Spotlight (2015)

12 februari, 2016 18 kommentarer

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sauls son (2015)

11 februari, 2016 8 kommentarer

Sauls sonNu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Revenant (2015)

29 januari, 2016 9 kommentarer

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller, Våld, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →