#SFF14: Whiplash (2014)

22 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , ,

#SFF14: Reality (2014)

19 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoQuentin Dupieux. Ja, jag hade hört namnet förr. Jag visste sen tidigare att en viss Fiffi från en viss filmtajm går helt bananas av hans filmer. Men Fiffi har ju en smak som är rena tombolan 😉 så det kändes som en för stor chansning att se några av hans filmer (det finns så ju mycket annat att se som vi alla vet…). Men sen nämnde min bror att han hade sett en av hans filmer, Rubber, och verkligen gillat den. Dessutom förstod jag av min bror, som gillar elektronisk musik, att Dupieux även var musiker (det var så brorsan fått nys om Dupieux från början).

När det så visade sig att Dupieuxs senaste alster skulle visas på festivalen och dessutom på en skön tid lagom efter jobbet så fann jag mig sittandes på en (för) liten salong på Grand tillsammans Fiffi, Henke, Christian och Jimmy. Filmen vi skulle se var Reality.

Filmen börjar stillsamt. En man och hans unga dotter har tagit bilen ut i en granskog. Dottern, som heter Reality, sitter kvar i bilen medan pappan skjuter ett vildsvin. Väl hemma är det dags för pappan att stycka grisen. När inälvorna väller ut ur svinets mage ser dottern plötsligt en blå videokassett. Kassetten hamnar i soptunnan tillsammans med slaktavfallet. Varför var det ett videoband i svinets mage? Vad är det på bandet? Ja, alla (alla!) frågor kommer att besvaras…

Efter inledningen med Reality och svinet hoppar handlingen till en tv-inspelning och vi träffar kameramannen Jason (Alain Chabat). Jason har en egen filmidé som han pitchar för filmproducenten Bob (Jonathan Lambert). Av någon märklig anledning gillar Bob idén och han visar ett speciellt intresse för stönet. Stönet som konstart. Bob vill att filmen ska innehålla det perfekta stönet. Därmed blir Jason besatt av att hitta just det perfekta stönet.

Ääääh, jag tror jag slutar skriva om handlingen. Den är på ett sätt av sekundär betydelse, även om scenerna som rullas upp bitvis är absurt roliga. Reality är nämligen en fullfjädrad surrealistisk film. Handlingen går runt i cirklar. En scen refererar till en annan utan att det hänger ihop logiskt. Scener kommer igen fast på fel sätt. Vi har en film i en film i en film och en film i ett svin… och så då en man som går omkring och spelar in sitt eget och andras stön.

Reality

Jason, stönmannen, går vid ett tillfälle i filmen på bio för att slappna av. Han har nämligen kört fast i sitt arbete med att hitta det perfekta stönet. Filmen som kör igång visar sig tyvärr vara exakt den film som han själv planerar att göra.

Inledningen var som sagt lugn. Jag förstod inte vad poängen med filmen var. Jag tyckte den var ganska tråkig. Alla skådisar var liksom nedtonade, precis som filmens färger för övrigt. Allt var liksom blekt, kört genom ett beiget filter. Men sen hände plötsligt något. Vänta nu här, det här stämmer inte! Jo, jaha, det är en film i en film. Aha. Oook, jag hänger fortfarande med. Neeej, inte längre. Nu är det för många lager. Jag har tappat bort mig.

Om ni tycker en film som David Lynchs Lost Highway är förvirrad och svår att förstå så har den filmen inte en chans i förvirrings-VM. Dupieux tar titeln. Fast när filmen är slut är man liksom inte förvirrad ändå eftersom man hade gett upp för länge sen. Lost Highway är mer frustrerande eftersom man där känner att man har lösningen nästan, men bara nästan, inom räckhåll. När man ser Reality är det bara att luta sig tillbaka och njuta av konstigheterna.

Det blir kanske ett väl högt betyg från min sida. Egentligen är det nog bara en stark trea men eftersom det var första gången jag hälsade på inne i Dupieuxs filmvärld så ska jag vara snäll.

Slutligen, hon som spelade dottern heter Kyla Kennedy (hon var för övrigt var mycket bra) och under hela filmen satt jag och funderade på var jag hade sett henne förut. Wikipedia gav mig svaret: fjärde säsongen av The Walking Dead!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hur förvirrade var de andra filmspanarna? Kolla in vad Fiffi, Henke och Christian skriver.

Om visningen: Filmen visades som sagt på favoritbiografen Grand. Tyvärr hade festivalen av någon anledning förvisat filmen till den allra minsta salongen. Detta fann vi filmspanare litet konstigt då Dupieux på senare år varit något av en festivalfavorit. Jag tror Reality är hans tredje eller möjligen fjärde film på festivalen.

I övrigt var det en bra visning. Precis innan filmen drog igång körde naturligtvis det vanliga strulet igång när volontärerna ska kolla om det finns några lediga platser på en utsåld vising för att då kunna sälja ”sista minuten”-biljetter. Undrar hur många gånger det händer att man säljer en biljett till någon som köat bara för att minuten senare upptäcka att den person som faktiskt hade en ordinarie biljett stormar in försenad för att se filmen… ”Tyvärr, vi har sålt din biljett”.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: White God (2014)

18 november, 2014 6 kommentarer

sff_logoJag hade hört om den här ungerska filmen när Kino i P1 rapporterade från vårens Cannes-festival och när den dök upp i programmet för filmfestivalen så bokade jag in en visning. Anledningen till att jag kände mig lockad av filmen var att handlingen lät så skum att det åtminstone skulle bli en intressant titt. Tydligen skulle en stor flock hundar i princip ta över och terrorisera en hel stad. Skulle det vara en skräckis?

Nej, inledningsvis var inte alls White God en skräckis utan ett ganska rakt berättat familjedrama. En ung flicka och hennes hund blir lämnade hos sin pappa när mamman ska åka utomlands i tre månader. Flickans föräldrar är skild och hon verkar inte träffa sin pappa alltför ofta. Pappan är måttligt förtjust över situationen. Framförallt är det hunden som irriterar honom. Den ställer till problem genom att inte vara renrasig. Sådana hundar måste man tydligen betala extra skatt för, annars kommer hundfångaren och beslagtar den. Dessutom kan ingen ta hand om hunden under dagarna.

När det kommer in en anmälan om att hunden, Hagen som den heter, har bitit någon tar pappan beslutet att helt enkelt lämpa hunden ute på stan för att bli av med den. Flickan är förtvivlad och åker senare tillbaka för att hitta Hagen men hunden är spårlöst borta.

Ja, inledningen var som sagt ganska normal. Inga konstigheter alls. Skådisarna är inte speciellt bra. Det kändes litet stelt. Flickan vill inte bli av med sin hund. Hon tar med den på en musiklektion i hemlighet och låter den vara i ett skåp men då börjar den yla när orkestern börjar spela. Hon går på fest, som hon är alldeles för ung för, och får i sig både sprit och droger. Hon brottas med problem att passa in i tillvaron.

White God

Så till en början är det alltså en sorts coming of age-historia, den så populära. Men när vi efter en stund fick följa med Hagen, hunden alltså, på hans äventyr så blev det mer intressant. Här blev filmen plötsligt ett sorts Disneyäventyr med hundar i huvudrollerna. Jag tänkte direkt på en film som Lady och Lufsen.

Hagen träffar andra hundrar på rymmen och blir speciellt nära kompis med en vithårig liten terrier (?). Under en ganska lång stund är handlingen berättad helt ur hundarnas perspektiv. Vi får se hur de försöker hitta mat, hur de försöker kommer undan hundfångarna. Det var faktiskt ganska spännande, charmigt och med en del humor. Flickan och pappan är bortglömda.

Sedan händer ändå det oundvikliga och Hagen blir tillfångatagen, men inte av några hundjägare. Nej, det handlar om något värre. Han hamnar nämligen i händerna på en man som sysslar med hundfajter. Mannen tränar upp hundar, plågar dem, torterar dem, för att de ska bli aggressiva som möjligt och vilja döda andra hundar. Efter att ha lyckats att fly därifrån hamnar Hagen till slut i hundstallet. Nu är han dock en förändrad hund, en hund som vill göra uppror, och det gör han tillsammans med flera hundra andra hundar i stallet.

Jag vet inte varför jag berättar så mycket om handlingen istället för att säga vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Ja, jag tror det här är ett klassiskt fall av en sån där hajpad festivalfilm som när det kommer till kritan faktiskt inte är speciellt bra. Vi har sett det förut. Svenska Apflickorna är ju ett tydligt sånt exempel.

White God har ändå vissa bra sekvenser (Disney!) och framförallt slutet – när det (givetvis) är upp till flickan att på sitt eget sätt bemästra de aggressiva hundarna – är riktigt bra och surrealistiskt. Men däremellan var det inte något som jag blev speciellt upphetsad av. Rent hantverksmässigt tyckte jag inte filmen överlag höll måttet, och då hjälper det inte att man i efterhand inser att det fanns en hel del samhällskritik invävt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag strax efter lunch – inget regn. Jag tog cykeln in till stan. Kaffe och kanelbulle på vägen till Grand 1, favoritsalongen under festivalen. Jag träffade på Har du inte sett den?-Carl inne i salongen och vi hann prata litet innan filmen drog igång. Efter visningen tog vi ett snack om filmen. Jag fick inte fram så mycket åsikter utan bara att jag inte tyckte den var speciellt bra men att Disneykänslan var litet rolig. Carl hade givetvis analyserat filmen djupare än så och pekade t ex på filmens samhällskritik. Det är alltid kul och nyttigt att prata om filmer man sett med andra och då få andra perspektiv än sitt eget smala. Tack, filmspanarna, för att ni finns! 🙂

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

17 november, 2014 1 kommentar

sff_logoKumiko är en sorglig figur. Hon har problem i livet. Hon är nästan 30 och jobbar som kontorsflicka (?). Inget fel i det kanske men hon verkar definitivt inte trivas på jobbet. Hon har rent allmänt problem med att umgås med andra människor och drar sig helst undan. Fast om det finns något hon vill så tvekar hon inte att prata med andra. Men att hennes sociala färdigheter inte är skarpslipade står klart.

Hon har ingen pojkvän utan istället en mamma som ständigt ringer och anklagande frågar om hon träffar någon. Istället för att ta tag i livet så lever hon i en drömvärld där hon ägnar sig åt skattjakter. En dag hittar hon en nedgrävd videokassett. Det är litet oklart om det är hon själv som har grävt ner kassetten och sen ritat en karta för att hitta den igen. Kassetten visar sig innehålla bröderna Coens film Fargo, en film som ju enligt dess förtexter är baserad på verkliga händelser.

När Kumiko får se filmen och speciellt scenen när Steve Buscemis rollfigur gräver ner en väska med pengar blir hon besatt av att hitta väskan. Hon släpper allt, syr en skattkarta, och efter att ha stulit sin chefs kreditkort reser hon till USA, till Minneapolis, och slutligen till Fargo (som faktiskt ligger i North Dakota).

Förresten, det här med att ”ta tag i livet”. Alla är olika och för Kumiko är kanske (förmodligen) höjden av lycka att spela detta rollspel där hon är en skattsökerska. Kanske är det inte en verklighetsflykt utan det är så hon ser på sitt liv. Ska hon inte få leva så? För henne kanske det inte är ett rollspel alls. Att tjata på det sätt som mamman gör hjälper uppenbarligen inte. Polisen försöker på sitt mer tillmötesgående sätt men inte heller det ”hjälper”.

Kumiko

Hur jag än resonerar så kände jag att när jag såg Kumiko, the Treasure Hunter att det var en svår film att gilla. Den är så dyster och långsam att den helt enkelt är jobbig att se, tyckte jag. Kumiko är inte en rollfigur som är lätt att relatera till. Hon är inte en sån där blyg men snäll person som man vill att det ska gå bra för. Jo, jag vill att det ska gå bra för henne, men det kändes på något sätt hopplöst.

När hon anländer till USA lättas stämningen i filmen upp en aning och hon får hjälp av en polis, som försöker hjälpa henne till Fargo (trots att han förstås inser, och försöker övertyga henne om, att det inte finns någon skatt där). Jag noterade att polismannen, spelad av filmens regissör David Zellner, aldrig tar av sig sin pälsmössa. Han har den på sig när han äter och förmodligen när han går på toaletten också. Var det här en homage till Frances McDormands poliskvinna i Fargo? Det kändes så. Båda är genomsnälla och vill alla väl. Men att hjälpa Kumiko är inte lätt…

Filmens slut tyckte jag var ytterst dystert. Men precis som i resten av filmen så är det som att det samtigt är, eller ska vara, roligt mitt i det dystra. Mmm, det är en intressant filme helt klart och en av de filmer från festivalen som faktiskt dröjer sig kvar. Men bättre än en stark tvåa kan det inte bli.

Kumiko spelas förresten Rinko Kikuchi som vi bl a sett i Pacific Rim och Babel. Hon är även med och exekutivproducerar filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: Har du inte sett den? (Carl), Fiffi med regntunnan (ok, det var sista gången… kanske 😉 ) och Fripps filmrevyer.

Om visningen: Efter visningen av Northern Soul intogs en sen och mastig hamburgerlunch på TGIF och sen bar det av mot Kärrtorp och biografen Reflexen med gröna linjen. Bara några meter från tunnelbaneutgången hittade vi den, till synes, mysiga kvartersbion. Foajén var i alla fall mysig och doftade gott, av glögg? Inne i salongen var det inte lika mysigt. Golvet var av blank och sliten betong, sätena hade minimal stoppning och känslan var mer skolaula än biosalong. Framför bioduken fanns en upphöjd scen som gjorde att den första raden hamnade en bra bit från duken. Vi bestämde oss för att sitta på första raden. Det såg ut att vara mer benutrymme där, även om scenen tyvärr hindrade fullständig benutsträckning. Nu kunde man ju istället slänga upp benen på scenen och det kändes skönt… i fem minuter. Efter en timme var krampen påtaglig både i ben men framförallt bak.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , ,

#SFF14: Northern Soul (2014)

15 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Nightcrawler (2014)

12 november, 2014 16 kommentarer

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Satir, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: A Girl at My Door (2014)

6 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoFörsta filmen ut under årets Stockholm Filmfestival blev för min del det sydkoreanska dramat A Girl at My Door.

En kvinnlig polis, Lee Young-nam (Bae Du-na), har efter någon form av skandal, tragedi, tragisk händelse eller vad det nu är som har hänt, blivit förflyttad till en ensligt belägen kuststad. Young-nam ska vara polischef här under åtminstone ett års tid för att, som man brukar säga, låta krutröken lägga sig.

Direkt när hon anländer träffar hon den något märkliga unga flickan Seon Do-hee (Kim Sae-ron). Young-nam märker snart att Do-hee är mobbad i skolan och dessutom har ett helvete hemma då hon misshandlas dagligen av sin styvpappa och hans mor (Song Sae-byeok). Trots att tanken är att hon ska hålla en låg profil tar sig Young-nam an flickan och låter henne bo hos sig under en tid. Ett misstag eller ej?

Det skulle visa sig bli en intressant film till slut det här. Början var litet trevande och jag hade dessutom mina tankar på andra håll inledningsvis (se ”Om visningen” nedan). Efter ett tag har jag dock sugits in i filmen. Jag gillade Bae Du-na som jag direkt kände igen som den uppblåsbara sexdockan i Hirokazu Koreedas Air Doll som jag såg på filmfestivalen för fem år sedan. Hennes rollfigur i A Girl at my Door är deprimerad och spenderar kvällarna med att dricka sprit ur PET-flaskor.

A Girl at my Door

Den unga flickan Do-hee framstår efter ett tag som något… kanske inte obehaglig… men det finns något med henne som man inte riktigt kan sätta fingret på, vilket en av Young-nams kollegor konstaterar under filmens slutskede. Do-hee har uppenbarligen haft ett helvete men hon har lärt sig, eller lär sig, att slå tillbaka mot sina plågoandar om man säger så.

Under filmens avslutning så skruvas dramat och dess insatser upp litet extra. Young-nam har ett val att göra. Ett val som påverkar inte bara hennes eget liv. Ska hon göra det rätta som polis eller det rätta som människa. Ja, det ställdes på sin spets och själv var jag faktiskt ganska säker på vilket val hon skulle göra… men hon gjorde faktiskt det motsatta.

Det som drar ner betyget en del är anledningen till att Young-nam har blivit förflyttad från första början. Denna del av historien kändes daterad i våra dagar. Men jag antar att man i Sydkorea inte är lika öppna som man, hoppas jag, är i Sverige. Nej, jag vet inte, det kändes litet onödigt och tog mest fokus från det intressanta dilemmat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu vad Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den?-Carl tyckte om A Girl at My Door. Länkar kommer när länkar finns.

Om visningen: Jag kom i god till Zita och träffade Har du inte sett den?-Carl längst fram i kön. Fripps filmrevyer-Henke var på väg från jobbet och fick tydliga instruktioner av mig om det snabbaste sättet att ta sig till Zita med tunnelbanan. På Zita var det som vanligt varmt och trångt. Kön börjar växa men Carl och jag står som sagt långt fram. Det pågår en visning inne i den salong som vi ska in till så får vänta på att gå in. När visningen är slut väller folket ut i den trånga foajén. Här har Zita ett problem. De skulle behöva en alternativ utgång.

Nu meddelar volontären att vi ska forma två (!) köer. En för de som har biljetten på medlemskortet och en för de som har pappersbiljett. Varför två köer? Mycket märkligt. En volontär ska väl klara att antingen riva eller blippa? Jag och Carl (visa av tidigare erfarenheter) har givetvis pappersbiljetter eftersom de kortläsare som festivalen använder har en läskig förmåga att fallera just när min biljett ska läsas av. Mycket riktigt så fungerar inte läsaren efter att två stycken kort har lästs av och blippat korrekt. Volontären springer iväg med läsaren. De som står i kön för de med pappersbiljetter får dock fortsätta gå in i salongen. En dam som hade sin biljett på sitt kort börjar klaga. ”Vadå, ska jag komma in sist nu och få en dålig plats bara för att jag har min biljett på kortet!?”. Jag kände sympati – och det gjorde även volontären som skötte pappersbiljettkön och till slut släppte in henne med orden ”jag litar på dig”.

Innan insläppet började så dök en väninna till ”biljetten på kortet”-kvinnan upp och lät meddela att hon inte hade lyckats köpa någon biljett. Festivalens provisoriska kassa som finns inne i Zita foajé hade tappat sin internettäckning och inga biljetter gick att köpa. Jag fick aldrig klart för mig om väninnan lyckades få tag i några biljetter eftersom insläppet började strax efteråt.

Jag satte på mig i mitten på rad fyra. Jag gjorde dock nu, visade det sig, ett ödesdigert misstag. Av någon anledning placerade jag min mobiltelefon på sätet mellan benen. Någon minut senare flyttade jag in två platser till höger för att inte lämna några tomma platser i mitten. Det är smart att göra så när det verkar bli utsålda visningar. Samtidigt höll jag en plats till Henke. Någon minut efter min lilla flytt upptäckte jag att min mobil var spårlöst borta. Den hade förstås ramlat ner från sätet när jag ställde mig upp för att flytta. Filmen hade ännu inte börjat så jag letade febrilt efter den på golvet under det sätet jag suttit i tidigare.

Den. Gick. Inte. Att. Hitta.

Nåväl, jag vet ju att den är ju där tänkte jag. Jag får helt enkelt leta rätt på den när filmen är slut. Sedan dök Henke upp och jag släppte det hela och koncentrerade mig på filmen som började… kanske 20 minuter för sent.

Filmen är slut och alla går ut och det tänds upp i salongen. Jag ligger raklång golvet och letar överallt och under allt. Jag sticker in handen in i springan mellan ryggstödet och sittdynan men någon mobil går ej att hitta. Vi ringer upp mobilen men den är ju givetvis i tyst läge och vi kan inte se att någon mobilskärm som lyser upp. Helt galet. Jag får ge upp, eftersom festivalen nu måste släppa in folk för nästa visning.

Jag lämnar kontaktuppgifter både till festivalens och Zitas personal. Henke är snäll nog att lämna sitt mobilnummer. Jag lommar mot Hötorgets tunnelbanan via Brunkebersgtunneln. Senare på kvällen kommer ett mail från Henke. De har hittat min mobil och den är inlämnad till Zitas personal. Den hade åkt in inuti biosätet och klämts fast. Tyvärr hade även glaset gått sönder. Gah. Men, men, jag skulle i alla fall kunna hämta den dagen efter.

Sagt och gjort. Efter jobbet nästa dag åker jag till Zita för att hämta min mobil. Trodde jag. Det sitter nämligen en person i Zitas kassa som inte vet någonting om någon mobil. Den person som fick mobilen kvällen innan har uppenbarligen inte förmedlat vidare information om var min mobil finns. Det går inte heller att kontakta den personen eftersom han sitter i Zitas salong nummer ett och tittar på en festivalfilm som är slut först om en och en halvtimme. Ridå. Han som sitter i kassan nu ber om ursäkt men ska höra av sig (jag har gett honom numret till min jobbmobil) när han lyckats lokalisera min mobil.

To be continued…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , ,

Chef (2014)

31 oktober, 2014 7 kommentarer

ChefOooooh ja! Detta visade sig vara ett lyckopiller. Mitt lyckopiller under Malmö Filmdagar. Jag hade egentligen inte hört något om Chef, bara att Jon Favreau regisserade och att det handlade om en kock. Jag hade även fått för mig att det skulle vara en dokumentär. Det är inte en dokumentär men det kanske finns en del självbiografiska inslag kopplade till regissören Favreau?

Chef handlar om kocken Carl Casper (ja, rollfiguren hette så!) som har jobbat tio år som chefskock på Dustin Hoffmans restaurang i Los Angeles. När Casper (spelad av Favreau själv) vill utveckla maten, experimentera, göra något nytt och eget, så vägrar Hoffmans rollfigur Riva. Maten har ju funkat i tio år och gästerna gillar den. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom. Dessutom ska en matkritiker (matbloggaren (!) Ramsey Michel spelad av Oliver Platt) besöka restaurangen. Inte läge att chansa nu tycker Riva. Casper viker ner sig men kan i slutändan inte sansa sig utan skämmer ut sig genom att skälla ut matbloggaren inför publik på restaurangen. Dessutom sprids en film av det hela på internätet likt ett virus.

Casper står nu utan jobb och har dessutom blivit en ofrivillig nätkändis. Vad göra? Kanske dra till Miami, fixa en food truck och spendera en hel sommar på de amerikanska vägarna tillsammans med latinovännen Martin (John Leguizamo) och en son som han sett alldeles för litet av? Japp. Så blir det.

Chef gav mig en varm må-bra-känsla som strömmade genom min kropp under visningen. Det är en äkta må-bra-film. Den må vara enkel, ha ett manus som inte lär vinna några Oscars samt slösa bort Scarlett Johansson… men fasiken så skön film det är.

Maten! Hur hungrig blev man inte?! Maten! Jag gillar själv att laga mat och experimentera litet med nya rätter. Jag kollar på matprogram på tv. Ja, jag har inte ledsnat än, trots en viss (underdrift) övermättnad. MasterChef Australia är favoriten. Därför var det extra kul att se två matfilmer under Malmö Filmdagar, förutom Chef även The Hundred-Foot Journey. I Chef får vi förutom maten från restaurangen i början även se gatumat som får det att vattnas rejält i munnen. Jag skulle ge min vänstra skinka för att få smaka på den där långtidsrökta oxbringan. Och då har vi inte ens nämnt de kubanska oooostmackorna…

Musiken tyckte jag var härlig och bidrog till den mysiga stämningen. Mot slutet får vi t.o.m. litet skön kalifornisk funk i form av West Coast Poplock med Ronnie Hudson.

Jon Favreau är som en stor barnslig nallebjörn, med ett temprament. Han är en slarver, när det gäller relationer, och han behöver skärpa sig. Kanske skulle detta kunna vara en trött figur som vi sett förut. Men jag kunde inte låta bli att charmas av manspojken.

Favreau verkar gilla mat (nähä!). Jag vet inte om han har ett förflutet som kock men han känns trovärdig och visade upp en bra teknik med kniven (även om det förmodligen är trickfilmat en aning). Han driver en del med sig själv också tror jag, bl a när det gäller kroppshyddan hans. Givetvis kan man också dra paralleller till Favreaus karriär inom filmindustrin. Precis som Casper vill han tillbaka till rötterna och inte låta sig styras av chefer högre upp i hierarkin.

En stor del av Chef handlar om hur det funkar nuförtiden med sociala medier. Det twittras en massa i filmen och Casper får lära sig av sin uppkopplade son hur det funkar. Aningen otrovärdigt att Casper är så grön att han inte ens vet vad Twitter är, men som så ofta så sväljer man svagheter i filmer om man gillar stämningen och känslan i övrigt. Vilket jag gör om ni inte fattat det! En sak som filmen ändå visar på ett bra sätt är att det faktiskt kan betyda något för någon vad du säger på Twitter om någon, kändis eller ej. Tänk på vad du skriver. Det är svårt att få till nyanser svart på vitt på 140 tecken.

Första delen av Chef är en dramakomedi om matlagning, sociala medier och om hur man ska våga satsa nytt och inte fastna i gamla hjulspår. Andra delen är en skön roadmovie som skildrar en härlig sommar där sonen och Casper kommer närmare varandra. Tredje delen är… ja, det finns knappt någon tredje del, haha. Det bara mysar på ända till det alldeles för enkla och lyckliga slutet!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallChef ser ni på bio ikväll då den har svensk biopremiär! Chef  är även sista filmen ut av de tretton filmer som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter visningen av Chef så hann Henke och jag (plus några till, jag minns inte?) springa iväg till den närliggande italienaren Vespa för en härlig pastalunch. Det smakade gudomligt, speciellt efter att ha ”genomlidit” två timmars matporr med kurrande mage. Tack för restaurangtipset, Plox-Jonas!

Mer om mat och film hittar ni här i form av filmspanarnas tema: mat.

Här nedan hittar ni fler recensioner av Chef från mina filmspanarkompisar:

Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Flmr

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vespa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Italienska restaurangen Vepsa i Malmö. God pasta och pizza bjuds det på här.

Rigatoni.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Matfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Muren (2014)

24 oktober, 2014 7 kommentarer

Parkour

Palestinsk parkour

Regissören Hany Abu-Assad har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Den heter Paradise Now och i den får vi följa två palestinska självmordsbombare dagarna innan de ska utföra sitt dåd. På en morgonvisning under Malmö Filmdagar visades Abu-Assads senaste film Muren och det var ett självklart val att se den.

I Muren möter vi Omar (Adam Bakri) som bor på Västbanken men på ”fel” sida den mur som Israel byggt där. För att exempelvis träffa sin flickvän Nadja (Leem Lubany) tvingas han med jämna mellanrum klättra över muren in till den palestinska delen av Västbanken. Nu ska sägas att jag aldrig riktigt fick full koll på murar, västbanker, gränser, var Israel slutade och Palestina började och alltså vart han egentligen klättrade. Men, men, det spelar mindre roll. Filmen framställer situationen som så absurd den är och det räckte.

Omar är även hobbyterrorist (kanske ett konstigt uttryck men det kändes så). Tillsammans med två kompisar utför de omogna men dödliga (troligen) attentat mot israeliska militären. Efter att till slut åkt fast, suttit i fängelse, blivit förhörd, torterad, får Omar ett val. Han är fri att gå men bara om han samtidigt tjallar på sina kompisar. Han sitter fast i en rävsax.

Muren (eller Omar som den kallas i andra länder) är en bra film, helt klart, men jag gillade Paradise Now bättre. Varför? Ja, i Muren kändes aldrig de tre kompisarnas terrorattack som riktigt trovärdig. Vad var syftet med den? Den kändes så slumpmässig. Nu vet jag inte om en självmordsattack är mindre meningslös. Nej, precis. Å andra sidan visar det väl på det meningslösa i hela situationen. En desperat situation ger desperata människor, precis som i Paradise Now.

Omars tjej Nadja kändes litet passiv men det kan ju vara en realistisk skildring av den kultur som råder. Å andra sidan minns jag den kvinnliga huvudpersonen i Paradise Now som stark och aktiv.

Det förekom faktiskt en del mörk humor i filmen, som t ex när den israeliska agenten som förhör Omar under ett av deras möten ringer hem till mamma för att be henne hämta barn på dagis. Just den där agenten var en intressant figur och en luttrad konstrast till de mer… vad ska man säga… naiva (i alla fall till en början) palestinierna.

I SvD:s recension, som i och för sig överlag är klart positiv, klagas det på, i skribentens ögon, onödiga actionsekvenser. Själv hade jag inget emot dem alls. De var snyggt filmade med parkourkänsla (aldrig fel) och bidrog till en förhöjd spännning. Inget fel med det. Skådisen Adam Bakri verkar dessutom vara en spänstig person, om det nu inte var en stuntman men det tror jag inte.

I slutet av filmen fick vi en symboltung scen. Efter diverse omskakande händelser är Omar förkrossad och försvagad. När han återigen ska klättra upp för muren orkar han helt enkelt inte. Förbi kommer då en äldre man som försöker hjälpa honom att komma upp. Exakt vad det här ska betyda vet jag inte, även om jag kan gissa, men scenen dröp i alla fall av symbolik. Kanske skulle det visa att gamla traditioner och religion hjälper dig att finna hopp i mörkret. Eller inte, med tanke på hur filmen slutar…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallMuren har biopremiär ikväll fredag. Varför inte se den på trevliga biografen Grand om ni bor i Stockholm. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och när filmspanarrecensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Tusk (2014)

12 oktober, 2014 5 kommentarer

Monsters of FilmHaleyI torsdags onsdags! drog genrefilm-festivalen Monsters of Film igång i Stockholm. Några filmspanare möttes upp för att se Kevin Smiths nya film Tusk som visades på tortyrbiografen Park.

Det märktes på stämningen i salongen att många såg fram emot filmen med viss upphetsning. Själv har jag inget speciellt förhållande till Kevin Smith så jag var ganska neutral. Däremot var det en ganska skön känsla att inte vet någonting alls om filmen. Den enda förhandsinformationen jag hade bestod i att jag sett en en bild från filmen där en person sitter i en rullstol.

Vad är Tusk för slags film då? Ja, den handlar om den två podcastande herrar, varav den ena (Justin Long) åker iväg till Kanada för att intervjua en person som gjort bort sig på YouTube. Herrarnas podcast består av att de två snackar skit rent allmänt och i synnerhet om virala videor på folk som trampar i klaveret… eller hugger av sitt eget ben med ett samurajsvärd.

Väl uppe i Kanada så visar det sig att det tilltänkta intervjuoffret inte går att intervjua så Long får hitta på något annat. Ett anslag på en bartoalett leder Long till en ensligt belägen stor villa där Michael Parks huserar. Parks ska enligt uppgift kunna berätta fantastiska historier som Long kan använda för sin podcast. Men att Parks har andra motiv blir ganska snart uppenbart. Muahaha…

Ja, som Movies – Noir brukar skriva, vad ska man säga? Tusk är en spretig film. Det är en komedi, ett sorts relationsdrama och så blir det lite (eller mycket) kroppsskräck på det. Det komiska i filmen handlar till stor del om att skämta om Kanada och dess invånare och det funkar väl hyfsat. Relationsdramat handlar om Long och hans flickvän (Génesis Rodríguez). Under några scener ligger de hemma i sängen och snackar. Kroppsskräcken handlar om att Parks drogar Long och opererar om honom till en korsning av människa och valross. Oj, spoiler!

Som sagt, jag har egentligen ingen relation till Kevin Smith. Jag hade tidigare bara sett två av hans filmer, Dogma och Chasing Amy. Jag har inte lyssnat på hans podcast. Jag var med andra ord inte riktigt rätt målgrupp för Tusk. Många andra på visningen var dock äkta Kevin Smith-fans (vad kallas de? Smithonians?) så det var en rätt kul visning på det viset. På raden bakom oss hade vi några Kevin Smith-följare som utnämnde filmen till ett mästerverk, eller åtminstone en film värd betyget ”så jävla bra!”.

För mig var filmen för spretig, för pratig, för konstig, för studentikos. Ja, Tusk känns som ett studentspex. Det blir för internt för oss icke-Smodcastlyssnare. Ja, filmens manus bygger tydligen på ett podcastavsnitt där Smith & Co spånade fram en filmidé. Enligt uppgift kommer det ytterligare två filmer som tillsammans med Tusk ska bilda en trilogi som alla utspelas i Kanada.

Johnny Depp dyker upp i en roll som franskkanadensisk ex-polis som letar efter en mystisk seriemördare. Depp pratar och pratar. Michael Parks håller låda för Long. Jag spejsar ut. Efter ett tag lyssnar jag inte. Jag vet inte vad Parks babblar om. Det ska sägas att Parks har en bra pondus och närvaro men jag hade lite svårt att höra vad han sa. Och jag tyckte inte att det han sa, när jag hörde det, var speciellt intressant.

Det som ändå gör att filmen inte helt går att avfärda för mig är att den var så pass udda. Body horror-delen är vrickad. Apropå body horror. Om ni trodde att en korsning mellan en valross och en människa är det läskigaste som förekommer i Tusk så säger jag bara: Haley Joel Osment. När han dök upp i filmens början som Longs podcastkollega var det många som vände sig till sin kompis i sätet bredvid bara för att verifiera att man inte såg i syne. Eller var det CGI inblandat här? En ballongversion av robotpojken i A.I. med längre hår och skägg. Scaaaaary.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Fler filmspanaråsikter om Tusk hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →