Downsizing (2017)

15 november, 2017 5 kommentarer

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

All Inclusive (2017)

8 november, 2017 2 kommentarer

Varje år under Malmö Filmdagar så brukar det alltid visas minst en hyfsat stor ny svensk produktion i den härliga singelbiografen Royal (jag hoppas att den aldrig läggs ned då det förmodligen är Sveriges bästa biosalong!). Tidigare år har vi sett filmer som Monica Z (2013), Mig äger ingen (2013), Medicinen (2014), Så ock på jorden (2015), Jag är Ingrid (2015), Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016) och Den allvarsamma leken (2016). Verkligen en blandad kompott om man säger så.

Årets film var All Inclusive, en sorts uppdaterad version av Sällskapsresan med kvinnlig touch. En mamma (Suzanne Reuter) åker till Kroatien på chartersemester med sina två fullkomligt olika döttrar (Duktiga Flickan Jennie Silfverhjelm och Partypinglan Liv Mjönes). På planet ner droppar mamman nyheten att hennes man varit otrogen och därför inte följer med. Döttrarna ser det som sin uppgift att få mamman på fötter igen. De har dock lite olika syn på hur det ska gå till. Hilarity ensues. Eller nåt.

Njae. Det hade varit roligt att få se en riktigt lyckad och rolig svensk komedi. Tyvärr levererar inte All Inclusive. Filmen känns inte välskriven. Rollfigurerna beter sig ologisk jämfört med sin natur. Skämten känns inte klockrena eller fullföljs inte.

Jag hade velat se mer från de andra semesterfirarna i gruppen. De visas upp i början när man anländer till hotellet. Vi har gayparet, vi har hippiepappan som går med sin bebis på magen, vi har Jonas Karlsson som inte kan sluta gråta eftersom hans fru dött i cancer, vi har irriterande ungar.

Men ingen av dessa figurer följs egentligen upp utan förblir siluetter. I fokus är förstås mamman och hennes döttrar. Inget fel i det, men då krävs att jag känner för dessa rollfigurer, att jag blir indragen i deras problem och skrattar med dem när dråpliga situationer uppstår. Tyvärr händer inte det.

Jag tycker inte Suzanne Reuter får chansen att briljera som den komedienn hon är. Det är som att hon, och regissören, inte hittar rätt ton. Ett tag får jag för mig att hon ska ha fått en hjärnblödning då hon verkar fullkomligt förvirrad, inte vid sina sinnes fulla bruk. Men hon var bara upprörd över att hennes man lämnat henne. Eller? Det var oklart ett tag för mig.

Döttrarna funkar bättre. Både Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm har hittat rätt (komisk) ton. Framförallt så kanske Mjönes funkar bäst som den spontana Slarverdottern som den Duktiga Flickan-systern är avis på. Det är det vanliga med den Duktiga Flickan som sköter all markservice och sen glider Slarvern in och får all kredd.

Jonas Karlsson funkade också och jag tyckte det var roligt att han hade tårar i ögonen i varje scen, vad han än gjorde. Det var over the top på rätt sätt.

Det finns några sekvenser som inte funkar alls. Som t ex när Partypinglan vill få sin mamma att gå ut och festa medan den Duktiga Dottern, liksom mamman, tycker det är en dålig idé. Sen i nästa scen är alla tre festklädda och kommer gående i hotellkorridoren, i slowmotion och till cool musik. Jaha, och hur gick det till?

Apropå musik så behöver nån se över filmens soundtracket och kanske inte använda endast två låtar, eller om det bara var en låt, absolut precis hela tiden. Det blev till slut komiskt tröttsamt när samma låt drogs igång, igen, igen och igen. Och igen. Jag undrar om det inte var en tidig version av filmen som vi fick se (och höra) där soundtracket inte var spikat? Vi får hoppas på det.

I övrigt: ett ganska stor nja. Ingen katastrof dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioAll Inclusive har premiär nu på fredag och ni gör som vanligt som ni vill. Filmen bygger förresten på en dansk förlaga med samma namn från 2014. Undrar om det är en bra idé att kolla in den istället? Den finns att hyra på alla möjliga ställen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: Ragnarok (2017)

3 november, 2017 4 kommentarer

Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.

Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.

Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.

Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.

Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.

Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.

Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.

Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.

Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.

Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.

Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.

Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.

Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.

Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.

En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.

Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.

En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.

Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.

Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om världens undergång idag.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Bow (2005)

30 oktober, 2017 6 kommentarer

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , ,

Loving Vincent (2017)

20 oktober, 2017 5 kommentarer

Loving Vincent är kanske en sån där film där dokumentären om hur filmen kom till är bättre än filmen själv. Det jag visste om Loving Vincent var att det skulle vara en visuellt häftig film, i alla fall var det det jag hade hört och även misstänkte själv när jag hörde filmen beskrivas. Denna animerade film skulle handla om konstnären Vincent van Gogh och den skulle vara animerad i samma stil som Van Goghs egna tavlor. Jag tyckte konceptet lät ganska spännande.

Och, ja, filmen ÄR visuellt imponerande, speciellt i inledningen där man på ett sätt bränner av sitt bästa krut. Just att se stilen på animationen och hur det är som att titta på en levande målning är coolt, men det är lite som att nyhetens behag bleknar efter ett tag. Men inledningsvis var jag faktiskt förtrollad.

Jag hade som sagt gärna sett en ”making of”-dokumentär. När jag läser på om filmen inser jag hur galen idén är. Först har man filmat en ca 90 minuter lång film med vanliga skådisar i studio med greenscreen. Sen har man använt sig av flera hundra konstnärer som med olja på duk producerat 65000 bildrutor, baserat på den inspelade filmen, i form av fullstora tavlor, äkta oljemålningar. Crazy. En sekund tog två veckor att måla och fyra år tog arbetet totalt.

Storyn är en hyfsat intressant detektivhistoria där Armand (Douglas Booth), sonen till en gammal brevbärare (Chris O’Dowd), försöker leverera ett brev till Vincents bror Theo, det sista brevet som Vincent skrev. När Armand upptäcker att Theo inte är i livet längre blir han istället besatt av ta reda på vad som orsakade Vincents död. Tog han sitt eget liv eller var det nåt annat som hände?

Vi får höra en mängd personer (en spelad av Saoirse Ronan exempelvis) berätta om Vincent och hur han var när de träffade honom. Var han deprimerad? Glad och på bättringsvägen? Alla verkar ge olika besked.

I flashback-sekvenser får vi ta del av olika episoder ur Vincents liv. Här har man valt en annan animationsstil, svartvitt och mer realistisk som påminner om blyertsteckningar eller gamla fotografier.

Jag gillade det faktum att man använde sig av olika stilar. Nutiden med Vincents galna stil och dåtiden med en mer återhållen stil. Det påminde mig lite om Instagram och hur man applicerar olika filter för att ge olika känsla beroende på vad man vill förmedla.

Filmens problem är att jag, hur visuellt imponerande den än må vara, inte fann historien tillräckligt engagerande. I detektivhistorien lägger man fram idén om att Vincents död kanske inte alls skedde på det sätt som man kan läsa om på Wikipedia. Var det fler personer inblandade? Vad hände egentligen? Och det i sig var hyfsat intressant men jag tyckte filmen segade sig fram i snigelfart för att komma fram till pudelns kärna.

Visuellt är filmen som sagt häftig. Landskap, byggnader, broar, tåg, hus, sädesfält, himmel, vattendrag och allt sånt är riktigt snyggt gjort. Ett litet problem är dock att människorna ser lite för verkliga ut. Det är ett problem jag har ibland med filmer som är gjorda på det här sättet, med rotoscoping där man filmar skådisar på vanligt sätt och sen animerar i efterhand. Jag tas liksom ur den animerade världen och påminns om att det är verkliga skådisar i en studio.

Hur filmen är gjord är däremot alltså galet imponerande och inspirerande. Men nu visste jag ju inget om det i detalj när jag såg filmen och en film är ju trots allt en film hur den än har gjorts (ja, jag tittar på dig Boyhood!).

Loving Vincent är en tragisk historia om en under sin livstid helt okänd man. Det som fascinerar mig är att Van Gogh endast sålde en enda tavla (säger legenden) när han själv levde men numera går hans tavlor för över hundra miljoner dollar. Galet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioLoving Vincent har premiär idag fredag och om du är konstintresserad rent allmänt så är det nog värt att ta en titt på filmen. Om du har ett specialintresse för Van Gogh så är filmen ett måste!

Det var inte så många av mina filmspanarkompisar som såg Loving Vincent nere i Malmö. Men några var vi i alla fall och länkar till recensioner dyker upp här när de publiceras.

 

Här är några av oljemålningarna som alltså existerar i verkligheten och går att köpa!

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rammstein in Amerika (2015)

18 oktober, 2017 Lämna en kommentar

Jag snöade tydligen in på musikdokumentärer under en period. Rammstein in Amerika är en film om den tyska brutalgruppen Rammstein och deras erfarenheter av USA och hur det var att försöka slå igenom där. Jag tror jag hörde talas om Rammstein första gången i samband med att jag såg Lilja 4-ever (nej, jag snappade aldrig upp att Rammsteins låtar var med i Lost Highway) där deras låt ”Mein Herz brennt” ingår i soundtracket. Jag blev helt betagen av den låten när jag såg filmen. Den var brutal men samtidigt vacker och med en sorglig ton. Dokumentären är helt ok men inget speciellt. Vi får se klipp från bandets karriär och hyllande talking heads, kanske lite väl hyllande för att vara intressant. Det intressanta är bandets upplevelse av 11 september och dess efterdyningar och vad som händer när Rammsteins frisinnade, och för amerikaner chockerande, scenshow leder till att sångaren Till och keyboardisten Flake blir arresterade för ”otukt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , ,

Villebråd (2017)

29 september, 2017 2 kommentarer

Villebråd verkade vara en typ av film som jag borde gilla, i alla fall på ytan och speciellt när man läser filmens synopsis.

En del av Malmö Filmdagar är att välja ut vilka filmer man ska se. Jag själv börjar med att gå igenom programmet och läsa distributörens beskrivning av handlingen. Det är en konst det där att med några korta rader sälja in en film. Det är även en konst av se förbi dessa rader och inte låta sig luras.

Det påminner mig förresten om när man läser igenom programmet för Stockholm Filmfestival, som för övrigt börjar närma sig med stormsteg nu när höstmörkret sänker sig över oss. De är roliga att läsa de där korta synopsisarna (ja, det heter så i plural).

I beskrivningen av Villebråd läser jag bl a ”Villebråd är Oscarsnominerade Agnieszka Hollands återkomst till hemlandet Polen efter en framgångsrik tid som regissör för serier som House of Cards och The Killing. Filmen har av kritiker jämförts med mordmysterier som Twin Peaks och Fargo”.

Hoppla! Nej, men den hamnar ju förstås på listan.

Villebård visade sig vara en snygg film och den hade en lagom mystisk handling som kretsade kring ett antal mordfall i skogarna utanför ett polsk samhälle. Påminner den om Twin Peaks? Nej, den har inte alls samma mysiga, otäcka, varma och blöta känsla.

I fokus är en gammal engelsklärarinna som bor tillsammans med sina två hundar ute på landet. När hundarna en dag försvinner spårlöst tar hon med sig hela skolklassen ut i de mörka skogarna för att gå skallgång. (Några av föräldrarna klagar efteråt.) Men några hundar hittar de inte. Senare hittas istället människor som vad det verkar blivit dödade av djur. Hur hänger allt ihop är väl frågan som ska få sitt svar.

Nja, det här var tyvärr inte speciellt engagerande. Jag kom aldrig in i handlingen. Jag lärde egentligen aldrig känna några av rollfigurerna, inte ens lärarinnan som ju är med väldigt mycket. Hon var en ganska mysig kvinna, lite barnslig men med en stark vilja. Men jag förstod nog aldrig henne.

Det fanns en massa andra bifigurerna som jag inte ens förstod vilka det var. Det fanns nån granne med stor näsa som verkade vara förtjust i lärarinnan. Det fanns en ung kvinna som jobbade i en klädbutik som verkade vara ihop med en ond man som hade nån sorts djurfarm i en betongbunker. Det dök upp en insektsforskare som lärarinnan blev ihop med vilket gjorde grannen svartsjuk. Eller? Då blev filmen plötsligt en sorts fars eller mustig komedi eller nåt.

Nej, filmen är för spretig, för otajt. Jag kände inte att det fanns några stakes. Jag antar att det var meningen man skulle ”heja på” lärarinnan, men jag vet inte, jag hejade inte på nån.

Att jag inte hängde med i handlingen kan ha berott på att jag var väldigt trött när jag såg filmen. Jag hamnade ibland i ett tillstånd där jag inte visste om jag drömde eller tittade på film. Eller så var det filmen som gjorde mig trött. Oavsett så funkade den inte. Berodde det på att den var gjord i en polsk stil som jag inte förstod eller var van vid?

Jag försöker sätta fingret på vad det var som inte funkade men jag känner att det är svårt. Så det kanske är lika bra att sluta och konstatera att detta inte var nån höjdare. Men ändå inte värdelös.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVillebråd har premiär idag fredag och den kan nog vara värd att se på bio för det snygga fotot. Sen om man kommer gilla filmens stil det vet jag inget om. Det är ju personlig smak det handlar om.

Andra som tycker till om Villebråd: Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?-Carl. Är den värd att hälla upp en sexa Żubrówka och skåla för?

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Coherence (2013)

8 september, 2017 6 kommentarer

Coherence. Hmm, en ganska dålig titel. Den säger ju ingenting. Jag antar att det ska låta lite skumt och mystiskt kanske. Men för mig låter det mer som en film om mobbade pojkar på en internatskola, och inte som den sf-mysterie-film det är.

Coherence är ett mysteriekammarspel som hämtar drag från filmer som Primer, Melancholia, Sliding Doors, The Thing och Invasion of the Body Snatchers. Det låter ju kanon, och inledningsvis gillar jag den en hel del.

En grupp vänner som inte sett varandra på länge träffas för en middag ihop. Under kvällen passerar en komet jorden och märkliga saker börjar hända, och det är ju alltid intressant att försöka klura ut vad som egentligen händer. Rent temamässigt tar filmen upp ämnen som Internet, mobil-beroende och hur människor beter sig i extrema situationer.

För att en sån här lågbudgetrulle ska bli riktigt bra behövs dock ett bra manus och bra skådisar som kan dra in oss tittare i filmen. Jag tycker tyvärr det saknas. Ett problem är att det känns som att det är ett gäng främlingar som möts för första gången snarare än att det skulle vara frågan om gamla vänner. Dessutom tyckte jag mot slutet att det mest blev en massa prat hit och dit och att rollfigurerna kändes ganska jobbiga och irriterande.

Sen är det som att filmen känns lite för liten. Kanske är det orättvist att peka på det då det är en film med en liten budget inspelad på en enda plats. Men det går inte att komma ifrån att det ibland kändes som att jag kunde behöva en paus i form av ett miljöombyte.

Slutligen så var en av mina första insikter: ”Vänta, vad?! Är det där Xander från Buffy?!”. Jajamän, allas vår Xander är en av gästerna på middagen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Stargate (1994)

5 september, 2017 4 kommentarer

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

42 (2013)

30 augusti, 2017 Lämna en kommentar

Pengar är färgblinda sägs det väl. I filmen 42 får vi se ett exempel på det då den berättar historien om Jackie Robinson och hur han blev den förste afroamerikanen att spela i Major League Baseball. Robinson spelas av Chadwick Boseman som vi senare har sett som Black Panther i Captain America: Civil War. Med i filmen är också Harrison Ford som chefen för Brooklyn Dodgers. Ford är totalt over the top här. Jag vet inte vad han höll på med. Det som är bra är att han är helt olik sig själv. Jag brukar nästan alltid gilla filmer som skildrar hur människor kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism. I 42 blev det dock för tillrättalagt. Det är för snällt, för få och små stakes och smörig musik. Inledningen är seg med en berättarröst och tråkiga dokumentära klipp. Sen har vi även ett lite tråkigt inslag av white savior i form av Fords rollfigur. Chadwick Boseman är filmens starka kort.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →