The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Drunken Master II

7 april, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb | Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Drunken Master

6 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Warrior’s Way

5 april, 2012 7 kommentarer

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Tom yum goong

3 januari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Tom yum goong (The Protector)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den spektakulära Ong-bak gillade jag just för att den var spektakulär, sjuk men spektakulär. Tony Jaa gjorde tricks jag aldrig sett. Egentligen kanske inte skillnaden mellan Ong-bak och den nya Tom yum goong är så stor, men här överväger det dåliga som givetvis även fanns i Ong-bak. Jag talar om lövtunt men ändå smetigt manus, uselt skådespeleri, töntiga försök till humor, och ett överdrivet våld som ger korvstoppningskänsla ganska snabbt. Det finns några coola fajter, t ex en mot en Capoiera-snubbe på ett vattentäckt golv omgivet av eld, haha. Men jag kan inte ge godkänt till det här dravlet. Ong-bak hade nån sorts skön känsla, det har inte Tom yum goong alls.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Ong-bak

2 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Ong-bak (The Muay Thai Warrior)
Regi: Prachya Pinkaew
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Ong-bak är en sjuk film, eller kanske en sjukt bra film. När Ong-bak kom så visades den på Stockholm Filmfestival och jag hade tänkt se den då men det blev inte av. Den hamnade på min ska-se-lista och ett par år senare så stod den helt oväntat framför mig på en hylla i en jämtländsk videobutik. Det var bara att greppa filmen och bänka sig i närmsta tv-soffa för att avnjuta drygt en och en halv timme av underhållningsvåld.

Ong-bak är huvudet på en helig lyckobringande Buddha-staty som blir stulet från en fattig by. Nu hotar missväxt och svält byn. Ting (Panom Yeerum aka Tony Jaa) som råkar vara mästare i Muay Thai (Thaiboxning) får i uppdrag att dra till Bangkok för att hämta tillbaks dyrgripen. Nog om det. Glöm handlingen, den är av underordnad betydelse. Det här är nämligen en film som är en ren uppvisning i stunts och fajtingscener med den galet bra Tony Jaa i centrum. I själva verket är det här ingen film utan en cirkusshow där Tony Jaa är huvudattraktionen. Nu har jag kanske inte sett mängder med t ex Hong Kong-action men actionscenerna i Ong-bak är hur som helst de bästa jag har sett på film nånsin. Bitarna mellan de spektakulära actionpartierna kännetecknas av mestadels usla skådespelarinsatser och flortunn handling. Handlingen är faktiskt så tunn att elektroner utan några problem alls skulle tunnla igenom den. Och Tony Jaa är ingen skådis utan en cirkusartist.

Hur som helst, bortsett från handling och skådespelare, så är det här en helt sanslös film. Den har de mest brutala, andlösa, råa, akrobatiska och välkoordinerade actionsekvenser man kan tänka sig. Bäst är kanske fajten på Muay Thai-spelklubben mellan Tony Jaa och den brutala snubben som bl a använder ett kylskåp som vapen. Kyligt gjort, haha. På samma spelklubb får vi även se en blixtsnabb japan (jag tror han hette Yoshiro) vars fötter rörde sig snabbare än vad jag trodde var möjligt. Roligt. I och för sig var han ganska chanslös mot den grymme Tony Jaa…

Filmen börjar faktiskt ganska lovande när det gäller annat än rena fajtingscener. Det hela inleds nämligen med en ganska fint filmad scen som inte är ren action där ett gäng unga killar tävlar om att klättra upp i ett gigantiskt träd för att hämta ner en flagga från toppen. Roligt och annorlunda och med några halsbrytande stunts som såg ut att göra ont. Apropå ont, så ser det ut att göra ont mest hela tiden. Det är armbågar och knän i huvudet, det är brutalt helt enkelt. Jag får en märklig blodtörstande känsla som jag kan tänka mig påminner om hur man känner när man ser en bra tungviktsboxningsmatch live. Även om man (jag) tycker att man (jag) är mot våld så rycks man (jag) med i de stenåldersbrutala fajterna. Främst kanske den sjukt grymma kylskåpsfajten.

Bitvis satt jag och tjöt rätt ut åt de makalösa stuntsen. Jag tappade hakan ett flertal gånger. Så snyggt, så brutalt, så sanslöst att det inte finns. Förutom stuntsen så tyckte jag faktiskt det komiska inslaget, i form av pajasen Petchtai Wongkamlao som spelar en f.d. byinnevånare som blivit småtjuv i Bangkok, var helt ok. Han blir Tony Jaas sidekick i jakten på Ong-bak. Däremot har den här småtjuven en ung tjej som ”partner in crime” och hon spelar över nåt så enormt. Det blev bara för mycket.

Ok, slutbetyget till Ong-bak blir en stark trea. Även om inte det är det som filmmakarna ska fokusera på så är det ändå lite synd att handlingen mellan actionscenerna inte är snäppet bättre. Det sänker helhetsintrycket lite för mycket att dessa scener är mestadels usla. Jag ser fram emot regissören Prachya Pinkaew och Jaas nästa film tillsammans, Tom yum goong.

3+/5

Och recension av just Tom yum goong kommer imorgon!

Uppdatering: Just Ong-bak valdes ut som en av de fredagsfilmerna som Henke, Christian och jag gemensamt skriver om i Tema: Decennier. Här hittar ni Henkes och Christians recensioner.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Ip Man

15 december, 2011 9 kommentarer


Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmen tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Æon Flux

3 september, 2011 17 kommentarer


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →