, 2011 8 kommentarer

Titel: Master and Commander: The Far Side of the World

Regi: Peter Weir
År: 2003

Efter min lilla genomgång av PotC-filmerna så tänkte jag att det kunde vara kul att bryta mönstret lite med en äventyrsmatiné till sjöss som faktiskt är riktigt bra. 😉 Recensionen skrevs i februari 2004.

Russell Crowe som kapten Jack Aubrey på H.M.S. Surprise som jagar franskt skepp på 1800-talet från Atlanten utanför Brasilien via Kap Horn ända till Galapagosöarna. Kan det vara nåt? Ja.

Hehe, jag gillade den här maffigt härliga och äkta matinéfilmen. Foto och ljud är underbara. Ljudet av skeppsträ som gnisslar och gnider är ljuv musik i mina öron. Filmen är minst en klass bättre än Karibienpiraterna, mest pga av att Master and Commander inte är lika fjantig och hafsig som sin lättsammare kusinfilm. Här får saker och ting ta sin tid (det är inte bara en lång filmtitel utan även en ganska lång film) och det behövs ingen Johnny Depp som stjäl filmen. Som vanligt tyckte jag att krigsscenerna, då det plötsligt blir 10 klipp/sekund, känns lite som transportsträckor. Nu är det, som tur är för min del, inte så många sådana. Egentligen bara en faktiskt. Vad jag däremot gillade var krigsspelet och strategin, typ när kapten Crowe står och spanar i sin kikare mot det andra skeppet och undrar vad den franske kaptenen ska göra.

Vissa har kommenterat det här med att det finns barn ombord. Jag tyckte också det var lite märkligt. De såg ut att vara 12-13 år och det känns ju lite märkligt att de ska vara med och slåss i krig redan då, men det funkade väl förmodligen så på den tiden. Sen känns det lite krystat när en sån snorunge rycker svärdet ur slidan och vrålar ett krigsskrik. Ok, de var lärlingar men tilltalades ibland med ”löjtnant” (kanske mer på skämt, vad vet jag). Nåväl, det är en sevärd och mustig matinéfilm i vilket fall som helst.

4/5 

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with ,

Pirates of the Caribbean: At World’s End

24 mars, 2011 3 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
Regi: Gore Verbinski
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag kände en kväll efter jobbet att det skulle passa med nån lite lättare underhållning, kanske ett skönt matinéäventyr. Och vad kunde då passa bättre än tredje delen i filmerna om piraterna i Karibien? Inte mycket.

Den här gången inleds det hela med att alla utom Jack Sparrow (Johnny Depp) åker till Singapore och snackar med piratledaren där, Feng (Chow Yun-fat). Anledningen till att Sparrow inte är med är han är fast i en sorts limboartad halvvägs-till-dödsriket-plats. Genom att hitta en karta dit hoppas gänget (Orlando Bloom, Kiera Knightley och Geoffrey Rush) kunna befria Sparrow. Samtidigt pågår en sorts intrigerande verksamhet där en elaking, Lord Becket spelad av Tom Hollander borde det ha varit, vill förgöra alla goda pirater eller åtminstone ha kontroll över världshaven. Becket kan tydligen stoppas om nio piratledare samlas med sina nio respektive magiska föremål för att då — om jag tolkar det korrekt — frammana en havsgudinna vid namn Calypso. Eh?

Jag måste säga att jag fann handlingen onödigt krånglig, åtminstone för min efter jobbet-trötta stackars hjärna. Trots att jag i efterhand läst igenom handlingsbeskrivningen på Wikipedia så kom jag varken ihåg eller fattade vad det hela egentligen gick ut. Det var liksom folk som förrådde varandra till höger och vänster tills jag blev yr i pirathatten.

Inledningen i Singapore var ändå rätt så skön och värdig ett matinéäventyr. Jag hade hoppats på fler scener och miljöer härifrån men det blev bara ett kort stopp på väg till Sparrows fängelse. Just detta ”fängelse” var trevligt. Jag gillade den lilla sekvensen härifrån, som liksom kom in från vänster, när Sparrow är ensam med sig själv i ett vitt rike.

Stellan Skarsgård är den enda som inte är datoranimerad av spökpiraterna och därför har han mest känsla. Det förekommer faktiskt en riktigt bra scen mellan Knightley och Stellan när de möts på Den Flygande Holländaren. Åtminstone gjorde Skarsgård en bra insats, Knightley lyssnade nog mest.

En bit in i filmen tyckte jag som sagt att det hela blev onödigt tillkrånglat. Men: skönt matinémys var det ändå och därför blir det godkänt!

3/5

Om jag skulle spekulera lite kring varför tvåan i serien fick en tvåa i betyg och del tre en trea så tror jag det har att göra med vilket humör jag var på när jag såg filmerna. Den här senaste gången var jag helt inställd på lättsam underhållning. När jag såg tvåan och ettan så var jag nog också lite mer anti mot ”popcornfilmer”. Nu har jag lärt mig uppskatta mer lättuggade filmer genom att se dem vid ”rätt” tillfälle.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest

23 mars, 2011 5 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest
Regi: Gore Verbinski
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Recensionen skrevs i december 2006. He, jag noterar att jag inte var helt positiv…

Gore Verbinski kan göra bra film. Det bevisade han i The Ring. Den här filmen är tyvärr dålig, och på nåt sätt får jag för mig att det inte har så mycket med Verbinski att göra. Istället känns det som att det är för många personer inblandade och att man tror att det blir en bra film om man tar: en del överspelande Johnny Depp, en del pretty boy Orlando Bloom, en del pretty girl Keira Knightley, en del datoranimation och en del halvtaskig piratmatiné.

Sen blandar man ihop detta och hoppas att publiken ska svälja sörjan. Jag gör det inte. Det är helt utan tanke och mening. En del bitar i filmen är bra men som helhet blir det ihåligt. Det räcker liksom inte med ruggigt snygga datoranimerade pirater på Den Flygande Holländaren (med en helt virtuell Bill Nighy i spetsen). Nu några dagar efter att jag har sett filmen minns jag knappt att jag har sett den, vilket inte är gott betyg. Men trots allt blev jag underhållen till viss del just när jag såg den så betyget blir en stark tvåa.

2+/5

Och imorgon åker vi vidare till världens ände…

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl

22 mars, 2011 3 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl
Regi: Gore Verbinski
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag nyligen sett den tredje delen i kvartetten (?) filmer om de karibiska piraterna så tänkte jag att det kunde passa med en liten sammanfattning av vad jag tyckt hittills. Först ut är logiskt nog den första filmen, och observera att recensionen skrevs samma år (2003) som filmen kom, vilket möjligen kan förklara svamlet och referenser till dåtida aktualiteter…

Jaha, då har jag också sett Pirates of the Caribbean, som har hajpats en del måste man väl ändå säga. Jag skippar handlingen och går direkt på pudelns kärna eller det fina i kråksången eller mitt omdöme om filmen för att uttrycka mig tydligare. Jag tyckte det var lite för mycket familjefilm för mitt eget bästa. Savvy? Trots det så gillade jag verkligen första timmen eller så. Då var filmen en fyra för mig. Johnny Depp var mycket bra. Rolig helt enkelt. En karaktär som man inte kan låta bli att gilla.

Orlando Bloom och Keira Knightley som det unga kärleksparet (som får varann till slut, eller? snyft) var utfyllnad. Sa mig ingenting. Knightley känns som en docka ungefär som Jennifer Garner. Bloom var snäppet bättre. Även om jag kanske klagar lite på dessa två så måste det väl ändå kanske vara på det viset. Jag menar, alla kan ju inte vara som Depp i filmen. Det måste ju finnas nån normalitet, en motvikt mot hans originalitet. Men trots det, när dessa fyllde duken så blev det tråkigt. Geoffrey Rush som ondskefull pirat var väl ok, men jag har märkt att jag gillar Rush men tycker inte han är nåt otroligt speciellt. Fast, vänta nu. Han var ju med i Lantana och där var han bra. Ja, ja, det var nog i Shine som jag inte gillade honom riktigt.

Nåväl. Jag gillade effekterna med piraterna som blev skelett i månskenet. Det var rätt så ballt. Gillade även när de kom gående på bottnen under vattnet. Lite coolt.

Efter ungefär en och en halv timme så började jag känna mig lite uttråkad. Det blev lite för utdraget, och samtidigt förutsägbart. Jag hade också velat ha lite mer mörker. Men en sevärd matinéfilm är det, helt klart.

3+/5

Fortsättning följer imorgon med uppföljaren om den döda mannens kista…

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →