Unknown

8 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Taken

7 november, 2011 14 kommentarer


Titel: Taken
Regi: Pierre Morel
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Liam Neeson spelar Bryan, en f.d. hemlig agent som nu vill spendera mer tid med sin dotter som snabbt håller på att växa upp, för snabbt för Bryans del. Givetvis är Bryan frånskild. Givetvis framställs f.d. frun en gnällig bitch. Givetvis är fruns nya man, Stuart, en framgångsrik idiot. På dotterns födelsedag kommer Bryan med en karaoke-maskin. Han lyckas till slut överlämna den till dottern efter att ha först ha blivit stoppad av Stuarts säkerhetsvakter. Den där karaoke-maskinen toppas givetvis direkt av Stuarts present: en till dörren levererad livs levande häst!

Haha, ja, början av filmen är översållad av klichéer. När Bryan lockas av sina f.d. kollegor att börja jobba igen (om än som livvakt för en ung popstjärnetjej) tror man som tittare att det är just den historietråden som resten av filmen kommer att bygga på. Nu blir det inte riktigt så. Bryans dotter kidnappas när hon åker till Paris med en kompis. Då misstänker vi direkt att det är fruns nya man Stuart som på ett eller annat sätt är inblandad. Men det är inte riktigt så det hänger ihop heller. Nej, det är enklare än så.

Nåväl, Bryan, f.d. agent som han nu är åker givetvis själv till Paris för hitta sin dotter. Det är nu den våldsamma delen av filmen börjar. Liam Neeson goes Steven Seagal i kubik. Jag kan tänka mig att Paris kriminella decimeras med hälften på ett ungefär. Bryan lägger nämligen inte några fingrar emellan. Alls.

Nåt man har fått till bra är ljudet vid slagsmålsscenerna. När Neeson krossar käken eller nacken på nån fransk slusk så låter det verkligen så. ”Crack!” Man får känslan av att Neeson är oövervinnlig. I vilken situation han än befinner sig så kan han alltid klara sig ur den. Låt säga att han med handklovar sitter fast i ett rör med händerna över huvudet och med tre gorillor framför sig med laddade pistoler? Det är plockpotatis för Neeson.

Taken är en intensiv och spännande thriller med snygga actionscener där en ensam person drivs av hämnd och personliga skäl. Liam Neeson gör sitt livs roll… mja kanske inte, men han passar verkligen som åldrad och tilltufsad agent. Tilltufsad men obeveklig.

3/5

PS. Jag återkommer om ett tag med en recension av Unknown, ”uppföljaren” till Taken där Liam återigen är på äventyr i Europa.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Turkey Shoot

16 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: Turkey Shoot (Helvetesjakten)
Regi: Brian Trenchard-Smith
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Turkey Shoot är en härlig blandning av science fiction, fängelsefilm, splatter och ploitation. I en dystopisk framtid förs alla oliktänkande iväg till fångläger där de ska ”lära sig” hur man beter sig för att sedan integreras i samhället. Fast ganska snart står det klart att man nog aldrig slipper ut från fängelset — förutom med fötterna först.

Då och då visar fängelsechefen lite mjukare känslor. Eller kanske inte. Med jämna mellanrum ordnas en jakt (eller mja, lek är nog ett bättre ord) där ett antal fångar släpps fria. Efter sig har de ett litet jaktlag med överklassmänniskor. Om fångarna inte har blivit dödade när solen går ner är de lovade sin frihet. Haha, ja ingen tror väl på det.

Överklassen som styr samhället är givetvis sadister och de vi får möta i filmen är en riktigt skön skara odrägliga personer som står i sippar konjak med ena handen samtidigt som de lite nonchalant skjuter ihjäl en fånge med andra handen. Bäst är nog en kvinna med skön make-up och kläder  som körde med pil och båge som jaktvapen.


Det är lite The Running Man-känsla över storyn. Det hela börjar som en dystopisk sf-rulle med b-känsla för att mer och mer glida över till härlig splatteraction med rejäl glimt i ögat.

Olivia Hussey är med! Men vänta, det finns mer roliga saker. Vi har även en gigantisk fångvaktare med flint och stor mustasch. Plötsligt dyker det också upp en sorts varulvsman utan nån som helst förklaring. Han ska vara med i jakten snedstreck leken. Han får dock stora problem med en grävskopa. Ja, hela skaran med sadister får tillbaka med samma mynt kan man säga. Regissören (Brian Trenchard-Smith) var även tillsagd av producenterna att det måste vara med naket så plötsligt dyker det upp en scen där alla fångar duschar tillsammans. Hehe, kul.

Eftersom filmen är från 1982 så får vi givetvis även skön syntmusik, faktiskt komponerad och dirigerad (enligt förtexterna) av Brian May.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Milk

5 oktober, 2011 9 kommentarer


Titel: Milk
Regi: Gus Vant Sant
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Milk är filmen om San Francisco-politikern Harvey Milk som var den förste öppet homosexuella amerikan som folkvaldes till ett politiskt ämbete.

Var det Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk? Jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt var det eftersom jag då och då glömde bort vem det faktiskt var som spelade Milk. Med andra ord, en riktigt bra insats av Penn och han knep ju Oscarn framför näsan på Mickey Rourke i The Wrestler. Jag höll på Rourke, delvis för att Milk nämligen var en lite tråkig film. Ja, faktiskt. Ämnet är viktigt och fortfarande aktuellt. Men…

…hmm, jag vet inte, jag hade väntat mig mer. Nu är den är klart sevärd och välgjord med bra insatser från alla skådisar. Emile Hirsch dyker upp som ganska oigenkännlig ung bög. Det tog 10 minuter innan jag insåg att det var samme snubbe som åkte skateboard i Lords of Dogtown och campade i Into the Wild (som ju Penn regisserade för övrigt).

Filmen handlar egentligen mer om hur rörelsen för rättigheter för homosexuella växer fram än om Milk som person. Detta gör att filmen blir aningen tråkig. Inte för att det är ett oviktigt ämne men för att det kanske passar bättre som dokumentär. Amerikansk historia är intressant och jag hade velat veta mer om händelserna, bl a Anita Bryant (en ganska läbbig kvinna med sin obehagliga Save Our Children-kampanj).

Det finns några tillfällen då filmen var på gränsen till för sentimental som när Milk blir uppringd av en rullstolsbunden kille som påstår att Milk räddat livet på honom. Detta sker precis efter att Milks pojkvän tagit livet av sig plus att Milk & Co är på väg att vinna en kampanj för att rösta ner ett förslag som ska minska homosexuellas rättigheter. Det blev för mycket.

Jag vet inte hur man skulle ha gjort filmen intressantare. Kanske skulle man ha fokuserat på en viss sak, en viss händelse. Nu var det, som jag såg att nån skrev, roligare att själv läsa på Wikipedia om Milk, Anita Bryant och Dan White (Milks mördare). Josh Brolin är för övrigt riktigt bra som Dan White, en uppenbarligen störd person. Det verkar inte som om han egentligen hade nåt emot homosexuella utan att han flippade ur för att saker inte gick hans väg. Känslan jag fick var att det hade kunnat handla om nåt annat. Men visst, om man är trångsynt så är man det även mot annat och andra, som t ex svartas rättigheter.

Som sagt, det som gör den här filmen värd att se är Penns prestation som är perfekt utan att kännas överdriven.

Bland andra filmbloggare verkar Fiffi och Movies – Noir vara inne på samma linje som jag medan Plox uppskattar filmen lite mer och förutsäger även Penns Oscarsvinst i sin recension.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

The Chronicles of Riddick

4 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →