Så vit som en snö (2001)

Jag fortsätter med en till gammal preblogg-text om en Jan Troell-film, en film med den kanske vackraste titeln nånsin (i konkurrens med Bleka dödens minut och Medan vi faller…). Min text om Så vit som en snö skrevs i augusti 2004.

I SVT:s retro med Jan Troell-filmer såg jag bara två stycken. Den första var Här har du ditt liv och nu har jag sett Så vit som en snö. Det är en till största delen fiktiv berättelse om den verkliga personen Elsa Andersson, som var den första kvinnan i Sverige som tog dykcert.. eh ska vara flygcertifikat. Hon var dessutom en hejare på att hoppa fallskärm. Vi får följa hennes liv, som präglas av utanförskap och längtan till nåt annat, från uppväxten och fram till hennes tragiska slut.

Det här är i mångt och mycket en välgjord film. Fotot och miljöerna är vackra, men filmen är lite väl långdragen och den är pretentiös, vilket i detta fall är både positivt och negativt. Amanda Ooms är bra på att fånga den udda Elsa. Bra i sina roll är även Björn Granath som Elsas pappa som är orolig när hans dotter är ute och flyger. Han lyckas inte, och vill kanske inte, tygla henne. Detta är det intressanta i filmen. Däremot tyckte jag inte om Stina Ekblad som försöker prata med dansk brytning eftersom hon spelar en danska som blir pappans nya fru (efter att Elsas mamma dör i barnsäng, tidigt i filmen). Shanti Roney har jag aldrig gillat riktigt. Han ser så jävla skum ut. Här känns han krystad. Sen undrar jag varför Richard Wolff ska vara med. Jag hade precis samma undran hade jag när jag såg kalkonen Tre solar. Det blir godkänt till denna film som har en grammatiskt konstig men väldigt vacker titel.

PS. För den som är intresserad kan jag nämna att både Ooms och Björn Kjellman visar prov på lite full frontal nudity i en ganska märklig scen.