Birth of the Living Dead (2014)

14 oktober, 2014 2 kommentarer

Birth of the Living DeadMonsters of FilmEn av de filmer som SF Anytime erbjöd via nätet som en del av samarbetet med Monsters of Film var dokumentären Birth of the Living Dead. Som namnet antyder så handlar den om hur George R. Romeros zombieklassiker från 1968 egentligen kom till. Filmen klockade in på bara 76 minuter så det blev den tredje och sista filmen som jag hann med under min skräcksöndag. Den första var den grottiga found footage-filmen La cueava och den sista skriver jag om på torsdag.

Jag tycker Night of the Living Dead är en riktigt bra film. Nu var det i och för sig ett bra tag sen jag såg den (över tio år tror jag) men jag minns den i alla fall som både spännande, lite obehaglig och inte med alltför mycket humor, om någon. Som jag minns det i alla fall. I Romeros uppföljare Dawn of the Dead och Day of the Dead, del två och tre i hans zombietrilogi, bjuds det på betydligt mer humor och även mer direkt satir.

I den här dokumentären får vi träffa George själv och han berättar om sin bakgrund, hur han började inom reklamfilm och hur han så småningom ville göra en egen långfilm. Inspirerad av Ingmar Bergman ville han göra en ny version av dämonregissörens Jungfrukällan. Han skulle kalla den Whine of the Fawn och det skulle bli ett drama om två tonåringar under medeltiden. Ingen annan ville göra eller åtminstone bekosta filmen så den blev aldrig gjord och lika bra var kanske det, tyckte även George.

Det var ganska intressant att höra framförallt George berätta om hur det fungerade på den tiden. Det mesta verkar ha hänt mer eller mindre av en slump. Att det blev en svart skådis i huvudrollen var inget man hade planerat. Att nu blev så visade ändå att man inte brydde sig om detta faktum eventuellt skulle uppröra gemene man. För det gjorde det nog. Det här var mitt under Vietnamkrig och den svarta frihetsrörelsen.

En sak som det märktes att George fortfarande stördes en del av är att filmen pga ett korkat misstag hamnade i public domain och alltså blev tillgänglig gratis för alla. Det här innebar att George gick miste om en hel del kosing efter att filmen väckte mer och mer uppmärksamhet, speciellt när den började visas i Europa (till en början var filmen tydligen inte alls populär i hemlandet USA).

Vad var det för misstag som begicks? Ja, hur konstigt det än låter så måste det tydligen finnas med ett copyright-© bredvid titeln när den visas på bio. Från början hette filmen Night of the Flesh Eaters och då fanns ett © med under titelsekvensen. När sedan titeln ändrades till Night of the Living Dead så var det någon (?) som glömde ta med det där ©:et och därmed hamnade filmen under public domain. Mycket märkligt.

Som dokumentär är Birth of the Living Dead inget speciellt. Det var kul att höra George berätta. Han verkar vara en skön snubbe helt enkelt. Litet fånigt blir det när Night of the Living Dead, av de i dokumentärer så vanliga talking heads-experterna, upphöjs till ett mästerverk som inspirerat i princip alla amerikanska storfilmer under 70-talet. Så bra är den inte.

Slutet är lite rörande. I en kort epilog får vi träffa skådisen Bill Hinzman som gjorde den första levande döda-zombien (den första moderna långsamma zombien om ni så vill) som i början av Night of the Living Dead dyker upp på kyrkogården. ”They’re coming to get you, Barbara!”. Året är 2007 och Bill dyker med jämna mellanrum upp på olika skräckkonvent eller -mässor. Folk, zombienördar, vill ta bilder och få autografer. Bill är förvånad över hur uppmärksamheten kan fortsätta så långt efter att filmen gjordes. Hinzman dog 2012 och filmen är tillägnad honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

20,000 Days on Earth (2014)

24 september, 2014 5 kommentarer

Jag försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Det gick inte.

Försökte hitta en vacker bild utan Kylie. Gick inte.

20,000 Days on Earth skildrar den 20000:e dagen i låtskrivaren, artisten och manusförfattaren Nick Caves liv. Ja, eller kanske hur en vanlig dag i herr Caves liv skulle kunna se ut. Hur ser den ut? Ja, Cave vaknar, sen har jag för mig att han skriver låtar och/eller texter, sen åker han till en psykolog och pratar, sen käkar han svart pasta med en bandkompis (bandet heter Nick Cave and the Black Seeds), sen åker han till ett arkiv och tittar på foton, sen åker han bil med olika artister eller skådisar som han samarbetat med genom åren, för att slutligen äta pizza och kolla på tv med sina barn.

Typ så. Inte en helt vanlig dag alls alltså. 😉 Förutom det jag nämnde ovan får vi även se bandet jobba i studion och samt uppträdda på scen.

Jag trodde att det här var en film som Cave hade gjort alldeles själv men det visade sig att regissörer och manusförfattare är paret Iain Forsyth och Jane Pollard. Cave har dock bidragit på manussidan, lite oklart hur men Cave själv agerar ”berättarröst” och droppar den ena klokheten efter den andra och jag antar att det är han som skrivit dessa. Om ni vill höra lite mer om Forsyth och Pollard så rekommenderar jag att man lyssnar på senaste Kino där de båda intervjuas om arbetet med filmen. Det intressantaste jag hörde där var hur de faktiskt hade fått tillåtelse att vara med när en låt kommer till. När jag såg filmen så var det här inget jag egentligen tänkte på. När jag hörde regissörerna prata om detta så insåg jag emellertid att just detta första lilla frö är något som man som artist, författare, konstnär (vilket kreativt gebit den än handlar om) betraktar som en känslig sak. Det vet jag själv. Att visa upp en text som man precis börjat på och inte är nöjd med, det kan vara jobbigt. Det nämndes även att den låt som vi fick se komma till även framfördes live i slutet. Inte heller detta greppade jag riktigt, just att det var samma låt som klinkade på från allra första början (den låt som man tyckte lät som en Lionel Richie-låt).

Är filmen en dokumentär eller en spelfilm? Bra fråga. Igår skrev jag om ”spelfilmsdokumentären” Under Gottsunda som även den balanserar mellan de båda typerna av film. Jag skulle säga att även 20,000 Days on Earth är en spelfilmsdokumentär. Fast i slutändan skulle jag säga att alla dokumentärer i viss mån är spelfilmer. Så fort du sätter en kamera framför någon eller något så påverkar du skeendet. Det blir helt enkelt iscensatt. Skillnaden jämfört med andra mer ”normala” dokumentärer är att Under Gottsunda och 20,000 Days on Earth är så tydligt iscensatta.

Vad gillade jag med filmen? Jag gillade scenerna med psykologen. Här kom Cave in på intressanta ämnen, om sin uppväxt och sitt förhållande till sin far. Tyvärr klippte man när det blev som intressantast och Cave började bli berörd. Fast det kanske bara hade blivit såpa av det hela, vad vet jag.

Nick Caves musik är inte riktigt min stil. Musiken är väl ok och den sista låten, som vi får se live, har ett skönt sväng och sug. Det var även intressant att höra Cave prata om hur han agerade på scen. Han valde ut personer som stod längst fram och liksom spelade och sjöng för dem, spände ögonen i dem och fick dem kännna sig speciella. Men det är nåt med Caves sångröst och melodierna som är lite off och det är väl just det som uppskattas av de som gillar hans musik.

Innan jag såg 20,000 Days on Earth och även efteråt så har jag hört ganska många hyllningar. För mig var det en helt ok film men inte mer. När jag nu skriver om filmen så har det gått några veckor sen jag såg den och den har bleknat en hel del. Men jag brukar allt som oftast betygsätta min upplevelse av filmen när jag ser den och inte vad jag tycker om den långt efteråt. Kanske ett konstigt tillvägagångssätt men så är det och då blir det en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar small20,000 Days on Earth har biopremiär nu på fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Under Gottsunda (2014)

23 september, 2014 7 kommentarer

Under GottsundaJag har en kollega på jobbet som bor i Uppsala – fast inte i just Gottsunda. I somras var hans föräldrar på besök från Norrland. De skulle resa vidare från Stockholm och sov över en natt hos sonen. På morgonen när de skulle ta bilen vidare mot Stockholm så upptäckte de att den var helt utbränd. Nån hade tänt eld på den under natten. Det blev ett halvtråkigt Uppsala-besök för de något chockade föräldrarna. Om man hör om Uppsala-förorten Gottsunda på nyheterna brukar det uteslutande handla om bilbränder, kravaller eller någon form av stökigheter med ungdomar inblandade. Men vad döljer sig under ytan, under nyhetsbilden av Gottsunda? Filmregissören och författaren Viktor Johansson har grävt under den ytan.

Vi får möta ungdomar som känner att de lever utanför (samhället), och att ingen lyssnar. De talar till oss tittare om sina tankar, om sina problem. Det är mammor som blivit tokiga efter ett barn som dött. En mamma som tror hon har en katt och hon ställer fram fram fil och flingor till katten som inte finns. En mamma som inte vill ha med sin son att göra. Sonen vill köra in med sin longboard i en sten så att han kraschar och får amputera sina ben. Då kan han skicka sin amputerade stump till mamman så att hon kan gulla med den istället för honom. Tankar.

Ibland är det en pappa som vantrivs. Han vantrivs i Sverige och klarar inte av vårt mörka land. Han vill tillbaka till Makedonien. Hans fru har lämnat honom men han har sin dotter kvar. Strömmen har gått hemma och han står i badrummet och rakar sig i ljuset från ett stearinljus. Hans dotter undrar vad han håller på med. Hon tycker att han ska sluta gnälla och klippa sig (eller raka sig) och skaffa ett jobb. Pappan försöker lära sin dotter att boxas. Han måste ju det eftersom han ska lämna sin dotter ensam kvar i Sverige när han tar brandbilen till Makedonien.

Spegel

Det kan tyckas som att det här är en tung film. Nå, en må-bra-film är det väl inte. Det är i grunden en dokumentär (skulle jag kalla det) men det som gör att den sticker ut är att den är filmad på ett flytande Christopher Doyle-sätt och har en udda ljudbild. Musiken, originalskriven av Andean Runner, ger en speciell atmosfär av magisk saga.

Vi får inte de vanliga talande huvudena som brukar förekomma i dokumentärer. Nej, det här är mer löst – men ändå skarpt ibland. Vissa sekvenser är iscensatta. Ja, det mesta är nog iscensatta på ett eller annat sätt, vissa scener mer än andra. Mer: när ett par killar försöker få upp en kompis (?) från en brunn där han har gömt sig. De lockar med datorer och iPhones och när inte det funkar ropar de ”Hur kan du se vilket håll Mecka är åt där nere! Kom upp och be åt rätt håll!”. LOL. Mindre: när vi får se en grupp ungdomar träna den ryska kampsporten/försvarsmetoden Systema (enligt uppgift något som de ryska specialförbanden Spetsnaz tränas i) för jag tror inte det var meningen att en av killarna skulle få så där ont i nacken…

Under Gottsunda är en dokumentärsspelfilm som för tankarna (mina tankar i alla fall) till Gus Van Sants Paranoid Park och Elephant, Harmony Korines Gummo och Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg. För mig höll den kanske inte ihop fullständigt då vissa delar inte fångade mitt intresse. Slow motion är ju snyggt men kan också överanvändas. Blev det för mycket slowmo här? Det var på gränsen, men, som sagt, det är ju snyggt. Jag tyckte även att några av de ”spelade” scenerna inte riktigt funkade när det blev lite flamsigt och då kändes det bara på skoj. Men sticker ut gör den, och den är gjord helt ur ungdomarnas perspektiv vilket är rätt sätt att göra en sån här film på.

En sista fråga: när kan man se och lyssna mer på beatbox-miraklet Abed på YouTube?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Under Gottsunda kommer som dvd ihop med höstnumret av filmtidskriften FLM (19 september) och via nätet hos Triart (26 september). Dessutom visas den ikväll (23 september) kl 20.30 på Bio Rio i Stockholm.

Fiffis filmtajm har också sett filmen och här hittar ni hennes recension.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Man on Wire (2008)

1 juli, 2014 4 kommentarer

Man on WireVet ni vad? Vi kör ytterligare en film från 2008. Quelle surprise. 😉

Man on Wire är en fascinerande dokumentär om Philippe Petit, en galen lindansande fransman som under kuppartade former olagligt spänt upp linor på olika kända byggnader och sen lindansat där. Han började med Notre-Dame i Paris, fortsatte med Harbour Bridge i Sydney och avslutade med ett nybyggt World Trade Center i New York på 70-talet. Och det är just om det sistnämda som filmen till största delen handlar om. Blandat med återblickar på tidigare händelser i Petits liv gestaltas WTC-kuppen på ett thrillerartat sätt.

Det är helt otroligt egentligen. Det hela planeras i flera år, och tanken är att utföra det hela när de två tornen precis är färdigbyggda. De tar sig in med falska id-kort, en grupp i vardera torn. Med pilbåge skjuter de en fiskelina från ena tornet till det andra och lyckas på så sätt få över den tunga vajern som Petit ska gå på. Det är möjligt att filmmakarna har överdramatiserat en aning men det är bitvis riktigt spännande och samtidigt nästan surrealistiskt. Hur kunde de egentligen lyckas? Tänk att göra en liknande grej idag? (Om tornen funnits kvar, vill säga.)

Mot slutet blir det känslosamt. Det är svårt att beskriva varför, men det finns nåt oerhört vackert i det som Petit gör. (Och hur han vågar övergår mitt förstånd.) Fascinerande, som sagt. 11:e september gör att filmen får ytterligare en dimension och känsla. Men det är bra att detta inte alls berörs i filmen. Alla som tittar vet ändå att det har hänt, och man tänker på det medan filmer fortgår. En sak som jag tänkte på var att 70-talet måste ha varit en annan, öppnare, tid, i alla fall i New York. Jag rekommenderar filmen, men det känns som om den kanske hade passat bättre som kortfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Stories We Tell (2012)

19 juni, 2014 4 kommentarer

Sarah PolleyEn dokumentär som blev väldigt hyllad, bl a av Filmspotting. Jag såg den i början av februari men skriver inte om den förrän nu, samtidigt som jag tittar på slutet av första halvlek av Spanien-Chile i fotbolls-VM. Henke skrev om den i april och efterfrågade min ingående analys. Det blir tyvärr ingen ingående analys. Jag gillar regissör Sarah Polleys film och hennes pappas mysiga, men ändå på nåt sätt kalla, berättarröst. Efter ett tag inser jag att det här kanske inte är en dokumentär som andra. Filmen skildrar Sarahs undersökande om vem som är hennes biologiska pappa och vi får bl a se gamla super-8-filmer på Sarahs mamma… eller är det verkligen autentiska bilder? Intressant, men aldrig gripande i magen. Det finns en sorts distans och det kanske är själva poängen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Filmspanar-tema: Hår – Good Hair (2009)

7 maj, 2014 28 kommentarer

HairPå den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen Hair! Klockrent. Så enkelt. Hair hade jag sett tidigare men det var ett bra tag sen så det kändes som det kunde passa med en omtitt. Dessutom är det en av få musikalfilmer som jag gillar. Nu har jag inte sett speciellt många musikalfilmer men ändå. Jag började leta på filmtjänster på nätet efter Hair men den fanns givetvis inte, så det fick bli andra tjänster… men den fanns en annan film som hela tiden poppade upp bland sökresultaten hos nätjänsterna. Fasiken, jag byter film tänkte jag. Jag har ju fortfarande en koppling till hår och dessutom kollar jag lagligt på filmen. Och så blev det.

****

Good Hair (2009)

Good HairNär jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes Barbershop-filmer? Den går bort, tänkte jag direkt. Aldrig att jag ser den (hår)rullen. Men så såg jag att det var dokumentär. En dokumentär om vad? Hår, ja visst, men på vilket sätt? Det här verkar ju faktiskt lite intressant.

Good Hair är en dokumentär om afroamerikaners hår, och då speciellt om svarta kvinnors frisyrer. Vår ledsagare och ciceron som i filmen går till (hår)botten med all things hair är alltså komikern Chris Rock. Chris Rock? Really?! Vad hade jag gett mig in på? Filmen är regisserad av Rocks komikerpolare Jeff Stilson.

Rock fick idén till filmen när hans treåriga dotter en dag frågade varför hon inte hade bra hår, good hair. Vad då, tänkte och sa Chris, du har väl alldeles underbart hår! Chris beslutar sig för att ta reda på vad som låg bakom dotterns fråga.

Vissa dokumentärer är ju ögonöppnare när det gäller det ämne som de handlar om. I det här fallet fick jag upp ögonen dels för hur många svarta amerikanska kvinnor som inte visar upp sitt naturliga krulliga hår, och dels för hur mycket tid och pengar som de lägger ner för att visa upp ett annat hår. Hår på huvudet pratar jag alltså om…

Filmen inleds på en stor mässa för hårprodukter. Här får vi veta att 80% av alla hårprodukter i USA köps av svarta, och då, 2009 alltså, utgjorde svarta 9% av USA:s befolkning. Den första stora produkten vi får veta om är relaxers. Det handlar alltså om kemikalier som används för att rakpermanenta afrokrull. Krull är inte snyggt anses det. Nej, man ska ha rakt hår, europeiskt hår, ”vitt” hår. Kemikalierna som används är oftast starkt basiska ämnen som t ex natriumhydroxid. Det gör att en rakpermanentning inte är en helt smärtfri process. Om man har i medlet för länge så kan det nå in i hårbotten… och då faller håret av.

Salt-n-PepaKänner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.

Den andra produkten det handlar om är löshår! Oj, oj, enligt dokumentären finns det i princip inte en enda svart kvinna som inte har löshår eller weaves som det kallas. Länge var det här en väl förborgad hemlighet men nu vet alla det. Även bland vita kvinnor är det väl inte helt ovanligt. Det är alltså inte peruker vi pratar om, utan hårförlängning där man tar annat, helst naturligt, hår och liksom väver ihop det med ens eget naturliga hår.

Männen då? Ja, pastor Al Sharpton (härlig bild, värd ett klick) berättar att han lärde sig om relaxers av James Brown. Sen har vi t ex en artist som Prince…

Det där med att det hår man ska väva in ska vara naturligt är något som skapat en industri i sig… i Indien. Det hår som svarta kvinnor i USA vill ha är indiskt hår. Indiskt hår är svart men rakt. Indiska kvinnor låter sitt hår växa och sen går de till ett tempel och offrar sitt hår helt gratis. Någon annan tjänar dock stora pengar på deras hår. Alternativet är att man utan kvinnans medgivande klipper av det när hon sover eller när hon är på bio. Här har vi alltså en sorts illegal organdonationsmarknad som jag inte kände till.

De som tjänar mest pengar på produkterna är, enligt filmen, asiatiska och ”vita” företag. Det finns bara ett fåtal företag som helt ägs av svarta.

TracieJag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i Death Proof bl a, som talar om att kämpa emot, att behålla sitt krull och naturliga hår. Bra säger jag. Men att rakpermanenta sig ibland är väl inte fel det heller. Eller nåt. Well, hårförlängningar och relaxers är nog hair för att stanna.

Betyg halv

Kolla nu in vilka hårresande filmer som mina kompisar skriver om.

Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Även Voldo har nu gjort ett hårigt inlägg eftersom han tyckte det saknades en viss skådespelerska.

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Murderball

31 januari, 2014 Lämna en kommentar

murderballTitel: Murderball
Regi: Henry Alex Rubin & Dana Adam Shapiro
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I efterdyningarna efter filmspanartemat om sport så kommer här en gammal recension av sportdokumentär.

Den bästa dokumentärfilm jag har sett tror jag är Ett anständigt liv. Det är inte så ofta jag ser dokumentärfilmer, om man inte räknar tv-filmer om författare eller regissörer. Murderball kan man kanske jämföra med den svenska Armbryterskan från Ensamheten. Åtminstone gjorde en kompis det. I Murderball får vi möta utövare av rullstolssporten murderball/wheelchair rugby/quad rugby eller rullstolsrugby som det kallas i Sverige (fast mördarboll hade varit ett rätt kul namn, haha). Huvudperson är väl egentligen en f.d. amerikansk spelare, Joe Soares, som nu blivit coach för Kanada. Även ett gäng av de amerikanska spelarna porträtteras i filmen, t ex bockskäggsprydde och hetlevrade Zupan. Vi får även träffa en ung kille som precis blivit förlamad efter en motorcykelolycka.

Hyfsat rolig, underhållande, småputtrig och ibland gripande dokumentär. Spelarna framställs främst som människor, och inte som rullstolsbundna även om det förstås är en ofrånkomlig del av deras liv. I efterhand är det inte rullstolen man ser framför sig utan personen. Jag skrev ovan att Zupan var hetlevrad. Det var i och för sig inget mot Soares som var helt galen under matcherna och verkligen besatt av rullstolsrugby. Men jag vet inte. Som så ofta när jag ser dokumentärer så blir jag aldrig riktigt gripen eller sugs in i filmens värld, på samma sätt som när jag ser (bra) spelfilm. Ett undantag är förstås Ett anständigt liv. Jag hade gärna sett litet fler scener från matcherna. Nu fick man bara några snabba klipp om hur matcherna egentligen tedde sig, och av det man såg så verkade det faktiskt litet tråkigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , ,

SFF13: Blackfish

18 november, 2013 11 kommentarer

sff_logoBlackfishTitel: Blackfish
Regi: Gabriela Cowperthwaite
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Blackfish är det namn som den amerikanska ursprungsbefolkningen använde på späckhuggare och de ansåg att det var ett heligt djur och att det skulle lämnas ifred. I den här dokumentären som heter just Blackfish skildras vad som händer om man inte lämnar späckhuggare ifred, om man istället gör precis tvärtom, om man fångar in späckhuggare och låter dem ”bo” i begränsade bassänger för att delta i uppvisningar för en mänsklig publik.

Ja, ni hör kanske på min ton att jag är lite upprörd. Fast det är märkligt, jag har liksom aldrig tänkt det här extra varvet. Hur mår egentligen djur i djurparker? Eller jo, jag har nog tänkt på det men anledningen till att man i första hand inte tänker på just delfiner och späckhuggare är att de ser ut att ha så roligt i showerna de deltar i. Däremot räcker det ju att se ett lejon eller en tiger gå runt i cirklar i en liten bur, om och om och om igen. Man känner instinktivt att nåt är fel. Av det som visas i Blackfish är det ganska mycket som är fel.

För några år sen såg jag den omtalade dokumentären The Cove som handlar om organiserad slakt av delfiner i en japansk bukt. Det var en ganska vidrig skildring. På nåt sätt kan jag tycka att det man gör mot späckhuggarna på t ex SeaWorld nästan är värre. När delfinerna i The Cove dödas så slipper de i alla fall lida. Späckhuggarna, de får leva hela sina liv i en bassäng på SeaWorld när de egentligen ska ha ett stort stort hav att simma i. Och anledningen är att roa människor. Nu kan det finnas fler anledningar till att hålla djur inhägnade på det här sättet men jag återkommer till det senare.

Som dokumentären så är inledningen, om jag ska vara ärlig, ganska tråkig. Vi får se de vanliga talande huvudena: forskare, experter på späckhuggare och så en grupp f.d. tränare för späckhuggare från SeaWorld. Man visar hur man under 60- och 70-talet började fånga in späckhuggare och ordnade med vattenshower i liten skala. Vi får följa hur en speciell späckhuggare vid namn Tilikum fångades in på 80-talet och fördes till den lilla vattenparken Sealand of the Pacific.

Nånstans här ändrades plötsligt tonen i dokumentären. Fram tills nu hade det varit som en ordinär tv-dokumentär som inte gav nåt speciellt. Nu blev den plötsligt väldigt mörk och obehaglig. Tilikum är inblandad i ett första dödsfall. En tränare på Sealand of the Pacific råkar ramla i bassängen och Tilikum var en av tre valar som drog ner henne under vattnet för att slutligen döda henne. Tilikum säljs nu till den större anläggningen SeaWorld i Orlando. I februari 2010 omkommer den erfarna tränare Dawn Brancheau under en show när Tilikum tar tag i hennes arm och drar ner henne under vattnet.

Varför blev filmen mer engagerande nu? Jag undrar om det är så enkelt och grundläggande att det bara handlar om att det är äckligt fascinerande och svårt att titta bort när man får se obehagliga och spektakulär filmklipp av olika slag. Jag fick den känslan, att det kanske bara är spekulativt. Det går liksom inte att titta bort. Ett visst filmklipp har etsat sig fast. Anledningen till att det visas i sin helhet (i princip) är att det gick bra just den gången. Klippet med Dawn får vi givetvis inte se. Men det vi bl a fick se var när en annan tränare råkade ut för en späckhuggare som bet sig fast i foten och sen drog ner tränaren under vattnet, och så upp igen ett tag, och sen ner igen, och sen upp igen. Tränaren håller sig på nåt obegripligt sätt lugn. Han hyperventilerar för att förbereda sig på nästa nedstigning mot botten den djupa bassängen. Efter ett antal turer under vattnet fortsätter tränaren att vara lugn även fast han känner att han kanske inte klarar en till vända neråt. Till slut släpper späckhuggaren taget och han lyckas komma undan. Under det här klippet kunde jag knappt andas. Samtidigt kände jag att det var spekulativt och kanske tog fokus från det som filmen försökte säga.

Vad försökte filmen säga? Ja, att det är fel att hålla späckhuggare i fångenskap, helt enkelt. Det är inte rätt, så enkelt är det, jag håller med. Det är en onaturlig situation för valarna. De är tillsammans med andra valar som inte tillhör deras grupp, som de kanske inte trivs med. Vissa valar blir utstötta, som Tilikum. Deras beteende blir inte naturligt. De blir frustrerade. De har ingenstans att ta vägen. Att då även låta människor interagera i vattnet med dessa djur verkar inte riktigt vettigt. Efter Dawns dödsfall förbjöds SeaWorld att låta tränare vara i närkontakt med späckhuggarna men SeaWorld har överklagat detta.

Nu tillbaka till det positiva med djurparker och vattenparker som SeaWorld. Jag tror de gör en hel del nytta när det gäller utrotningshotade djur t ex. Man kan låta föda upp djur, förhoppningsvis i stora hägn, och sen placera ut dem i det vilda och hoppas på att de ska hitta partners och fortplanta sig. Vid problem med t ex inavel i en mindre population kan man använda sig av djur från djurparker. Om man har djuren i stora hägn som jag tror man har på t ex Kolmården så tror jag inte djuren vantrivs, men jag vet inte. Även när det gäller vård av upphittade, skadade djur gör man nog en bra insats. Fast här kan man ju fundera på vilken insats det är rätt att göra. En strandad val gör ju att människan rycker ut direkt och valen ska räddas för varje pris. Men det kanske bara är naturens gång.

Att ha djur i små trånga burar för att visas upp för människor, det känns osmakligt, så är det bara. Samma sak gäller att hålla späckhuggare i stora badkar under ett helt liv.

4-/5

PS. En bra double feature: Blackfish och Free Willy! Eller?

Om visningen: Jag flexade ut tidigt från jobbet för att hinna med visningen på Skandia som började 15.30. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag hade gått ganska mycket plus under resten av veckan och dessutom infann jag mig hyfsat tidigt på jobbet på morgonen. Som vanligt tog jag plats långt bak på Skandia för att få plats… eller vänta, jag kanske inte borde nämna det här. Då kanske fler kommer att hitta dessa platser, i alla fall de som mot förmodan läser den här bloggen. 😉

Lite kul, och till en början oroande, var att det satt en grupp kvinnor på raden bakom mig som i början av filmen inte kunde sluta prata. De noterade att salongen inte var helt full. De trodde det berodde på att det var en dokumentär. Igår kväll hade de sett en film med ”sånt där meningslöst våld” och då hade det minsann varit fullt.

Efter ett tag insåg jag att de inte riktigt hade koll på vilken film de egentligen skulle se. Jag förstod inte riktigt men det verkade som de bara hade gått in i salongen på vinst och förlust. När filmen var slut diskuterade de om de skulle se en film till i samma salong, vilken film det nu än skulle bli.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , ,

The Summit

31 oktober, 2013 5 kommentarer

Malmö Filmdagar

K2 kastar sin skugga när solen går ner

K2 kastar sin skugga när solen går ner

Titel: The Summit
Regi: Nick Ryan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den här dokumentären borde nog aldrig gått upp på bio. Faktum är att det enda land som den får biopremiär i är Sverige, och anledningen till det stavas Fredrik Sträng. På Malmö Filmdagar där jag såg filmen var Sträng på plats och presenterade filmen och sin bok om det som skildras i filmen. I augusti 2008 förolyckades 11 klättrare på det fruktade berget K2 då flera grupper försökte sig på en toppbestigning. Redan under uppstigningen började saker gå fel och olyckor skedde. Den stora mängden klättrare fortsatte dock uppåt mot toppen trots att man var försenade och att andra detaljer inte var som de skulle. Det slutade med en katastrof. Fredrik Sträng var en av de som överlevde.

Låt mig först säga att det är fascinerande historia. Ja, fascinerande kanske är fel ord. Det är en tragisk historia där människor tog fel beslut, glömde saker, chansade, ville för mycket, kunde inte samarbete och så gick det som det gick. Som film är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Filmen får mig att tro att jag ser en amerikansk tv-film gjord för en reklamkanal. En sån där taffligt gjord film där samma sak vevas om igen efter varje reklamavbrott. I The Summit hoppar vi fram och tillbaka i tiden på ett enbart förvirrande sätt. Sen skildras plötsligt hur den första bestigningen av K2 gjordes på 1950-talet av en grupp italienarna.

Delvis förstår jag varför man hade med berättelsen om den första bestigningen. Efter det som hände 2008 har det pekats en del finger mot vissa individer, man har försökt skylla det som hände på nån, försökt hitta en syndabock. Eftersom det inte finns nån som har en klar bild av vad som hände så har det uppstått rykten och påhittade historier. Likadant var det tydligen efter den italienska toppbestigningen på 50-talet, så det finns väl en poäng i att visa att historien som vanligt upprepar sig.

Men som helhet var det en tråkig och upprepande dokumentär med de vanliga talande huvudena. Det som stannar kvar mest är hur söt norska klätterskan Cecilie Skog var. Hon såg ut som en trolltjej med otroligt hår. Nåt man lyckats ganska bra med är de dramatiseringar som förekommer. Dessa är ju inte inspelade på K2 utan i Schweiz (vilket Sträng nämnde när han fick frågan efter visningen). Sedan har man med datoranimation ändrat så att miljön liknar K2.

På kvällen efter visningen var det ett mingel där filmspanarna glassade runt bland buffémat, filmkritiker och ölbiljetter. Fredrik Sträng dök också upp och pratade med oss en stund. När jag tänker efter så här i efterhand så var det en lite konstig situation. Fredrik själv är där för att marknadsföra sin bok, en bok som skildrar en tragedi. Vi var där för att vi hade sett samma tragedi i filmform. Och så ska vi glassa runt och mingla. Fast det är väl ett sätt att bearbeta händelsen också.

2/5

Henke skriver om The Summit idag och Fiffi har skrivit om den sen tidigare. En toppfilm är det ju men är den toppen?

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Filmspanar-tema: Biopics – Senna

16 oktober, 2013 32 kommentarer

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →