Ong-bak

2 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Ong-bak (The Muay Thai Warrior)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ong-bak är en sjuk film, eller kanske en sjukt bra film. När Ong-bak kom så visades den på Stockholm Filmfestival och jag hade tänkt se den då men det blev inte av. Den hamnade på min ska-se-lista och ett par år senare så stod den helt oväntat framför mig på en hylla i en jämtländsk videobutik. Det var bara att greppa filmen och bänka sig i närmsta tv-soffa för att avnjuta drygt en och en halv timme av underhållningsvåld.

Ong-bak är huvudet på en helig lyckobringande Buddha-staty som blir stulet från en fattig by. Nu hotar missväxt och svält byn. Ting (Panom Yeerum aka Tony Jaa) som råkar vara mästare i Muay Thai (Thaiboxning) får i uppdrag att dra till Bangkok för att hämta tillbaks dyrgripen. Nog om det. Glöm handlingen, den är av underordnad betydelse. Det här är nämligen en film som är en ren uppvisning i stunts och fajtingscener med den galet bra Tony Jaa i centrum. I själva verket är det här ingen film utan en cirkusshow där Tony Jaa är huvudattraktionen. Nu har jag kanske inte sett mängder med t ex Hong Kong-action men actionscenerna i Ong-bak är hur som helst de bästa jag har sett på film nånsin. Bitarna mellan de spektakulära actionpartierna kännetecknas av mestadels usla skådespelarinsatser och flortunn handling. Handlingen är faktiskt så tunn att elektroner utan några problem alls skulle tunnla igenom den. Och Tony Jaa är ingen skådis utan en cirkusartist.

Hur som helst, bortsett från handling och skådespelare, så är det här en helt sanslös film. Den har de mest brutala, andlösa, råa, akrobatiska och välkoordinerade actionsekvenser man kan tänka sig. Bäst är kanske fajten på Muay Thai-spelklubben mellan Tony Jaa och den brutala snubben som bl a använder ett kylskåp som vapen. Kyligt gjort, haha. På samma spelklubb får vi även se en blixtsnabb japan (jag tror han hette Yoshiro) vars fötter rörde sig snabbare än vad jag trodde var möjligt. Roligt. I och för sig var han ganska chanslös mot den grymme Tony Jaa…

Filmen börjar faktiskt ganska lovande när det gäller annat än rena fajtingscener. Det hela inleds nämligen med en ganska fint filmad scen som inte är ren action där ett gäng unga killar tävlar om att klättra upp i ett gigantiskt träd för att hämta ner en flagga från toppen. Roligt och annorlunda och med några halsbrytande stunts som såg ut att göra ont. Apropå ont, så ser det ut att göra ont mest hela tiden. Det är armbågar och knän i huvudet, det är brutalt helt enkelt. Jag får en märklig blodtörstande känsla som jag kan tänka mig påminner om hur man känner när man ser en bra tungviktsboxningsmatch live. Även om man (jag) tycker att man (jag) är mot våld så rycks man (jag) med i de stenåldersbrutala fajterna. Främst kanske den sjukt grymma kylskåpsfajten.

Bitvis satt jag och tjöt rätt ut åt de makalösa stuntsen. Jag tappade hakan ett flertal gånger. Så snyggt, så brutalt, så sanslöst att det inte finns. Förutom stuntsen så tyckte jag faktiskt det komiska inslaget, i form av pajasen Petchtai Wongkamlao som spelar en f.d. byinnevånare som blivit småtjuv i Bangkok, var helt ok. Han blir Tony Jaas sidekick i jakten på Ong-bak. Däremot har den här småtjuven en ung tjej som ”partner in crime” och hon spelar över nåt så enormt. Det blev bara för mycket.

Ok, slutbetyget till Ong-bak blir en stark trea. Även om inte det är det som filmmakarna ska fokusera på så är det ändå lite synd att handlingen mellan actionscenerna inte är snäppet bättre. Det sänker helhetsintrycket lite för mycket att dessa scener är mestadels usla. Jag ser fram emot regissören Prachya Pinkaew och Jaas nästa film tillsammans, Tom yum goong.

3+/5

Och recension av just Tom yum goong kommer imorgon!

Uppdatering: Just Ong-bak valdes ut som en av de fredagsfilmerna som Henke, Christian och jag gemensamt skriver om i Tema: Decennier. Här hittar ni Henkes och Christians recensioner.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Simon och ekarna

1 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Simon och ekarna (Simon and the Oaks)
Regi: Lisa Ohlin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte hur många svenska filmer det har gjorts som utspelas under det andra världskriget men det kan inte vara speciellt många. Senast kom negligerade krigsfilmen Gränsen om gränsen mellan det naziockuperade Norge och det neutrala Sverige. Gränsen var ärligt talat inte speciellt bra men jag kunde inte låta bli att ändå ge den godkänt.

Simon och ekarna är ett svenskt familjedrama med andra världskriget som fond. Simon Larsson växer upp i ett ganska fattigt arbetarhem. Istället för att intressera sig för rejäla saker, som att slåss eller bygga båtar som pappan vill, så lever Simon lite i sin egen fantasivärld där böcker spelar en stor roll. Simon lyckas övertala sina föräldrar att få gå på läroverket inne i stan eftersom han kan cykla hela vägen. Här får han en kamrat i Isak, son i den välbärgade judiska familjen Lentov som flytt från Tyskland för att undkomma nazisterna.

De två familjerna Larssons och Lentovs liv vävs samman och dramatik uppstår när andra världskriget bryter ut och nazisternas jakt på judar eskalerar. Hos de båda familjerna finns hemligheter som ger filmen den där dramatiken som borgar för känslosamma scener där skådisar får chansen att spela ut. Tyvärr för oss tittare så är en av skådisarna som får chansen att göra just det en viss Bill Skarsgård.

Den första delen av filmen där rollen som Simon görs av unge Jonatan S Wächter är bra. Det råder en mustig nästan matinéliknande stämning. Bilderna, musiken och skådisarna är bra. Det är ganska storslaget och faktiskt känns det som om man har fiskat efter en Oscarsnominering, åtminstone en svensk sådan men filmen fick väl premiär för sent för att riktigt få chansen. Stråkarna dominerar ju mer filmer lider.

Det var lite ovant att se musikalstjärnan Helen Sjöholm i rollen som Simons mamma men hon sköter sig bra. Dessutom slipper man ju de där ibland jobbiga musikalsångerna.

Det finns en hel del teman i filmen men jag ska väl inte säga för mycket om det eftersom det kan spoila en del av handlingen. Men hur judar behandlades i Sverige under andra världskriget är en ingrediens. En annan är hur ens ursprung formar hur man är som person. Arv och miljö och hela den grejen.

Jag tror den här filmen är en sån film som får s.k. kulturtanter att göra vågen. Jag kan väl säga att jag nog är en kulturtant själv. Men jag gör inte direkt vågen. Det är en välgjord film som jag rekommenderar. Man har fått till miljöskildringen riktigt bra. Dessutom förekommer det en hel del känslosamma Oscarsscener (sa jag att det är mycket stråkar?). Jag såg filmen på bio och det hördes en hel del snyftningar och snörvlingar runt om mig och när det tändes efter filmen såg jag minst en blöt kind.

Historien saggar kanske lite mot mitten. Jag sa att första delen av filmen är bra. Det är nog andra delen också men Bill Skarsgård stör en del. Han har bara två lägen som skådis: fullständigt blank eller överdrivet känslosam. Man tröttnar dessutom ganska snabbt på hans stora blanka hundögon. Men, men, man kan inte få allt. Och slutet är ett fullkomligt crescendo av stråkar om jag inte sa det. 😉

Några andra som sett Simon och ekarna är Fiffi (som tyckte den var mysig utan att vara töntig) och Björk (som tyckte fullkomligt olika jämfört med mig när det gäller unge herr Skarsgård).

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Kiss Me Deadly

30 december, 2011 6 kommentarer

Titel: Kiss Me Deadly (Natt utan nåd)
Regi: Robert Aldrich
År: 1955
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Hårda deckaren Mike Hammer (Ralp Meeker) håller en kväll på att köra på en förvirrad kvinna som står mitt ute på landsvägen. Han plockar upp henne och får höra att hon har rymt från en psykiatrisk anstalt. Till slut får skurkarna fatt i dem och Hammer blir slagen medvetslös och kvinnan dödad. De båda placeras i Hammers bil som rullas utför ett stup. Mot alla odds överlever Hammer och nu är han fast besluten att hitta mördarna och vad som ligger bakom. Eftersom det är Mike Hammer som är huvudperson så bygger filmen följaktligen på en roman av deckarförfattaren Mickey Spillane. Enligt den sköna filmaffischen ska vi bjudas på blood red kisses och white hot thrills. 😉

En skön film noir med en bra inledning som gav lite David Lynch-vibbar. Det är mystiskt och varken vi, eller Mike Hammer, förstår vad som pågår. Förtexterna är väldigt fina, bak och fram och med musik med Nat King Cole (som ju även förgyller In the Mood for Love med sin sammetslena stämma). Efter inledningen tyckte jag det blev lite ointressant ett tag. Kanske beror det på att filmen åldrats lite grann. Sen dyker en mystisk låda upp som innehåller nåt potentiellt farligt vilket också Hammer får uppleva. Här blir det lite science fiction-känsla plötsligt. Det var ganska oväntat och det lyfte filmen. Ralph Meeker funkar i rollen men Bogart är ju oslagbar i den här typen av roller. Jag gillade Hammers metod att övertala folk att prata: det räckte med en eller två örfilar så veknade alla, män som kvinnor. I dagens filmer brukar det krävas mer än så. Godkänt blir det hur som helst för denna film av regissören Robert Aldrich (The Dirty Dozen, What Ever Happened to Baby Jane?).

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

What Ever Happened to Baby Jane?

29 december, 2011 6 kommentarer


Titel: What Ever Happened to Baby Jane? (Vad hände med Baby Jane?)
Regi: Robert Aldrich
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Jag hade inga större förväntningar när jag slog mig ner för att se Baby Jane. Jag hade fått för mig att det var ett rent drama. Nu är det i och för sig inget fel på dramer, men för att uppskatta ett drama krävs att det är riktig intensivt och med karaktärer man känner för. Det krävs att filmen är ”spännande” på det psykologiska planet. En actionthriller som trycker på rätt knappar behöver inte vara så himla välgjord rent storymässigt för att ändå vara någorlunda sevärd. Det är liksom bara att checka in hjärnan i kylskåpet och njuta av actionscenerna. Ett tråkigt drama är bara ett tråkigt drama.


Desto roligare var det då att konstatera att Baby Jane var ett psykologiskt drama med thrillerinslag som var riktigt bra. Jag fick Hitchcock-vibbar i vissa scener, t ex scenen med ett visst ihopknycklat papper liggandes på en uppfart. Mmm, jag skulle kunna beskriva filmen som en film av Hitchcocks aningen mänskligare kusin. Joan Crawford och Bette Davis (som hatade varandra i verkligheten) gör underbara roller som de två systrarna som bor ihop. Crawford är den mer väna (och hjälplösa) medan Davis är paranoid och direkt elak mot sin rullstollsbundna syster. Spelet mellan de två systrarna är det som är filmens fokus, och då menar jag både rollfigurernas spel och skådisarnas spel.


Allt eftersom filmen går blir Davis provokationer allt grövre och Crawford är helt isolerad på sitt rum. Under scenerna när hon på ett eller annat sätt försöker kontakta omvärlden blir det riktigt spännande, nästan gastkramande. Hela filmen har också ett stråk av sorgligt obehag, vilket Davis bidrar till. Hennes rollfigur är en f.d. barnstjärna som drömmer sig tillbaka till forna dagars glans och hon vill så så gärna få uppmärksamhet igen. Crawfords rollfigur är ju den till synes goda men jag kan utan att säga för mycket ändå säga att den bilden nyanseras en aning i slutet av filmen. Det blir en klockren fyra till Baby Jane.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

God Helg

27 december, 2011 10 kommentarer


Jag och graffititomten passar på att önska God Jul, God Fortsättning och Gott  Nytt År, allt på en gång! Tack för alla kommentarer, det är dessa som ger bloggar liv.

Nästa år hoppas jag på att flytta över min graffitiblogg till WordPress och samtidigt försöka uppdatera den lite oftare.

Uppdatering: Jag kan avslöja att jag under 2012 kommer att köra ett tema med 11 inlägg som kommer att handla om en favoritgenre och -serie. Hmm, vad kan det vara? 😉

Arkiverad under Annat

Film noir-fredag: The Man Between

23 december, 2011 2 kommentarer


Titel: The Man Between (Träffpunkt Berlin)
Regi: Carol Reed
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Den femte och sista filmen ur min James Mason-box blev Berlin-thrillern The Man Between. Tyvärr blev det även en besvikelse. Det är förmodligen inte heller en film noir men jag tyckte det kunde passa att ha med den här ändå. Mason spelar Ivo Kern, en sorts spion i Berlin efter andra världskriget. Kern jobbar för den östra kommunistiska sidan men exakt var hans sympatier ligger är lite oklart. Till Berlin kommer Susanne (Claire Bloom), en ung och naiv brittiska, för att besöka sin bror och hans fru Bettina (Hildegard Knef). Snart träffar de på Kern (som tidigare haft ihop det med Bettina) och Susanne blir indragen i en ”farlig” spionhistoria. Regissör är Carol Reed och ibland kallas filmen för en uppföljare till Reeds mer kända efterkrigsthriller The Third Man.

Hmm, efter att ha sett t ex The Third Man, Odd Man Out — och nu The Man Between — kan jag bara konstatera att brittiska filmer från den här tiden antingen är överskattade eller så är de helt enkelt inte min kopp te. The Man Between är nämligen fånig, långdragen och helt ospännande. Den innehåller onödiga scener som inte leder nånstans. När det ska vara spännande får vi istället seg och corny dialog. Claire Bloom känns felcastad, men jag antar att hon ska vara så där oskuldsfull och tänka gott om alla. Mason dominerar varje scen han är med i så det är inte Masons fel att filmen är dålig. Jag tror helt enkelt Carol Reed inte var tillräckligt skicklig. Nu ska sägas att just The Third Man som helhet en bra film även om den innehöll vissa såsiga partier. The Man Between däremot är genomsåsig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Hitch-Hiker

23 december, 2011 4 kommentarer


Titel: The Hitch-Hiker (Bilrånaren)
Regi: Ida Lupino
År: 1953
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Ida Lupino hade inte bara ett underbart namn och var en framstående skådis på 40- och 50-talen utan var även en av väldigt få kvinnliga regissörer vid den här tiden i Hollywood. The Hitch-Hiker är en väldigt enkel thriller om två män på fiskarsemester som plockar upp en liftare (William Talman). Det visar sig vara ett misstag eftersom liftaren är en fullblodspsykopat och kallblodig mördare på flykt undan polisen. Filmen anses vara en film noir men jag vet inte riktigt om jag håller med. Jag ser det mer som en vanlig thriller. Två oskyldiga män i händerna på en galning och ingen femme fatale känns inte som en noir-handling.

Som sagt, det är en väldigt enkel film. Kanske är den lite väl enkel även om man brukar säga att less is more. Men The Hitch-Hiker blir lite tråkig då det är en film från punkt A till punkt B utan att den tar några överraskande omvägar. Talman är bra som skurk. Han är ren elaking utan några som helst försonande drag. Han är inte en smart skurk utan bara elak, dum och hänsynslös (vilket i och för sig var lite annorlunda). Bitvis är det en bra och utsatt stämning för de två fiskarsnubbarna i bilen i händerna på Talman. Det förekommer även snygga miljöer i den mexikanska öknen. The Hitch-Hiker är halvspännande, mysig och kort, men inget att hetsa upp sig över. Betyget blir en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Re-cycle

22 december, 2011 4 kommentarer


Titel: Re-cycle (Gwai wik)
Regi: Danny & Oxide Pang
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som jag skrivit tidigare så har jag testat Voddler en hel del den senaste tiden. Utbudet är ganska trevligt. Man kan hitta en del filmer som man inte vet nånting om men som man blir sugen på att se. Re-cycle var en sådan film. Den handlar om författarinnan Ting-yin (Angelica Lee) som kämpar med att påbörja sin kommande bok. Hon har fått skrivkramp helt enkelt. Hennes förläggare har utan hennes godkännande redan börjat marknadsföra den kommande romanen trots att Ting-yin inte skrivit en rad. Jag antar att sånt kan sätta lite onödig press på en författare.

Så småningom börjar Ting-yin dock få ner en del ord på papper och dator. Märkliga saker börjar emellertid hända då. Det verkar som om det hon skriver sen händer på riktigt. Dessutom känner hon att nån annan befinner sig i hennes lägenhet. Telefonen ringer men ingen eller inget finns på andra sidan luren förutom märkliga ljud. Teven slåss på av sig själv. Ja, ni vet, såna saker som brukar hända i den här typen av rysare.

När förtexterna rullar igång ser jag att det är en film gjord av Pang Brothers. Det är alltså tvillingbröderna Danny och Oxide Pang det handlar om. Oxide Pang, now that’s a name! De två föddes i Hongkong men växte upp i Bangkok. Deras mest kända film är väl rysaren The Eye, en film som jag inte gillade trots i alla fall en riktigt obehaglig scen. Angelica Lee spelade förresten huvudrollen även i The Eye.

Re-cycle är en mycket ojämn film. Bitvis lyckas man få till väldigt rysliga scener. Jag tror att Pang-bröderna gillar scener med hissar. Jag minns en liknande scen i The Eye. Men Re-cycle är tyvärr även ibland jobbigt övertydlig och dessutom är det kackigt på slutet med sentimentalt dravel och ett läskigt budskap som ni inte kommer missa om ni ser filmen.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

21 december, 2011 6 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.

Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)

Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.

I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.

Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.

Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.

Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.

2+/5

Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Happy-Go-Lucky

20 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →