The Social Network

Titel: The Social Network
Regi: David Fincher
År: 2010

En klart intressant rulle där vi får oss till livs lite företagsekonomisk nutidshistoria och återigen får se hur stora saker ofta börjar i det lilla. Det märks att det är Aaron Sorkin som har skrivit det dialogtunga manuset. Jag tycker The Social Network mer känns som Sorkins film än Finchers. I vilket fall så är det en mysig film, en sorts ”uppgång och fall”-historia även om fallet i det här fallet inte var så farligt kanske. Men något av en downer är det väl att sitta i ett sterilt konferensrum och refresha en Facebook-sida för att se om en gammal flickvän vill bli vän eller ej.

Jag gillar nästan Justin Timberlake bäst i filmen som snabbsnackande slarversuccén Sean Walker. Jesse Eisenberg är givetvis också bra även om jag nästan kan tycka att Zuckerberg som rollfigur har vridits till några varv för mycket. Han känns nästan som en karikatyr, vilken kanske är nödvändigt för att få till en bra historia. Alla i filmen känns ganska normala förutom just Zuckerberg som känns som ett social missfoster (möjligen har han Asperger?).

En sak som var lite rolig var det märkliga filmfotot i början av roddtävlingen där det såg ut som om man filmade en modell av ett miniatyrsamhälle. En grej jag däremot inte gillade var de cgi:ade utandningsmolnen som dök upp då och då.

Eduardo Saverin framställdes inte som speciellt smart. Gjorde han någonting vettigt förutom att bidra med pengar? En töntighet: När Zuckerberg snackar med en kompis och sen springer iväg efter att ha insett att han måste lägga till en ny funktion för att kunna visa ”relationship status”. Det kändes lite väl konstruerat. Men, men, filmen har en skön episk känsla över sig och den är välgjord på de flesta punkter.

4-/5

PS. Man kan väl säga att bilden av det amerikanska studentlivet som filmen ger inte är speciellt smickrande.

Kunskapskanalen – Film om film: Dogma


 

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

Aniara på Stadsteatern

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge
År: 2010

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

The Day After Tomorrow


Jag var ute och julhandlade i Stockholm idag och såg inte mindre än tre skidåkare i innerstan. Bilden ovan
(klicka för större version) från Rådmansgatan visar två skidande kvinnor som kom spårandes på den (givetvis) helt oplogade trottoaren. Detta snölandskap fick mig att tänka på filmen The Day After Tomorrow och tänkte det kunde passa att posta en gammal recension som jag skrev i maj 2004. (Litet kul att notera hur mycket jag störde mig på de datorgenererade effekterna.) Och av en händelse så visas även Emmerichs snö- och isspektakel på fyran ikväll kl 21.

Titel: The Day After Tomorrow

Regi: Roland Emmerich
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Min hatregissör Roland Emmerichs (han blev det efter Godzilla) nya effektspektakel The Day After Tomorrow om en klimatkatastrof som drabbar norra halvklotet genom orkaner, enorma svallvågor och slutligen en smärre istid i bl a New York. Inga rymdskepp eller jätteödlor, nä, nu är det vädret som får skådisarna att stirra storögt mot en greenscreen och sedan fly för livet.

Ja, det är lustigt, jag hade faktiskt ganska roligt under visningen igår kväll. Denna film ska ses på bio (det blev Rigoletto som väl nästan är det bästa alternativet i Stockholm). Det positiva i filmen överväger det negativa, tycker jag. Jag gillade själva idén och hade inga problem med att den är helt orealistisk när det gäller t ex tidsaspekten. Det ingick liksom i filmens egna logik (som ju är på en låg nivå). Jag tyckte det var kul att vicepresidenten spelades av Kenneth Walsh som i alla fall jag direkt kände igen som Windom Earle från Twin Peaks.

Jag tyckte Jake Gyllenhaal var bra i sin roll och han gjorde vad han kunde av den (det finns ju inte så mycket utrymme i den här typen av filmer). Han har ett coolt sätt på något vis. Just den delen av handlingen, med kidsen alltså, tyckte var den roligaste också. Dennis Quaid störde jag mig inte på, vilket många andra brukar göra. Jag tyckte han var harmlös. De maffiga scenerna när New York dränks av den gigantiska svallvågen och senare blir nedfryst var schyssta.

Mindre bra var att jag ibland fick känslan av att precis allt jag såg var datorgenererade bilder (CGI). I början t ex när kameran sveper fram över snötäckta landskap med en vacker solnedgång i bakgrunden. Varför inte hyra en helikopter och flyga lite i Alaska eller nåt?! Jag vet inte vad som är dyrast… men jag vet vad som ser bäst ut! Nu såg det liksom för polerat vackert ut. Även fortsättningen på prologen kändes väldigt mycket greenscreen med fläktar som rufsar håret. Dåliga var också vargarna. Varför inte ta riktiga vargar!? Kanske svåra att dressera… Nä, det här med CGI har gått till överdrift i många fall. Sämst var som vanligt Emmerichs sentimentala delar. Värst här tyckte jag bihistorien med den sjuke pojken och läkaren (Quaids fru) på sjukhuset som skulle läsa Peter Pan. Det blir ändå godkänt!

3/5

The Harder They Come

the-harder-they-comeJaha, då har jag sett en film som var usel ur de flesta aspekter. Den utspelas på Jamaica där Jimmy Cliff spelar en ung aspirerande musiker som kommer från landet till Kingston där han försöker spela in och leva på sin musik. Tyvärr är handlingen hoppig och ologisk. Skådisarna läser upp sina repliker. Vissa sekvenser känns som helt tagna ur sitt sammanhang. Man tror att det ska handla om Cliffs försök att lyckas som artist men det hela urartat till en märklig soppa med larvigt våld och knarkhandel. Det finns egentligen bara en bra scen och det är när Cliff i en studio sjunger in sin låt med samma titel som filmen. Cliff har inga som helst skådespelartalanger. Enda gången han känns rätt är som sagt när uppträder med sin låt, och då är det riktigt bra. Denna scen känns i och för sig också tagen ur sitt sammanhang. Miljöer och klädstil är helt underbart 70-talshärliga. Utan den sköna stämningen och viss bra musik hade det blivit en etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kunskapskanalen – Film om film: Vilgot Sjöman

Titel: Självporträtt 92 (Self Portrait ’92)

Regi: Vilgot Sjöman
År: 1992
IMDb

Det som är litet roligt med just den här dokumentären är att Vilgot Sjöman tydligen blev kontaktad av SVT som ville göra ett filmporträtt av Sjöman. Sjöman hade dock en bättre idé: han skulle göra en självporträttfilm, en egen film om sig själv alltså. Först var Sjöman entusiastisk men sen blev han rädd, rädd att lämna ut sig själv. Men han körde på och resultatet blev den här filmen. Sjöman är självupptagen, vilket inte är så konstigt eftersom han hade Ingmar Bergman som mentor. Sjöman skrev t.o.m. en bok om Bergman, L-136: Dagbok med Ingmar Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna.

Sex och religion och politik. Om det handlar Sjömans filmer. Som vanligt när jag sett dessa dokumentärer på Kunskapskanalen så blir jag sugen på att se regissörens filmer. Jag tror inte jag har sett en enda av Sjömans filmer. Nu vet jag inte om jag är jättesugen på att se Börje Ahlstedt i sänghalmen tillsammans med Lena Nyman men det känns som allmän filmkunskap. Riktigt kul var det att i ett klipp se en ung ung Kjell Bergqvist som transvestit i Tabu. Sjöman var på sin tid en riktigt kontroversiell regissör. Bl a fick hela regeringen se hans film 491 för att besluta om den skulle få visas eller ej.

Kunskapskanalen – Film om film: Filmklippning

Kunskapskanalen - Film om film: John CazaleklippDet var kul att klippare fick komma till tals i den här dokumentären (med den långa titeln Edge Codes.com: The Art Of Motion Picture Editing) om konsten att klippa film. I grunden är ju t ex George Lucas en klippare, i alla fall om man ska tro den här filmen. Vi får även höra tankar från Martin Scorseses hovklipperska Thelma Schoonmaker. Man tar det hela från början, om än litet för hastigt för att filmen ska vara riktigt mysigt att se.

Jag hade gärna sett en hel film om den tidiga stumfilmen med D.W. Griffith i spetsen. Sen en film om ljudfilmen och hur den påverkade. Sen en film om den sovjetiska filmen. (Sovjetiska filmare var pionjärer inom klippning och hade ett helt annat tänk när det gällde film. Man gjorde metafilmer. Filmer som var medvetna om att de var filmer. I USA skulle man sugas in i filmen och inte tänka på klippningen.) Sen en film om franska nya vågen. Sen en film om den nya amerikanska filmen från slutet av 60- början av 70-talet. Nu trycks allt ihop och med fokus på just klippning vilket ger ett snuttifierat intryck.

Efter denna genomgång tar man upp några moderna filmer som The Matrix, Spring Lola och Memento. Och så Stjärnornas krig förstås eftersom George Lucas är med. Det dras några roliga paralleller mellan gamla sovjetiska filmer och klippningen i Jedins återkomst. Just det här med att visa ett ansikte i närbild, sedan klippa till något annat, sedan tillbaka till ansiktet. Detta var det enda sättet att visa vad Darth Vader kände eftersom han ansikte var neutralt.

Ytterligare senare i filmen blir det än mer intressant då man kommer in på frågor om manipulation genom klippning, inte bara i film utan även i nyheter. Vad är sant? Finns det något som faktiskt är sant om det visas i form av en film? Det här har vi berört här på bloggen tidigare i diskussioner om dokumentärfilmens väsen.

Ajami

ajamiAjami är en stadsdel i Tel Aviv/Jaffa där både araber, judar och kristna bor. Här utspelas den här israeliska filmen som jag faktiskt såg på bio. De olika folken samsas men kanske inte så bra. I filmen visar man på en ond spiral av brottslighet, rädsla och motsättningar som illustreras via ett smart berättande. Det är en historia med många inblandade där olika små händelser i slutändan leder till andra större och tragiska händelser. Ajami kanske är lite av en israelisk Crash.

Det är inte mycket som är gott i filmen, ja i själva verket är det kolsvart. Början är chockartat. Allt är lugnt men så… Direkt gäller det att hänga med bland alla personer, folkslag och språk. Det hela berättas i cirklar, episoderna berättas om vartannat, vi får se saker ur andras synvinkel, varför vissa saker hände som de hände. Det är kanske ett knep i viss mån men det funkar, speciellt betydelsen av en viss klocka. Både bra skådisar (många amatörer förmodligen) och en nerv finns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

A Sound of Thunder

A Sound of ThunderEn b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier.

Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur… om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.

Stanleys sugiga Super 8-sopor


Eftersom jag gillar science fiction så försöker jag se en hel del filmer inom genren. Detta innebär att jag ibland får se mediokra rullar. Oftast inte filmer som är så dåliga att man blir upprörd av dem. Nyligen hände det dock att jag mådde fysiskt illa av att se en film. Anledningen till att jag överhuvudtaget såg dessa två korta filmer som jag dömer ut här nedan beror på att de ingick i extramaterialet på en dvd med Richard Stanleys postapokalyptiska robotrulle Hardware. Regissör av dessa monstrositeter är alltså Richard Stanley
.

Titel: Rites of Passage
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Den här rullen gick faktiskt att se även om den i princip är urdålig. Richard Stanley har här gjort någon sorts surrealistisk koppling mellan dagens samhälle och en stenåldersmänniska. Det är flummigt, med naturbilder som han måste ha fotat direkt på en tv kom jag fram till, för jag tror inte han har åkt till Afrika och fotat lejon (hmm, jag ser nu att snubben är född i Sydafrika så han kanske har gjort just det). Det som gör att man kan se filmen utan att må illa är att den är endast 15 minuter lång.

2-/5

Titel: Incidents in an Expanding Universe
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Möjligen är det så att jag har sett den sämsta film jag någonsin har sett. Ja, just nu känns det så. Incidents in an Expanding Universe är föregångaren till Richard Stanleys b-rulle Hardware. Det är i princip samma historia. Det är usel kvalitet på allt. Sämst är den rent tekniska kvaliteten och det kanske man inte ska ta hänsyn till i en betygsättning eftersom det i det här fallet rör sig om en Super 8-film. Men det struntar jag. Är det uselt så är det. Det som gör att man mår illa av att se filmen är att den är 45 minuter lång och består av 45 minuters sörja. Det bisarra i sammanhanget är kanske att Stanley av någon märklig anledning fick göra Hardware fem år efter att Incidents in an Expanding Universe (jamen, vad är det för pretto-titel!) visade sitt fula tryne. Om ni vill få en känsla för hur filmen är: ta Stanleys redan vämjeliga Hardware och gör allt femtielva gånger sämre. Resultatet: ja, du mår förmodligen dåligt av att se filmen.

1-/5