We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

22 augusti, 2013 5 kommentarer

AssangeTitel: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks
Regi: Alex Gibney
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att jag sett We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks på Stockholm Filmfestivals förhandsvisning kände jag mig äcklig och trött. Jag ville åka hem och ta en dusch, vilket jag gjorde. Detta är historien om WikiLeaks. Det är historien om en grupp tragiska eller trasiga människor som ingår eller har ingått i den organisationen eller som påverkats av den. Vi får berättat för oss om hur Julian Assange (aka Den Vithårige Galningen) som tonåring med linux-hästsvans härjade på Internet innan Internet var Internet och så småningom grundade WikiLeaks. Till en början framstår Julian som en smart och (nästan) sympatisk figur som vill avslöja obekväma sanningar – och avslöja obekväma sanningar gör han eller han ser i alla fall till att de blir publicerade. Vi får bl a se den obehagliga filmen inifrån en amerikansk helikopter då dess skytt dödar civila i Irak. Det filmklippet ger mig en läbbig datorspelskänsla, kanske en känsla som delas av skytten på helikoptern, och kanske ett sätt att hantera situationen för samme skytt.

Den där helikopterfilmen var en del av ett stort material som läcktes av en den andra huvudpersonen i filmen, den sorgsna figuren Bradley Manning. Manning är bög, vill vara kvinna, tar värvning i armén, vantrivs i armén, klarar inte av allt material som han tar del av. Hans jobb gick ut på att leta efter information för att hitta terrorister. Detta gjorde att Manning hade tillgång till en stor mängd hemligt amerikanskt hemligt militärt material. Till slut, i nån sorts desperation, läckte han information till WikiLeaks samtidigt som han chattade om saken med den amerikanske gråhackaren Adrian Lamo. Lamo var typ den enda som han kunde tala om saken med.

Dokumentären är gjord av en snubbe som heter Alex Gibney som verkar vara en filmmakare som fokuserar på samtida historier om vårt samhälle, att försöka blottlägga sanningar som andra försöker dölja. Gibney fick en Oscar för dokumentären Taxi to the Dark Side som handlar om en afghanistansk taxichaffis som slogs till döds av amerikanska soldater i ett fångläger. Iiiiinte några lätta frågor direkt. Kan man säga att Gibney är en amerikansk Stefan Jarl? Ja, det kanske är en bra jämförelse.

Ju längre den långa filmen pågick ju mer funderade jag på om Gibney skulle ta upp Assanges sexskandal i Stockholm. Inledningsvis får man känslan av att det är en pro-Assange-film men efterhand ändras detta. Filmen är en objektiv skildring av Assange och detta är inte till Assanges fördel. Han är ett svin, det är inte svårare än så. Som sagt, jag kände mig äcklad av filmen.

En sak som fascinerad mig är hur filmen på ett väldigt bra sätt visar hur till synes små saker, till synes små människor hänger ihop med och orsakar stora globala världshändelser och hur dessa händelser sen påverkar andra ”små” människor. En annan bra sak med filmen är att den låter ”bägge” sidor att komma till tals och inga framställs som ”galningar” eller ”extrema”. En av de talking heads som förekommer i filmen var en en öppenhjärtig och underhållande amerikan. Någon som vet vem det var? Jag pratar inte om den f.d. militären utan om den andra.

Filmens problem är att den – hur intressant den än är, hur många ”sanningar” den än för fram – är för lång, för resonerande, för lik ett förlängt Rapport-reportage. Jag tycker heller inte riktigt uppdelning mellan Assange och Manning funkar. Vem fokuserar filmen på? Jag får träsmak, vilket i och för sig inte är så svårt på biografen Skandia. Jag hade hellre sett filmen hemma SVT Play-soffan. Jo, förresten, plötsligt, i slutet av filmen, så försöker Gibney få fram känslor när Lamo gråter över att han angav Manning. 2 little 2 late (istf 2 fast 2 furious), och det blev nästan provocerande och spekulativt än något annat.

3-/5

Andra som skriver om The Story of WikiLeaks idag är Henke och Fiffi.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Modstrilogin: Det sociala arvet

23 april, 2013 2 kommentarer

KentaTitel: Det sociala arvet
Regi: Stefan Jarl
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarl kunde efter inspelningen av den andra delen i Modstrilogin inte släppa tanken på hur det skulle gå för barnen till modsen. I denna den avslutande delen, efter Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979), träffar han två av modsens barn. Dels Patric som är Kentas och Evas son, och dels Carina som är dotter till Jajje (som varit med i de två första filmerna). Vi får även träffa Kenta och Eva och följa med när de flyttar till Blekinge för att försöka starta ett nytt liv.

Det kändes bra att det kom en tredje del efter den mörka Ett anständigt liv. Här är det lite ljusare i och med att det är fokus på modsbarnen Carina och Patric, som faktiskt har klarat sig ganska bra, även om de väl också har/har haft sina problem (främst Carina kanske, men hon verkar å andra sidan har försonats med vem hon är och var hon kommer ifrån mer än Patric). Det är också Carina som är den mest intressanta personen, eller kanske snarare den som är mest öppen och säger mer intressanta, tänkvärda saker i intervjuerna i filmen. Om man lyssnar på det – återigen – utmärkta kommentatorspåret så får man reda på en anledning till varför Patric kan verka lite återhållen och på sin vakt i sina intervju-scener.

Inledningen på filmen är riktigt tokrolig. Kenta har nämligen blivit stämd för att ha druckit alkohol i en park. Han är kallad till ett inledande förhör där han också träffar den polis som ska ha iakttagit det hela. Under förhöret med polisen framkommer det dock att polisen befunnit sig på 50-75 m avstånd från Kenta. Och Kenta, han säger ju att han har druckit helt vanlig cider och eftersom det inte går att motbevisa så lägga åtalet ner. Väldigt roliga scener, dels när Kenta får det första beskedet om stämning och dels när han får beskedet (per brev förstås) att åtalet lagts ner.

Lite kul är att Patric har blivit värsta yuppien och inte vill förknippas med Kenta utan hellre umgås med sina yuppiekompisar, hänger på Café Opera och glider runt i schyssta bilar eller båtar. I övrigt är filmen inte lika intensiv som de två föregångarna. Den känns mer vanlig och det händer inte så mycket, på ytan i alla fall. Återigen är det nämligen så att man får reda på en hel del av det som föregick bakom kameran och vad som hände efter filmen om man lyssnar på kommentatorspåret. Det blir en klockren trea. Treor kan också vara klockrena om ni inte visste det.

3/5

PS. För mig var det här första gången som kommentatorspår (och övrigt extramaterial) verkligen tillfört nåt extra och haft ett egenvärde (gäller hela trilogin). Missa inte det (ja, jag tjatar) om ni ska titta på Modstrilogin!

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Modstrilogin: Ett anständigt liv

22 april, 2013 Lämna en kommentar

StoffeTitel: Ett anständigt liv
Regi: Stefan Jarl
År: 1979
IMDb | Filmtipset

I del två av Stefan Jarls trilogi om modsen så har tio år passerat. Kenta och Stoffe är inte polare längre. Både Stoffe och Kenta har fått barn. Kenta super och röker gräs, Stoffe har gått ner sig heroin-träsket. Läget är inte bra och filmaren Jarl beslutar sig för att göra en film om detta, i princip för att försöka rädda livet på Stoffe (detta får man reda på om man lyssnar på kommentatorspåret). Vi får även träffa ett gäng andra killar och tjejer, där killarna drogar och tjejerna både drogar och är prostituerade.

Mmm, det var verkligen en helt annan stämning i den här filmen. Allt känns plötsligt så skitigt och dystert. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Det är bara det att det här är på riktigt. Stämningen sätts direkt i filmen, dels genom suggestiv och passande musik av Ulf Dageby, och dels genom en närgången och jobbig scen på en knarkare som på en toalett på T-Centralen skjuter heroin.

Direkt i filmen får man också reda på att Stoffe är död. När man sen ser Stoffe så känns det bara som en enda lång färd mot denna slutpunkt och den sista överdosen. Verkligen tragiskt och gripande. Kenta, däremot, är ju en rolig prick som tar livet med en klackspark. Ok, han dricker och röker och verkar ha åldrats 20 år sen den förra filmen men han har klarat sig från heroinet, kanske för att han är rädd för sprutor (vilket man också får höra på kommentatorspåret).

Diacetylmorfin, även kallat heroin

En sak som jag tänker på så här i efterhand är hur vardagligt det är i filmen för en knarkare när han/hon ska sila. I den första scenen så är det ”Skåning” som med vana handgrepp förbereder sin spruta (bl a genom att tvätta den i toaletten) och sen skjuter in horset och lutar sig tillbaka för ruset. Mmm, jobbigt. Ja, hela filmen har en jobbig stämning över sig, vilket musik och bildspråk bidrar till. Ibland är den dock lite rolig och det är främst Kenta som bidrar till det.

Tillsammans med den första delen så blir det här en unik film, som griper tag i en och man inser hur surt det är om man trillar dit i drogträsket. Det är närgånget och äkta (slitet ord, jag vet). Sen måste jag återigen nämna det grymma kommentatorspåret som ger filmen en helt annan dimension (precis som i den första filmen). Kenta är en sån jävla skön snubbe som mitt i den tragiska stunden på nåt sätt kan få till en dräpande och väldigt rolig kommentar utan att det blir plumpt. Det finns en värme och livsglädje (trots allt) som strömmar ut ur teven. Det finns mer att säga om filmen och ämnet men jag slutar här med att dela ut en fyra.

4/5

PS. När det gäller t ex Kenta så kan jag tänka mig att han kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med och nog kunde vara en jobbig person. När man ser filmerna och lyssnar på kommentatorspåret så är det väl svårt att få en fullständig bild, men en skön luffare var han ändå allt. Han dog 2003 och spenderade/vårdades tydligen den sista tiden hos Stefan Jarl och hans familj i Västergötland (dit Jarl flyttat efter att han fått nog av Stockholm).

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Modstrilogin: Dom kallar oss mods

21 april, 2013 8 kommentarer

Dom kallar oss modsTitel: Dom kallar oss mods
Regi: Stefan Jarl & Jan Lindkvist
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit en hel del om dokumentärfilm här på bloggen och även om några av Stefan Jarls filmer. Det som saknas är recensioner av de kanske mest kända svenska dokumentärfilmerna och samtidigt Jarls mest kända filmer, Modstrilogin. Om tre dagar saknas inte det längre. Recensionerna skrevs i april 2006.

Efter att förra sommaren impulscyklat in till stan och köpt Modstrilogin på dvd så var det nu äntligen dags att börja titta på Stefan Jarls uppmärksammade dokumentärfilmer gånger tre. Första filmen utspelas i mitten/slutet på 60-talet i Stockholm och vi träffar Kenta (Kenneth) och Stoffe (Gustav) som är två rebelliska tonåringar som drar runt på stan, super och röker lite (eller ganska mycket) braj. Båda har alkoholiserade föräldrar/styvpappor så hemma kan de inte bo då det är bråk mest hela tiden. Filmaren Stefan Jarl låter de båda bo hos sig i en rivningslägenhet i Klarakvarteren.

Filmen har ett ballt anslag (det blir ännu roligare om man lyssnar på det suveräna kommentatorspåret). Livsglädjen är stor och Kenta och Stoffe springer runt i centrum, retar knegare och äter varmkorv. Kenta och Stoffe är bästa polare och trots att de båda har svåra uppväxter med mycket bråk hemma så känns de båda snälla och äkta. Men trots att det är en relativt ljus stämning i filmen så har jag ändå hela tiden en obehaglig känsla i kroppen. Jag tror detta till stor del beror på att jag vet lite om vad som händer i den andra filmen, Ett anständigt liv. Man satt liksom redan nu och funderade på vad som leder fram till situationen i den andra filmen.

Mmm, jag tyckte inte att Dom kallar oss mods som en helt fristående film är så himla bra som ryktet ville göra gällande. Den är bra men var bitvis lite upprepande och lite ofokuserad. Bäst var filmen när några av personerna i filmen (främst Kenta och Stoffe men även några andra) närgånget och direkt in i kameran pratar om sig själva och sina liv. Då var det avskalat och gripande. I övrigt tyckte jag filmen puttrade på ganska bra, bl a med en lite rolig tågresa till Dalarna för att hälsa på en utflyttad kompis. Sen tyckte jag filmen blev bättre mot slutet när de två polarna glider isär och inte riktigt kommer överens; det gav en obehaglig känsla om vad som komma skulle.

Som jag skrev ovan så visste jag lite om vad som skulle hända i del två vilket gjorde att filmen blev aningen mer intressant. Den blir en del i en större helhet och ett unikt långtidsprojekt (även om det inte var planerat från början). Men sedd för sig så blir den lite mindre intressant. Sen måste jag hylla det kommentatorspår som Kenta himself och Stefan Jarl gör. Att se filmen med kommentarer av dessa båda herrar lyfte filmen ett par snäpp. Kenta är/var verkligen en snubbe med ett stort hjärta och en stor portion rå men hjärtlig humor. Men nu när jag sätter betyg så bedömer jag alltså filmen som en fristående film och utan kommentatorspår och då blir det ”bara” en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: The Harryhausen Chronicles

13 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (eller inte) temat om Ray Harryhausen som ju inleddes i onsdags som en del av Filmspanarnas tema om Specialeffekter. Nu handlar det om mannen, myten, legenden, själv. Ja, eller åtminstone om hans arbete inom filmen med sina effekter. 1933 såg den då trettonårige Ray filmen King Kong med en stop motion-animerad gorilla och efter det visste han vad han skulle göra i livet. Jag hade tänkt skriva om båda dokumentärerna jag såg som en del av det här temat i samma inlägg men min text om den första blev längre än jag trodde så jag delar upp det i två inlägg.

****

DinoTitel: The Harryhausen Chronicles
Regi: Richard Schickel
År: 1998
IMDb | Filmtipset

The Harryhausen Chronicles är en timslång dokumentär och bland det roligaste med den är att en viss Leonard Nimoy agerar berättarröst. Japp, Mr Spock himself (live long and prosper). Till en början var det här den enda dokumentären jag hittade. Den finns att se på YouTube uppdelad på sex delar och här är en länk till min YouTube-spellista. Eftersom jag senare hittade en mer aktuell (och bättre) dokumentär så hade jag inte tänkt skriva så rackarns mycket om just den här. Men vi får se, det var den första jag såg så… Den är alltså bara 60 minuter lång och är trevlig men lättviktig. Vi får höra Harryhausen själv, hans vän SF-författaren Ray Bradbury, George Lucas, Dennis Muren (VFX-ansvarig för bl a Terminator 2 och Jurassic Park), stop motion-regissören Henry Selick (The Nightmare Before Christmas, Coraline). Alla hyllar Harryhausen, inklusive Harryhausen själv (men på ett mysigt sätt).

Harryhausen inleder med att säga att han gillar att skapa fantasi- eller drömvärldar och att dessa blir bättre om de inte känns helt verkliga. Stop motion ger just den känslan anser han. Det är en tolkning av verkligheten vi ser men det är inte för verkligt utan en fantastisk värld, en drömvärld som lockar. Ja, han har en poäng där. Det finns nåt lockande i stop motion-animering. Det är en känsla jag har svårt att sätta fingret på. Samtidigt kan det vara ett problem ibland då det bara blir en trevlig matiné istället för nåt som även berör ”på riktigt”.

Ray Bradbury, förresten. Han och Harryhausen träffades på en SF-klubb på 30-talet, gillade båda dinosaurier, bestämde sig för att aldrig växa upp och inledde en livslång vänskap. (1992 fick Harryhausen en hedersoscar för sina insatser och priset delades ut av Bradbury, efter att Tom Hanks tillkännagivit att Citizen Kane inte var världens bästa film, nej hans favorit hade alltid varit Jason and the Argonauts.) Innan andra världskriget bröt ut träffade Harryhausen och fick tips av Willis O’Brien, Rays stora idol som låg bakom animeringen av Kong. Under kriget gjorde Ray animerade instruktionsfilmer för militären för att sen efter kriget jobba tillsammans med O’Brien på en annan apfilm, nämligen Mighty Joe Young (1949) om en gorilla som fångas in för att agera nattklubbsunderhållare (japp). Harryhausen gör nästan all stop motion-animering och O’Brien vinner en specialeffekts-Oscar, men det är inga hard feelings om ni trodde det. Ray verkar vara en genuint snäll person.

När man hör alla prata om Harryhausen och filmerna så är det nästan så att jag luras att tro att det faktiskt är riktigt bra filmer. Imponerande filmer, det är det. Ta t ex skelettscenen i Jason and the Argonauts där sju skelett slåss mot 3 män. Varje skelett har fem delar som kan röra sig (huvudet, benen, armarna) och med sju skelett så blir det 35 rörelser, alltså 35 rörelser som måste göras för varje bild man ska ta (om nu alla sju skelett är med i bild). Detta gjorde att man han med 13 bilder per dag, alltså 1/2 sekunds film per dag. Det tog 4,5 månader att göra den fem minuter långa scenen. Imponerande, som sagt.

Harryhausens grej, det som han är skicklig på, är att han faktiskt får sina animationer att se rätt ut, speciellt om man jämför med en del av dagens (eller gårdagens) cgi-effekter. Nåt som hade varit intressant är om man hade fått höra mer om Harryhausens syn på dagens specialeffekter men det är inget som filmen egentligen berör (förutom hans kommentar om hur stop motion är det bästa om man ska skapa fantasifulla effekter). Nu är ju dokumentären från 1998 och världen hade kanske inte vant sig vid cgi helt och fullt även om det förstås redan förekommit i t ex The Abyss från 1989. Imorgon skriver jag om den andra dokumentären jag såg och då blir det mer om hur arbetet med och synen på specialeffekter har ändrats och utvecklats genom åren.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Metallica: Some Kind of Monster

20 mars, 2013 10 kommentarer

MetallicaTitel: Metallica: Some Kind of Monster
Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår visade SVT dokumentärfilmen om Metallica (Some Kind of Monster). Jag såg filmen för några år sen och gillade den. Filmen finns att se här på SVT Play fram tills 18 april. Kolla in den vetja!

Det här är promotionfilmen för Metallicas skiva St. Anger som blev en film om ett rockband i sönderfall som tar hjälp av en terapeut och går i gruppterapi. Ja, det här var en dokumentär som jag drogs in i direkt. Det är en ganska lång film men jag tyckte den var intressant och spännande hela tiden. Dessutom är den bitvis riktigt rolig, speciellt då medlemmarna, främst James och Lars (vilka egon), bråkar eller när de pratar med terapeuten som mot slutet dessutom verkar tro att han är en fullvärdig medlem i Metallica.

Kul också när James efter alkoholrehab har fått förhållningsregler som gör att att han bara kan jobba i studion kl 12-16 (gissa vad de övriga inte får göra efter 16) samt när bandet ska anlita en ny basist (som tappar talförmågan när han får ett erbjudande han inte kan tacka nej till). Filmen rekommenderas om man vill komma medlemmarna i Metallica närmare, kolla hur det går till i studion och samtidigt studera relationer mellan människor (främst då att det skär sig mellan James och Lars, allt medan snälle och konflikträdde Kirk hamnar mitt emellan). Och så den något slemmige psykologen som ”utnyttjar” situationen genom att ta $40000/månad för sina tjänster.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Palme

7 mars, 2013 7 kommentarer

PalmeTitel: Palme
Regi: Kristina Lindström & Maud Nycander
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Den ger en bild av hur Sverige såg ut under Palmes uppväxt och yrkesverksamma liv samtidigt som det är en film om Palme själv.

Det som jag uppskattade mest med filmen var just alla gamla klipp och rörliga bilder som gav en känsla av hur Sverige såg ut när mina föräldrar var unga och senare hur det var när jag själv var en liten knodd. Det är nästan oundvikligt att bilderna vi ser utstrålar ett nostalgiskt skimmer, en blandning av saknad och värme. Det finns nåt där som är svårt att sätta fingret på. Nu tror jag ändå inte att Sverige var så oskuldsfullt som man kanske vill tro men det är ändå känslan man får.

En annan sak som slog mig är vilken utmärkt talare Palme var och hur han nästan gillade, eller ja inte nästan gillade, han rakt upp och ner GILLADE att göra ner sina politiska motståndare, att i princip förnedra dem. I en BBC-intervju med David Frost är han riktigt skarp och ger tillbaka så att Frost blir svarslös. Fast i just det fallet gör han det med glimten i ögat.

Det är ju intressant vilken politisk ”resa” Palme gör. Han växer upp i en överklassfamilj på Östermalm i Stockholm, går på Sigtuna läroverk och pluggar sen på college i USA. Och det var tydligen tiden i USA som fick honom att bli intresserad av politik, bl a efter att liftat i USA och Mexiko. När han kom hem till Sverige 1949 gick han med i Socialdemokraterna vilket ganska troligt inte gladde resten av familjen.

Det som är skönt med filmen är att den inte alls handlar om mordet, det är en fotnot egentligen. Fast visst, det tas ju givetvis upp och det kastar ju en skugga över filmen.

En sak som tas upp men som inte är i fokus är Geijeraffären som initierades av bordellhärvan. Om ni vill se en film om detta som kanske liiite mer direkt involverar en viss statsminister i det hela så rekommenderar jag att ni ser Call Girl, en film som jag gillade men som jag inte skrivit om än.

4/5

PS. Den svenska dokumentären om Palme hamnade på plats 6 på min lista över 2012 års bästa filmer, och då var den ändå inte den högst placerade svenska dokumentärfilmen.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , ,

Bobby Fischer Against the World

18 december, 2012 4 kommentarer

Bobby FischerTitel: Bobby Fischer Against the World
Regi: Liz Garbus
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vad visste jag om Bobby Fischer innan jag såg den här dokumentären? Ja, jag visste att han var en schackmästare som vunnit en VM-match på Island mot en ryss. Sen visste jag inte så mycket mer. Kanske nåt om han liksom försvunnit. Dokumentären Bobby Fischer Against the World skildrar det amerikanska schackgeniets liv från wunderkind till världsmästare och när det sen började gå utför. Ja, fast det gick nog utför redan från början känns det nästan som.

När det gäller själva genomförandet av filmen har jag egentligen inget speciellt att säga. Det som är det intressanta är livsödet som vi får ta del av. Just därför har jag ofta svårt att sätta betyg på dokumentärer. Det som ofta avgör är innehållet och då spelar inte hantverksskickligheten lika stor roll. Det känns som om att man sätter betyg på verkligheten, speciellt när det handlar om livsöden.

Hur som helst, jag tyckte filmen var väldigt sorglig. Bobby Fischer var en sorglig figur som mot slutet av sitt verkar ha blivit rent människofientlig. Han var paranoid och hatade allt och alla. Fast ändå sökte han kontakt. Han visste bara inte hur man skulle göra, och så blev det istället så att han stötte folk ifrån sig. Ja, inte bara folk då han t.o.m. blev utvisad från sitt land, USA alltså. Från hyllad världsmästare till landsförvisad. Ja, sorgligt och det kändes så onödigt. En klart sevärd dokumentär. Och kom att tänka på både likheter och skillnader med filmen om Bill Cunningham. De både personerna som skildras i respektive film är lika i det att de är besatta av ett visst ämne och lever ett ganska osocialt liv, olika i att Bill ser positivt på livet medan Bobby… ja, positiv är han inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

The Imposter

10 november, 2012 6 kommentarer

Titel: The Imposter
Regi: Bart Layton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

”Jag gillar inte filmer om korkade personer”. Jag börjar den här recensionen med ett citat som Henke från Filmspanarna kläckte ur sig på t-banan efter att vi hade sett dokumentären The Imposter tillsammans med Fiffi och Joel. Citatet sammanfattar faktiskt problemet med filmen. The Imposter handlar om ett problembarn, ett problembarn som egentligen är vuxen men som rymmer från barnhem till barnhem i Europa. Han, vem han nu än är, antar olika identiteter och påstår sig vid ett tillfälle vara Nicholas, ett försvunnen barn från Texas. Grejen är att problembarnet är 23 år och det försvunna barnet ska vara 16 år gammal.

Det är en fascinerande dokumentär, det är helt klart. Bedragaren är en läskig och slemmig person som bara tänker på sig själv. Filmen försöker i några korta ögonblick berätta hans barndomshistoria och varför han agerar som han gör, men fokus är helt klart på hur den här familjen från Texas låter sig luras av Bedragaren som alla vet inte är Nicholas. Innan man ser filmen får man för sig att det handlar om en väl genomtänkt plan men det handlar om slumpen mest. Bedragaren kör liksom bara på. Utan att tänka på hur andra ska känna.

Han vill egentligen inte spela sin roll men familjen omfamnar honom med öppna armar och då trivs han. Han får åka amerikansk gul skolbuss. Som tittare undrar man hur i helvete familjen kunde ta fel eller inte ta fel med ändå acceptera den här mannen. Kan det vara så att de inte har rent mjöl i påsen? Finns det en bakomliggande historia här? Här blev filmen intressant och samtidigt äcklig.

En privatdetektiv får upp spåret på historien och kan inte släppa den. Han intervjuar personer i familjens närhet. Vad har egentligen hänt? Vad hände egentligen när Nicholas försvann? Är familjen inblandat på nåt sätt? Det var här filmen lyfte, när den mysige deckaren trädde in. Början av filmen hade dragits ut på lite för mycket så när privatdetektiven med en skön röst klev in så blev filmen bättre.

För oss som tittar och även för Bedragaren är det uppenbart att han inte är familjens son, han är nån annan. Ändå släpper familjen in honom och accepterar honom som sin familjemedlem. Varför? Det är ju det som är filmens fokus? Filmen ställer frågan om det är så att familjen faktiskt har mördat Nicholas och när den här psykopaten dyker upp och påstår att han är Nicholas så tar man chansen att få ett vattentätt alibi. Om Nicholas lever så kan man ju inte ha dödat honom.

Precis som Henke är inne på så är det en film om korkade personer. Texas-familjen är ett gäng obehagliga idioter där den ena är mer korkad (ja, så är det tyvärr) än den andra. Känslan jag får är helt enkelt att familjen har nåt att dölja. Som film kommer man tyvärr inte fram till så mycket förutom att vi har att göra med vrickade, korkade personer.

3/5

****

Läs nu vad mina Filmspanar-kollegor tyckte om The Imposter:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →