Knowing

9 augusti, 2012 8 kommentarer

Titel: Knowing
Regi: Alex Proyas
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage spelar en deprimerad högskoleprofessor som lever ensam med sin son efter att frun dött något år tidigare. När ett brev från en 50 år gammal tidskapsel från sonens skola hamnar i händerna på Cage blir han besatt. Brevet är nämligen fyllt med siffror som tycks ha förutsett en mängd katastrofer under de senaste 50 åren. Om Cage tolkat siffrorna rätt listar brevet även några katastrofer som ännu inte har hänt. Nu är det upp till Cage att försöka förhindra dessa.

Hehe, ja, vad ska man säga? Nicolas Cage känns krystad som vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som om han går omkring och är ständigt bajsnödig. Regissör till detta spektakel är Alex Proyas som bl a gjort de klart sevärda Dark City och I, Robot. Början av filmen är mystisk, välgjord (ja, tekniskt sett så är hela filmen välgjord) och spännande. En sekvens som gjorde att jag fullständigt tappade hakan är en lång scen utan klipp där Cage hamnar mitt i en flygkrasch. Filmen är faktiskt sevärd enbart för denna fantastiska scen. Fick lite Children of Men-vibbar här.

Nå, men sen då? Ja, haha, efter ett tag ballar hela filmen ur och blir en kalkon. Inte en jättedålig kalkon men en kalkon. Proyas (eller snarare de tre manusförfattarna) mixar religion, kreationism, Disney/familjefilmskänsla, sci-fi och patriotism till en skrattretande soppa där Cage står mitt i smeten och försöker verka seriös. Fast jag gillade det ändå. Mot slutet sker det faktiskt lite oväntade saker och det hela är mörkare än jag väntade mig. Men det absoluta slutet är bara för mycket.

3-/5

PS. En sak som jag alltid, som svensk (?), tyckt är märklig är att en amerikan (i alla fall på film) så fort det börjar hetta till, tvångsmässigt från lådan på översta hyllan i garderoben jämt tar fram sin pistol. Det konstigaste kanske är att det faktiskt finns en pistol där.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kick-Ass

15 april, 2012 20 kommentarer


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Season of the Witch

9 april, 2012 2 kommentarer


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Wild at Heart

6 december, 2011 17 kommentarer


Titel: Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →