Kikujiros sommar (1999)

27 mars, 2015 4 kommentarer

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Babadook (2014)

24 mars, 2015 10 kommentarer

The Babadook PosterThe Babadook är en liten indieskräckis från Australien som hajpades ganska rejält i slutet av förra året. När jag hörde om den på diverse podcasts och såg Twitter-omdömen så verkade det som att den skulle kunna vara i klass med Sinister, dvs en välgjord film med bra skådisar och dessutom ruggigt ruggig. Men – trots all hajp – så skulle den förstås inte visas på bio i Sverige. Detta tyckte jag var synd. Bio är det klart bästa sättet att uppleva en bra skräckis, som t ex just Sinister som gav mig en av 2012 års bästa bioupplevelser. Det skulle som vanligt bli till att vänta på VOD-releasen precis som när det gällde Under the Skin, Enemy och Snowpiercer, bara för att nämna tre andra filmer som vi i Sverige inte kunde se på bio.

Men så. Plötsligt händer det. Eller gör det det?

NonStop Entertainment lät meddela att filmen skulle gå upp på bio i Sverige. Hurra, vad roligt, tänkte jag. En annan som tänkte samma sak var min filmspanarkompis Joel som fixade biljetter till fredagsvisningen på Bio Rio i Stockholm. När jag mötte upp med Joel utanför biografen visade det sig att visningen skulle äga rum i Salong 4. Hmm, jag tyckte det var lite märkligt eftersom det ändå handlade om premiären. Varför inte visa filmen i den största salongen, dvs ettan? Svaret är att Bio Rio vill ”sudda ut gränserna för vad en biograf kan vara”. Salong 4 är nämligen en kombinerad bar och biograf, en biobar. Det här låter ju väldigt mysigt och sloganen är ”en mix av det bästa från ditt vardagsrum och en biograf”. Tillåt mig… påstå motsatsen: Salong 4 är en mix av det sämsta från ditt vardagsrum och en biograf.

Salong 4Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.

Inte nog med det. Källarlokalen är belägen rakt under en stimmig bar med ljud från bargäster och musik. Det här vore väl inte nåt problem om man hade ett ordentligt ljudisolerat tak. Tyvärr finns inte ett ordentligt ljudisolerat tak. Nej, istället är det öppet rakt upp till baren ovanför. Det enda som begränsar ljudet är en tunn skiva som skjuts över det kvadratiska hålet i taket, ungefär som en vågrätt skjutdörr.

Allt sammantaget gjorde att man under visningen var utsatt för en ljud- och ljusterror som det krävdes en zen-ansträngning att bortse ifrån.

Inte nog med det. Tre meter till höger om där Joel och jag satt var toaletterna belägna och var tionde minut under hela filmen var det dags för nån ölfylld och kissnödig biobarbesökare att lätta på trycket. Det sprang alltså folk framför vårt synfält med jämna mellanrum under filmen.

Inte nog med. Haha, närå bara skojar, nu var det kanske slut på i-landsproblemgnället. Eller nej, förresten, jag vill också nämna att priset för denna ultimata bioupplevelse var 120 kronor.

Inte nog med det. Vi kör en sak till, haha. The Babadook, som skulle gå upp på bio i Sverige. Vad innebar det där med att ”gå upp på bio i Sverige”? Jo, att den visades två gånger i Stockholm, en gång som frukostbio på en söndag förmiddag och en gång i ett vardagsrum kallat Salong 4. Inga fler visningar alltså. Sunkjunk säger jag.

The Babadook

”Aaaaaaaaaah, neeeeej, inte Salong 4!!!”

Hur var då The Babadook? Jag tyckte det var en bra film. Den var inte speciellt läskig men jag tyckte några scener var obehagliga. Obehagliga barn på film är alltid obehagligt. Men att kalla filmen för den läskigaste nånsin, som vissa har gjort, det är rena galenskaperna. Det beror förmodligen på nån sorts överhajp.

Det jag tyckte var intressant var att filmen var en skildring av en sorgeprocess fast i en skräckfilmsskepnad. Jag tyckte Essie Davis var riktigt bra som mamman. Noah Wiseman som spelar sonen skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd, i alla fall inte om han är på samma humör som i bilden här ovan. Det läskigaste i filmen är nog ”barnboken” om Mr Babadook. Om jag säger så här: köp INTE den i julklapp till era barn.

The Babadook är en klart sevärd och välgjord rulle, och jag ser fram emot att se fler av regissören Jennifer Kents filmer, och då i en riktig biosalong!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A Scanner Darkly (2006)

22 mars, 2015 6 kommentarer

A Scanner DarklyMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker för ett tag sen kommer här ytterligare en gammal text om en annan Linklater-rulle. Den här gången handlar det om A Scanner Darkly som kom fem år efter Waking Life och den har animerats med samma teknik som användes i den.

Jag hade väl en del förväntningar på den här då jag gillade Linklaters Waking Life, som även den använder en liknande teknik med riktiga skådisar och efterhandsanimering. Men tyvärr jag tyckte A Scanner Darkly var en ganska tom och platt film. Jag fick lite samma känsla som när jag såg den animerade franska filmen Renaissance.

Om man jämför med Waking Life så tyckte jag animeringen i den var mer levande. Jag gillar inte riktigt när man så tydligt ser att det är en bildbehandlad Keanu Reeves eller Woody Harrelson. I Waking Life var det inte lika tydligt. Det kan ha berott på att det inte var lika kända skådisar i den kanske, men jag tyckte animeringen i Waking Life var skönare, mer flytande, mer levande som sagt. Framför allt är det bra mycket mer njutningsfullt att se bra ”riktig” animerad film såsom bra anime, t ex Nausicaä eller Akira. Det ger en helt annan känsla. Nu blev det liksom varken hackat (på riktigt) eller malet (animerat).

Historien i sig (som ju bygger på en roman av Philip K. Dick) är bra och det hade kunnat bli en mycket bra film. Det handlar om ett framtida samhälle där ca 20% av befolkningen är beroende av en drog kallad Ämne D. Myndigheterna övervakar allt och alla och paranoian är stor, och den blir inte mindre av drogen. Tyvärr får jag känslan av en amatörfilm gjord av några kompisar i L.A. under ett sommarlov. Jag irriterar mig på Robert Downey Jr som snackar och snackar men inte får nånting sagt. Men historien i sig och vissa bra partier i slutet räcker för knappt knappt – knappt godkänt. (Min kommentar: om jag tyckt likadant om A Scanner Darkly om jag såg den idag så hade jag nog delat ut en tvåa, men jag var snällare 2007 då jag skrev om den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)

20 mars, 2015 12 kommentarer

decades”My movie is not about Vietnam… my movie is Vietnam.”

Haha, med dessa ord från Francis Ford Coppola inleds den här dokumentären som också är den tredje gemensamma filmen som vi tar oss an när decennietemat nu är inne på 90-talet. Känns orden aaaaningen pretto, eller vad tycker ni? De yttras när Coppola ska presentera sin film Apocalypse Now på Cannes-festivalen 1979.

”There were too many of us, we had access to too much equipment, too much money, and little by little we went insane.”

Men om man lägger till det han sa vidare så handlar det väl mer om självinsikt. Inspelningen av Apocalypse Now var helt enkelt en galen tid och det är den inspelningen som Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse handlar om.

Apropå pretto så var Coppola under inspelningen fullständigt livrädd att Apocalypse Now skulle framstå som pretentiös. Detta framgår i det ”bakom kameran”-material som dokumentären visar upp. Förutom filmat material så spelade Francis fru Eleanor dessutom in intervjuer med sin man. Dessa var tänkta som komplement till en sorts dagbok som hon skrev under inspelningen. (Eleanor fungerar även som dokumentärens berättarröst.) I intervjuerna, eller snarare terapisamtalen, så är Francis helt öppen med hur han känner. Det var väldigt intressant att ta del av detta och inse hur förtvivlat läget var. Eller var det egentligen så farligt? Handlar det mer om gnäll, liksom för att ta bort pressen från sig själv?

Men faktum är att Apocalypse Now-inspelningen nog var ganska galen. Det finns så många märkliga saker att notera. För att nämna några…

  • Coppola lyckades få till ett avtal med Filippinernas president/diktator Ferdinand Marcos om att låna ett antal militärhelikoptrar av armén. Dessa kunde dock med kort eller inget varsel plötsligt tas tillbaka om nåt kommunistuppror i närheten behövde slås ner.
  • I början av inspelningen beslutar Coppola att huvudrollen inte ska spelas av Harvey Keitel trots att man redan börjat spela in scener. Coppola tycker inte Keitel funkar och anlitar istället Martin Sheen.
  • En tyfon drabbade inspelningen som fick avbrytas under två månader och en stor del av filmteamet fick åka hem till USA. En stor del av de uppbyggda inspelningsplatserna var nu förstörda och fick byggas upp på nytt.
  • Martin Sheen som till slut alltså gjorde huvudrollen som Willard var inte i bra form. Han drack sig stupfull innan inspelningen av den välkända hotellrumsscenen. Scenen spelades in, Sheen gjorde ett karateutfall mot en spegel skadade handen. Denna sekvens kom med i den färdiga filmen och jag minns den mycket väl. Sheen verkar fullkomligt galen och borta i den. En tid efter inspelningen av den scenen får Sheen en hjärtattack och Coppola står utan sin huvudskådis under flera veckor.
  • Coppola har ingen aningen om hur han ska avsluta filmen. Rollfiguren Kurtz som träder in i handlingen i slutet av filmen ska vara en lång och smal, i princip undernärd, figur. När Marlon Brando som ska göra Kurtz dyker upp så är han kraftigt överviktig och fet. Dessutom har han inte läst kortromanen Heart of Darkness av Joseph Conrad som filmen löst bygger på. Det blir en mardröm för Coppola. Istället skriva ett slut och låta skådisarna spela in det så väljer Coppola att improvisera, att helt enkelt spela in scen efter scen, efter scen. Många hävdar att slutet inte riktigt funkar och de har nog rätt. Det är filmens svagaste del men jag gillar det ändå, till stor del beroende på musiken och stämningen.
Heart Attack

Vilken bild…

För mig som håller Apocalypse Now som en av mina absoluta favoritfilmer (5/5) så var det här en mycket trevlig och intressant dokumentär. Det kan kanske verka lite konstigt att jag inte sett den förut, men ibland kan jag tycka att magin hos en film försvinner om man vet för mycket om den. Det är t ex därför som jag inte vill veta allt om hur man spelade in en film som Gravity. När det gäller Apocalypse Now och dokumentären om dess tillkomst så känns det inte så efter att jag nu har sett dokumentären. Jag tror det beror på att filmen och inspelningen liksom flyter ihop. Det är en enhet. Det är som Coppola själv sa i början om Vietnam. Filmen och inspelningen av filmen är ett. Jag ser fram emot att Apocalypse Now igen, och då givetvis INTE den förlängda Redux-versionen.

Bland det mest överraskande i dokumentären var att jag fick veta att Laurence Fishburne bara var 14 år när han fick rollen som en i flodbåtens besättning. Helt galet. 14 år och vara med i dessa galenskaper. Stackars Larry förstod nog inte riktigt vad som pågick här och jag tror inte han var mogen, vilket framgick när han blev intervjuad om vad han tyckte om Vietnamkriget.

En detalj jag saknade i dokumentären var att få se de scener som spelades in med Harvey Keitel. Men det kanske var för känsligt eller så ligger det rättighetsproblem eller nåt annat bakom. Hur som helst så hade det varit kul att se hur Keitel var jämfört med Sheen.

Den bästa sekvensen i hela dokumentären är den om inspelningen med Sheen i hotellrummet där Sheen är full så han inte kan stå, krossar en spegel och fortsätter blödande att spela in scenen. Och så får han en hjärtattack senare. En hjärtattack som Coppola tycks förneka eller åtminstone förtränga. Och även om den verkligen har hänt eller om Sheen t.o.m. dör så ska ingen säga nåt om det så att filmens producenter kan få reda på det.

”If Marty dies, I wanna hear that everything’s okay, until I say, ”Marty is dead.””

Var Coppola fullkomligt besatt av filmen eller var han bara fullkomligt besatt?

Jag tror Apocalypse Now i princip avslutade Coppolas karriär som framgångsrik och välkänd regissör. Filmen vann flera Oscars, bl a för bästa film, och Guldpalmen i Cannes men jag tror den brände ut Coppola själv. Om jag minns rätt blev en av Coppolas efterföljande filmer ett monumentalt fiasko, en film med en tokhög budget som blev ett publikt misslyckande. Coppola har givetvis fortsatt göra film men i mindre skala. Fast hans version av Dracula var en storfilm som funkade riktigt bra. Den gillade jag skarpt.

Som avslutning kan jag säga att jag gillade, och faktiskt blev rörd av, Coppolas slutord:

”To me, the great hope is that now these little 8mm video recorders and stuff have come out, and some… just people who normally wouldn’t make movies are going to be making them. And you know, suddenly, one day some little fat girl in Ohio is going to be the new Mozart, you know, and make a beautiful film with her little father’s camera recorder. And for once, the so-called professionalism about movies will be destroyed, forever. And it will really become an art form. That’s my opinion.”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om denna dokumentär. Apokalyps nu? Eller blev de mest hungriga och ville äta kalops?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Relatos salvajes (2014)

18 mars, 2015 6 kommentarer

filmspanarna_kvadratEfter en skön skidvecka i Dolomiterna så landade jag i lördags på Arlanda sent på kvällen, vilket gjorde att jag missade mars månads filmspanarträff och jag kunde följdaktligen inte heller se den av Sofia utvalda filmen (som pga av SF-idioti inte blev Chappie). 14 timmar senare stegade jag dock in på salong två på biografen Grand för att kolla in den, vad jag har förstått, ganska uppmärksammade argentinska episodfilmen Relatos salvajes (vilda historier ungefär). I salongen fanns förutom jag själv endast en (!) till besökare, en kulturtant två rader bakom mig.

Filmen är alltså en antologifilm där vi får se sex korta historier som inte har någon direkt koppling. Egentligen är det helt enkelt en samling med kortfilmer som satts ihop till en långfilm. Den hade funkat som ett pass under Uppsalas kortfilmfestival.

Titeln antyder att det som knyter ihop historierna är att det är VILDA historier allihop. Även förtexterna efter den inledande prologen verkar vilja säga att det handlar om människans vilda och djuriska sidor då vi får se bilder på vilda djur. Och mycket riktigt, i filmerna får vi se barbariska reptilhjärnehandlingar utföras av huvudpersonerna. Det handlar om hämnd, om våld, om sex, om skuld. Men det som skiljer människan från djuren är väl att människan nog är ensam om att känna skuld, ilska eller en lust att ta hämnd. Nu kan man väl påstå att vissa handlingar i filmen kan ses som djuriska men det finns en skillnad här.

Det kan vara litet vanskligt med den här typen av epsiodfilmer där vi inte följer en handling från stort A till stort Ö, utan snarare en massa små a till ö. Risken finns att man tappar intresset när en kort historia tar slut och en ny tar vid. Så var inte fallet här, tyckte jag. Historierna är fyllda med en både dråplig och svart humor. Det är rejält twistade historier, nästan på gränsen, eller över den, till att bli serietidningsaktiga. Det är inte realistiskt utan det mesta är tillskruvat flera varv extra. Jag kände nästan att det var lite Twilight Zone över historierna – på ett bra sätt. Jag visste aldrig riktigt vart de skulle ta vägen. Både jag och kulturtanten satt och småskrattade under filmens gång åt de galna händelserna.

Relatos salvajes

För att komma fram till ett slutbetyg går jag igenom de sex filmerna var för sig med betyg.

Pasternak
Passagerarna på ett flygplan upptäcker att de har något gemensamt. Jag gillade denna. Den var mystisk och hade den där Twilight Zone-känslan. Jag fick dessutom nästan lite Langoljärerna-känsla.
3,5/5

Las ratas
En servitris får en gäst som rör upp tragiska minnen från hennes förflutna. Det här var den klart svagaste filmen av de sex. Som tur var så var den ganska kort. Jag förstod aldrig riktigt vad den ville ha sagt.
2/5

El más fuerte
Denna kortis var en sorts brutalare variant av Steven Spielbergs tv-film Duel. Två män möts i en grym batalj ute på en landsväg. Det här var nog favoriten tror jag. Våldsam och galen, och det är inte ofta man får se nummer två på vita duken.
4/5

Bombita
En man, spelad av Ricardo Darín från Hemligheten i deras ögon, som jobbar med att demolera byggnader genom att spränga sönder dem har en helvetesdag i stan då han efter jobbet försöker ta sig hem till sin dotters födelsedag. Jag kunde inte låta bli att tänka på Michael Douglas i Falling Down. Man kan verkligen säga att Ricardo goes Falling Down. Slutet blev dock lite… konstigt och väl osannolikt.
3/5

La propuesta
En son i en välbärgad familj klantar till det och hamnar i en rejäl knipa. Hans mor och framförallt far tvekar inte att ta till alla korrupta medel som finns för att sonen ska klara sig. Mörkt och farsartat på samma gång om ett dilemma, om pengar som kan köpa det mesta, om stolthet. Jag tyckte kanske slutet inte blev hopknutet så bra som jag hade velat men fram tills dess var den fylld med en svart njutbar humor.
3/5

Hasta que la muerte nos separe
Om ett bröllop som flippar ur – fullständigt. En bra avslutning på filmen som helhet. Huvudpersonerna går igenom de flesta känslor som finns under bröllopsfesten. Kanske blir den lite väl fantastisk och osannolik mot slutet (hmm, samma klagomål igen) men jag tyckte den var rolig mest hela tiden.
3/5

Helhetsbetyget till Relatos salvajes får bli en stark trea.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om dessa vilda historier. Tilltalade den hjärtat, hjärnan eller möjligtvis reptilhjärnan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1985

17 mars, 2015 28 kommentarer

19851985 var ett svårt år för mig när det gällde att hitta filmer för min lista. År 1985 hade jag ännu inte fått det där riktiga filmintresset. Eller snarare, jag hade nog ett filmintresse men jag gick väldigt sällan på bio och var helt enkelt inte up-to-date. Av de filmer som hamnade på listan så såg jag inte någon när de var aktuella. Alla har setts senare, ibland kanske på tv några år senare och ibland relativt nyligen. Jag har gått väldigt mycket på känsla, som sig bör! Då kör vi. Här kommer The Back to the Future 1985 Top Ten Memorial List. 😉

.

10. After Hours och Into the Night
After HoursInto the Night
Det blir lite återvinning på plats tio. Två härliga filmer (som jag dock inte sett på evigheter) som utspelar sig under en enda crazy natt. Bägge kom dessutom samma år, dvs 1985!

9. Jagged Edge
Jagged Edge
Jag minns en creepy Jeff Bridges och en bra sluttwist innan twistar började bli trötta.

8. Mask
Mask
Gråtfest med Cher. En teen-version av The Elephant Man. Sam Elliot var en cool biker.

7. Pale Rider
Pale Rider
Stencool Clintan som cowboypräst. Visst var han präst?

6. The Emerald Forest
The Emerald Forest
En regnskogsfilm som jag inte sett på evigheter men som jag minns som mystiskt bra. Och så minns jag att Powers Boothe var med. Var det lite naket också?

5. Runaway Train
Runaway Train
Första filmen med Akira Kurosawa-koppling på listan. Den japanska demonregissören skrev manus men lyckades aldrig filma den själv. Minns filmen som kall, snöig, rå och metallisk. Slutet relativt episkt.

4. To Live and Die in L.A.
To Live and Die in L.A.
Slick film som man skulle kunna tro att Michael Mann regisserat. Minns Willem Dafoe som östtyskt (?) slemmo.

3. Ran
Ran
Ett storslaget epos i färg av Akira Kurosawa. Maffiga stridsscener.

2. Gå och se
Gå och se
Om ni inte sett den: spring och se! Jag har aldrig riktigt kommer över denna. Roger Ebert betraktade den som en great movie.

1. Brazil
Brazil
Min klockrena etta som jag njutit av på stor duk på Cinemateket. Terry Gilliams bästa.

.

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Ja, Rocky IV och Witness är i alla fall två filmer som hamnade precis utanför listan.

Kolla nu in vilka guldkorn från 1985 som mina filmapanarvänner vaskat fram:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Spel och Film
We Could Watch Movies

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Proof (1991)

13 mars, 2015 4 kommentarer

decadesEn positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Proof

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Waking Life (2001)

10 mars, 2015 2 kommentarer

Waking LifeMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker i fredags kommer här en gammal text om Waking Life, som man skulle kunna säga är en animerad version av Slacker.

Handlingen i filmen är lite svårbeskriven, men huvudperson är en ung kille (spelad av, för mig okända, Wiley Wiggins). Han är fast i en dröm. Gång på gång vaknar han upp bara för att upptäcka att han fortfarande drömmer. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm… I drömmarna träffar han på en mängd personer som han pratar med, eller snarare, som pratar med honom. Själv säger han inte så mycket. Vad pratar personerna om? Jo, det här är en film som är sprängfylld med filosofi. Det mesta avhandlas; meningen med livet, tidsresor, reinkarnation, den fria viljan, etc.

Det här var verkligen en annorlunda film. Skulle nästan vilja se den igen för att ta in allt som togs upp i den. Den innehåller långa monologer om ganska tunga ämnen, så det gäller att vara pigg när man ser den. Ämnena som tas upp är verkligen tankeväckande (tänk Donnie Darko). Sen är den animerad också, nästan. Vad man har gjort är att man filmat alla scener som vanligt med riktiga skådisar, bl a dyker Ethan Hawke och Julie Delpy upp. Sen har man på digital väg gjort om det till en animerad film. Ett 30-tal tecknare har tydligen jobbat med filmen. Effekten blir en film som ser ut både som en vanlig film och som en animerad. Bilderna vibrerar, färgerna flyter. Om ni är pigga och vill se en film där filosofi-densiteten är så hög den kan bli, så rekommenderar jag verkligen Waking Life. För mig blev det på gränsen till för mycket att smälta. Ibland kändes det som ”Vetenskapens värld on speed” ungefär.

Waking Life är skriven och regisserad av Richard Linklater som ju stod för överraskningsfilmen på Stockholm Filmfestival i höstas; den helt annorlunda, jämfört med Waking Life, Jack Black-komedin School of Rock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Slacker (1991)

6 mars, 2015 6 kommentarer

decadesIbland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Slacker

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

  • Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
  • Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
  • En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Nattfilmer

4 mars, 2015 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarnas tema den här månaden är Natten! Jag gillar ofta nattfilmer, filmer som till största delen utspelar sig under den mörka delen av dygnet, kanske speciellt filmer med en handling som äger rum under en enda natt. När filmspanarna kör sina teman brukar jag i vanliga fall välja ut en film som passar temat, se den och skriva om den. Oftast handlar det om en film som jag inte sett förut men ibland kan det bli en omtitt. Den här gången hade jag siktet inställt på två filmer som jag sett för länge sen och då gillat mycket. Antingen skulle jag se en av dem eller till och med bägge.

Men jag hann varken med att se en eller två filmer så därför kör jag Henke-style och sätter ihop en topp-10-lista istället! Mina favoriter bland de nattliga filmerna kommer här.

.

10. After Hours (1985) och Into the Night (1985)
After HoursInto the Night
Precis som Adam på Filmspotting så fuskar jag på min tiondeplats. Den blir nämligen delad och filmerna det handlar om är just de två som jag hade siktet inställt på som jag nämnde i inledningen. Härliga filmer (som jag dock inte sett på evigheter) som utspelar sig under en enda crazy natt. Bägge kom dessutom samma år, 1985!

9. Akira (1988)
Akira
Jag lyckades klämma in en anime på listan. Roligt! Neo-Tokyos nattliga miljöer är helt underbara i denna flummiga historia.

8. Dinner Rush (2000)
Dinner Rush
En nattfilm som i princip i sin helhet utspelar sig på en restaurang på Manhattan. Härlig stämning och miljö. Efter filmen ville jag äta pasta men inte friterad. Jag skrev om filmen när filmspanarna hade tema Mat.

7. Nuit blanche (2011)
Nuit blanche
En mycket bra fransk actionthriller som till största delen utspelar sig på en nattklubb under en intensiv Kulturnatt i Paris.

6. 25th Hour (2002)
25th Hour
Här är ytterligare ett exempel på en film som till största delen utspelar sig på en nattklubb. Edward Norton ”firar” i Spike Lees film sin sista natt i frihet innan han ska avtjäna ett långt fängelsestraff.

5. The Set-Up (1949)
The Set-Up
Jag var ju bara tvungen att ta med en film noir på listan då ju dessa väldigt ofta utspelar sig nattetid. The Set-Up skrev jag om när jag hade film noir-tema och den utspelar sig i realtid under matchkväll i den korrupta boxningsvärlden.

4. Deep Cover (1992)
Deep Cover
Larry Fishburne gör en klockren insats som en undercover-cop som tappar bort sig själv när han går föööör djupt undercover. En psykotisk Jeff Goldblum gör den slemmigaste av korrupta advokater.

3. Collateral (2004)
Collateral
Michael Mann är mästaren på att skildra Änglarnas stad om natten. Tom Cruise är en ambulerande hitman som får motvillig taxilift av Jamie Foxx.

2. Nightcrawler (2014)
Nightcrawler
Är det så att Dan Gilroy är Manns arvtagare när det gäller att skildra Los Angeles om natten? I vilket fall så är Nightcrawler en toppfilm där Jake Gyllenhaal åtminstone borde ha blivit nominerad till en Oscar.

1. Irréversible (2002)
Irréversible
Nattkaos under en kaosnatt. En käftsmäll och ett slag i magen. Ett snurrande inferno. Kan man backa bandet? Nej.

.

Hade jag några fler nattfilmer jag bollade med? Ja, bl a: Night and the City, Strange Days, My Dinner with Andre, Magnolia, Attack the Block, The Towering Inferno, Night of the Living Dead och så tv-serien ”Miami Vice” förstås!

Kolla nu in vilka nattliga äventyr de andra filmspanarna ger sig ut på.

Har du inte sett den? (blogg)
Absurd Cinema
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Flmr
Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →