#SFF14: Dear White People (2014)

29 november, 2014 2 kommentarer

sff_logoSista söndagen på filmfestivalen skulle min bror komma på besök från Uppsala och vi skulle se två filmer. Brorsan är intresserad av matematik och datorvetenskap så det kändes passande att se The Imitation Game, filmen om den, under andra världskriget, kodknäckande Alan Turing. Tyvärr var jag litet för långsam med att fixa biljetter så det hann bli slutsålt.

Det fick istället bli filmen Dear White People, vilken när allt kom omkring visade sig vara ett perfekt ”val”. Varför perfekt? Jo, för att det så här i efterhand kändes som en typisk Stockholm Filmfestival-film. Att det fanns en hajp i luften kring filmen insåg jag ganska snabbt. Dessutom skulle att det var ett Face2Face med regissören efter visningen (mer om det i slutet av inlägget).

Dear White People är i filmen namnet på ett college-radioprogram där Sam White (Tessa Thompson) på ett satiriskt sätt berättar om hur svarta i USA upplever världen och omvärlden. Det kan handla om ”instruktioner” till vita för att de inte ska bete sig rasistiskt eller om hur mycket dricks som svarta ska ge på restauranger med tanke hur de kan behandlas av personalen. Förutom Sam är de andra huvudpersonerna Troy, Lionel och Coco.

Sam: Ung, arg, svart. Eller är hon svart? Hon har ju en vit pappa? Någon säger i filmen att hen trodde hon var puertorican första gången hen träffade henne. Sam går alltså med andra ord all in för att verkligen visa att hon kämpar för the black cause.

Troy: Är snubben som ska vara ordentlig, som ska göra karriär, som ska vara bättre än sina vita kamrater. Hans pappa är rektor på skolan. Hyfsat mycket att leva upp till alltså. Men i hemlighet röker han på på toaletten efter att ha legat med sin vita flickvän.

Lionel: Nörd, lågmäld, gay med en stor afro och glasögon. Var passar han in? Inte riktigt hos några.

Coco: Heter egentligen Colandrea men kallar sig själv Coco. Hennes mål är att bli tv/youtube-kändis. Alla medel är tillåtna, inklusive att gå på black-face-party med blond peruk. Eller?

Dear White People

Dear White People var en intressant men spretig film. Den innehåller en rad rollfigurer som alla är värda kanske inte sin egen film men vår uppmärksamhet. Tyvärr gör just detta att det blir en spretig film eller åtminstone en film som aldrig riktigt lugnar ner sig, och får fram vad den vill.

Filmen visades otextat. Det var ju på engelska, herregud. Precis som Northern Soul. Men jag tror faktiskt att jag missade en del av det som sas. Förutom det så tror jag även att jag ibland, eller oftare, inte hängde med på vissa saker som man refererade till. Vi sköljs över med mycket amerikansk kultur i Sverige men förmodligen inte alls lika mycket som vi tror. Dessutom har jag aldrig varit något större fan av college-filmer.

Dear White People är en snygg film. Många scener är väldigt snygga, stiliserat snygga. Regissör Simien har gjort en film som innehåller många scener som funkar som foton. Ofta tittar rollfigurerna rätt in i kameran. Eller är det bara jag som minns att de gjorde det? Snygg var den i alla fall.

Slutet av filmen blev känslomässigt starkt, vilket var helt oväntat efter satir och bitska scener. Vi fick filmens starkaste scen med den bästa skådespelarinsatsen i hela filmen från Tessa Thompson. Plötsligt bara. Ja, det kändes så. Resten av filmen kändes som en satir, som om det inte var på allvar, inte på riktigt allvar även om det förstås var på satiriskt allvar. Sen dök slutet upp med sitt allvarliga allvar och det kändes ditsatt i efterhand.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs om vad Henke på Fripps filmrevyer tyckte om Dear White People.

Om visningen: Oj, oj, det här blev den mest minnesvärda visningen på festivalen. Först hade vi alltså den så omtalade episoden med tjejhipstern med mössan (som skymde sikten). Läs mer om mössan hos Henke. Förutom hipstern med mössan så var salongen fylld till bristningsgränsen av exalterade människor som verkade peppade till max. När regissör Justin Simien klev upp på scenen innan filmen drog igång så bröt jubel och applåder ut. Det var rockstjärnestämning. Hur hade jag kunnat missa den här hajpen? Stämningen i salongen var elektrisk.

Bredvid hipstermössan satt hipstertofsen. Det var en hårtofs som stod rätt upp och täckte delar av duken. Jag satt bakom hipstertofsen. Henke satt bakom hipstermössan. Henke beslutade sig för att flytta för att kunna se ”hela” filmen. Själv satt jag kvar, utan att ens fråga om hipstertofsen skulle kunna ta bort sin tofs under visningen. Jag vet inte om hipstertofsen hade hört något om Henkes förfrågan till hipstermössan om att ta av sig sin mössa men precis innan filmen drog igång så tog hipstertofsen bort sitt hårband och tofsen försvann och duken syntes i sin helhet för mig. Plötsligt händer det. 🙂

Jo, en sista grej. Det bästa med hela visningen var nog att både jag och Henke efteråt i Parks foajé själva pratade med regissör Simien, utan att ha den något självupptagna moderatorn under Face2Face:et som ledsagare. Henke frågade om Friday Night Lights var en tv-serie som faktiskt inte visade upp svarta som stereotyper utan som helt vanliga människor. Simiens svar var ja.

Jag själv frågade om det i Dear White People fanns referenser till Ingmar Bergmans mästerverk Persona. Det förekom nämligen en scen, en bildlösning, som bara måste vara lyft därifrån. Japp, Simien svarade att visst var det så – och Persona var dessutom en av hans absoluta favoritfilmer. Simien slog sig för hjärtat med knytnäven samtidigt som han sa ”I absolutely heart that movie”. 🙂

persona_dear

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

27 november, 2014 4 kommentarer

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Orgier – La grande bouffe

26 november, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratOrgieFör en tid sedan körde filmspanarna tema: mat, och jag hade bestämt vilken film jag skulle se. Efter att ha tittat på en kvart av den filmen så gav jag upp. Kvaliteten, rent bildmässigt, på den version som jag hade lyckats få tag på var dålig. Filmen såg ut som en sunkig VHS-kopia som spelats alldeles för många gånger, vilket förmodligen just var fallet. En annan jobbig detalj var att även om filmen var textad på engelska så förekom det bara text när det pratades franska trots att en del av dialogen var på italienska. Nä, det funkade inte, jag skulle inte kunna ge filmen ett rättvist betyg. Det slutade med att jag rätt och slätt bytte film, bokstavligen i sista minuten. Filmen jag såg då för mattemat blev den trevliga Dinner Rush.

Den här månadens filmspanartema är Orgier och då passade det lämpligt nog alldeles utmärkt att plocka fram mitt första försök till matfilm ur gömmorna. Frågan var bara om jag skulle kunna hitta en bättre version. Svaret blev ja. Nu gick det faktiskt att se filmen. Låt BRAKFESTEN börja!

****

La grande bouffe (1973)

Japp, det handlar mycket riktigt om Marco Ferreris La grande bouffe från 1973 eller Brakfesten som den kallas på svenska. En väl så bra titel, den här gången. Fyra män bestämmer sig för att ta livet av sig genom att spendera en långhelg i en lyxvilla och äta ihjäl sig. De fyra är kocken Ugo (Ugo Tognazzi) som står för maten, piloten Marcello (Marcello Mastroianni) som står för sexmissbruket, domaren Philippe (Philippe Noiret) som står för villan, Michel (Michel Piccoli) som står för musik och pruttar. De fyra bjuder så småningom även in tre prostituerade samt lärarinnan Andréa (Andréa Ferréol) som jobbar i skolan som är granne med villan. Man inleder dock med ostronätartävling samtidigt som man tittar på porrbilder från 1800-talet. Vad kulturellt!

Som Movies – Noir brukar börja sina texter ibland: vad ska man säga? Brakfesten är en riktig 70-talsfilm. Inredningen i villan, kläderna, frisyrerna, maten, ja, allt, bara dryper 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom filmen är just från 70-talet. Men grejen är att när en modern film får till den där 70-talskänslan så brukar det ändå finnas ett nostalgiskt skimmer i bilderna. Det gör det inte här eftersom det ju är på riktigt. Det finns istället något sunkigt över det hela. Jag vet inte hur jag ska förklara det men stämningen är äcklig, vilket ju inte är så konstigt eftersom huvudpersoner äter ihjäl sig. Kanske beror det på att det är franskt 70-tal och inte amerikanskt?

Tyvärr tyckte jag La grande bouffe var tråkig, vilket kändes litet av en besvikelse. Jag har ett minne av att faktiskt ha sett och blivit fascinerad av filmen som barn. Brakfesten har jag alltid haft i bakhuvudet som en film jag ville se om. En fest där man äter ihjäl sig, det fanns något som lockade i detta. Men filmen levererade alltså inte riktigt. Ändå är det en film man förmodligen inte glömmer i första tagen även om den inte är någon större njutning just när man ser den.

Matkreationerna består bl a av ostron, kycklingklubbor, kalkon, pasta och framförallt potatispuré i stora lass. Den mest groteska rätten är dock en blandpaté gjord på kyckling (smaksatt med sherry), anka (smaksatt med portvin) och gås (smaksatt med champagne). Som avslutning bjuds det dessutom på en stor tårta i form av två stora bröst.

Eat some more

Som jag skrev ovan så är det ändå inte en film man (läs: jag) glömmer. Nu har det gått några dagar och vissa scener dyker upp i huvudet innan jag ska somna på kvällarna. Det är inte helt behagliga scener.

En sak jag kom att tänka på nu är om det som utspelas i filmen kan räknas som en orgie? Hur många personer måste delta för att det ska få kallas en orgie? Till en början är det bara de fyra männen och de sitter och äter ostron. Inte riktigt en orgie skulle jag säga, även om de nu skulle äta groteskt mycket ostron. Senare i filmen så kommer alltså de tre glädjeflickorna samt lärarinnan. Då tycker jag vi har jobbat ihop till en orgie. Vad består orgierna av? Ja, det äts, knullas och pruttas så det står härliga till. Alla deltar på ett eller annat sätt, lärarinnan inkluderad. Faktum är att när de prostituerade får nog av galenskaperna (”de är ju tokiga, de bara äter!!”) så stannar hon kvar och fungerar som en sorts ledsagare in i döden för de fyra.

Varför väljer de fyra att dö ätdöden? Är livet så tråkigt? Ja, jag vet inte, men uppenbarligen är de less på livet och de vill avsluta det med en riktig fest. Åtminstone en av de fyra får kalla fötter och försöker ta sig därifrån men som om det vore en Luis Buñuel-film så lyckas han inte utan blir kvar.

Pruttar var det. En av de fyra har problem med magen. Förstoppning. Aj, aj, inte bra. Enda sättet för honom att slippa magknip är att släppa väder, och det gör han högljutt och länge, i alla situationer. Undrar om Farrelly-bröderna kollade in Brakfesten innan de gjorde Dum & dummare?

”Märkligaste” döden? Spoiler: Avrunkning av lärarinna under samtidigt intag av ankkycklinggåsleverpaté tills hjärtattack inträffar Spoiler slut.

En på ett sätt fascinerande film, och det är i stora delar en komedi, men av någon anledning fann jag den inte speciellt fascinerande just när jag såg den, och därför kan det inte bli mer än en tvåa. I slutändan handlar det om självupptagna gnällgubbar.

   

Ta nu och kolla in vilka orgier de övriga filmspanarna föredrar.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Whiplash (2014)

22 november, 2014 10 kommentarer

sff_logoWhiplash är titeln på en gammal jazzklassiker som jag aldrig hade hört tidigare. Det är även titeln på den bästa filmen jag såg under Stockholm Filmfestival.

Filmen har två tydliga huvudrollskombatanter: Miles Teller (The Spectacular Now) spelar den aspirerande jazztrummisen Andrew Neiman och J K Simmons gör den demoniske och efter perfektion strävande musikläraren Terence Fletcher.

Filmen utvecklas till en batalj mellan Neiman och Fletcher. Till en början var dock filmen inte något som stack ut för mig. Neiman är en ganska osäker snubbe, men besatt av att bli en framgångsrik trummis. Fletcher är krävande, för att inte säga sadistisk. Han förnedrar och bryter ner sina elever snarare än försöker inspirera dem. Eller är det kanske tvärtom, att han därmed inspirerar dem?

Efter att Andrew blivit förnedrad men ändå till slut tagit en plats i Fletchers band så undrade jag litet var filmen skulle ta vägen. Nu var liksom det svåra över och Neiman var på väg mot framgång. Jag tänkte att det var en ganska mysig film men ändå inget superduperspeciellt. Visst, alla scener där Fletcher leder sina musiklektioner och repeterar med bandet är härliga. J K Simmons har en intensitet som går att ta på. Rollfiguren Fletcher är person som ser rätt igenom dig. Det är en person du inte bör ljuga för eller försöka lura. Han har pondus.

Miles Teller är bra som Andrew, som är besatt av att bli trummis och detta gör honom till en person som inte är helt igenom trevlig. Han är självisk och villig att lyckas även om det gör att andra misslyckas eller blir ledsna. Oavsett detta så hejade jag på honom hela filmen. Kanske för att han var mänsklig, kort och gott, på gott och ont. Dessutom: Teller måste ha tränat en hel del på sitt trummande inför filmen. Kanske t.o.m. tränat sig blodig? Som jag har förstått så har även Teller spelat trummor som yngre. I vilket fall så såg det aldrig ut som att det var på låtsas även om förstås själva ljudet (alltid?) är från en proffsmusiker. Teller är i alla fall perfekt i rollen.

Trots lovord om bra och intensiva scener och riktigt bra skådespelarinsatser så jag tyckte ändå att något saknades för en riktigt toppfilm. Exakt vad saknade jag? Ja, jag vet inte, men kanske ett riktigt bra slut skulle kunna väga upp det hela…

Förutom scenerna med Fletcher och bandet förekommer det några scener med Andrew och hans pappa plus då en obligatorisk familjemiddag. Resten av Andrews familj förstår inte riktigt vad som är så speciellt med att Andrew är med i Fletchers band eller vad det ska leda till. Nej, tacka vet jag fotboll.

Whiplash

Andrew träffar även Nicole, en tjej som jobbar på en biograf får Andrew och hans pappa brukar se på film tillsammans (vilken bra tradition). Andrew är intresserad av henne men har inte modet att börja prata med henne. Efter att ha lyckats ta sig in i Fletchers band så blir han mer självsäker och frågar ut henne på date. Lustigt det där med hur Andrews självförtroende växer efter sina musikaliska framgångar. Då är det som han själv tycker att han är en intressant person för Nicole. Han har liksom något att säga om sig själv, vad han vill. Sen när de väl är på date så frågar Andrew om vad Nicole har för mål i livet och då uppstår en litet pinsam situation eftersom Nicole inte har något bestämt mål (än). Hon pluggar liksom vidare bara för att plugga vidare. Andrew blir mycket förbryllad över detta. Har hon inget som driver henne?! Intressant.

Just när jag trodde att filmen kanske skulle tappa sin intensitet så hände något. Jag minns inte riktigt vad som hände eller exakt när det hände men Fletcher kör igång med en ny manipulationsmanöver för att locka fram det bästa ur Andrew (eller någon annan som kliver fram). Det blir konkurrens mellan platsen som trummis. Andrew måste vara förtjänt av den.

Från och med nu så var det som att någon höjde temperaturen i salongen. Jag svettades, satt och spände mig, undrade vart filmen skulle ta vägen, var nyfiken, njöt av trummandet. Efter en intensiv sekvens där Andrew försöker ta sig till en spelning får vi en kort respit innan det makalösa slutet.

Slutet. Jag blev nu ännu svettigare. Är det kanske någon som faktiskt höjt temperaturen i salongen? Det framkom nu att Fletcher är en manipulatör av gigantiska mått och han skyr inga medel för att locka fram ett geni. Det spelar ingen roll hur hård han är. Om geniet inte kommer fram så var det inte meningen. Om geniet kommer fram så var hans sätt det enda sättet att få fram det.

Jag skriver inte mer om slutet för att inte spoila för er som inte sett filmen än. Men jag var alltså helt trollbunden av det jag fick se och höra på vita duken.

Whiplash har svensk biopremiär 6 februari och då går ni och ser den. Jag kommer förmodligen se den igen då bara för att få uppleva den sista kvarten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sen tidigare har Henke på Fripps filmrevyer och Christian på Movies – Noir skrivit om Whiplash.

Om visningen: Jag kom i hyfsad tid men det var ändå en ganska lång kö på Grand. Efter att ha lokaliserat Henke och Christian nästan längst fram i kön var det bara att ansluta sig till dem. Insläppet kom igång ganska sent eftersom det pågick ett Face2Face efter en visning av dokumentären om Carl Johan De Geer. Som jag förstod så var det De Geer själv som frågades ut men jag kan ha fel. Hur som helst, till slut började folk strömma ut från salongen och vi kunde gå in, givetvis med siktet inställt på den bästa raden med extra benutrymme. Jag trodde att jag först skulle hindras vid insläppet av en förvirrad tjej som hade glömt sin biljett men jag var fräck och klev förbi henne när hon stannade upp. Vi fick perfekta platser men fortfarande återstod en logistisk pusselbit. Henkes kompis Johan skulle ansluta men han var sen efter att ha varit på en tidigare visning. Dessutom skulle han hinna med att köpa något att äta också. Det är stressigt ibland på festival!

Medan vi väntade såg vi en del vänner (däribland Har du inte sett den?-Markus och Tommy och Niklas från Den perfekta filmen) som passerade förbi framför oss där vi satt och njöt av våra bra platser. Till slut dök Johan upp med maten i handen. Var det en hamburgare? Aj, aj, inte ta med sådant matosigt i biosalongen, Johan! Eller var det bara en doftande fralla? När Johan kom in noterade jag först inte vad han hade med sig och när jag sen kände matos var jag på vippen att nämna för Henke att någon idiot hade köpt med sig varm mat i salongen. Jag hann hejda mig eftersom jag såg Johans (varma?) macka i ögonvrån. LOL. Och så började filmen…

När filmen var slut försvann Tommy, Niklas och Markus snabbt på väg till en annan film medan jag satt kvar i salongen under hela eftertexterna som i trance. När jag kom ut på trottoaren utanför Grand stod Johan, Henke och Christian där. Jag anslöt och vi började hyllade filmen. Well, alla hyllade den inte. Christian kallade det en mellanfilm. Whiplash! På väg hem på tunnelbanan lyssnade jag på låten Caravan från filmens soundtrack.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , ,

#SFF14: Reality (2014)

19 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoQuentin Dupieux. Ja, jag hade hört namnet förr. Jag visste sen tidigare att en viss Fiffi från en viss filmtajm går helt bananas av hans filmer. Men Fiffi har ju en smak som är rena tombolan 😉 så det kändes som en för stor chansning att se några av hans filmer (det finns så ju mycket annat att se som vi alla vet…). Men sen nämnde min bror att han hade sett en av hans filmer, Rubber, och verkligen gillat den. Dessutom förstod jag av min bror, som gillar elektronisk musik, att Dupieux även var musiker (det var så brorsan fått nys om Dupieux från början).

När det så visade sig att Dupieuxs senaste alster skulle visas på festivalen och dessutom på en skön tid lagom efter jobbet så fann jag mig sittandes på en (för) liten salong på Grand tillsammans Fiffi, Henke, Christian och Jimmy. Filmen vi skulle se var Reality.

Filmen börjar stillsamt. En man och hans unga dotter har tagit bilen ut i en granskog. Dottern, som heter Reality, sitter kvar i bilen medan pappan skjuter ett vildsvin. Väl hemma är det dags för pappan att stycka grisen. När inälvorna väller ut ur svinets mage ser dottern plötsligt en blå videokassett. Kassetten hamnar i soptunnan tillsammans med slaktavfallet. Varför var det ett videoband i svinets mage? Vad är det på bandet? Ja, alla (alla!) frågor kommer att besvaras…

Efter inledningen med Reality och svinet hoppar handlingen till en tv-inspelning och vi träffar kameramannen Jason (Alain Chabat). Jason har en egen filmidé som han pitchar för filmproducenten Bob (Jonathan Lambert). Av någon märklig anledning gillar Bob idén och han visar ett speciellt intresse för stönet. Stönet som konstart. Bob vill att filmen ska innehålla det perfekta stönet. Därmed blir Jason besatt av att hitta just det perfekta stönet.

Ääääh, jag tror jag slutar skriva om handlingen. Den är på ett sätt av sekundär betydelse, även om scenerna som rullas upp bitvis är absurt roliga. Reality är nämligen en fullfjädrad surrealistisk film. Handlingen går runt i cirklar. En scen refererar till en annan utan att det hänger ihop logiskt. Scener kommer igen fast på fel sätt. Vi har en film i en film i en film och en film i ett svin… och så då en man som går omkring och spelar in sitt eget och andras stön.

Reality

Jason, stönmannen, går vid ett tillfälle i filmen på bio för att slappna av. Han har nämligen kört fast i sitt arbete med att hitta det perfekta stönet. Filmen som kör igång visar sig tyvärr vara exakt den film som han själv planerar att göra.

Inledningen var som sagt lugn. Jag förstod inte vad poängen med filmen var. Jag tyckte den var ganska tråkig. Alla skådisar var liksom nedtonade, precis som filmens färger för övrigt. Allt var liksom blekt, kört genom ett beiget filter. Men sen hände plötsligt något. Vänta nu här, det här stämmer inte! Jo, jaha, det är en film i en film. Aha. Oook, jag hänger fortfarande med. Neeej, inte längre. Nu är det för många lager. Jag har tappat bort mig.

Om ni tycker en film som David Lynchs Lost Highway är förvirrad och svår att förstå så har den filmen inte en chans i förvirrings-VM. Dupieux tar titeln. Fast när filmen är slut är man liksom inte förvirrad ändå eftersom man hade gett upp för länge sen. Lost Highway är mer frustrerande eftersom man där känner att man har lösningen nästan, men bara nästan, inom räckhåll. När man ser Reality är det bara att luta sig tillbaka och njuta av konstigheterna.

Det blir kanske ett väl högt betyg från min sida. Egentligen är det nog bara en stark trea men eftersom det var första gången jag hälsade på inne i Dupieuxs filmvärld så ska jag vara snäll.

Slutligen, hon som spelade dottern heter Kyla Kennedy (hon var för övrigt var mycket bra) och under hela filmen satt jag och funderade på var jag hade sett henne förut. Wikipedia gav mig svaret: fjärde säsongen av The Walking Dead!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hur förvirrade var de andra filmspanarna? Kolla in vad Fiffi, Henke och Christian skriver.

Om visningen: Filmen visades som sagt på favoritbiografen Grand. Tyvärr hade festivalen av någon anledning förvisat filmen till den allra minsta salongen. Detta fann vi filmspanare litet konstigt då Dupieux på senare år varit något av en festivalfavorit. Jag tror Reality är hans tredje eller möjligen fjärde film på festivalen.

I övrigt var det en bra visning. Precis innan filmen drog igång körde naturligtvis det vanliga strulet igång när volontärerna ska kolla om det finns några lediga platser på en utsåld vising för att då kunna sälja ”sista minuten”-biljetter. Undrar hur många gånger det händer att man säljer en biljett till någon som köat bara för att minuten senare upptäcka att den person som faktiskt hade en ordinarie biljett stormar in försenad för att se filmen… ”Tyvärr, vi har sålt din biljett”.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: White God (2014)

18 november, 2014 6 kommentarer

sff_logoJag hade hört om den här ungerska filmen när Kino i P1 rapporterade från vårens Cannes-festival och när den dök upp i programmet för filmfestivalen så bokade jag in en visning. Anledningen till att jag kände mig lockad av filmen var att handlingen lät så skum att det åtminstone skulle bli en intressant titt. Tydligen skulle en stor flock hundar i princip ta över och terrorisera en hel stad. Skulle det vara en skräckis?

Nej, inledningsvis var inte alls White God en skräckis utan ett ganska rakt berättat familjedrama. En ung flicka och hennes hund blir lämnade hos sin pappa när mamman ska åka utomlands i tre månader. Flickans föräldrar är skild och hon verkar inte träffa sin pappa alltför ofta. Pappan är måttligt förtjust över situationen. Framförallt är det hunden som irriterar honom. Den ställer till problem genom att inte vara renrasig. Sådana hundar måste man tydligen betala extra skatt för, annars kommer hundfångaren och beslagtar den. Dessutom kan ingen ta hand om hunden under dagarna.

När det kommer in en anmälan om att hunden, Hagen som den heter, har bitit någon tar pappan beslutet att helt enkelt lämpa hunden ute på stan för att bli av med den. Flickan är förtvivlad och åker senare tillbaka för att hitta Hagen men hunden är spårlöst borta.

Ja, inledningen var som sagt ganska normal. Inga konstigheter alls. Skådisarna är inte speciellt bra. Det kändes litet stelt. Flickan vill inte bli av med sin hund. Hon tar med den på en musiklektion i hemlighet och låter den vara i ett skåp men då börjar den yla när orkestern börjar spela. Hon går på fest, som hon är alldeles för ung för, och får i sig både sprit och droger. Hon brottas med problem att passa in i tillvaron.

White God

Så till en början är det alltså en sorts coming of age-historia, den så populära. Men när vi efter en stund fick följa med Hagen, hunden alltså, på hans äventyr så blev det mer intressant. Här blev filmen plötsligt ett sorts Disneyäventyr med hundar i huvudrollerna. Jag tänkte direkt på en film som Lady och Lufsen.

Hagen träffar andra hundrar på rymmen och blir speciellt nära kompis med en vithårig liten terrier (?). Under en ganska lång stund är handlingen berättad helt ur hundarnas perspektiv. Vi får se hur de försöker hitta mat, hur de försöker kommer undan hundfångarna. Det var faktiskt ganska spännande, charmigt och med en del humor. Flickan och pappan är bortglömda.

Sedan händer ändå det oundvikliga och Hagen blir tillfångatagen, men inte av några hundjägare. Nej, det handlar om något värre. Han hamnar nämligen i händerna på en man som sysslar med hundfajter. Mannen tränar upp hundar, plågar dem, torterar dem, för att de ska bli aggressiva som möjligt och vilja döda andra hundar. Efter att ha lyckats att fly därifrån hamnar Hagen till slut i hundstallet. Nu är han dock en förändrad hund, en hund som vill göra uppror, och det gör han tillsammans med flera hundra andra hundar i stallet.

Jag vet inte varför jag berättar så mycket om handlingen istället för att säga vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Ja, jag tror det här är ett klassiskt fall av en sån där hajpad festivalfilm som när det kommer till kritan faktiskt inte är speciellt bra. Vi har sett det förut. Svenska Apflickorna är ju ett tydligt sånt exempel.

White God har ändå vissa bra sekvenser (Disney!) och framförallt slutet – när det (givetvis) är upp till flickan att på sitt eget sätt bemästra de aggressiva hundarna – är riktigt bra och surrealistiskt. Men däremellan var det inte något som jag blev speciellt upphetsad av. Rent hantverksmässigt tyckte jag inte filmen överlag höll måttet, och då hjälper det inte att man i efterhand inser att det fanns en hel del samhällskritik invävt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag strax efter lunch – inget regn. Jag tog cykeln in till stan. Kaffe och kanelbulle på vägen till Grand 1, favoritsalongen under festivalen. Jag träffade på Har du inte sett den?-Carl inne i salongen och vi hann prata litet innan filmen drog igång. Efter visningen tog vi ett snack om filmen. Jag fick inte fram så mycket åsikter utan bara att jag inte tyckte den var speciellt bra men att Disneykänslan var litet rolig. Carl hade givetvis analyserat filmen djupare än så och pekade t ex på filmens samhällskritik. Det är alltid kul och nyttigt att prata om filmer man sett med andra och då få andra perspektiv än sitt eget smala. Tack, filmspanarna, för att ni finns! 🙂

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Kumiko, the Treasure Hunter (2014)

17 november, 2014 1 kommentar

sff_logoKumiko är en sorglig figur. Hon har problem i livet. Hon är nästan 30 och jobbar som kontorsflicka (?). Inget fel i det kanske men hon verkar definitivt inte trivas på jobbet. Hon har rent allmänt problem med att umgås med andra människor och drar sig helst undan. Fast om det finns något hon vill så tvekar hon inte att prata med andra. Men att hennes sociala färdigheter inte är skarpslipade står klart.

Hon har ingen pojkvän utan istället en mamma som ständigt ringer och anklagande frågar om hon träffar någon. Istället för att ta tag i livet så lever hon i en drömvärld där hon ägnar sig åt skattjakter. En dag hittar hon en nedgrävd videokassett. Det är litet oklart om det är hon själv som har grävt ner kassetten och sen ritat en karta för att hitta den igen. Kassetten visar sig innehålla bröderna Coens film Fargo, en film som ju enligt dess förtexter är baserad på verkliga händelser.

När Kumiko får se filmen och speciellt scenen när Steve Buscemis rollfigur gräver ner en väska med pengar blir hon besatt av att hitta väskan. Hon släpper allt, syr en skattkarta, och efter att ha stulit sin chefs kreditkort reser hon till USA, till Minneapolis, och slutligen till Fargo (som faktiskt ligger i North Dakota).

Förresten, det här med att ”ta tag i livet”. Alla är olika och för Kumiko är kanske (förmodligen) höjden av lycka att spela detta rollspel där hon är en skattsökerska. Kanske är det inte en verklighetsflykt utan det är så hon ser på sitt liv. Ska hon inte få leva så? För henne kanske det inte är ett rollspel alls. Att tjata på det sätt som mamman gör hjälper uppenbarligen inte. Polisen försöker på sitt mer tillmötesgående sätt men inte heller det ”hjälper”.

Kumiko

Hur jag än resonerar så kände jag att när jag såg Kumiko, the Treasure Hunter att det var en svår film att gilla. Den är så dyster och långsam att den helt enkelt är jobbig att se, tyckte jag. Kumiko är inte en rollfigur som är lätt att relatera till. Hon är inte en sån där blyg men snäll person som man vill att det ska gå bra för. Jo, jag vill att det ska gå bra för henne, men det kändes på något sätt hopplöst.

När hon anländer till USA lättas stämningen i filmen upp en aning och hon får hjälp av en polis, som försöker hjälpa henne till Fargo (trots att han förstås inser, och försöker övertyga henne om, att det inte finns någon skatt där). Jag noterade att polismannen, spelad av filmens regissör David Zellner, aldrig tar av sig sin pälsmössa. Han har den på sig när han äter och förmodligen när han går på toaletten också. Var det här en homage till Frances McDormands poliskvinna i Fargo? Det kändes så. Båda är genomsnälla och vill alla väl. Men att hjälpa Kumiko är inte lätt…

Filmens slut tyckte jag var ytterst dystert. Men precis som i resten av filmen så är det som att det samtigt är, eller ska vara, roligt mitt i det dystra. Mmm, det är en intressant filme helt klart och en av de filmer från festivalen som faktiskt dröjer sig kvar. Men bättre än en stark tvåa kan det inte bli.

Kumiko spelas förresten Rinko Kikuchi som vi bl a sett i Pacific Rim och Babel. Hon är även med och exekutivproducerar filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: Har du inte sett den? (Carl), Fiffi med regntunnan (ok, det var sista gången… kanske 😉 ) och Fripps filmrevyer.

Om visningen: Efter visningen av Northern Soul intogs en sen och mastig hamburgerlunch på TGIF och sen bar det av mot Kärrtorp och biografen Reflexen med gröna linjen. Bara några meter från tunnelbaneutgången hittade vi den, till synes, mysiga kvartersbion. Foajén var i alla fall mysig och doftade gott, av glögg? Inne i salongen var det inte lika mysigt. Golvet var av blank och sliten betong, sätena hade minimal stoppning och känslan var mer skolaula än biosalong. Framför bioduken fanns en upphöjd scen som gjorde att den första raden hamnade en bra bit från duken. Vi bestämde oss för att sitta på första raden. Det såg ut att vara mer benutrymme där, även om scenen tyvärr hindrade fullständig benutsträckning. Nu kunde man ju istället slänga upp benen på scenen och det kändes skönt… i fem minuter. Efter en timme var krampen påtaglig både i ben men framförallt bak.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , ,

#SFF14: Northern Soul (2014)

15 november, 2014 5 kommentarer

sff_logoFörsta filmen under förra lördagens filmspanardag var Northern Soul, en film jag inte visste någonting om. Jag fick precis innan filmen av Henke veta att Steve Coogan skulle vara med. Jag tror jag även att hade förstått att det var en brittisk film.

Så filmen börjar och… jag förstår inte vad skådisarna säger. Aha, det är brittisk film som utspelas i norra England, därav titeln, där det är rotvälska som gäller. Inte riktigt i klass med det ”språk” som pratas i Skottland. Jag minns när jag på en tidigare festival såg Ken Loachs Sweet Sixteen som utspelas i Glasgow. I princip det enda jag förstod då var ”for fuck’s sake!”, vilket i och för sig yttrades ganska ofta.

Jag lutade mig över till Jessica som satt bredvid mig och viskade ”det är otextat!”. Hon skrattade till och skakade på huvudet. Japp, vi skulle ha vissa problem med att hänga med, helt klart. Nu ska sägas att det inte var så mycket till handling att hänga med i direkt…

En ung mobbad kille, John (Elliot James Langridge), hittar sin plats i tillvaron när han upptäcker soulmusik, dans, att vara DJ och samla skivor. Musikgenren kallas Northern soul eftersom den var populär i norra England under slutet av 60- och början av 70-talet. Musiken i sig är ju svart soul från USA. Lite udda att döpa en genre efter var den är populär snarare än var den kommer ifrån.

En europeisk Bruce Lee?

En europeisk Bruce Lee?

Jag gillar svart musik från 70-talet. Faktum är att mina husgudar är Parliament/Funkadelic, men det handlar mer om funk än soul. Northern soul-musik visade sig vara helt ok men jag vet inte om det var ljudet under visningen eller musiken i sig. Det svängde i alla fall aldrig till riktigt rejält. Jag tror nog det delvis hade med ljudet att göra. Till skillnad från musiken i en film som jag såg några dagar senare så var det här inget riktigt tryck i salongen.

Handling i Northern Soul är väldigt simpel. Egentligen har inget ändrats när filmen slutar. Jo, eller det kanske det har. John har vuxit upp vilket inte är så konstigt eftersom filmen är en klassisk coming of age-historia. Samtidigt är det även en klassisk uppgång och fall-historia. John kämpar i början, får framgång, får ligga, börja droga, allt kollapsar och sen börjar han om igen.

Nja, lite tråkig. Roliga kläder dock!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadrat_svFler som har skrivit om Northern Soul: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Om visningen: En mysig lunchvisning på Park. Jobbiga säten som vanligt men värre skulle det bli, men det visste vi inte då… Den stora snackisen efteråt, både på Twitter och i verkliga livet, var hur många procent av dialogen man förstod. Vissa hävdade att de förstod 13% men det toppades av Fiffi som påstod att hon bara förstod 3%.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Interstellar (2014)

14 november, 2014 14 kommentarer

Under slutskedet av den pågående filmfestivalen så kommer då till slut en liten text om Interstellar. Eller kanske inte så mycket om just Interstellar, förutom litet på slutet. 😉 Där, i slutet alltså, förekommer det även en del spoilers till Interstellar.

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podden The /Filmcast. En av värdarna, Jeff Cannata, dömde ut hela konceptet med trailers. Han ansåg att det var djävulens påfund och att det i princip var ett heltidsjobb att hålla sig borta från trailers och klipp från kommande filmer som man är peppad på att se. Människor som skärskådar trailers för att klura ut vad som ska hända i en kommande film ansåg han vara störda (sagt med glimten i ögat förstås). Han brann för historieberättandet. Att berätta en historia på en blankt papper där magi kan uppstå. Den magin uppstår inte om du sett en stor del av filmen i form av en trailer.

Jag håller med Jeff även om han tog det hela litet för långt.

Precis efter att lyssnat på avsnittet såg jag en tweet från Jessica på The Velvet Café där hon (nästan) slog fast att hon inte skulle läsa några recensioner av Interstellar eftersom nitpickers då skulle ta bort glädjen från filmen för henne.

Här håller jag faktiskt inte med – och anledningen till det hänger litet samman med det mothugg som Jeff fick av sina podkompisar David och Devindra när det gällde hans trailerhat. Även David är en sådan person som håller sig borta från trailers och annan information om filmer som han ser fram emot. Däremot så hade han insett att det finns (många) personer som älskar att analysera trailers in i minsta detalj utan att det på något sätt tar bort glädjen från deras upplevelse när filmen väl ses. Fast jag tror nog ändå att litet av filmupplevelsen går förlorad. Samtidigt jag förstår att det är en avvägning. Glädjen som det ger att detaljstudera en trailer, att ta del av information under tiden fram till premiären, att spekulera hit och dit, kan väga upp det negativa med att inte se filmen med ett helt blankt sinne. Märk väl: inte för mig, men för andra.

Själv har jag insett att det här med att nitpicka en film sönder och samman däremot faktiskt kan vara något riktigt roligt trots att man gillar filmen som helhet. Det är något jag kan roas av utan att det på något sätt tar bort glädjen från min filmupplevelse. Nitpickeriet är något jag gör med hjärnan medan min filmupplevelse mer handlar om min magkänsla. Därför så stör inte nitpickandet ut min filmupplevelse.

Insterstellar

Så. Nu till Interstellar. Jag hade givetvis hållit mig borta från alla trailers. Däremot hade jag faktiskt sett den första korta teasern. Den såg jag för ett år sen. Teasers tycker jag om. Teasers brukar bestå av ett kort klipp ur filmen eller så kan det vara en liten kortfilm både med klipp från filmen och kanske andra klipp som inte ens är med i filmen. Teasern förmedlar en känsla. En känsla av filmen. Den är inte, som är fallet med trailers, en fem minuter lång minifilm med en mitten, början och ett slut där vi får se stora delar av filmen.

Teasern till Interstellar var helt underbar. Jag kom att tänka på teasern till Man of Steel. Den hade samma storslagna känsla. I fallet Man of Steel så levererade kanske inte själva filmen. Hur som helst så blev jag supertaggad av teasern till Interstellar, och efter att ha sett den så lyckades jag hålla mig borta från (nästan) all information om filmen.

Jag hade alltså höga förväntningar. Jag hoppades på att Interstellar skulle bli 2014 års Gravity-upplevelse. Tyvärr blev det inte riktigt det även om det blev en mycket bra filmupplevelse.

Bra saker:

  • Matthew McConaughey! Förstås.
  • Gråtscenen när Cooper (McConaughey) får se filmerna som skickats efter 23 år på vattenplaneten.
  • Scenen när Cooper åker med bilen på väg till NASA för sitt uppdrag och lämnar sina barn. Det är som att McConaughey här har ett lager med blöt gladpack över ansiktet. Plus att det ser ut som han är blind på ena ögat. Jag kände igen scenen från teasern. Magiskt.
  • Den roterande dockningsscenen efter att Matt Damon sabbat allt. Här fick jag Gravity-vibbar.
  • Vattenplaneten var riktigt snygg och otäck.
  • Musiken! Den påminde mig om Philip Glass musik till Koyaanisqatsi.

Sämre saker:

  • Jag drogs inte in i filmen förrän handlingen hade tagit sig ut i rymden.
  • Det teoretiska pratet blev långdraget och bitvis fånigt.
  • Det blev för storslaget med att man ska rädda jorden och jordens befolkning hela tiden.
  • Det blev ostigt ibland, bl a när en avancerad gravitationsekvation tas emot via morse (som jag för övrigt sysslade med när jag gjorde lumpen… morse alltså).
  • Jag tyckte Michael Caine kändes litet trött.
  • Den där dikten. Hur ofta fick vi höra den? För ofta.

Summa summarum så blir det en stabil fyra till Interstellar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mysteriet med den försvunna mobilen – Upplösningen: Efter att ha på något märkligt sätt lyckats bli av med min mobil på Zita i samband med visningen av A Girl at My Door så hoppades jag på att jag nu skulle återfå den. Jag fick på morgonen efter visningen höra att den hade upphittats och fanns att hämta hos Zita. Men när jag skulle hämta den så hittade inte den person som nu satt i kassan min mobil. Han skulle ringa (min jobbmobil) när han hade hittat den.

htcHan ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.

Jag hade tidigare fått information om att skärmglaset hade gått sönder och mycket riktigt fick jag höra att mobilen var smashad. Nåväl, bara den startar tänkte jag.

Innan visningen av Interstellar gick jag förbi Zita och jag kunde till slut hämta ut min mobil. Glaset var krossat men den startade och den var min! My precious! Ridå.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Nightcrawler (2014)

12 november, 2014 16 kommentarer

sff_logoNightcrawler blev den sista filmen som vi filmspanare såg i lördags under vårt Stockholm Filmfestival-bonanza, och det blev den klart bästa filmen. Jake Gyllenhaal spelar… ja, vad är det för rollfigur han spelar? Är han en simpel tjuv (som i början av filmen) eller en mer komplex skojare? I vilket fall som helst så är han fullkomligt störd i huvudet och saknar de mentala spärrar som stavas mänsklighet.

Nightcrawler utspelas till största delen nattetid i Los Angeles där Gyllenhaals rollfigur Lou åker omkring för att fånga de senaste tragiska händelserna som han sen säljer vidare till ”nyhetsprogram” på teve. Bäst säljer mord på välbärgade vita i trygga och rika bostadsområden. Men även en helt vanlig bilkrasch med människor som kämpar för sitt liv ”live” funkar och kan ge litet kosing.

Nightcrawler

Jag gillade filmen direkt. Den är snygg. Den utspelas som sagt nattetid. Det körs bil. Jag vet inte vart den ska ta vägen. Rene Russo är bra och enligt uppgift 60 år gammal. Men så gillade ju Gyllenhaals rollfigur enligt egen utsago äldre kvinnor, och kanske plastikopererade sådana? Hur som helst, jag tycker alltid det är litet tråkigt när äldre skådisar (gäller bägge könen) ser ut som silikondockor. Med det sagt, så gör Rene en perfekt och kongenial insats. Hon passar suveränt i rollen som tv-producent som ständigt letar efter något som kan få tittaren att fortsätta titta.

Nightcrawler är en rolig, supersvart och bitsk satir över ett mediesamhälle som gått överstyr. Ja, jag tyckte den alltså var rejält rolig. Jag skrattade högt ett antal gånger, och det är alltid ett högt betyg till en film.

Jake Gyllenhaal. What the fuck?! Han är smal, spinkig, i det närmaste sjukligt utmärglad med stora ögon som stirrar galet. Hans ansikte är som besatt. Besatt av att lyckas.

Filmen lyckas i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte mina filmspanarkompisar om Nightcrawler? Ville de sänka ner Jake Gyllenhaals rollfigur i en tunna med regnvatten eller bara boxa honom i magen?

The Nerd Bird
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl bloggar)
Movies – Noir
Fiffis filmtajm

Om visningen: Jag tror inte det hände något speciellt på den här visningen. Efter att ha lidit av Träsmakus Absurdus på Reflexen i Kärrtorp så kändes Park för en gångs skull som rena loungen. Jo, förresten, av någon anledning tog det en evig tid för filmen att börja, och det lustiga var att filmfestivalens personal skyllde på publiken (!) för förseningen. Haha, hilarious. Dessutom kallade volontären regissören för Tony Gilroy när det som alla vet var brodern Dan som stod för regin. Men det var ett lätt misstag att göra. Dan är ju betydligt mer okänd än sin bror.

Filmen fick en ganska lång applåd när den var slut. Välförtjänt.

(Svenskt ord för hilarious, Sofia? Google Översätt föreslår: munter, rolig, lustig, festlig, glad men jag tycker inget är riktigt rätt. Jag menar ju roligt men med en sorts negativ eller galen klang.)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Satir, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg