10 i topp: Filmer 2013

2013Då var det äntligen dags att sammanfatta 2013 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag är sist ut är att jag när andra började posta sina topplistor inte kände att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Så någon gång i början av februari listade jag 21 filmer som jag tyckte att jag hade missat och betade av dem en i taget. Nu har jag sett alla utom en. Jag har helt enkelt inte uppbådat ”kraften” till att se den. Dessutom handlade det om en dokumentär och det är väääldigt sällan som en sån hamnar på mina årsbästalistor. Undantaget som bekräftar den regeln är förra året då hela två dokumentärfilmer fanns med bland de tio bästa. Jag är glad att jag gjorde det där uppsamlingsheatet. Av de 20 filmer som jag såg under det lilla projektet så hamnade faktiskt tre på på topp-10-listan. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2013 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok som hittas i mitt 2012-inlägg. 😉 Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats 10.

****

10. The Wolf of Wall Street
Wolf
Martin Scorseses tre timmar mastiga episka mastodontepos såg vi som filmspanarfilm i januari och jag gillade filmen men var inte överförtjust. Den fick en trea i betyg, en stark sådan men ändå en trea. Jag har fortfarande inte ändrat det betyget men ändå hittar man den på plats tio. Hur förklarar jag det? Det finns ju en mängd filmer som fick högre betyg som inte platsar bland de tio bästa. Ja, det är helt enkelt så att filmen gav upphov till så många trevliga och intressanta diskussioner och den hängde kvar ett bra tag. Jag mindes scener. Den satte sig fast. Leo har nog aldrig varit bättre. Den skräller sig in på plats tio helt enkelt.

9. The Way Way Back
Sam
Ibland är amerikansk indie riktigt bra, ibland lite väl hippt. The Way Way Back finns det inget hippt över. Det är en helmysig coming of age-film som utspelar sig en sommar i en ung killes liv. Han växer upp men får samtidigt lära sig att vissa vuxna också behöver växa upp. Steve Carell är en idiot till styvpappa. Extrapappa, en bättre bättre pappa, om än en omogen sådan, blir Sam Rockwells flummardude. En härlig blandning av humor, allvar, mys.

8. The Conjuring
Nice doll

Jag medger det direkt. The Conjuring är kanske inte en klockren toppfilm och om jag sett filmen under andra omständigheter så hade den förmodligen inte platsat på listan. Förra året hamnade Sinister på plats fyra och även om The Conjuring inte är lika bra som den rysliga rullen så förtjänar den sin åttondeplats i år. Jag delade ut en fyra i betyg till The Conjuring och det är ett smärre mirakel om betänker hur visningen under vilken filmen beskådades. Ja, eller vi försökte åtminstone se den. Läs mer om den visningen här.

7. The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines kom tidigt under förra året och att den skulle platsa på listan var inte säkert även om jag verkligen gillade den när jag såg den. Jag gillar filmens episka känsla. Den tredelade historien fungerar perfekt för mig. Jag har hört en del klaga på tredje akten men jag tyckte man knöt ihop det hela bra. Ryan Gosling och Eva Mendes i högform men även de unga skådisarna i sista delen imponerade tyckte jag.

6. Blå är den varmaste färgen
Adele
Precis som fallet var med The Wolf of Wall Street så var  Blå är den varmaste färgen en film som växte dagarna efter att jag hade sett den. Det slutade med att jag den här gången faktiskt höjde betyget till en fyra från en stark trea. För mig handlade det om tre timmar magisk vardagsrealism men det konstiga är alltså att jag inte upptäckte det förrän jag såg om kanske halva filmen dagen efter första titten.

5. Jakten
Jakten

The Place Beyond the Pines var Jakten en sån där tidig film som nu letar sig in på listan. Jag har bara sett två filmer av Thomas Winterberg. Festen och Jakten. Festen är den första dogmafilmen en 5/5-film i min bok. Jakten är inte riktigt lika bra men att Winterberg är ”tillbaka” det kan man slå fast. Frustrerande, jobbig, påträngande… och mycket bra.

4. Hotell
Hotell

Den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar – och den var svensk. Hur kul som helst. Det börjar som ett svart drama, vänder efter ett tag till en crazy komedi men hela tiden utan att tappa allvaret. En härlig åktur i en känslomässig berg-och-dal-bana. Det som är lite synd är att alldeles för få har sett filmen. Om ni inte sett den… se den! Den finns att se online på distributören TriArts hemsida.

3. Prisoners
Cloud Atlas

Så här skrev jag i min recension av Prisoners: ”Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande”. Stora ord men faktum är att de är sanna. Efter Stockholm Filmfestival i höstas så hade jag fått en rejäl filmöverdos. Sen såg jag Prisoners på bio. Under de 153 minuter som filmen pågick kändes det som tiden stod stilla och flög fram på samma gång.

2. Short Term 12
The Running Kid

En lågbudgetfilm om ungdomar på ett fosterhem och de som jobbar där, det kan väl aldrig vara en film som tar sig in på en topp-10-lista? Jo, det kan det. På plats två. När en sån här film funkar så funkar den. Short Term 12 är den senaste film jag delat ut toppbetyget 5/5 till och därför fungerar en bild från filmen som header här på bloggen just nu. En film som håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor. 5/5.

1. Gravity
Gravity
Det kan bara finnas en etta på listan. Gravity. Att jag såg filmen två gånger på bio, det är bevis nog. Jag tror aldrig jag har sett en film två gånger på bio. Dessutom såg jag den en gång till när den släpptes på Headweb och den var faktiskt lika bra då. Så här skrev jag i min recension av filmen efter den första biovisningen: ”När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra”. Japp, den är etta på min lista, utan tvekan.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Bling Ring, World War Z, Fruitvale Station, Mud, Monica Z, Tom à la ferme, Blackfish, Only Lovers Left Alive, Frances Ha, Spring Breakers och All is Lost.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där dokumentären. The Act of Killing.

Eftersom jag är sist ut så finns det ju en radda med andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här är några: Plox, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Har du inte sett den? (pod), The Velvet Café, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

Hotell

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell
(Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.