Film noir-fredag: Ace in the Hole

2 december, 2011 2 kommentarer


Titel: Ace in the Hole (Sensationen för dagen)
Regi: Billy Wilder
År: 1951
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I denna dramanoir spelar Kirk Douglas en avdankad och cynisk sensationsjournalist. Han gör allt för en story men har svårt att behålla jobbet på de tidningar han skriver för. Nu har han utan pengar hamnat i en håla på landet och tar därför jobb på den lokala tidningen medan han väntar på att den stora storyn ska komma. När han och en ung kollega är ute och ska göra ett tramsreportage om skallerormsjakt så hamnar just den storyn i knät på Douglas. En man har fastnat i en grotta under ett heligt berg när han letade efter gamla indianföremål. Douglas drar igång en stor räddningsoperation som han mer eller mindre själv leder för att den ska bli så spektakulär som möjlig.

Ace in the Hole är en ganska absurd historia där en mans olycka utnyttjas av alla. Förutom Douglas så försöker även den lokale sheriffen och mannens egen fru att dra fördel av situationen. Douglas är bra i sin roll som den cyniske journalisten som vet vad folk vill läsa om och ger dem just det, trots att han förmodligen hatar sig själv för det. Hans självförakt lyser igenom, speciellt mot slutet.

Att jag inte gillar filmen mer kanske beror på att historien känns krystad. Att folk låter hela räddningsoperationen gå så långt att den blir till ett spektakel kändes överdrivet (men det var förmodligen meningen). Sen är frun till mannen i grottan inte en smart femme fatale utan bara blåst, irriterande och genomrutten. Och de som var ”goda” i filmen var bara ointressanta hjälplösa offer. Men — återigen — det var förmodligen meningen. Fokus var på Douglas men jag tyckte inte det ledde någon vart, förutom att hans självförakt växte än mer.

Avslutningsvis måste jag säga att Billy Wilder är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. Jag tror inte jag har sett en enda dålig rulle av honom. Det är oftast intressanta teman, om människor, om samhället. Wilder brukar visa upp den smutsiga baksidan och filmernas ämnen känns lika aktuella idag, t ex i Sunset Boulevard (4+/5) och The Lost Weekend (4-/5). Men till Ace in the Hole blir det bara en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Where the Sidewalk Ends

25 november, 2011 4 kommentarer


Titel: Where the Sidewalk Ends (Nattens vargar)
Regi: Otto Preminger
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Sex år efter den i mina ögon något överskattade Laura är regissören Otto Preminger och två av huvudrollsinnehavarna (Dana Andrews och Gene Tierney) tillbaka med Where the Sidewalk Ends. Filmen är en ganska ordinär kriminalrulle där Andrews på sitt lite träiga vis spelar en våldsbenägen kommisarie som under en mordutredning av misstag råkar ha ihjäl en misstänkt. Andrews tar beslutet att försöka dölja vad som egentligen hände. Tierney spelar frun till den misstänkte och Andrews blir givetvis förälskad i henne.

Mja, som sagt, inget speciellt i min bok. Dana Andrews är nog ingen favorit. Han känns… träig. Känslouttrycken kan räknas på ett eller två fingrar. Tierney är inte lika magisk som i Laura (där hon är fantastiskt sval och skön). Ändå är givetvis filmen helt ok. Mot slutet blir det mer och mer spännande, mer och mer svettigt för Andrews, och till slut ställs allt på sin spets för Andrews. Ja, just slutscenen är riktigt bra. Andrews tog rätt beslut, i alla fall moraliskt, när han lät sin chef läsa brevet. Annars hade liksom allt han gått igenom inte varit värt något. Nåväl, slutscenen gjorde att det nästan blev en stark trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: D.O.A.

18 november, 2011 6 kommentarer


Titel: D.O.A.
Regi: Rudolph Maté
År: 1950
IMDb | Filmtipset

En trevlig liten noirfilm som finns att se på Internet Archive. Frank är en man som plötsligt finner sig förgiftad och med bara några dagar kvar att leva. Under denna sin sista tid försöker han göra allt för hitta sin mördare. Filmmakarna har fått till en bra desperat stämning. Man jobbar med ganska små medel men får till en bra spänning med bra musik, lite annorlunda musik. Gillar speciellt inledning med musiken och hur man filmat ryggen på vår huvudperson när han är på väg in till poliskontoret för att anmäla mordet — på sig själv.

Som ofta i 40- och 50-talsfilmer så har jag lite problem med kvinnorna. Ja, femme fatales är det inget fel på men den andra kvinnotypen är ju helt ointressant. I den här filmen är det Franks flickvän hemma i småstaden Banning som är det ointressanta. Nu ska väl hon vara med för att Frank ska inse nånting i sin kris, ja, att han faktiskt älskar henne. (Frank tar i början av filmen semester och åker till San Francisco, ensam.) Men det hindrar inte faktumet att scenerna när hon är med är tråkiga.

Jag kan inte säga att det här är urtypen av noir, åtminstone tror jag inte det. Nåt jag tänker på när jag ser de flesta noir är att det helt enkelt är thrillers. Handlingen brukar inte skilja sig speciellt mycket i dagens thrillers. I just D.O.A. har vi en helt oskyldig man som dras in i problem, dödliga problem.

Vi har sett liknande handlingar i senare filmer (kanske tidigare också?). Skillnaden brukar vara att huvudpersonen ska hitta ett botemedel eller göra nån sorts uppgift eller nåt som gör att han klarar sig. Här är han redan död, han försöker bara hämnas sin egen död. Ja, det är en annorlunda upplägg helt klart.

Bäst är filmen när Frank springer, åker bil eller flyg till olika platser och personer för att få reda på mer om vem som kan ha dödat honom.

Just det, kul också med lite samtida musik, alltid intressant. Den här gången en galen spelning med ett band (helt svart förstås, men bara vit publik förstås) som spelar jive eller nåt.

Svensk översättning av originaltiteln: Lysande gift. Inte helt lysande.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Sunset Boulevard

28 oktober, 2011 18 kommentarer


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Third Man

14 oktober, 2011 12 kommentarer


Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).

The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Set-Up

7 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Set-Up (Knock-Out)
Regi: Robert Wise
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

För ett tag sen såg jag boxningsnoiren Body and Soul som en del av mitt pågående noir-tema. Nu var dags för ytterligare en boxningsrulle då The Set-Up stod på tur. Vi möter här veteranboxaren Stoker Thompson (Robert Ryan) som har sett sina bästa dagar men som ändå knegar på i ringen. Stokers slusk till manager gör upp med en lokal maffiahöjdare om att Stoker ska lägga sig i den kommande matchen. Men för att slippa dela vinsten väljer managern att inte säga något till Stoker själv utan räknar med att hans motståndare ska slå ut honom ändå. Samtidigt vill Stokers fru Julie (Audrey Totter) att han ska sluta med boxningen; kan han aldrig fatta att den där chansen att få en toppmatch aldrig kommer, tycker hon.


Oj oj, det var faktiskt en liten överraskning det här. Det är vad jag skulle kalla en mänsklig noir, och såna brukar jag gilla (ett annat exempel på en sån typ av noir är t ex Scarlet Street med Edward G. Robinson). Hur ska Stoker göra? Hur ska Julie göra? Julie vill inte längre gå och se Stokers matcher då han senast blev ordentligt knockad och hon tvekar nu. Stoker själv tror — ”I can feel it!” — att nu kommer hans chans, och han letar efter Julie på läktarn under matchen. Boxas är det enda han kan, tror han i alla fall själv. Och det är liksom för Julie som han gör det.


The Set-Up har ett intensivt tempo, eller snarare, den har intensitet. Den är filmad i ”realtid”, dvs filmens längd är lika med den längd som förflyter i filmen. Vi får helt enkelt följa de inblandade under en matchkväll, från ca 30 minuter innan match till en stund efter matchen. Det fanns många små detaljer som var roliga. T ex olika personer i publiken som återkom hela tiden, bl a en fet man som alltid hade nåt nytt snacks att tugga på. Om man ska jämföra med Body and Soul så var The Set-Up betydligt bättre, och jag jämför den faktiskt hellre med den grymma The Wrestler faktiskt!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: White Heat

30 september, 2011 4 kommentarer


Titel: White Heat (Glödhett)
Regi: Raoul Walsh
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Lille hårdingen James Cagney gör sin debut på Jojjenito i en glödhet (nåja) noir denna fredag.

White Heat visade sig bli den första filmen med James Cagney som jag betygsatte på Filmtipset. Jag tror jag har sett några fler filmer med Cagney men det var alldeles för länge sen för att jag ska kunna säga nåt om dem. White Heat var tydligen Cagneys comeback hos Warner Brothers efter en tid med lite bråk. Cagney spelar med bravur gangstern Cody som, när han inte rånar tåg eller sitter inne, antingen slår sin fru eller har fruktansvärda migränanfall och sitter i sin mammas knä. Codys fru spelas av Virginia Mayo och gangstermamman av Margaret Wycherly.


White Heat är enkel men ändå speciell. Hela filmen har en känsla av en sorts rättfram råhet, i form av en grym Cagney som är som en naturkraft. Han är hänsynslös som få, men är ändå helt beroende av sin mamma. Tempot i filmen är ganska högt. Tågrån, biljakter, fängelsescener avlöser varandra. Och Cagney dominerar hela tiden, tillsammans med mamman (Margaret Wycherly) som är helt underbar. Mayo som spelar Cagneys fru är en klassisk noir-kvinna, och försöker hela tiden utnyttja en situation till sin fördel. Sen har vi då det klassiska slutet som nog är ett av de bästa slut jag sett. Det var nästan så att slutet höjde filmen till en fyra, men inte riktigt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →