Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

10 mars, 2019 Lämna en kommentar

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Stimulantia (1967)

3 mars, 2019 2 kommentarer

Jag läser på IngmarBergman.se att mitten av 60-talet var episodfilmernas förlovade tid. Heta europeiska regissörer gjorde verk som Ro.Go.Pa.G.. Sverige ville inte vara sämre och Svensk Filmindustri gav i uppdrag till en rad svenska regissörer att göra varsin kortfilm. Men vad skulle den röda tråden bli? Hur skulle filmerna kunna knytas ihop tematiskt? Jo, det skulle handla om stimulans och filmen fick heta Stimulantia. Det visade sig föga förvånande att de åtta kortfilmerna som ingår inte hänger ihop för fem öre.

Innan varje kortfilm presenterar respektive regissör hur man ser på stimulans och varför man har gjort just den filmen man har gjort. En av filmerna är gjord av Ingmar Bergman och det är just därför jag har sett Stimulantia. Filmen inleds med ganska schyssta tecknade förtexter och mysig 60-talsjazz och sen börjar den första kortfilmen av Hans Abramson…

 

Upptäckten (Regi: Hans Abramson)
Abramson hävdar att barndomen kan vara en stimulans men att hans egen inte var det. Däremot måste Charlie Chaplins barndom stimulerat honom och lett till att han blev den han blev. Abramson har gjort en dokumentär i kortformat om Chaplins barndomskvarter i London. Först får vi dock se några arkivbilder (antar jag) från när Chaplin besökte Sverige tillsammans med sin dotter Geraldine. När Abramson sen kommer till London upptäcker han att området där Chaplin växte upp i princip består av övergivna rivningsobjekt. Dock finns här lekande barn och ledighetskommitén på den lokala puben. Det är alltid kul att se den här typen av vardagsskildring från förr.
3/5

 

Det var en gång två älskande (Regi: Jörn Donner)
Jörn Donner påstår att han ville göra en porrfilm som inte var en porrfilm eller vad han nu yrade om. Harriet Andersson och Sven-Bertil Taube tar in på hotell, badar i genomskinligt badkar, rakar sig (eller Harriet rakar Sven-Bertil snarare), dricker champagne i badet, och sen händer inte så mycket mer. Donner leker med klippningen. Det är fullt med jump cuts och frysta moment. Taube är ung och gullig. Andersson är coolt snygg. Som helhet är det inte speciellt bra även om det var trevliga 60-talsmiljöer, och autentiska dessutom eftersom det ju spelades in på 60-talet.
2/5

 

Konfrontationer (Regi: Lars Görling)
Det här var en positiv överraskning! Lars Görling har gjort en liten dokumentär om bilar, bilåkning i allmänhet och 24-timmarsloppet i Le Mans i synnerhet. Bilderna från Le Mans är helt underbara. Det är som att se en nutida film om racing som ska utspela sig på 60-talet. Det är bara det att de rörliga bilderna vi får se är inspelade där och då på riktigt. Jag har upptäckt att gamla dokumentärer är en guldgruva. När de spelades in så kanske regissörerna inte alls tänkte på vilket tidsdokument de faktiskt skapar. Vi får även se några bilder från en svensk landsväg. Det var vänstertrafik och gula mittstreck, vilket gav en känsla av att det var bekant men ändå lite udda.
4/5

 

Daniel (Regi: Ingmar Bergman)
Nu kommer vi till Ingmar Bergmans insats och den föll platt. Här försvann den lätthet och humor som fanns med i de tidigare filmerna. Bergman presenterar som sagt sitt bidrag själv precis som de andra regissörerna. Det ska bli en film om sonen Daniels ansikte, från då han föddes till när han fyllde två år. Ni vet hur kul det är att titta på andra familjers semesterbilder eller bilder på andras barn. Nej, det är inte speciellt kul. Bra att du tycker om din son och hans ansikte, Ingmar, men det blir inte en speciellt rolig film för oss andra. Det bästa var när familjen (inklusive den gravida frun, pianisten Käbi Laretei) i de första bilderna, innan Daniel föddes, var ute och plockade svamp.
1/5

 

Birgit Nilsson (Regi: Arne Arnbom)
Arne Arnbom blir tydligen stimulerad av La Nilsson, dvs operadivan Birgit Nilsson. Vad den här lilla kortfilmen består av är först ett avsnitt där vi får se bilder från repetitioner inför en föreställning och sen själva resultatet. Birgit Nilsson verkar ha varit en helt underbar person. De bästa med filmen är det inledande klippet där Nilsson samarbetar med dirigenten och orkestern. Hon visar prov på humor och en härlig självdistans och en rejäl glimt i ögat. Hon har en skön pondus utan att vara dominerande på ett jobbigt sätt. Själva uppträdandet var mindre underhållande. Som helhet var det ändå en helt ok upplevelse.
2,5/5

 

Dygdens belöning (Regi: Hans Alfredson & Tage Danielsson)
Det första jag konstaterar är att den här filmen inte hade kunnat göras idag. Vad det handlar om är en komedi om en våldtäkt. Försök pitcha den idén idag. Jag tror inte det här är Alfredson och Danielssons bästa stund som komediskapare. Nu var det här ju förstås en annan tid men jag tycker inte filmen var speciellt rolig nånstans. Lena Granhagen spelar en tvätterska som blir våldtagen och som sen springer till en slemmig advokat (spelad av Alfredson) för att få mer betalt för sin ”insats”. Jag vet inte, jag kanske missar nåt, men bra var det inte.
1/5

 

Smycket (Regi: Gustaf Molander)
Det här var däremot nåt helt annat! Molander berättar innan filmen börjar att han ju egentligen gått i pension för länge sen men att han inte kunde motstå erbjudandet att spela in en novellfilm baserad på Guy de Maupassants korthistoria Smycket. Det som slutligen fick honom på fall var att Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand skulle spela huvudrollerna. Berättelsen handlar om status, fattiga vs rika, relationen mellan man och fru. Det var rörande att se Ingrid Bergman och Björnstrand, och så kul att höra Bergman på svenska också. Hon är strålande vacker, det är bara att konstatera. Dessutom bjuds vi på en twist som jag inte hade en aning om och som skulle få Shyamalan att dregla.
4/5

 

Negressen i skåpet (Regi: Vilgot Sjöman)
Well, ja, ni hör kanske på titeln att den här filmen nog inte heller hade kunnat göras idag. Titeln beskriver rätt så bra vad Sjöman har gjort för film. Det är en absurdistisk, surrealistisk och naivistisk vardagskomedi om en man (Lars Ekborg) i Farsta [sic!] som när frun (Inga Landgré) har åkt till jobbet på morgonen har fantasier om en ung svart kvinna i klädskåpet. Nej, nja, ja, det här funkade inte. Det blir mest fånigt och aningen pinsamt. Dock är den snygg i svartvitt och så förekommer det lite roliga metagrepp som när man byter till färg.
1/5

 

Helhetsbetyget till Stimulantia får bli en trea, en ganska svag trea men ändock en trea. Det som är bra med antologifilmer är ju samtidigt en förbannelse. Om man gillar en episod så vill man inte att den ska ta slut men om man inte gillar den så är det ju skönt att det kommer en ny film ganska så snart. Jag brukar ofta gilla de episodfilmer jag ser men det är oerhört svårt att gilla dem fullt ut och betyget blir nog aldrig högre än en trea. Precis som här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Höstsonaten (1978)

24 februari, 2019 Lämna en kommentar

Jag hoppar nu framåt i tiden, från Bergmans tv-produktioner på 50-talet, till Höstsonaten från 1978 som gjordes i Norge under Bergmans Sverige-exil. Höstsonaten hamnade faktiskt på plats tre på min topp-10-lista för ’78. Jag skrev då bl a så här: ”Höstsonaten blir än mer intressant efter att ha sett dokumentären Jag är Ingrid. På ett sätt är den den film som Jag är Ingrid inte vågade att vara”. Ja, så kan man faktiskt se det. Min text om Höstsonaten skrevs i september 2003. I texten nämner jag en del om hur samarbetet funkade mellan Ingrid och Ingmar och mer om just detta kan den nyfikne läsa om på IngmarBergman.se.

Här samarbetar Ingrid Bergman och Ingmar Bergman för första och enda gången. Det var intressant att höra Ingmar berätta, innan filmen visades, om hur det var att samarbeta med Ingrid. Tydligen hade Ingrid när de skulle starta inspelningen läst in sin roll noggrant och hade för sig själv klart för sig själv klart för sig hur hon skulle spela. För Ingmar blev detta en mardröm eftersom Ingrid tydligen spelade över nåt så fruktansvärt. Enligt Ingmar hörde det hemma på en stor teater inför en tusenhövdad publik men absolut inte framför en kamera, Sven Nyqvists kamera som vanligt. Men detta vägrade Ingrid acceptera och hon tog inte regi överhuvudtaget. Till slut ställde Ingmar ultimatum och lät Ingrid själv titta på scenerna. Efter att ha sett scenerna erkände Ingrid till slut att Ingmar hade rätt och inspelningarna började om från början.

Filmen handlar om en berömd konsertpianist (Ingrid Bergman) som besöker sin dotter (Liv Ullman) inte träffat på sju år. Under besöket kommer gamla spänningar upp till ytan och det blir uppslitande (på gott och ont) för bägge parter.

Återigen en film av Bergman där han fokuserar på känslor, att våga älska, etc. Det är samma tema som återkommer gång på gång i Bergmans filmer. I början av filmen tyckte jag det var en tvåa. Jag gillade inte alls Ingrids sätt att spela. Hon var helt hysterisk. Överspel är ett ord man kan ta till (ganska intressant med tanke på vad jag skrev ovan). Men efter ett tag insåg jag att det var rollfigurens sätt att distansera sig, att inte vara ärlig mot sig själv och andra. Som vanligt med Bergman-filmer så var den alltså rätt seg (och nästan dålig) i början. Då gäller det bara att hänga kvar, att låta karaktärerna sjunka in, och så känner man intensiteten stiga efterhand och sen får man oftast en stark filmupplevelse den sista halvtimmen. Även så här. Det är starka scener mot slutet. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

17 februari, 2019 2 kommentarer

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Arkiverad under Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

10 februari, 2019 Lämna en kommentar

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Svensk film, Tragedi, TV Tagged with , , , , , , , , , , ,

Så vit som en snö (2001)

7 februari, 2019 Lämna en kommentar

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Här har du ditt liv (1966)

6 februari, 2019 Lämna en kommentar

När nyligen jag såg Ingmar Bergmans två filmer om Fårö så blev jag påmind om Jan Troells film Sagolandet. Det som binder samman filmerna är att de är dokumentära skildringar av ett Sverige som inte finns längre. Jag funderade vidare över vilka Troell-filmer som jag egentligen har sett. Det visade sig inte vara så många. En av dem är i alla fall Här har du ditt liv från 1966 och min gamla text om den skrevs i augusti 2004. Hoppsan! Nu när jag kollar upp lite om filmen så ser jag att den är 2 timmar och 49 minuter lång. Snacka om låååångfilmsdebut…

Detta var den första film jag har sett av Jan Troell och dessutom är det Troells debutfilm. Den bygger på Romanen om Olof av Eyvind Johnsson och handlar om 14-årige Olof som bor hos en fosterfamilj. En dag känner han att det är dags att ge sig ut i världen (eller Sverige snarare) och han drar iväg och börjar jobba som timmerflottare under 1900-talets början.

Hmmm, ja, Troell har en egen stil. Det är inte mycket dialog och ganska långsamt berättat och i en sorts episoder. Olof hoppar från jobb till jobb, från miljö till miljö, och träffar hela tiden olika människor. Det är en sorts odyssé genom Arbetarsverige. Det är ofta vackra (svartvita) bilder. Problemet är kanske att handlingen blir lite lidande och filmen får liksom inget flyt. Bitvis är det smått surrealistiska bilder, t ex när den gamla flottaren spelad av Allan Edwall berättar om vad som hände hans fru och två små barn (då är det plötsligt i färg). Just detta avsnitt, när Olof jobbar som flottare i början av filmen, är det bästa. Det är märkligt och innehåller en sorts naturmystik. Japp, en annorlunda film som dock känns lite för konstig och lång, och betyget blir därför en trea.

Jag såg även av en slump delar av Troells dokumentärfilm Sagolandet om folkhemmet Sverige. Fast eftersom jag inte såg hela, så blir det inget betyg till den (min kommentar: nu har jag ju dock sett hela så klicka på länken för att komma till min recension). Även här känner man igen Troells egna, nostalgiska, bitterljuva och smått obehagliga stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fårödokument 1979 (1979)

3 februari, 2019 2 kommentarer

Fårögubbe

Söndag med Bergman igen och tillbaka på Fårö igen! Nu har det gått tio år sen den förra dokumentären spelades in. Vad har hänt? Har öborna fått sin bro? Har ön avfolkats än mer? Har några av kidzen vi mötte i den första filmen stannat kvar eller har alla dragit till Stockholm? Vi får svar på de flesta av frågorna i denna dokumentära uppföljare.

Fårödokument 1979 är ett exempel på en uppföljare som är bättre än originalet. Jag tycker den här filmen är bättre regisserad och den känns mer genomtänkt. En anledning till det är kanske att vi får träffa ett antal personer från den första dokumentären igen. Det är samma grepp som används av Stefan Jarl i Mods-trilogin och Richard Linklater i Boyhood och Before-filmerna. Det är det perfekta sättet att visa hur tiden går eftersom tiden ju verkligen har gått.

Ungarna som vi träffade på den där skolbussen t ex, hur har det gått för dem? Ja, en tjej skulle ju utbilda sig till barnsköterska och flytta till Visby. Det blev inget med det. Hon fick ett eget barn och så var det bara att lägga ner tankarna på studier. Ja, det var en annan tid.

Killen som inte kunde tänka sig att bo i Stockholm eftersom han var uppvuxen på en liten ö och behövde leva i öppna landskap, hur gick det för honom? Well, han har flyttat till Stockholm och jobbar som tunnelbaneförare. D’oh!

Miljöfrågan är viktig i filmen. Det hela inleds med en långsam panorering längs med Fårös kust. Hav, dimma, skog, fåglar. Det är som att man vill framställa Fårö som ett mytiskt djungelland, en helig vildmark. Bergmans berättarröst förklarar att Fårö steg ur det varma silurhavet för flera hundra miljoner år sen och nu finns det fossiler att hitta på stränderna som berättar den historien.

Ah, leta fossiler (trilobiter!) på Gotländska stränder = nostalgi och barndomsminnen.

Vi hoppar till nutid, dvs vintern 1979. Det regnar vågrätt, snöblandat regn. Folk stretar mot vinden för att ta sig ombord på färjan som kastas runt i de gropiga vågorna som en vante. Nej, man har alltså inte fått sin bro, och den kommer väl aldrig att bli till trots att det planerades för en bro redan på 1920-talet.

Vad händer med det gamla Fårö när allt handlar om sommarturismen är en fråga som filmen ställer sig. Här bjuds vi på härlig svensk funkmusik som ackompanjemang till scenerna när sommargästerna väller in. Den svängiga låten, som jag aldrig hade hört, heter ”Boyss” och bandet är Strix Q (Magnus Ugglas kompband!). Svängigt som sagt. Scenerna ger vibbar av att ”onda krafter” vill göra om hela Fårö till ett Östermanland.

Det som sticker ut för mig i filmen är kanske hur Bergman verkar besatt av det här med grundläggande kunskap, om hur man odlar grödor, fäller träd, tar hand om trädet, sågar upp bräder, använder en vedeldad spis, fångar fisk med nät från en eka, rensar fisken, bygger hus med grästak. Det är sån kunskap som är på väg att försvinna. Bergman har nog snappat upp just detta faktum vid den här tidpunkten och därför valde han att fokusera på det.

Vi får se en gammal gubbe vara ute med sin eka och fånga fisk. Senare fäller han ett träd och tar på en egen hand hem stockarna från skogen som han sen sågar upp till plankor. Efter det bjuds det på en festmåltid i form av den fångade fisken och potatismos. Det var nästan som att se den fascinerande dokumentären Gubben i stugan igen. Meditativt.

Fårödokument 1979 är ett härligt tidsdokument som alltså för tankarna till guldkorn som Mods-trilogin och även Jan Troells Sagolandet. Jag är väldigt svag för den här typen av dokumentär så betyget blir högt och jag tror nostalgin är en bidragande faktor.

Bergman avslutar med följande fundering:

”Nästa Fårödokument kommer förhoppningsvis 1989. Det ska bli intressant att se om vi är vid liv då!”

Ja, det hade varit kul att se.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fårö Beach

Strix Q – ”Boyss”

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Aniara (2018)

1 februari, 2019 12 kommentarer

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Fårödokument (1970)

27 januari, 2019 3 kommentarer

Fårödokument (särskrivet i förtexterna, ajabaja) är en av Ingmar Bergmans få dokumentärfilmer och den handlar förstås om Bergmans älskade ö där han ju i Hammars hade sitt hem under många år (och hans bostad och personliga biograf finns ju fortfarande kvar och är nu en del av Bergmangårdarna). Materialet till dokumentären spelades in våren 1969 och den hade sedan premiär i svensk tv på nyårsdagen 1970.

Redan från början står det klart att det inte är en naturfilm det handlar, även om naturen, vattnet och djuren spelar en stor roll. Nej, filmen är tillägnad Fåröborna själva förkunnar förtexterna. Bergman agerar berättarröst och det var lite kul att höra hans röst och sätt att prata. Jag fick intrycket att han läste innantill. Ändå blev det inte tråkigt då han trots den uppläsande känslan har nåt skarpt där också.

Bergman åker runt på Fårö och träffar vanligt folk för att få reda på deras livssituation. Hur är det att bo och verka i glesbygd som Fårö? Det framkommer att Fåröborna känner sig ungefär på samma sätt som Gotlänningar känner sig gentemot fastlandet. Det är liksom bara ett pinnhål ner på stegen. Allt ska centraliseras och Fårö har slagits ihop med ett antal andra Gotlandskommuner och styrs numera från Fårösund som ju ligger på Gotlandssidan.

Vi träffar en kvinnlig bonde som inte gillar statlig inblandning i det hon gör. Hon gillar småskalighet och fri konkurrens. I det lilla glöms inte människan bort anser hon. Trots att hon är kritisk så är hon i grunden positiv och glad, en sorts naturkraft. Och som man brukar säga nuförtiden, en människotyp och ett sorts liv som man inte ser så ofta idag.

Ja, det är det klassiska som jag sett i ett antal dokumentärer som t ex Palme eller Jan Troells Sagolandet. Det handlar om ett Sverige som inte finns längre. Det som är speciellt med just Sagolandet och Fårödokument är att det inte är nygjorda dokumentärer utan de är filmade i den tid som det handlar om. Så det finns liksom två lager här. Först en svunnen tid som de i filmen saknar eller håller på att förlora. Men även den tid som jag som tittare idag upplever inte finns. Det finns potential för en hel del nostalgi här. Men det var det som var lite kul med de som intervjuades; de hade inte en nostalgisk syn på det hela utan mer praktisk.

En gubbe som intervjuas är 102 år gammal. Han föddes alltså på 1860-talet. Wow! Som tidsdokument den här typen av filmer obetalbara.

En stor fråga, och en evighetsfråga, är frågan om det ska byggas en bro mellan Gotland och Fårö. Fåröborna själva verkar vara för en bro, i alla fall om man ska tro på de som intervjuas i filmen. En uttrycker det så här:

”Många gånger har man nog önskat sig en bro, i synnerhet när man kommer i synnerligen god tid till nästa färja”. 😀

Brofrågan återkommer i Bergmans dokumentäruppföljare som kom 1979. Den kommer vi till framöver.

Det förekommer underbara klipp med skolungdomar på en buss. Bergman frågar hur de trivs på Fårö och om de vill flytta där ifrån. ”Det finns ingenting att göööööra!” låter de flesta svaren. Genomgående kändes det som att tjejerna är de som är mest benägna att dra till fastlandet. ”Här finns ju inga joooooobb!”. Killarna verkar tveka mer, och en kille säger att han måste se vatten, det blir ju så när man har vuxit upp på en ö tycker han. Stockholm, det kan han inte tänka sig. Vi återkommer även till honom i uppföljaren.

Inklippt med intervjuerna med ungdomarna i bussen får vi se och höra en präst oroa sig för sin församling. Kommer den överhuvudtaget finnas kvar om tio år? På gudstjänsterna är det ju mest gamlingar konstaterar han krasst.

Det kanske bästa i filmen är en intervju med en gammal gumma. Hon bröt benet när hon var ute och cyklade för flera år sen. Den bristfälliga vårdpersonalen som fanns på plats på ön sa dock åt henne att det bara var en stukning. I två månader låg hon hemma i sängen men benet läkte ju aldrig riktigt ordentligt. Det läkte liksom ihop fel. En tid senare fick en kunnig läkare se detta och hon skjutsades direkt till lasarettet (ett härligt gammal ord) på Gotland och man försökte fixa till benet. Men det lyckades inte utan man tvingades amputera det. Sorgligt. Men gumman, jo, hon berättade glatt historien med en glimt i ögat som är lite svår att förstå. En kärv krutgumma om man säger så, precis som lantbrukarkvinnan i inledningen.

Det Bergman har gjort är en partsinlaga och han avslutar själv filmen med en slutplädering för Fåröbornas sak. Eller är det jag som har gjort en partsinlaga i och med detta inlägg?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lantbrukaren Ingrid

Bibliotekarien Emilia

Poststationsföreståndaren Vera

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →