Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Sunset Boulevard

28 oktober, 2011 18 kommentarer


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Third Man

14 oktober, 2011 12 kommentarer


Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).

The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Set-Up

7 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Set-Up (Knock-Out)
Regi: Robert Wise
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

För ett tag sen såg jag boxningsnoiren Body and Soul som en del av mitt pågående noir-tema. Nu var dags för ytterligare en boxningsrulle då The Set-Up stod på tur. Vi möter här veteranboxaren Stoker Thompson (Robert Ryan) som har sett sina bästa dagar men som ändå knegar på i ringen. Stokers slusk till manager gör upp med en lokal maffiahöjdare om att Stoker ska lägga sig i den kommande matchen. Men för att slippa dela vinsten väljer managern att inte säga något till Stoker själv utan räknar med att hans motståndare ska slå ut honom ändå. Samtidigt vill Stokers fru Julie (Audrey Totter) att han ska sluta med boxningen; kan han aldrig fatta att den där chansen att få en toppmatch aldrig kommer, tycker hon.


Oj oj, det var faktiskt en liten överraskning det här. Det är vad jag skulle kalla en mänsklig noir, och såna brukar jag gilla (ett annat exempel på en sån typ av noir är t ex Scarlet Street med Edward G. Robinson). Hur ska Stoker göra? Hur ska Julie göra? Julie vill inte längre gå och se Stokers matcher då han senast blev ordentligt knockad och hon tvekar nu. Stoker själv tror — ”I can feel it!” — att nu kommer hans chans, och han letar efter Julie på läktarn under matchen. Boxas är det enda han kan, tror han i alla fall själv. Och det är liksom för Julie som han gör det.


The Set-Up har ett intensivt tempo, eller snarare, den har intensitet. Den är filmad i ”realtid”, dvs filmens längd är lika med den längd som förflyter i filmen. Vi får helt enkelt följa de inblandade under en matchkväll, från ca 30 minuter innan match till en stund efter matchen. Det fanns många små detaljer som var roliga. T ex olika personer i publiken som återkom hela tiden, bl a en fet man som alltid hade nåt nytt snacks att tugga på. Om man ska jämföra med Body and Soul så var The Set-Up betydligt bättre, och jag jämför den faktiskt hellre med den grymma The Wrestler faktiskt!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: The Naked City

23 september, 2011 2 kommentarer


Titel: The Naked City (Storstad)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Första filmen av Jules Dassin i film noir-temat blir det den här fredagen. Och kanske är det just Dassin som återupprättar film noir-genren en aningen för min del. Jag har ju kanske varit lite tjurig på sistone gentemot filmerna i temat. Den senaste filmen som fick en fyra var Scarlet Street som jag skrev om i början av augusti. Men nu är det dags för en fyra igen. Ytterligare två Dassin-filmer kommer förresten dyka upp framöver. 

Ah, fan vet om jag inte börjar kapitulera inför den käcka stilen som fanns inom mycket av amerikansk film från 40- och 50-talen. Fast en skillnad med filmen jag just sett — och uppskattat — kan vara att den inte var käck på ett för mig jobbigt sätt utan istället bara var mysig. Och detta trots att den handlade om en mordutredning. Just denna blandning är i och för sig nåt som jag stört mig på i några av de noir-filmer (eller noir-liknande filmer) jag sett under den senaste tiden. Det ska vara rått och svart men nånstans blir det ändå så där jobbigt klämkäckt och då faller filmen för mig.

Så, vad var skillnaden med The Naked City? Jo, filmen har en lite egen dokumentär känsla. Den handlar om New York och om vad som händer när det sker ett mord. Filmen tar på sig rollen av ett betraktande öga, ett relativt objektivt öga. Trots den betraktande stilen så är filmen ändå mysig. Till det bidrar myskommisarien (spelad av Barry Fitzgerald) som utreder mordet. Till sin hjälp med fotarbetet, som de uttrycker det i filmen, har han helyllemannen Frank Halloran (Don Taylor).

En detalj i filmen som jag tyckte var lite lustig, för att inte säga uppseendeväckande, var att Frank uppmanades av sin fru att slå sin son efter att denne gått över Den Stora Vägen helt ensam och utan tillåtelse. Frank tyckte dock att detta bara visade att hans son var en framåt grabb och försökte hitta på ursäkter till att skjuta upp agan. Frank räddas av gong-gongen då kommisarien ringer och behöver hans hjälp. Well, jag antar att det var allmänt accepterat med barnaga på den här tiden. I vilket fall så är det ett exempel en sån där grej som gör det intressant att se äldre filmer.

Utredning går sin sakta gång utan att egentligen nånting spektakulärt händer. Nånting skumt är man dock på spåren då det visar sig att en av de personer som polisen förhör är en patologisk lögnare. Mot slutet får vi en spännande jakt när mördaren sakta ringas in. Det jag uppskattar mest med filmen är nog att få se miljöerna i New York vid den här tiden. Folklivet, affärerna, tunnelbanan, osv. Och sen var mysfaktorn hög utan att det för den skull blev töntigt. En svag fyra blir det till slut.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: Key Largo

16 september, 2011 7 kommentarer


Titel: Key Largo (Stormvarning utfärdad)
Regi: John Huston
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag = Film noir. Det blir första gången coolheten själv Humphrey Bogart dyker upp. Men det blir inte den sista. Till min noir-lista har jag lagt till The Maltese Falcon från ’41 (även den i regi av John Huston) och så The Big Sleep från ’46 (där vi ser Lauren Bacall precis som i Key Largo). The Big Sleep såg jag för flera år sen och gillade den då skarpt (så den kommer jag se om). Däremot var jag inte speciellt förtjust i Riddarfalken… Recensioner av dessa filmer kommer senare i temat.

Key Largo är ett thrillerkammarspel där Bogie spelar en veteran från andra världskriget som tar in på ett hotell i Florida Keys för att besöka hotellets ägare (Lionel Barrymore), far till en vän som dog i kriget. Väl på plats visar det sig att hotellet tagits över av en hänsynslös gangster (en underbar Edward G. Robinson).

Jag har inte så mycket att säga egentligen. Det var en helt ok thriller med en Bogart lite på tomgång, precis som Lauren Bacall (som ändå är sval och skön som vanligt). Bäst var helt klart Edward G. Robinson, rolig och grym som skurk. Robinson är verkligen en karaktärsskådis, dvs han kan gestalta psykologiskt helt olika karaktärer på ett övertygande sätt. I Key Largo är han en hänsynslös skurk medan han var en naiv tönt i Scarlet Street. Key Largo som helhet är sevärd och lagom spännande men jag får en känsla av att regissör John Huston inte brann för projektet. Eller så var det jag som inte brann.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: The Lady from Shanghai

9 september, 2011 6 kommentarer


Titel: The Lady from Shanghai
Regi: Orson Welles
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Nej, jag har inte glömt att det är fredag. Så även om det är lite sent så kommer det givetvis en recension av en film noir. Den här gången en film där Orson Welles motvilligt regisserar Orson Welles [sic!]. Welles spelar Michael O’Hara en irländsk sjöman som blir förtrollad av Rita Hayworths blondin Elsa och luras med på en seglats med Elsa, hennes man (Everett Sloan) och mannens affärskollega (Glenn Anders). Givetvis är det nåt lurt och O’Hara vet att han kommer att utnyttjas på ett heller annat sätt. Frågan är bara hur?

The Lady from Shanghai är en mycket märklig film. Bra är det inte. Samtliga skådisar känns som tagna ur Glamour. Replikerna sägs en efter en helt utan koppling till varandra. Orson Welles berättarröst känns larvig. Hans irländska dialekt är inte bra. Historien är tråkig, seg och tråkig. Jag tänker ”jamen kan ni komma till twisten nån gång då. Den där twisten som ska göra filmen spännande”. När den twisten kommer så tänker jag ”jaha, och?”. Jag känner inte att nån av de inblandade känner för filmen. Talande är väl att Orson Welles inte finns listad som regissör under förtexterna.

Historien är luddig och förvirrande tråkig. Vem lurar vem kan vara intressant ibland men här funkar det inte. Klippningen, dialogen, ja det mesta är som taget ur en Stefan och Krister-fars. Rita Hayworth har några bra scener där hon förtrollar. Orson har en kort monolog där han jämför Elsa & Co med hajar som känner blodsmak och äter upp varandra. Förutom det så är det ganska tråkigt.

Filmen har ingen nerv helt enkelt. Film noir brukar åtminstone kunna vara spännande. Eller så är fotot snyggt eller lite udda. Här är det inget som är udda. Halva filmen är man ute på en seglats från New York till San Fransisco via Panamakanalen. Under dessa scener händer i princip inget. Man skulle kunna tänka sig att det byggs upp en stämning och att det sen blir spännande. Men nej. Inget byggs egentligen upp och det blir inte heller speciellt spännande. Hela filmen känns amtörmässig.

Förutom noir-kungen Movies – Noir, som jag väl har retat upp nu ;), så har även Rörliga bilder och tryckta ord tyckt till om The Lady from Shanghai.

2/5

PS. En sak som jag tänkte på när jag såg och framförallt hörde på filmen var hur, speciellt Rita Hayworth, uttalade ord med wh i början som t ex white med ett ganska tydligt väsande h. Jag vet inte, men det känns som om det inte uttalas på det sättet längre. Haha, att jag funderade på sånt här under filmen är väl ett tydligt tecken på att den inte funkade för mig.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →