Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare Knives Out. Den sågs på bio både på Stockholm Filmfestival på en härlig visning och som familjefilm på Annandagen samma år. Det var tider det. 😦

Netflix-uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery är sevärd men långt ifrån lika bra som det första Benoit Blanc-mysteriet. Vi bjuds på en fin ensemblecast (är inte det tårta på tårta förresten?) i form av, förutom Daniel Craig, bl a Edward Norton, Janelle Monáe, Kate Hudson och Dave Bautista. Miljön (en grekisk paradisö) och kläderna (piffiga) funkar som de ska. Det blir en mysig känsla.

Jag hörde Johnson intervjuas på The Filmcast och det han är ute efter när det gäller dessa mysteriedeckare är att vi som åskådare i mångt och mycket ska veta vad som har hänt. Istället för whodunnit är frågan whyandhowdunnit.

Så var det i ettan och så är det även här. Det leder till en betydligt mer spännande film. Det är som Alfred Hitchcock säger: suspense är bättre surprise.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Captain Fantastic (2016)

capfanbannerEfter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

capfan1

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

capfan2

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

capfan3

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.

Tomorrowland (2015)

TomorrowlandDisneys Tomorrowland blev, som jag minns det, en ganska utskälld film när den kom på bio förra sommaren. Jag kan tycka att det är lite orättvist. Så dålig är den inte. Nej, jag tycker faktiskt den rätt så länge var hyfsat mysig.

Att det är en Disney-film är det inget snack om. Det är en klassisk coming of age-historia samtidigt som det är en, nästan lika klassisk, berättelse om en Utvald som ska rädda världen, precis som Neo i The Matrix.

Det som jag tycker är roligt är att det är en tjej i fokus (japp, jag droppar den politiskt korrekta åsikten) och att filmen handlar om att hylla vetenskap och kreativitet, precis som The Martian gjorde (pågående trend?).

Huvudperson, och alltså hon som ska växa upp och är Utvald, är Casey (Britt Robertson). En dag hittar Casey en liten knapp, ett sorts emblem. Så fort hon rör vid knappen transporteras hon till en annan dimension, Tomorrowland, en parallellt existerande verklighet. När hon släpper knappen är hon direkt tillbaka i den vanliga världen igen.

Om man är Utvald brukar man också få en Mentor, precis som Neo hade i form av Morpheus i The Matrix. I Tomorrowland är det George Clooney som är Mentorn. Clooney spelar Frank, en folkskygg och bitter uppfinnare på dekis. Frank bodde en gång i tiden i Tomorrowland men efter händelser blev han förvisad därifrån.

Varför håller Jorden (och Tomorrowland med den) på att gå under? Ja, det är lite oklart men filmen hävdar att det är en sorts självuppfyllande profetia. Om människor är rädda för undergång, krig och katastrofer så skriver de i själva verket ett dystopiskt manus till filmen om sitt eget liv.

Jag gillar en hel del här. Filmen är snygg, nostalgisk och äventyrlig. Inledningen är en enda lång längtan efter en mer optimistisk tid som flytt. Vi får se Frank som liten grabb på 60-talet där han besöker Världsutställningen i New York. Jag tyckte dock det var lite konstigt att det var 1964 just efter JFK:s död (var det verkligen så positivt då?), men det kanske var nån gång i början av 70-talet som det klämkäcka egentligen 50-talet tog slut.

Jag gillade mysteriet med knappen och dess till synes magiska egenskaper.

Man skulle kunna beskriva Tomorrowland som en ungdomsversion av Men in Black, Super 8 och The Adjustment Bureau körda i en mixer och så kryddat med lite mer Spielberg.

Det finns svagheter. Skurken, om man nu kan kalla honom det, spelas av Hugh Laurie och jag förstod aldrig riktigt hans agenda. Dessutom kändes Tomorrowland inte riktigt som en värld som faktiskt fanns. Det kändes som att det inte bodde några människor där. Vi får nästan bara träffa Lauries skurk och så den lilla robottjejen Athena (strålande lillgamla Raffey Cassidy, den nya Saoirse Ronan?) och det kändes som lite för lite.

Jag tycker även filmen tappar i spänning och… poäng mot slutet. Det är som att luften pyser ur anrättningen och att filmmakarna inte visste hur de skulle knyta ihop säcken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag såg nu att Britt Robertson som spelade Casey var 23 när filmen spelades in. Jag vet inte riktigt hur gammal Casey ska vara i filmen men det kändes som att hon skulle vara typ 16. Nåväl, det funkade ju. DS.

PPS. Franks pappa på 60-talet spelades av Chris Bauer som jag direkt kände igen som hamnarbetaren Frank Sobotka från The Wire, yay! DS.

Revolutionary Road

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5