The Chaser

17 juli, 2011 10 kommentarer


Titel: The Chaser (Chugyeogja)
Regi: Na Hong-jin
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jung-ho (Kim Yun-seok) är en fd polis och numera hallick. Tjejerna i hans stall försvinner och han misstänker att de tar förskottet och sen byter till en annan hallick som snor hans tjejer. Han får upp spåret efter en tjej och med hjälp av Mi-jin (spelad av Seo Yeong-hie från Bedevilled) försöker han ta reda på vart hans tjejer tar vägen.

The Chaser är en ganska typisk koreansk rulle: det regnar, det kryllar av galna poliser som inte kan sköta en utredning, det förekommer en hel del groteskt ultravåld. Och handlingen är helt oförutsägbar. I en amerikansk storfilm skulle vissa saker som händer i The Chaser inte hända, det kan man vara säker på. Det skulle kunna komma en remake men då kommer man garanterat ändra på vissa detaljer i handlingen.

Som vanligt, eller ofta i alla fall, i sydkoreanska thrillers så förekommer det en märklig blandning av ren thriller, ren våldsfilm och så inkastat mitt i allt en sorts buskishumor. Jag brukar kunna uppskatta detta eller åtminstone inte störa mig på det. Men den här gången funkade det inte riktigt.

Handlingen i filmen är märklig. Det börjar riktigt bra, det regnar redan efter tre fyra minuter. Det är mystiskt, lite obehaglig mörk stämning. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Polisen får tag i en galen seriemördare, men att han är en galen seriemördare vet bara vi tittare, inte polisen. Sen råder allmän förvirring i dryga 45 minuter då egentligen ingenting händer. Jung-ho är förvirrad, polisen är förvirrad… handlingen är förvirrad.

Sista halvtimmen så rycker filmen upp sig igen. Vi slipper fåneriet och det blir rejält spännande, frustrerande spännande.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1978)

16 juli, 2011 16 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Philip Kaufman
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att ”De kommer, de kommer!”. Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men… snälla. 😉

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Laura

15 juli, 2011 9 kommentarer

Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944
IMDb | Filmtipset

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Ne le dis à personne

14 juli, 2011 6 kommentarer

 

Titel: Ne le dis à personne (Berätta inte för någon)
Regi: Guillaume Canet
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Berätta inte för någon som den heter på svenska såg jag på Franska Filmfestivalen på biografen Sture i Stockholm för fyra år sen. Jag tyckte det kunde passa med en fransk film en dag som denna.

Filmen handlar om barnläkaren Alex Beck (François Cluzet) vars fru för åtta år sen föll offer för en seriemördare. Alex har inte gått vidare helt i livet efter sin frus död. Han lever ganska isolerad med få vänner, förutom en hund, sina svärföräldrar, sin syster och hennes fru Hélène (Kristin Scott Thomas). När två begravda lik hittas i samma område som Alex fru hittades samtidigt som han själv får mystiska e-brev börjar han undra vad som egentligen hände den där natten för åtta år sen.

Jag kom tänka på två saker när jag såg filmen. Den första är att det alltid är kul att gå på festival/special-visningar av olika slag. Det finns oftast en förväntansfull, koncentrerad stämning i salongen och dessutom slipper man irriterande moment i form av fjortisgäng som tävlar i att störa mest (gnällig, jag?). Den andra saken är att det är ännu roligare att gå på festivalvisningar och samtidigt bli överraskad av filmen man ser. Och på nåt sätt hänger dessa två saker ihop: om miljön är bra blir filmupplevelsen bättre.

Efter den parentesen konstaterar jag att Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig. Bland det första jag tänkte på var fotot, som liksom flöt fram och samtidigt drog fram filmen och handlingen. Färgerna, ljuset, bilderna, ja, riktigt bra. Klippningen är drömsk och svepande poetisk när det passar, men rapp och hetsig när det passar. Det andra som stack ut var ljudbilden. Framförallt riktigt bra originalmusik men även någorlunda bra användning av andra låtar. Ibland lite övertydligt dock som när låttexten går typ ”sometimes I drink too much” när Alex dränker sina sorger med sprit. Men överlag bra och stämningsfullt.

Filmen har egentligen inga döda punkter (förutom mot slutet, tyvärr). I början när det hela ska byggas upp imponerar foto, stämning och skådisar och sen när själva thrillern drar igång blir det spännande, mystiskt och ibland en del humor (bl a när Alex träffar gangsterkompisen Bruno). Bäst var nog en jaktsekvens till fots genom Paris som var bra klippt och höll en på kanten av biosätet. Tyvärr höll slutdelen av filmen på att förstöra upplevelsen. Man drar ut på handlingen lite för länge när allt ska förklaras långrandigt och spänningen försvinner. Men på nåt sätt lyckas man ändå sy ihop det genom några extra vändningar och filmen går i mål med en svag fyra i betyg. Rekommenderas!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

The Brood

13 juli, 2011 6 kommentarer

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

<spoiler>När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.</spoiler>

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola <spoiler>så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot.</spoiler> Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ninja Assassin

12 juli, 2011 2 kommentarer

Wachowski-bröderna (eller bror och syster Wachowski kanske man ska säga) har producerat Ninja Assassin, denna lite bortglömda (väl?) ninjarulle där en herrelös ninja, spelad av sydkoreanen Rain, är jagad av sin ninjaklan. Samtidigt upptäcker några europoliser att ninjor inte är nåt mytiskt från en svunnen tid utan nåt högst verkligt även idag.

Nja, tyvärr var det knappt att ens action/fajt-sekvenserna var bra i den här filmen. När det inte är fajtscener utan mer dialog så fick jag b-tv-filmskänsla. Skådisarna är träiga och hela europolis-storyn är urtråkig. När det gäller ninjafajtscenerna så blev jag i inledningen rejält uppfriskad av att man inte hade lagt några fingrar emellan när det gällde blod och lemlästade kroppar. Kroppsdelar flyger nämligen i kubik här. Tyvärr, och det är ett ganska stort tyvärr, har man använt datoranimerat blod i överflöd. Det blir för tydligt och till slut bara tråkigt. Så i slutändan blev fajtscenerna snygga men aningen tråkiga. I slutet får vi oss till livs en ganska maffig slutuppgörelse men det kan inte lyfta filmen till godkänt. Att allt inte klaffar beror även på att jag vill att den mystiska asiatiska kampartsfilosofin (i det här fallet ninjafilosofin) ska göra gott, inte ont.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Bäst i filmen var Rain som var duktig både när han fajtades och när det var mer ”normala” scener. Och, jo, många kaststjärnor blir det!

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

A Boy and His Dog

11 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: A Boy and His Dog
Regi: L.Q. Jones
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde ”efter katastrofen”-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner ”down under” i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

1+/5

PS. Även Plox har sett filmen och han var aningen mer förlåtande än jag var. Fast jag håller med om slutscenen.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Naturens hämnd

10 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: Naturens hämnd
Regi: Stefan Jarl
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarl är en man som oftast brinner för det han gör. Naturens hämnd är inget undantag. Med övernaturligt foto av Per Källberg, dystopisk musik av Ulf Dageby kastar Jarl, eller kastade 1983, in en brandfackla om användningen av konstgödsel i jordbruket i Sverige. Filmen är övertydlig propaganda men om bara en tiondel av det som visas och det berättas om är sant så har vi problem. Eller snarare hade 1983. Jag undrar vad som har hänt nu? Jag minns att under 80-talet så var det mycket prat om försurade sjöar och skogar, kvävegödning, osv. Jag tror mig veta att vi börjar förstå hur allvarligt det här är och att vi nu faktiskt mer och mer börjar gå över till ekologiskt tänkande. Om nån är osäker på om det är rätt att tänka ekologiskt så kan man titta på den här filmen igen. Jarl tar kanske i så han kräks ibland med bl a en cancersjuk fyraåring. Att han är sjuk kopplar Jarl direkt till användningen av konstgödsel.

Efter Naturens hämnd så har Jarl fortsatt brinna för det han gör, nu senast med Underkastelsen (kommer recension om ett tag) som man skulle kunna säga är en sorts uppföljare på Naturens hämnd

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Doctor Sleep

9 juli, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Doctor Sleep
Regi: Nick Willing
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

3/5

PS. Tre saker till: Jag gillar postern, filmen finns att se på utmärkta tjänsten Headweb och den går även under namnen Close Your Eyes respektive Hypnotic.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , ,

Film noir-fredag: Double Indemnity

8 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Double Indemnity (Kvinna utan samvete)
Regi: Billy Wilder
År: 1944
IMDb | Filmtipset

Film noir-dags igen! Den svenska titeln på den här filmen blev Kvinna utan samvete, vilket kanske är förståeligt då försäkringstermer inte riktigt passar som filmtitlar, i alla fall inte på svenska. Eller Dubbel skadeersättning kanske hade funkat? Här hittas förresten en lista på alla film noirs (film noirer, films noir?) jag tänkt skriva om under de kommande veckorna.

Double Indemnity är en thriller om en försäkringsman (Fred MacMurray) som låter sig dras in i en mordhärva då en klients fru (Barbara Stanwyck) planerar att ta livet av sin man och inkassera försäkringspengarna. Hmm, det är märkligt, egentligen borde jag gilla filmen mer än jag gör — skådisarna briljerar, enradarna haglar, stämningen är hyfsat bra. Jag tror att det är den, nånstans i bakgrunden, käcka Hollywood-stämningen som gör att filmen går mig lite förbi. Eller så är det att jag inte bryr mig det minsta om karaktärerna. Kanske är det just det (ytan!) som är den här film noir-genrens kännetecken, jag vet inte.

Men ok, det är ändå en ganska spännande thriller där situationen blir allt mer svettig för försäkringsmannen. Stanwyck gör sin femme fatale bra och MacMurray är töntig och kaxig samtidigt i sin roll. Men nånstans så blir det ändå aldrig allvar. Jag får vibbar av screwball-komedier med Cary Grant och det skär sig. Kul att se Edward G. Robinson som snabbsnackande chef på försäkringsbolaget. Samtidigt som han är bra så bidrar han till den där käcka stämningen som jag verkar vara allergisk emot. Godkänt blir det ändå.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →