Profondo rosso

11 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Profondo rosso (Deep Red)
Regi: Dario Argento
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte exakt vilka det var bland de filmbloggar jag följer men för ett tag sen dök det upp en del recensioner av Dario Argentos filmer. Svart Noir recenserade t ex min Argento-favvo Suspiria. Med anledning av det så kommer här en gammal recension av en annan av Argentos mest kända rullar, nämligen Profondo rosso.

Jag sett en av Argentos mest uppskattade filmer. Den utspelas i Rom där det hela inleds med att en synsk kvinna under en ”föreställning” plötsligt känner en persons tankar om mord och död. Strax därpå blir hon mördad. Mordet bevittnas av en engelsk pianist (David Hemmings) som sen, tillsammans med en journalist (Daria Nicolodi), försöker ta reda på vem som är mördaren.

Ja, det var riktigt skönt att åter stifta bekantskap med Dario Argento och hans filmvärld. Jag tyckte den här filmen började lite segt även fast det var ganska snyggt redan från början. Musiken är givetvis mysig; Goblin påminner om en skiva jag har med svensk 70-talsfunk med Janne Schaffer och Björn J:son Lindh (mycket bra med andra ord). Movies – Noir skrev i sin recension att han tyckte vissa delar av musiken inte var lika bra. Jag vet inte, jag tyckte det var bra hela tiden, främst den grymt funkiga basgången som spelades Spoiler när pianisten (Hemmings) besökte huset det ”spökade i” samt när Hemmings och journalisten (Nicolodi) var i skolarkivet och letade efter teckningar Spoiler slut. Underbart tycker jag.

Filmen påminner en hel del om Suspiria som jag dock tycker är snäppet vassare. Suspiria är en enda lång orgie i skön musik, stämning och ursnyggt bildspråk. Efter ett tag får vi även detta i Profondo rosso, främst när pianisten (Hemmings) besöker ett hus som det sägs spöka i. Men bitvis försöker den vara en deckare och då funkar det inte precis som Tenebre inte funkade, för mig alltså. Eller så var det så att jag inte hade fattat Argento riktigt när jag såg Tenebre.

Givetvis är det genomgående usla skådisinsatser och ett lövtunt manus. Och sen har vi det usla röstljudet och de usla röstskådisarna. Jag såg filmen med engelskt tal eftersom jag noterade att det var engelska som läpparna på skådisarna talade. Tyvärr hade tydligen delar av det engelska ljudspåret försvunnit så plötsligt snackade skådisarna italienska även fast deras läppar fortsatte tala engelska. Det är ju nästan så allt det här dåliga blir charmigt; men nej, lite stör det nog allt. Men, som sagt, stämningen är allt som oftast på topp, framför allt mot slutet. Och morden är ju som vanligt upplyftande.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Big Sleep

24 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb | Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Storm

22 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Storm
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Vi fortsätter med en recension av ytterligare en Mårlind & Stein-rulle efter deras Hollywooddebut Shelter. Den här gången handlar det om deras debutfilm (som jag tror det var) som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005.

Storm är den friska fläkt (höhö) som filmsverige behöver. Här hittar vi ett snyggt stilrent foto, regnvåta och metalliska miljöer i ett nattligt Stockholm, öde scener i ett övergivet Vänersborg, och den goda serietidningshjältinnan Eva Röse versus den onde och rolige Jonas Karlsson. Vi hittar en fantasifull historia som vågar ta ut svängarna och samtidigt tro på sig själv. Vi hittar en skön Eric Ericson som glidaren DD (ingen slump med initialerna, tror jag) som presenterar sitt liv i ett knippe roliga scener i början. Vi hittar även ett djup och allvar som inte försvinner i den thrillerhandling som ändå är ramen och driver historien framåt på ett ganska oförutsägbart sätt.

Jag skulle vilja säga så här också: glöm jämförelser med en viss film av bröderna Wachowski. Storm är inte science fiction-action. Tänk istället mer åt Donnie Darko-hållet eller The Machinist så hittar du en känsla som stämmer in bättre. I slutändan är det en dramathriller som valt att presentera det som händer på ett fantasifullt sätt och med mystiska, övernaturliga inslag. Trots lovorden så finns det brister. Bl a känns Eva Röse, till skillnad från Jonas Karlsson, inte helt bekväm i sin roll. Hon är aningen stel men funkar ändå ok. Sen är slutet lite långdraget och en speciell scen vevas lite för länge. Summa summarum: en bra film som både är snygg, underhållande, rolig, spännande och har nåt att säga. Det kan möjligtvis vara en svag fyra (måste ju ha lite alibi ;)).

4-/5

Om visningen: En fullsatt salong var det och jag blev överraskad av att det faktiskt gick att göra en sån här typ av film i Sverige. Inte en romantisk komedi, inte en polisdeckare, inte ett familjedrama. Nej, det var en sorts mysteriethriller med en del ganska snygg action. En trevlig visning, helt klart. Om jag minns rätt var även de båda regissörerna på plats och pratade lite innan filmen.

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 4, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2005, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Shelter

21 februari, 2012 2 kommentarer


Titel: Shelter
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Måns Mårlind och Björn Stein gjorde 2005 den svenska mysterieactionthrillern Storm som jag tyckte var en frisk fläkt i det stiltje som råder i Sverige när det gäller ”genrefilm”. Vad är genrefilm? Ja, jag syftar i alla fall på en film som inte är ett drama, en romantisk komedi eller en kriminalare. Utan nåt annat. Efter den relativa framgången med Storm fick de två chansen att göra film i det stora filmlandet på andra sidan pölen. Inte oväntat så blev det en film i mysterieskräckgenren.

I Shelter gör Julianne Moore huvudrollen som psykiatern (eller psykiatrikern som man tydligen också kan stava det) Cara Harding. Harding är något av en skeptiker som inte tror på konstigheter. När det gäller t ex multipla personligheter så är hon övertygad om att sådana patienter bluffar eller åtminstone går att bota med ren logik. Hennes pappa, som även han jobbar i psykbransch, är dock av en annan åsikt. När pappan ”får tag i” en intressant patient, David (spelad av Jonathan Rhys Meyers), så tycker han att dottern borde intervjua patienten som inombords verkar ha hur många personer som helst. Cara går motvilligt (förstås) med på det (förstås).

Kvaliteten på produktionen är helt ok eller snarare av toppkvalitet. Fotot är så där skönt mysigt som det är i produktioner med stor budget. Däremot så är filmen inte originell överhuvudtaget. Man sitter liksom och väntar på twistarna som kommer med jämna mellanrum. Moore är en kompetent och seriös skådis som aldrig gör mig besviken. Hon tar sin roll på allvar och går inte på tomgång, trots att det egentligen inte finns så mycket att spela med i Shelter.

Filmen är helt ok psykskräck i stil med Doctor Sleep, The Mothman Prophecies eller The Reaping. Själva förklaringen till det som händer i filmen känns lite för krystad. Början är hyfsat intressant men när sen allt ska avslöjas så faller det hela lite grann, ungefär som vanligt. Som slutkommentar kan säga att jag alltid tycker Rhys Meyers har nåt obehagligt över sig. Jag vet inte, är det för att han är för modellsnygg som man liksom inte litar på honom. Han passar ju t ex väldigt bra i sin roll Woody Allens Match Point.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Maltese Falcon

17 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb | Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Machinist

15 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: The Machinist (El maquinista)
Regi: Brad Anderson
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag när den kom och Christian Bale såväl som regissören var ganska nya på filmscenen. Vid det här laget har jag sett ett gäng filmer med Bale och åtminstone en till av regissören Anderson. Hmm, kanske ska jag samla ihop några av Bales filmer och se vad jag har tyckt…

I denna spanskproducerade rulle spelar Christian ”Robert De Niro, släng dig i väggen!” Bale rollen som en paranoid fabriksarbetare som inte kan sova eller äta — och det syns på Bales anorektiska koncentrationslägerkropp. På hans kylskåp sitter mystiska lappar med kryptiska meddelanden som han försöker tyda. Hans enda vänner är prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) och servitrisen Marie. Det hela är en nedåtgående spiral mot galenskapen och vetskapen. Vad är det som händer egentligen?

Trots det till synes bra uppläget, med en mystisk inledning, de perfekt gråtrista miljöerna och Bales makalösa rollprestation, så saknas ändå på nåt sätt originalitet i filmen. Bales prestation och utseende både bär upp filmen och liksom tar bort fokus från vad filmen försöker berätta. Det blir för mycket av det goda. Eftersom man inte vet varför Bale inte kan äta eller sova så tänker man liksom bara på hur han ser ut och funderar på hur lite han måste ha ätit på riktigt, och tänker på att han förmodligen mådde ganska dåligt på riktigt när filmen spelades in. Detta skuggar liksom filmen i sig.

Jag kände lite att det mystiska i filmen var det viktigaste i filmen. Att hela filmen bara byggde på twisten som vi alla satt och väntade på. Det räcker liksom inte. I en film som Memento så funkade det hela vägen eftersom upplägget var så annorlunda att det bara måste bli fascinerande. I en film som Fight Club så var twisten på ett sätt underordnad eftersom resan mot gåtans lösning inte handlade om det egentligen. När väl twisten i Fight Club kommer så la det bara till ytterligare en dimension till filmen. I The Machinist så är det själva twisten det hela bygger på. Så kände jag det i alla fall.

Ok, nu kanske jag låter negativ, men faktum är att det förstås är en välgjord, välspelad, snygg och intressant film i princip hela vägen. Jag ville bara förklara varför den inte får en fyra i betyg. Bales rollprestation gör den klart sevärd och hans förvirring och desperation går verkligen fram. Jag hade förmodligen gillat den mer om jag inte vetat nånting alls om den. Nu hade jag fått lite förhandsinformation och satt bara och väntade på twisten. Men men, jag ser fram emot fler filmer av Brad Anderson och förstås från Christian ”Benranglet” Bale.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Eyes Wide Shut

3 mars, 2011 13 kommentarer

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →