#SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

17 november, 2014 1 kommentar

sff_logoKumiko är en sorglig figur. Hon har problem i livet. Hon är nästan 30 och jobbar som kontorsflicka (?). Inget fel i det kanske men hon verkar definitivt inte trivas på jobbet. Hon har rent allmänt problem med att umgås med andra människor och drar sig helst undan. Fast om det finns något hon vill så tvekar hon inte att prata med andra. Men att hennes sociala färdigheter inte är skarpslipade står klart.

Hon har ingen pojkvän utan istället en mamma som ständigt ringer och anklagande frågar om hon träffar någon. Istället för att ta tag i livet så lever hon i en drömvärld där hon ägnar sig åt skattjakter. En dag hittar hon en nedgrävd videokassett. Det är litet oklart om det är hon själv som har grävt ner kassetten och sen ritat en karta för att hitta den igen. Kassetten visar sig innehålla bröderna Coens film Fargo, en film som ju enligt dess förtexter är baserad på verkliga händelser.

När Kumiko får se filmen och speciellt scenen när Steve Buscemis rollfigur gräver ner en väska med pengar blir hon besatt av att hitta väskan. Hon släpper allt, syr en skattkarta, och efter att ha stulit sin chefs kreditkort reser hon till USA, till Minneapolis, och slutligen till Fargo (som faktiskt ligger i North Dakota).

Förresten, det här med att ”ta tag i livet”. Alla är olika och för Kumiko är kanske (förmodligen) höjden av lycka att spela detta rollspel där hon är en skattsökerska. Kanske är det inte en verklighetsflykt utan det är så hon ser på sitt liv. Ska hon inte få leva så? För henne kanske det inte är ett rollspel alls. Att tjata på det sätt som mamman gör hjälper uppenbarligen inte. Polisen försöker på sitt mer tillmötesgående sätt men inte heller det ”hjälper”.

Kumiko

Hur jag än resonerar så kände jag att när jag såg Kumiko, the Treasure Hunter att det var en svår film att gilla. Den är så dyster och långsam att den helt enkelt är jobbig att se, tyckte jag. Kumiko är inte en rollfigur som är lätt att relatera till. Hon är inte en sån där blyg men snäll person som man vill att det ska gå bra för. Jo, jag vill att det ska gå bra för henne, men det kändes på något sätt hopplöst.

När hon anländer till USA lättas stämningen i filmen upp en aning och hon får hjälp av en polis, som försöker hjälpa henne till Fargo (trots att han förstås inser, och försöker övertyga henne om, att det inte finns någon skatt där). Jag noterade att polismannen, spelad av filmens regissör David Zellner, aldrig tar av sig sin pälsmössa. Han har den på sig när han äter och förmodligen när han går på toaletten också. Var det här en homage till Frances McDormands poliskvinna i Fargo? Det kändes så. Båda är genomsnälla och vill alla väl. Men att hjälpa Kumiko är inte lätt…

Filmens slut tyckte jag var ytterst dystert. Men precis som i resten av filmen så är det som att det samtigt är, eller ska vara, roligt mitt i det dystra. Mmm, det är en intressant filme helt klart och en av de filmer från festivalen som faktiskt dröjer sig kvar. Men bättre än en stark tvåa kan det inte bli.

Kumiko spelas förresten Rinko Kikuchi som vi bl a sett i Pacific Rim och Babel. Hon är även med och exekutivproducerar filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: Har du inte sett den? (Carl), Fiffi med regntunnan (ok, det var sista gången… kanske 😉 ) och Fripps filmrevyer.

Om visningen: Efter visningen av Northern Soul intogs en sen och mastig hamburgerlunch på TGIF och sen bar det av mot Kärrtorp och biografen Reflexen med gröna linjen. Bara några meter från tunnelbaneutgången hittade vi den, till synes, mysiga kvartersbion. Foajén var i alla fall mysig och doftade gott, av glögg? Inne i salongen var det inte lika mysigt. Golvet var av blank och sliten betong, sätena hade minimal stoppning och känslan var mer skolaula än biosalong. Framför bioduken fanns en upphöjd scen som gjorde att den första raden hamnade en bra bit från duken. Vi bestämde oss för att sitta på första raden. Det såg ut att vara mer benutrymme där, även om scenen tyvärr hindrade fullständig benutsträckning. Nu kunde man ju istället slänga upp benen på scenen och det kändes skönt… i fem minuter. Efter en timme var krampen påtaglig både i ben men framförallt bak.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , ,

#SFF14: Northern Soul (2014)

15 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Interstellar (2014)

14 november, 2014 14 kommentarer

Under slutskedet av den pågående filmfestivalen så kommer då till slut en liten text om Interstellar. Eller kanske inte så mycket om just Interstellar, förutom litet på slutet. 😉 Där, i slutet alltså, förekommer det även en del spoilers till Interstellar.

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podden The /Filmcast. En av värdarna, Jeff Cannata, dömde ut hela konceptet med trailers. Han ansåg att det var djävulens påfund och att det i princip var ett heltidsjobb att hålla sig borta från trailers och klipp från kommande filmer som man är peppad på att se. Människor som skärskådar trailers för att klura ut vad som ska hända i en kommande film ansåg han vara störda (sagt med glimten i ögat förstås). Han brann för historieberättandet. Att berätta en historia på en blankt papper där magi kan uppstå. Den magin uppstår inte om du sett en stor del av filmen i form av en trailer.

Jag håller med Jeff även om han tog det hela litet för långt.

Precis efter att lyssnat på avsnittet såg jag en tweet från Jessica på The Velvet Café där hon (nästan) slog fast att hon inte skulle läsa några recensioner av Interstellar eftersom nitpickers då skulle ta bort glädjen från filmen för henne.

Här håller jag faktiskt inte med – och anledningen till det hänger litet samman med det mothugg som Jeff fick av sina podkompisar David och Devindra när det gällde hans trailerhat. Även David är en sådan person som håller sig borta från trailers och annan information om filmer som han ser fram emot. Däremot så hade han insett att det finns (många) personer som älskar att analysera trailers in i minsta detalj utan att det på något sätt tar bort glädjen från deras upplevelse när filmen väl ses. Fast jag tror nog ändå att litet av filmupplevelsen går förlorad. Samtidigt jag förstår att det är en avvägning. Glädjen som det ger att detaljstudera en trailer, att ta del av information under tiden fram till premiären, att spekulera hit och dit, kan väga upp det negativa med att inte se filmen med ett helt blankt sinne. Märk väl: inte för mig, men för andra.

Själv har jag insett att det här med att nitpicka en film sönder och samman däremot faktiskt kan vara något riktigt roligt trots att man gillar filmen som helhet. Det är något jag kan roas av utan att det på något sätt tar bort glädjen från min filmupplevelse. Nitpickeriet är något jag gör med hjärnan medan min filmupplevelse mer handlar om min magkänsla. Därför så stör inte nitpickandet ut min filmupplevelse.

Insterstellar

Så. Nu till Interstellar. Jag hade givetvis hållit mig borta från alla trailers. Däremot hade jag faktiskt sett den första korta teasern. Den såg jag för ett år sen. Teasers tycker jag om. Teasers brukar bestå av ett kort klipp ur filmen eller så kan det vara en liten kortfilm både med klipp från filmen och kanske andra klipp som inte ens är med i filmen. Teasern förmedlar en känsla. En känsla av filmen. Den är inte, som är fallet med trailers, en fem minuter lång minifilm med en mitten, början och ett slut där vi får se stora delar av filmen.

Teasern till Interstellar var helt underbar. Jag kom att tänka på teasern till Man of Steel. Den hade samma storslagna känsla. I fallet Man of Steel så levererade kanske inte själva filmen. Hur som helst så blev jag supertaggad av teasern till Interstellar, och efter att ha sett den så lyckades jag hålla mig borta från (nästan) all information om filmen.

Jag hade alltså höga förväntningar. Jag hoppades på att Interstellar skulle bli 2014 års Gravity-upplevelse. Tyvärr blev det inte riktigt det även om det blev en mycket bra filmupplevelse.

Bra saker:

  • Matthew McConaughey! Förstås.
  • Gråtscenen när Cooper (McConaughey) får se filmerna som skickats efter 23 år på vattenplaneten.
  • Scenen när Cooper åker med bilen på väg till NASA för sitt uppdrag och lämnar sina barn. Det är som att McConaughey här har ett lager med blöt gladpack över ansiktet. Plus att det ser ut som han är blind på ena ögat. Jag kände igen scenen från teasern. Magiskt.
  • Den roterande dockningsscenen efter att Matt Damon sabbat allt. Här fick jag Gravity-vibbar.
  • Vattenplaneten var riktigt snygg och otäck.
  • Musiken! Den påminde mig om Philip Glass musik till Koyaanisqatsi.

Sämre saker:

  • Jag drogs inte in i filmen förrän handlingen hade tagit sig ut i rymden.
  • Det teoretiska pratet blev långdraget och bitvis fånigt.
  • Det blev för storslaget med att man ska rädda jorden och jordens befolkning hela tiden.
  • Det blev ostigt ibland, bl a när en avancerad gravitationsekvation tas emot via morse (som jag för övrigt sysslade med när jag gjorde lumpen… morse alltså).
  • Jag tyckte Michael Caine kändes litet trött.
  • Den där dikten. Hur ofta fick vi höra den? För ofta.

Summa summarum så blir det en stabil fyra till Interstellar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mysteriet med den försvunna mobilen – Upplösningen: Efter att ha på något märkligt sätt lyckats bli av med min mobil på Zita i samband med visningen av A Girl at My Door så hoppades jag på att jag nu skulle återfå den. Jag fick på morgonen efter visningen höra att den hade upphittats och fanns att hämta hos Zita. Men när jag skulle hämta den så hittade inte den person som nu satt i kassan min mobil. Han skulle ringa (min jobbmobil) när han hade hittat den.

htcHan ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.

Jag hade tidigare fått information om att skärmglaset hade gått sönder och mycket riktigt fick jag höra att mobilen var smashad. Nåväl, bara den startar tänkte jag.

Innan visningen av Interstellar gick jag förbi Zita och jag kunde till slut hämta ut min mobil. Glaset var krossat men den startade och den var min! My precious! Ridå.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Nightcrawler (2014)

12 november, 2014 16 kommentarer

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Satir, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: A Girl at My Door (2014)

6 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoFörsta filmen ut under årets Stockholm Filmfestival blev för min del det sydkoreanska dramat A Girl at My Door.

En kvinnlig polis, Lee Young-nam (Bae Du-na), har efter någon form av skandal, tragedi, tragisk händelse eller vad det nu är som har hänt, blivit förflyttad till en ensligt belägen kuststad. Young-nam ska vara polischef här under åtminstone ett års tid för att, som man brukar säga, låta krutröken lägga sig.

Direkt när hon anländer träffar hon den något märkliga unga flickan Seon Do-hee (Kim Sae-ron). Young-nam märker snart att Do-hee är mobbad i skolan och dessutom har ett helvete hemma då hon misshandlas dagligen av sin styvpappa och hans mor (Song Sae-byeok). Trots att tanken är att hon ska hålla en låg profil tar sig Young-nam an flickan och låter henne bo hos sig under en tid. Ett misstag eller ej?

Det skulle visa sig bli en intressant film till slut det här. Början var litet trevande och jag hade dessutom mina tankar på andra håll inledningsvis (se ”Om visningen” nedan). Efter ett tag har jag dock sugits in i filmen. Jag gillade Bae Du-na som jag direkt kände igen som den uppblåsbara sexdockan i Hirokazu Koreedas Air Doll som jag såg på filmfestivalen för fem år sedan. Hennes rollfigur i A Girl at my Door är deprimerad och spenderar kvällarna med att dricka sprit ur PET-flaskor.

A Girl at my Door

Den unga flickan Do-hee framstår efter ett tag som något… kanske inte obehaglig… men det finns något med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på, vilket en av Young-nams kollegor konstaterar under filmens slutskede. Do-hee har uppenbarligen haft ett helvete men hon har lärt sig, eller lär sig, att slå tillbaka mot sina plågoandar om man säger så.

Under filmens avslutning så skruvas dramat och dess insatser upp litet extra. Young-nam har ett val att göra. Ett val som påverkar inte bara hennes eget liv. Ska hon göra det rätta som polis eller det rätta som människa. Ja, det ställdes på sin spets och själv var jag faktiskt ganska säker på vilket val hon skulle göra… men hon gjorde faktiskt det motsatta.

Det som drar ner betyget en del är anledningen till att Young-nam har blivit förflyttad från första början. Denna del av historien kändes daterad i våra dagar. Men jag antar att man i Sydkorea inte är lika öppna som man, hoppas jag, är i Sverige. Nej, jag vet inte, det kändes litet onödigt och tog mest fokus från det intressanta dilemmat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu vad Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den?-Carl tyckte om A Girl at My Door. Länkar kommer när länkar finns.

Om visningen: Jag kom i god till Zita och träffade Har du inte sett den?-Carl längst fram i kön. Fripps filmrevyer-Henke var på väg från jobbet och fick tydliga instruktioner av mig om det snabbaste sättet att ta sig till Zita med tunnelbanan. På Zita var det som vanligt varmt och trångt. Kön börjar växa men Carl och jag står som sagt långt fram. Det pågår en visning inne i den salong som vi ska in till så får vänta på att gå in. När visningen är slut väller folket ut i den trånga foajén. Här har Zita ett problem. De skulle behöva en alternativ utgång.

Nu meddelar volontären att vi ska forma två (!) köer. En för de som har biljetten på medlemskortet och en för de som har pappersbiljett. Varför två köer? Mycket märkligt. En volontär ska väl klara att antingen riva eller blippa? Jag och Carl (visa av tidigare erfarenheter) har givetvis pappersbiljetter eftersom de kortläsare som festivalen använder har en läskig förmåga att fallera just när min biljett ska läsas av. Mycket riktigt så fungerar inte läsaren efter att två stycken kort har lästs av och blippat korrekt. Volontären springer iväg med läsaren. De som står i kön för de med pappersbiljetter får dock fortsätta gå in i salongen. En dam som hade sin biljett på sitt kort börjar klaga. ”Vadå, ska jag komma in sist nu och få en dålig plats bara för att jag har min biljett på kortet!?”. Jag kände sympati – och det gjorde även volontären som skötte pappersbiljettkön och till slut släppte in henne med orden ”jag litar på dig”.

Innan insläppet började så dök en väninna till ”biljetten på kortet”-kvinnan upp och lät meddela att hon inte hade lyckats köpa någon biljett. Festivalens provisoriska kassa som finns inne i Zita foajé hade tappat sin internettäckning och inga biljetter gick att köpa. Jag fick aldrig klart för mig om väninnan lyckades få tag i några biljetter eftersom insläppet började strax efteråt.

Jag satte på mig i mitten på rad fyra. Jag gjorde dock nu, visade det sig, ett ödesdigert misstag. Av någon anledning placerade jag min mobiltelefon på sätet mellan benen. Någon minut senare flyttade jag in två platser till höger för att inte lämna några tomma platser i mitten. Det är smart att göra så när det verkar bli utsålda visningar. Samtidigt höll jag en plats till Henke. Någon minut efter min lilla flytt upptäckte jag att min mobil var spårlöst borta. Den hade förstås ramlat ner från sätet när jag ställde mig upp för att flytta. Filmen hade ännu inte börjat så jag letade febrilt efter den på golvet under det sätet jag suttit i tidigare.

Den. Gick. Inte. Att. Hitta.

Nåväl, jag vet ju att den är ju där tänkte jag. Jag får helt enkelt leta rätt på den när filmen är slut. Sedan dök Henke upp och jag släppte det hela och koncentrerade mig på filmen som började… kanske 20 minuter för sent.

Filmen är slut och alla går ut och det tänds upp i salongen. Jag ligger raklång golvet och letar överallt och under allt. Jag sticker in handen in i springan mellan ryggstödet och sittdynan men någon mobil går ej att hitta. Vi ringer upp mobilen men den är ju givetvis i tyst läge och vi kan inte se att någon mobilskärm som lyser upp. Helt galet. Jag får ge upp, eftersom festivalen nu måste släppa in folk för nästa visning.

Jag lämnar kontaktuppgifter både till festivalens och Zitas personal. Henke är snäll nog att lämna sitt mobilnummer. Jag lommar mot Hötorgets tunnelbanan via Brunkebersgtunneln. Senare på kvällen kommer ett mail från Henke. De har hittat min mobil och den är inlämnad till Zitas personal. Den hade åkt in inuti biosätet och klämts fast. Tyvärr hade även glaset gått sönder. Gah. Men, men, jag skulle i alla fall kunna hämta den dagen efter.

Sagt och gjort. Efter jobbet nästa dag åker jag till Zita för att hämta min mobil. Trodde jag. Det sitter nämligen en person i Zitas kassa som inte vet någonting om någon mobil. Den person som fick mobilen kvällen innan har uppenbarligen inte förmedlat vidare information om var min mobil finns. Det går inte heller att kontakta den personen eftersom han sitter i Zitas salong nummer ett och tittar på en festivalfilm som är slut först om en och en halvtimme. Ridå. Han som sitter i kassan nu ber om ursäkt men ska höra av sig (jag har gett honom numret till min jobbmobil) när han lyckats lokalisera min mobil.

To be continued…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

5 november, 2014 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Film, Konspirationsfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Stockholm Filmfestival 2014

2 november, 2014 8 kommentarer

sff_logoPå onsdag drar årets Stockholm Filmfestival igång och det ska som vanligt bli trevligt att mysa med festivalfilmer i novembermörkret. Jag laddar litet redan nu genom en uppdaterad header från en av de filmer jag ska se. ”Who let the dogs out!?” Woof woof!”.

Nedan ser ni en lista på alla de filmerna jag har tänkt se under festivalen. Recensioner kommer upp på bloggen allteftersom men jag kommer även att twittra ut korta omdömen direkt efter visningarna på Twitter (och där gäller taggen #SFF14 och ingen annan).

Det jag är litet besviken över är att jag inte kommer att se så många filmer ur sektionerna Asian Images (ASI) och Twilight Zone (TZ). Det stör mig att festivalen ständigt placerar dessa filmer (gäller främst Twilight Zone) i de minsta salongerna och på ganska eländiga tider, speciellt om man jobbar om dagarna och behöver komma upp på morgonen. American Independent (AI) i all ära men jag vill se annat också!

A Girl at my Door (CO)
Northern Soul (OZ)
Kumiko, the Treasure Hunter (AI)
Nightcrawler (CO)
White God (S) ”voff voff”
Reality (TZ)
Whiplash (CO)
When Animals Dream (TZ)
The Disappearance of Eleanor Rigby (AI)
Dear White People (AI)
Wild (SP)

AI = American Independents
ASI = Asian Images
TZ = Twilight Zone
OZ = Open Zone
CO = Competition
S = Årets Spotlight som är HOPP
SP = Special Presentations

Arkiverad under Film, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014

Chef (2014)

31 oktober, 2014 7 kommentarer

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Muren (2014)

24 oktober, 2014 7 kommentarer

Parkour

Palestinsk parkour

Regissören Hany Abu-Assad har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Den heter Paradise Now och i den får vi följa två palestinska självmordsbombare dagarna innan de ska utföra sitt dåd. På en morgonvisning under Malmö Filmdagar visades Abu-Assads senaste film Muren och det var ett självklart val att se den.

I Muren möter vi Omar (Adam Bakri) som bor på Västbanken men på ”fel” sida den mur som Israel byggt där. För att exempelvis träffa sin flickvän Nadja (Leem Lubany) tvingas han med jämna mellanrum klättra över muren in till den palestinska delen av Västbanken. Nu ska sägas att jag aldrig riktigt fick full koll på murar, västbanker, gränser, var Israel slutade och Palestina började och alltså vart han egentligen klättrade. Men, men, det spelar mindre roll. Filmen framställer situationen som så absurd den är och det räckte.

Omar är även hobbyterrorist (kanske ett konstigt uttryck men det kändes så). Tillsammans med två kompisar utför de omogna men dödliga (troligen) attentat mot israeliska militären. Efter att till slut åkt fast, suttit i fängelse, blivit förhörd, torterad, får Omar ett val. Han är fri att gå men bara om han samtidigt tjallar på sina kompisar. Han sitter fast i en rävsax.

Muren (eller Omar som den kallas i andra länder) är en bra film, helt klart, men jag gillade Paradise Now bättre. Varför? Ja, i Muren kändes aldrig de tre kompisarnas terrorattack som riktigt trovärdig. Vad var syftet med den? Den kändes så slumpmässig. Nu vet jag inte om en självmordsattack är mindre meningslös. Nej, precis. Å andra sidan visar det väl på det meningslösa i hela situationen. En desperat situation ger desperata människor, precis som i Paradise Now.

Omars tjej Nadja kändes litet passiv men det kan ju vara en realistisk skildring av den kultur som råder. Å andra sidan minns jag den kvinnliga huvudpersonen i Paradise Now som stark och aktiv.

Det förekom faktiskt en del mörk humor i filmen, som t ex när den israeliska agenten som förhör Omar under ett av deras möten ringer hem till mamma för att be henne hämta barn på dagis. Just den där agenten var en intressant figur och en luttrad konstrast till de mer… vad ska man säga… naiva (i alla fall till en början) palestinierna.

I SvD:s recension, som i och för sig överlag är klart positiv, klagas det på, i skribentens ögon, onödiga actionsekvenser. Själv hade jag inget emot dem alls. De var snyggt filmade med parkourkänsla (aldrig fel) och bidrog till en förhöjd spännning. Inget fel med det. Skådisen Adam Bakri verkar dessutom vara en spänstig person, om det nu inte var en stuntman men det tror jag inte.

I slutet av filmen fick vi en symboltung scen. Efter diverse omskakande händelser är Omar förkrossad och försvagad. När han återigen ska klättra upp för muren orkar han helt enkelt inte. Förbi kommer då en äldre man som försöker hjälpa honom att komma upp. Exakt vad det här ska betyda vet jag inte, även om jag kan gissa, men scenen dröp i alla fall av symbolik. Kanske skulle det visa att gamla traditioner och religion hjälper dig att finna hopp i mörkret. Eller inte, med tanke på hur filmen slutar…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallMuren har biopremiär ikväll fredag. Varför inte se den på trevliga biografen Grand om ni bor i Stockholm. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när filmspanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Appleseed Alpha (2014)

22 oktober, 2014 6 kommentarer

Känner ni till begreppet uncanny valley (kusliga dalen)? Om inte så kan jag berätta att det är en kurva i ett diagram som beskriver hur vi människor uppfattar avbildningar av just människor. På den vågräta x-axeln visas likheten med människan medan y-axeln visar hur trevlig och mänsklig vi känner att avbildningen (typiskt en robot) är. När roboten blir mer och mer lik en människa så är även vår uppfattning att det är så, vilket känns helt rimligt. Det intressanta är att när roboten blir väldigt lik en människa, nästan in i minsta detalj lik, men ändå inte riktigt lik, ja, då finner vi robotskapelsen som synnerligen obehaglig och kuslig. Just detta område där mysigheten går ner och människolikeheten går upp kallas uncanny valley.

Uncanny

I filmsammanhang blev begreppet aktuellt i och med att datoranimationen gjorde sitt intåg och filmmakarna trodde att man skulle kunna skapa cgi-människor. Men det inte så lätt visade det sig. Karaktärerna i t ex Polarexpressen från 2004 anklagades för att hålla till i den kusliga dalen. Främst är det väl ögonen som gör att något känns fel. Hår är inte heller helt lätt att få till, och så är förstås rörelsemönstret hos en människa en svårighet.

Den här sommaren har vi ju sett helt otroligt snyggt animerade apor i den senaste Planet of the Apes-filmen. Men det är apor det handlar om där. Jag tror inte vi sett en helt datoranimerad människa som fungerat fullt ut, och jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få se det. Eller?

Varför babblar jag på om det här? Jo, jag fick nämligen chansen att se en ny helt datoranimerad film vid namn Appleseed Alpha. Skulle jag få besöka den kusliga dalen var min undran? Ja, det får ni reda på snart men först litet bakgrund till filmen.

****

Appleseed Alpha (2014)

AppleseedAppleseed Alpha är en japansk-amerikansk samproduktion som bygger på en manga med samma namn. Som vanligt när det gäller mangafilmatiseringar så finns det en uppsjö. Just i det här fallet hade jag faktiskt sett en av dessa filmatiseringar, animen Appleseed från 2004 regisserad av Shinji Aramaki.

I Appleseed Alpha (som regisseras av samme Aramaki faktiskt) så kan man säga att man rebootar filmserien, börjar om från början, vilket tillägget alpha ju antyder. I en värld som förstörts av ett tredje världskrig möter vi Deunan Knute (Luci Christian), en ung kvinnlig soldat, och cyborgensoldaten Briareos (David Matranga). De båda krigade i och överlevde katastrofen och livnär sig nu som en sorts legosoldater. När vi träffar på dem är de på uppdrag för Two-Horns (Wendel Calvert), en sorts maffiaboss/krigsherre som styr ett New York i ruiner. Efter att nästan ha strukit med så får de ett nytt uppdrag som gör att de träffar den unga flickan Iris. Iris är också på ett uppdrag, ett hemligt sådant på order från den mytomspunna och utopiska staden Olympus, en stad som ingen vet om den egentligen finns.

Om ni känner mig så vet ni att jag gillar science fiction i allmänhet och postapokalyptisk sådan i synnerhet. Så jag kan ju inte ogilla Appleseed Alpha. Miljöer är snygga. New York är en ruinstad efter att ha blivit förstört i kriget. Det kryllar av cyborger och mecha-skapelser. De amerikanska röstskådisarna är helt ok. Det handlar inte om några kända skådisar som dyker upp i vanliga spelfilmer om man säger så. Nej, de verkar i princip uteslutande jobba med att dubba animefilmer till engelska.

Handlingen är inte speciellt komplicerad utan filmen är en rak actionrulle. Den där Two-Horns är väl den figur som man kanske inte riktigt vet var man har. Dessutom förstod jag aldrig om han var människa, robot eller cyborg, men jag gissar på cyborg. Idén med en okänd stad, Olympus, som ska vara ett paradis är gammal men trevlig.

Mysiga eller kusliga?

Mysiga eller kusliga?

Så, då var vi framme vid utseendet. Appleseed Alpha är alltså inte en anime utan det är ren cgi-film där människorna ska se ut som människor utan de där stora anime-ögon och andra överdrifter. Har man fått till det? Ja, ni får avgöra själva…

Slutet av filmen öppnar upp för en fortsättning, och jag blev faktiskt lite halvpeppad på att se en sådan. Kommer den kanske heta Appleseed Beta?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Appleseed Alpha finns nu att köpa på Blu-ray och man kan även hyra den online via SF Anytime.

Arkiverad under Action, Animerat, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →