Jägarna 2

18 januari, 2012 7 kommentarer


Titel: Jägarna 2 (False Trail)
Regi: Kjell Sundvall
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag minns i somras när den här filmen skulle ha premiär att Joel från Deny Everything hajpade den ganska rejält. Själv var jag lite så där lagom skeptisk. Varför jag var skeptiskt? Ja, det är lite konstigt eftersom jag gillade historien och den obehagliga stämningen i ettan och den gav jag en fyra i betyg. Men det var väl nåt med att jag var less på uppföljare skulle jag tro.

Det som kanske skiljer den här uppföljaren från andra uppföljare är att den kommer ganska långt efter den första filmen. Dessutom är det samma regissör, Kjell Sundvall, som står vid spakarna.

Polisen Erik Bäckström (en som vanligt butter Rolf Lassgård) blir uppkallad till sina hemtrakter i Norrland efter att en kvinna har försvunnit. Man misstänker att hon har blivit mördad. Den lokala polismannen Torsten (Peter Stormare med tätt skägg) misstänker vad han betraktar som det lokala finska löddret, och främst en bråkstake vid namn Jari (briljant spelad av Eero Milonoff). Givetvis lägger Erik sin stora näsa i blöt och det visar sig givetvis ligga mer bakom än nån finne på lyran. Eller?

Det är nåt obehagligt med stämning i de båda Jägarna-filmerna. Bakom det norrländska lugnet så finns det… nånting. När jag pluggade så hade jag en kursare som var i ihop med en tjej från en norrländsk stad. Ett antal somrar under studietiden så var vi några som åkte dit upp på besök. Och ja, det är en helt annan stämning där uppe. Människorna är annorlunda helt enkelt. Jag säger inte att jag träffade på galna jägare som slår sina fruar och mördar sina älskarinnor. Men hembränning det var liksom inget konstigt med det…

Tillbaka till filmen. Det här ju alfahannarnas kamp. Stormare mot Lassgård. Och jag tycker det är riktigt bra upplagt det hela. Till skillnad från i Heat där det bara blev en futtig scen mellan giganterna De Niro och Pacino så möts de båda machomännen i en mängd scener där de visar musklerna.

Storyn är spännande hela tiden. Jag kommer att tänka på thrillers som När lammen tystnar och Insomnia. Erik får hjälp av en polistjej från Stockholm med skinn på näsan som håller Lassgård nere med bägge fötterna på jorden.

Förutom att vara en polisdeckare så är det en ganska träffande och jobbig historia om våld inom familjen. Det är också en brutal historia. Slutuppgörelsen är väldigt bra gjord och här är det främst Stormare som briljerar. Nej, det här var en riktigt bra film som jag rekommenderar att man ser, om inte annat för att det väldigt vackert foto med fina naturbilder. Riktigt bra skådespelarinsatser av alla också om jag inte sagt det. Jag blev överraskande nöjd.

4/5

Vad tycker andra filmbloggare om Jägarna 2? Ja, det verkar inte vara så många som har sett filmen (tyvärr). Av de jag hittat så tycker Fiffi att det är en bra film men inte mycket till uppföljare, Björk tycker precis som Fiffi att Lassgård sluddrar men gillar filmen, Filmitch tyckte det var lite Åsa-Nisse-varning på vissa skådisar men tycker den duger som deckare.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

18 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sherlock Holmes

17 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Polytechnique

15 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Polytechnique
Regi: Denis Villeneuve
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Alldeles nyss postade jag en recension av kanadensaren Denis Villeneuves film Nawals hemlighet. Den filmen måste vara en av 2010 års bästa filmer. Polytechnique såg jag på Stockholm Filmfestival 2009 och det kan väl passa att posta ett litet kort omdöme av den filmen. Som parentes kan jag nämna att jag själv åker till just Kanada för att jobba där i två veckor om ett tag, och jag ska just till den staden, Montreal, där Polytechnique utspelas. Om ni läser min text så märker ni att jag inte skriver speciellt mycket om handlingen och det kanske är lika bra det. Jag kan väl säga att det handlar om en skolskjutning som ägde rum på en teknisk högskola vid namn Polytechnique.

Polytechnique har ett estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Det är bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande tycker jag filmen är. Jag gillar en film som Elephant en hel del mycket mer. Men jag är snäll i betygsättningen den här gången. Polytechnique kändes nästan som en kortfilm. Jag fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

4-/5

Om visningen: Det var märkligt tyst i salongen innan visningen. Det kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , ,

Nawals hemlighet

15 januari, 2012 15 kommentarer


Titel: Nawals hemlighet (Incendies)
Regi: Denis Villeneuve
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj, hur ska jag börja den här recensionen. Kanske med att säga att jag satt klistrad vid den här filmen, från första till sista minuten. Nawals hemlighet (Incendies på originalfranska vilket betyder bränder) handlar om Nawal, en kvinna som flytt från mellanöstern till Kanada med sina två barn, tvillingarna Jeanne och Simon. Efter att Nawal (spelad av Lubna Azabal från Paradise Now) fått en stroke och avlidit så får tvillingarna reda på att de har en far och en bror i livet. I sitt testamente ber Nawal sina barn att åka till mammans hemland för att leta reda på sin pappa och bror och överlämna ett brev till var och en.

Av de två barnen är Simon inte redo att göra resan, den mentala resan. Han vill inte kännas vid sin mammas historia eller sina nya familjemedlemmar. Det är för jobbigt. Det blir därför bara Jeanne som till en början åker. Jeanne upptäcker att det finns väldigt mycket som de inte kände till när det gäller mammans tidigare liv. En gripande och otäck historia rullas upp. Filmen bygger tydligen på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser.

Jag kände direkt när filmen började att det här kommer bli bra. Bara första scenen är ruggigt välgjord, med foto och musik som samverkar strålande. Och så fortsätter det filmen igenom. Regissör Villeneuve väver ihop mammans historia med vad barnen upplever när de letar efter spår i det inte namngivna landet (Libanon). Det påminner lite om hur John Sayles brukar berätta i sina filmer.


Känslorna i Nawals hemlighet är starka, mycket starka. Vi är nere på djupet, det är sorgligt, dramatiskt och berörande. Det går inte att värja sig. Känslan är episk, som en grekisk tragedi eller ett operaberättande. Och det är det utan att bli överdrivet.

Förutom att filmen berör så är den väldigt smart berättad men utan att för den skull vara översmart. Det är liksom inte handlingens svängar hit och dit som är det viktiga utan i fokus är barnens letande, främst efter att förstå sin mamma. De vändningar som förekommer gör det för att ge största dramatiska och känslomässiga effekt. Det handlar om de djupaste känslorna, de som man har för sin familj.

Min känsla är att det är alldeles för få som har sett Nawals hemlighet. Bland de filmbloggar jag följer kan jag bara hitta recensioner hos The Velvet Café och Movies – Noir. Till er andra säger jag: se filmen! Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här. Nå, varför ger jag inte filmen en femma då? Ja, det finns lite utrymme kvar för högsta betyg. Det fanns kanske nåt parti då intensiteten inte var på topp nånstans i mitten.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Harder They Fall

13 januari, 2012 5 kommentarer


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Dr. Mabuse, der Spieler

12 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Dr. Mabuse, der Spieler
Regi: Fritz Lang
År: 1922
IMDb | Filmtipset del 1 | Filmtipset del 2

Åh, vad bra att man kan gå på såna här tillställningar (tillställningar är svenska och betyder events). Jag har nämligen varit på Cinemateket och sett Fritz Langs stumfilm Dr. Mabuse, der Spieler ackompanjerad av briljante Matti Bye på piano (och även nån sorts minixylofon). För några år sen var jag i samma biosalong (på Filmhuset vid Gärdet, den med de bedrövliga sätena) och såg uppföljaren Doktor Mabuses testamente (som är en ljudfilm).

Förutom att jag ville se början på historien om Mabuse så var en annan orsak till att jag bänkade mig i träsmakssätena på Bio Victor att jag sett och framförallt hört samme Bye hamra på en elorgel till Langs sci-fi-epos Metropolis — vilket var en sällsam audiovisuell upplevelse. Dr. Mabuse, der Spieler består av två delar och lämpligt nog, eftersom det totalt rör sig om närmare fem timmar tysk stumfilmsorgie, så visades den första delen en kväll, och den andra delen en annan kväll.


Dr. Mabuse (Rudolf Klein-Rogge), som utåt sett är en väl ansedd psykolog, är den mystiske ledaren för en kriminell liga i Berlin. Mabuse stjäl känsliga dokument för att kunna manipulera börsen. Med sina hypnotiska krafter vinner han stora pengar i kortspel. Mabuse använder sig även av en mängd förklädnader för att förvilla sina motståndare, främst statsåklagaren von Wenck som försöker gripa honom, trots att Wenck inte vet att det är Mabuse som är ledaren för ligan.

Mmm, det var faktiskt en häftig upplevelse. Bye improviserar fram ljudspåret med sitt piano medan filmen fortgår. Visst, han har ju redan komponerat ett antal teman som passar i filmen, men exakt hur det ska låta och när han byter melodi kan endast göras på känsla i realtid. Imponerande, minst sagt. Huvudtemat är en skönt svepande lite sorglig melodi som sätter sig. Filmen har också en lite mystisk stämning som inte minst musiken bidrar till.

Det som sticker ut mest när det gäller själva filmen är att den faktiskt känns väldigt modern. (Kanske var det därför den totalförbjöds i Sverige? Det förekommer en del droger och dekadens.) Det är en kriminaldramathriller med en del övernaturliga inslag (då tänker jag på Mabuses hypnotiska förmågor samt att en del av rollfigurerna ser spöken då och då, haha). Skådisarna är riktigt bra skådisar — och varför skulle de inte vara det?


Klein-Rogge som Mabuse är riktigt skön och ond. Bernhard Goetzke sekonderar bra som statsåklagaren och de två kvinnorna, i form av danserskan Cara Carozza och grevinnan Dusy Told (sköna namn på dessa karaktärer), är underbara. Bitvis, i de mest dramatiska scenerna, så märker man dock att det är en stumfilm (om man nu inte uppmärksammar att det inte är något ljud, haha). När de starkaste känslorna ska gestaltas så kommer det överdrivna stumfilmsskådespeleriet fram. Men överlag känns skådisarnas agerande förvånansvärt modernt (för mig i alla fall).

Riktigt kul är också att se miljöerna i Berlin från den här tiden. Det är ju verkligen 20-talets Berlin och inte nåt som man har byggt upp i en studio eller cgi:at ihop. Bl a förekommer en riktigt rolig nattklubb med illegalt kortspel som snabbt kan göras om till en nattklubb med exotisk dans istället för kortspel utifall polisen är på väg. Invändningarna mot filmen är väl att den är aningen lång. Tydligen var det populärt med mastodontfilmer på den här tiden, och Fritz Lang verkar ha lett trenden. Nåt mästerverk är det inte i mina ögon men visningarna var en trevlig upplevelse och betyget blir en svag fyra.

4-/5

De fullständiga tyska titlarna på de två delarna:

Del 1 (169 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit
Del 2 (123 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension, Stumfilm, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Metropolis (2001)

11 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Rintaro
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Efter att ha haft den hemma ett tag så var det äntligen läge att spana in denna japanska animeversion av Fritz Langs stumfilmsklassiker Metropolis från 1927. I Langs film är temat klyftan mellan arbetarna under jorden och de rika makthavarna i sina skyskrapor. Här är arbetarna ersatta av robotar kan man väl säga. Dessa får bara vistas i speciellt utsedda zoner, mer eller mindre under jorden, annars blir de ”terminerade”. Samtidigt pågår ett sorts uppror mot makthavarna där en grupp människor vill åstadkomma förändring på saker och ting. Mitt i allt detta skapas en sorts superrobot, Tima, vars uppgift är lite oklar. Beställare är den mäktige Duke Red.

Jag måste säga att jag hade svårt att hänga med på handlingen (har hört att det ska vara lättare på en längre version av filmen). Jag förstod inte riktigt olika personers roller och varför vissa saker hände. Tror t ex att den här upprorsgruppen faktiskt var emot robotar och deras rättigheter, men är inte helt säker. Det hela kändes luddigt. Huvudperson är väl främst pojken Kenichi som efter en brand på robotlabbet får den oskuldsfulla (till en början, muahaha) robotflickan Tima på halsen. De båda blir jagade av Duke Red genom Metropolis, både ovan och under jord.

Hmmm, det fanns en hel del som aldrig sades rätt ut. T ex så verkade det som Duke Reds robot Tima var en kopia av hans döda dotter. Han trodde väl att han skulle kunna få henne tillbaka antar jag. Samtidigt var syftet med Tima, som tror hon är människa, även nåt annat som jag inte riktigt fattade. Även Duke Reds ”elaka” adoptivson Rock (som främst är den som jagar Tima och Kenichi) samt robotprofessorn verkade ha en egen dold agenda. Alla var mer eller mindre besatta av Tima.

Något som stack ut i filmen var musiken. Jag kan bara inte tycka att 20-talsjazzen (?) passade, även om den skapade en ganska annorlunda känsla. Nä, jag störde mig på den nästan hela tiden. Det finns dock ett undantag; jag återkommer till det. Nåt som var riktigt bra var, inte oväntat, den snygga och detaljrika animeringen av den både hypermoderna och slitna framtidsstaden Metropolis. Jag måste ändå säga att jag mer gillar stilen i det jag har sett av Miyazaki (min kommentar: många fler recensioner av Miyazaki och Studio Ghibli är på g på bloggen). Där är ögonen inte riktigt lika stora. Jag gillar även handlingen i dessa filmer bättre. Här var det en märklig blandning av snyggt våld och smålöjlig barnfilm. Nja, passade inte riktigt mig. Då gillar jag t ex Ghost in the Shell, en annan anime med liknande tema, bättre.

Ok, då kommer vi till det som slutligen höjde filmen till ett godkänt betyg och som även var det tillfälle då musiken passade. Kanske inte ska säga för mycket men på Filmtipset skrev nån att det var nu filmen flippade ur och blev sämre. För min del var det tvärtom. Slutet var helt underbart och musiken passade som handen i handsken. Det påminde mig om när jag såg Antonionis Zabriskie Point. Då fattade jag inte heller mycket av handlingen och tyckte filmen var seg. Men även då räddades det hela av ett underbart vackert och explosionsartat slut!

3-/5

Arkiverad under Anime, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Metropolis (1927)

10 januari, 2012 9 kommentarer


Titel: Metropolis
Regi: Fritz Lang
År: 1927
IMDb | Filmtipset

En liten premiär här på Jojjenito är det dags för nu. Om jag inte är alldeles fel ute så kommer nu nämligen den första recensionen av en stumfilm. Och vilken film handlar det om? Jo, givetvis Fritz Langs klassiska sf-stummis Metropolis från 1927. Men det är inte allt. Som en bonus kommer imorgon en recension av den japanska animeversionen som kom 2001. Dessutom blir det på onsdag en recension av Langs mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler.

Året är 2026 och i staden Metropolis styr de rika eller Tänkarna. De bor i mäktiga skyskrapor medan Arbetarna får slita under jorden vid maskinerna. Maria, en sorts änglalik kvinna, leder Arbetarna i en frihetskamp som syftar till nån sorts förbrödring mellan Arbetare och Tänkare. Sonen, Freder, till företagsmogulen Joh Fredersen träffar Maria och lockas ner i underjorden till maskinerna och Arbetarna och inser hur fel det är ställt. Joh får nys om det hela och låter en galen professor göra en robot som liknar Maria som ska lura Arbetarna till våldsam revolt som man sen kan slå ner.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Att det var med live-musik (piano och synth av Matti Bye) på Cinemateket gjorde ju inte saken sämre. Effekterna är faktiskt riktigt bra. T ex när roboten som ska likna Maria skapas eller vissa scener av Metropolis med flygplan, bilar på vägbroar som går hit och dit bland skyskraporna. Dystopikänslan i början är effektfull med arbetare som går med böjda huvuden som robotar när det är skiftbyte.

Sen är det lite kul med stumfilm. Skådisarna överdriver en del och visar känslor i starka gester. Knutna nävar på bröstet är vanligt. Freder verkade ha ständiga hjärtproblem. Brigitte Helm som spelar Maria och den falska robot-Maria är bäst. När de båda Mariorna existerar samtidigt är det inte svårt att skilja dem åt eftersom den falska Maria har en djävulsk glimt i ögat medan den äkta är änglalik. Kul blir det när robot-Maria dansar för de rika gentlemännen som dreglar som vargar.

Det som var synd var att filmen hoppade och skakade en stor del av visningen (min kommentar: det här ägde rum hösten 2003 om ni undrar). Jag har väldigt svårt att förstå varför Cinemateket inte lyckas visa den med normal kvalitet som man kan förvänta sig. Den hoppade ju upp och ner under nästan en timme. Gaaah. Det spelar liksom ingen roll om man skryter med att man har en nyrestaurerad kopia, med aldrig visade scener, osv, om man sen kör den med en projektor från tiden då filmen gjordes!!!! (eller vilket felet nu var). Lite synd när det var en så mäktig film med ett mycket bra live-soundtrack.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Stumfilm Tagged with , , , , , ,

The Trip

9 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: The Trip
Regi: Michael Winterbottom
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Trip fick ganska bra betyg (kanske framförallt i gammelmedia) när den var aktuell i somras men det pratades ändå inte så mycket om den. Jag har inte sett en enda recension på de filmbloggar jag följer. Filmmakare är samma gäng — Steve Coogan, Rob Brydon och regissör Michael Winterbottom) — som ligger bakom den ganska märkliga filmen Tristram Shandy.

Coogan och Brydon spelar sig själva. Det må vara skruvade versioner av sig själva men det mesta känns som det är baserat på deras egna liv. I alla fall är det det intryck man får eftersom de liksom är sig själva. Oh well, jag hoppas ni förstår trots mitt svammel.

Coogan ska göra nån sorts matreportageresa i norra England. En betald resa men exakt vad det hela ska utmynna i förstår jag aldrig riktigt. Ska det bli en tv-serie eller en artikel i en tidning? Från början är det tänkt att Coogan ska göra resan med sin flickvän men hon beslutar sig för att deras förhållande behöver ett break och åker till USA istället. Det blir Rob som blir hennes stand-in.

De två åker från restaurang till restaurang, äter mat, retas med varandra, och har roligt ihop ibland. De två är ganska olika. Rob är en easygoing snubbe som nöjer sig med att sitta med i paneler på radioshower. Han är folkligt rolig helt enkelt. Coogan däremot ser sig själv som sofistikerad, ett missförstått geni. Egentligen vill han ju bara bli uppmärksammad. Han drömmer om det stora genombrottet.

Precis som Tristram Shandy är det här en märklig film. Det är självklart att det inte är en dokumentär men eftersom Steve och Rob gör versioner av sig själva och eftersom det är baserat på deras egna liv så blir det en udda film.

Filmen är rolig. Rob och Steve har en del ganska underbara diskussioner och repliker när de sitter antingen på en restaurang och äter pilgrimsmusslor eller i bilen på väg till nästa ställe. Rob och Steve tävlar i att göra imitationer. Rob är riktigt bra. Michael Caine görs ett antal gånger, precis som Sean Connery och Al Pacino. Bitvis sjukt kul. De kan liksom inte sluta.

Alltså sjukt kul, och jag vet egentligen inte varför, men när de åker med bilen genom ett vackert nordengelskt landskap med hedar och berg tycker Steve att platsen skulle passa utmärkt för ett kostymdrama. Han drar igång med tänkta repliker ur filmen: ”Gentlemen, to bed! For we rise at daybreak!”. Rob hakar på och sen håller de på i fem minuter. Hysteriskt.

Det roliga är att Steve säger till Rob att det där med att hålla på med imitationer och roliga röster, det är ju bara trams egentligen. Ändå kan han inte låta bli att framför badrumsspegeln på kvällen försöka sig på Robs favoritröst Small Man Trapped in a Box. En rörande sen.

Under allt det roliga och tramsiga finns en mer allvarlig och melankolisk botten. Steve har precis separerat med sin flickvän. Rob han är lyckligt gift med en nyfödd bebis. Steve är ensam och hoppar i säng med servitriser under resan. Han ringer hem från en äng vid en sjö dit han gått för att hitta ett ställe med mobiltäckning. Han har fått order av ex-frun att prata med sin son som festat och druckit alkohol en vardagskväll.

Filmen börjar lite långsamt och man undrar lite om det verkligen kommer att bli bra. Men det är en mysig, rolig, märklig, udda film som är lite svårt att få grepp om. Vackra landskap och jag blev sugen på att besöka norra England med sina vackra berg och hedar. Bl a besöks en häftig kalkstensklippa (där man dessutom spelade in den Harry Potter och dödsrelikerna – Del 1, ni vet när de tältade uppe på en klippa). Jag kan inte låta bli att ge The Trip en fyra även om den är svag.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →