Filmspanar-tema: Biopics – Senna

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Jojjenito bloggar officiellt om Stockholm Filmfestival

festivalbloggareSnart är det dags för höstens höjdpunkt: Stockholm Filmfestival. Den går av stapeln 6-17 november, precis när det är som allra mysigast att glida runt i höstmörkret mellan biograferna och se på film, massor av film. En nyhet med årets festival är att man bestämt sig för att satsa på ett bloggteam. Festivalen har utsett åtta olika filmbloggare som ska agera officiella bloggare och täcka festivalen på sitt sätt…

…och Jojjenito är en av dessa åtta! 🙂

Här hittar ni festivalens sida om bloggteamet och nedan listar jag de andra sju bloggarna. Notera att det allt som allt är tre Filmspanare* i teamet, yay! 🙂

Onyanserat
Filmbloggen 9%
iaburman
Fiffis Filmtajm*
David Sundgren
Ninelin
Except Fear*

5 Senses of Fear

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Filmspanar-tema: Utmana din smak – Cannibal Holocaust

chiliJag tror den här månadens filmspanartema kan vara det roligaste hittills, och samtidigt det läskigaste. Det gick ut på att utmana sin egen filmsmak, att se en film som man förmodligen inte skulle se om man själv fick välja. Twisten var att det var en annan filmspanare som valde vilken film man skulle se. Detta var ju det briljanta. Dels tror jag det är svårt att själv komma fram till vilken film man ska se och att sen faktiskt se den. Jag tror det är lätt att backa ur och göra ett litet enklare filmval. Dels är det ju en lyx, en gåva, att få ett filmtips, att låta nån annan göra valet. Annars är det lätt att hamna i samma gamla hjulspår. Nu gick inte övningen gick ut på att välja en film som man trodde att personen i fråga skulle hata. Nej, det skulle vara en film som man själv gillade mycket men som man trodde låg utanför bekvämlighetszonen för den man valde filmen åt.

Det är ju alltid spännande och lite läskigt att tipsa om en film som man själv gillar väldigt mycket. Ska man köra ett säkrare alternativ eller ska man gå helt crazy? Man vill ju att personen man väljer åt ska gilla den också. Det är lite av en chansning det där. Gör man mellanmjölksvalet blir det kanske en stabil men tråkig 3/5. Tänker man utanför boxen kan det bli både fågel eller fisk men troligen inte mittemellan.

Den som valde film åt mig var Fiffi från Fiffis filmtajm och hon valde… Cannibal Holocaust. Ooooook. Fiffi skickade med en liten text om varför hon gjorde det val hon gjorde. Jag läste inte denna text förrän efter jag sett filmen och skrivit min recension. Nedan följer hennes text i kursiv stil och därefter min recension av Cannibal Holocaust.

****

Att i princip tvinga en annan människa att se Cannibal Holocaust kan vid första anblicken kännas som tortyr. Känns det inte som tortyr kan det ändå uppfattas  som enbart taskigt. Det är liksom inte en ”vanlig” film i den bemärkelsen att den är lättsmält och underhållande, nej den är allt annat än det.

Att jag valde Cannibal Holocaust till dig var ett självklart val för en utmaning.  Du är inte överdrivet förtjust i dokumentärer, du ser visserligen skräckfilm ibland men jag hittade inte några texter på din blogg om filmer med överdrivet grafiskt våld och/eller extrema effekter och jag är 99,99% säker på att du aldrig självmant skulle avsätta en ledig kväll till en kannibalfilm från 1980. Att denna film är en av mina mest omvälvande filmiska upplevelser gjorde såklart sitt till. Jag ville välja en film jag tycker om, som betyder nåt för mig, som jag kan stå för, som fick mig att omvärdera min syn på omvärlden, på mänskligheten. Den var en utmaning även för mig att se filmen och jag tror du kommer känna detsamma både innan, under och efter. Mission accomplished, eller hur?

****

Cannibal Holocaust

Smile for the camera

Titel: Cannibal Holocaust
Regi: Ruggero Deodato
År: 1980
IMDb
| Filmtipset

En av de första tankarna som poppade upp i min hjärna efter att jag fick reda på Fiffis val var: tack för att inte blev A Serbian Film. Det hade lika gärna kunnat bli den tänkte jag, och den ville jag faktiskt inte se.

Vad visste jag om Cannibal Holocaust? Jag kände till den och jag visste att den handlade om en expedition till Amazonas djungler som går fel. Jag visste att det var en våldsam film, att det har spekulerats i om det var en snuff-film, och att djur skulle dödas på grymma sätt. Det var inget jag ville se, det visste jag också.

Varför ville jag inte se filmen? Mmm, ja, dels trodde jag att det var en film som bara var ute efter spekulation och provokation. Dels trodde jag att jag skulle bli smutsig i sinnet av att se filmen. Jag skulle få bilder inbrända på näthinnan som jag inte vill ha där.

Och nu har jag sett den, och vet ni vad? Det är jag jävligt glad för. Det är nämligen så att Cannibal Holocaust är en riktig film och dessutom en riktigt bra sådan.

Filmen inleds med skönt flygfoto på Amazonas gröna djungler och bruna floder. Musiken för tankarna till en tysk sjukhussåpa. Jag undrar: vad är det här för nåt? Titeln visas: Cannibal Holocaust, och den skavllrar om att det här inte är en tysk sjukhussåpa. I samband med förtexterna visas en text där det står: ”For the sake of authenticity some sequences have been retained in their entirety”. Jag vet inte om denna text var en del av filmen i sig eller om det var en information om den version av filmen som jag såg. På order av Fiffi hade jag varit noga med att få tag på den oklippta versionen av filmen (mer om just detta senare).

Ett amerikanskt filmteam har gett sig in i Amazonas djungler för att göra en dokumentär om de kannibalstammar som sägs leva där. Efter några månader har ingen hört nånting från dem och en räddningsexpedition ordnas. Den leds av professor Monroe (Robert Kerman) som med pipan i mungipan följer spåren efter teamet tillsammans med två guider. Efter en del strapatser hittar de kvarlevorna efter teamet och kommer även över deras filmrullar. Tillbaka i New York träffar professorn filmbolaget som vill färdigställa dokumentären. Professorn vill emellertid titta på råmaterialet först. Under större delen av resten av filmen får vi nu se vad som egentligen hände med teamet.

Cannibal Holocaust fick mig på fall. Den tog mig på sängen, ja eller soffan snarare. Det jag fick se liknade inget jag har sett förut. Jo, kanske liknade det annat jag sett till viss del, men känslan jag fick av filmen var helt unik och fräsch. Som filmnörd är det en härlig känsla. På ett sätt spelar det ingen roll att det man får se till stora delar är hemskt. Och tro mig, det finns delar i Cannibal Holocaust som är upprörande och obehagliga att se. Men, och det här är det som gör att den lyfter sig över det spekulativa, Cannibal Holocaust är en smart film. Den är smart i sin uppbyggnad. Det är fanimej en av de första found footage-filmerna, och att jag gillar en sån film är gott betyg. Found footage är inte min favvogenre. Dessutom är det en samhällskritisk film, inte på ett skriva på näsan-sätt utan det är helt enkelt en följd av det vi får se.

Found footage nämnde jag. Det finns en found footage-film som jag har gillat och det är Sinister. Precis som i den så har Cannibal Holocaust vävt in found footage-delen på ett smart sätt. Den italienske regissören Ruggero Deodato har valt att ha en ramhistoria med professorn med pipan som utspelar sig kring de delar som vi får se av de upphittade filmrullarna. Det här gör att det inte bara är vi som tittare utan även folk i filmen som ser filmen i filmen, och tvingas ta ställning till den. Det här greppet ger lite mer frihet och variation jämfört med hur det är när det bara ska vara de ”autentiska” filmbilderna.

En film som hämtat inspiration från Cannibal Holocaust måste vara The Blair Witch Project, en film som jag inte är speciellt förtjust i, delvis pga av det enformiga i stilen. Andra filmer som poppar upp i mitt huvud är Apocalypse Now, som ju givetvis spelades in tidigare men delvis innehåller samma typ av galenskap. Det förekommer även många grepp som vi ser i dagens fejkdokumentärer (eller mockumentärer om ni så vill), t ex att använda nyhetsinslag för att förmedla en känsla av att det som händer händer på riktigt.

Samhällskritik nämnde jag också. Filmen tar upp saker som dokumentärfilmare idag säkert skulle finna intressant. Det amerikanska filmteamet som i filmen försvinner i Amazonas är ett välkänt och respektabelt team som gör dokumentärer om svåra ämnen. De åker till länder där det pågår krig för att skildra hemskheterna. Men professor Monroe (han med pipan) inser efter att ha frågat sig för om deras arbetssätt att de är ett gäng hycklare som använder iscensättningar och manipulerar folk till att begå hemskheter. Det vi får se av deras film från Amazonas bekräftar detta. De exploaterar indianstammarna i djungeln för att få till sitt filmmaterial. Men, de får i slutändan, den här gången, betala ett högt pris. Och jag kände: rätt åt dem!

Professorn och hans lilla team visar att om man möter indianstammarna på deras sätt, om man anpassar sig till deras seder och bruk, så går det mycket bättre. Man behöver inte börja käka upp varandra, nej, det räcker att klä av sig naken… så kommer brudarna springande (underbar scen här med professorn i floden). Här går ju även att läsa in en kritik mot hur det västerländska samhället alltid vet vad som är rätt sätt och vad som är fel sätt.

Hmm, det här är en fascinerande film. Det finns en råhet och vildhet över filmen. Jag vet inte riktigt hur jag ska processa allt jag ser. Det är en märkligt äkta stämning vilket säkert har mycket att göra med att man faktiskt åkt till Amazonas för att spela in den. Effekterna i filmen är så trovärdiga att regissör Deodato blev åtalad för mord då man misstänkte att några av filmens skådisar hade dödats på riktigt. Effekterna håller verkligen även idag kan jag säga. Allt är gjort med en realistisk känsla. Deodato lyckades så småningom visa att han inte dödat några skådisar (mänskliga skådisar i alla fall) och åtalet lades ner. Däremot kan det vara värt att nämna att sju djur fick sätta livet till under inspelningen.

Jag nämnde musiken tidigare. Musiken! Den är mycket bra och effektfull. Ibland märkliga schlagerstråkar, ibland oroande synth.

Jag trodde jag hade skrivit klart den här recension men just det här stycket lägger jag till kvällen innan inlägget publiceras. Jag kände att jag inte hade nämnt vad jag tyckte om djuren som dödas som en del av inspelningen. Hur kände jag inför det? För det första var detta några av de scener som fick mig att spänna mig i soffan. Jag tittade inte bort men jag skrynklade ihop ansiktet till en grimas. Regissören har i efterhand ångrat att man dödade djuren. Jag kan väl hålla med om att det kan vara fel att döda djur för en film. Å andra sidan dödas djur dagligen, ibland kanske i onödan och ibland för mat på mer eller mindre grymma sätt. Det var inte kul att se men det var verkligt. Vid ett tillfälle dödades en liten apa (eller två, eftersom man gjorde en omtagning) och enligt filmens Wikipedia-sida så åt de indianstammar som var med på inspelningen med glädje upp aporna. De ansåg bl a att aphjärna var en delikatess. Det var likadant med de flesta andra djur som dödades; de blev mat.

Jag gillar att filmen inte ryggar för något: nakenhet, våld, sex, grymheter. Ibland vet jag vet inte riktigt hur jag ska processa det jag ser. Bitvis satt jag som i trance. Apropå grymheter så är det ett måste att se den oklippta versionen. Jag har väl ett hum om vilka scener klippts bort, och jag tror inte filmen har riktigt samma påträngande kraft. Dessutom tror jag att en del av budskapet kan gå förlorat. Jag tror att det helt enkelt blir en annan och lite sämre film. Den film jag såg var en mycket bra film. Så tack, Fiffi, för uppmaningen att se den oklippta versionen och tack för valet av film! Mission accomplished. 🙂


eller uttryckt i siffror 4/5

Nu när jag skrivit ihop min text så har jag även läst Fiffis ”programförklaring” och hon har träffat rätt. Jag skulle nog inte frivilligt suttit mig ner och kollat på Cannibal Holocaust, och att jag sen tokgillade filmen, ja, det är full pott. När det gäller grafiskt våld så har jag sett en del såna filmer och ofta har jag fått en omskakande men inte oangenäm upplevelse. Det gäller t ex filmer som Gaspar Noés Irréversible (5/5) och Enter the Void (3+/5) och sydkoreanska I Saw the Devil (4-/5). Men det kanske är en litet annan typ av våld i dessa filmer jämfört med Cannibal Holocaust, kanske en inte riktigt lika realistisk känsla.

Vill ni läsa om hur Fiffi själv upplevde filmen första gången hon såg den, klicka här.

****

Jag hade i uppgift att välja film åt Markus från Har du inte sett den?-podden. Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till det tunga men oerhört vackra ryska (givetvis!) dramat Återkomsten från 2003. Nej, den är inte i svartvitt. Däremot är Återkomsten en av mina favoritfilmer och en klockren 5/5 i min bok. Aaaaah, nu väntar jag spänning på domen från Markus.

Hur gick det för alla andra? Har de överlevt? Kolla in deras utmaningar nedan.

Johan & Markus från Har du inte sett den? (Pianot och Återkomsten, mitt val åt Markus)
Erik från Har du inte sett den? (Pianot, samma film som Johan!)
Henke från Fripps filmrevyer (Paraplyerna i Cherbourg)
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord (Grizzly Man)
Lena från Moving Landscapes (True Romance)
Fiffi från Fiffis filmtajm (Drunken Master)
Jessica från The Velvet Café (Akira)
Christian från Movies – Noir (Copie conforme)
Johan från Filmitch (Älskar dig för evigt)
Rebecca från Mode + Film (Primer)
Jimmy från Except Fear (Le samouraï)
Steffo från Flmr (Turinhästen)

Kolla in vilken samling filmbloggare vi har här ovan. Imponerande! 🙂

Malmö Filmdagar 2013 – Seminariet

goodiebag

Goodie bag

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Känslan inuti den filmbubbla som är Malmö Filmdagar är helt underbar. Känslan när det är slut är tomhet. Ett gäng filmbloggar från nätverket Filmspanarna åkte ner till Malmö och sammanstrålade där för tre dagar fyllda med film, film, film, mingel och några seminarier, och så lite film till. Andra dagen stod fem filmer på schemat och de flesta tvekade på om man verkligen skulle klara det. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Visst, att se en gripande film som verkligen berör, och sen smita in på muggen, norpa med sig en mugg kaffe och bänka sig för nästa rulle, det kräver sin filmbloggare. 😉 Men känslan att tillsammans med andra filmälskare avnjuta film efter film och sen livat diskutera dem är oslagbar. Det positiva och en liiiiten detalj som hjälpte var att det till övervägande delen handlade om väldigt bra filmer. Visst, det fanns bottennapp men det kommer vi till senare…

Jag tänkte i det här inlägget lite kort gå igenom de filmer jag såg. Det blev elva filmer totalt för min del. Det blir väldigt korta omdömen utan betyg. Senare under hösten/vintern när filmerna har biopremiär kommer matigare recensioner.

En lite trött panel

En lite trött panel

Men först blir lite om det seminariet som jag gick på. Det hade titeln Filmkritik för vem?. Panelen bestod av representanter från tre papperstidningar (DN, Svd och Sydsvenskan) och så ”det svarta fåret” Alexander Dunerfors från MovieZine. Utgångspunkten var ett blogginlägg som Jens Lanestrand skrivit där han kritiserade avsaknaden av en livfull debatt om film. Jag tror i alla fall det var utgångspunkten. Seminariet kändes nämligen ofokuserat, saknade röd tråd och ett driv. Papperstidningarna pratade mest om hur man skulle överleva som papperstidning. MovieZine-Alexander sa inte så mycket trots att den sajt han står bakom faktiskt slår de andra på fingrarna t ex när det gäller att locka yngre läsare. Jag vet inte, han kanske (med all rätt) kände sig lite utsatt där mellan drakarna.

När panelen pratade kändes det mest som att de sa sin sak en och en utan att det ledde till nån debatt (kanske samma problem som Jens pekade på?). Det hela väcktes till liv när publiken fick komma till tals och ställa lite ”svårare” frågor. Bl a frågade dokumentärfilmaren Fredrik Gertten om varför dokumentärfilmer nästan alltid kritiseras med filmens ämne som utgångspunkt istället för att titta på själva filmhantverket. Filmbloggar och andra former av sociala medier avfärdades som vanligt som att vara helt utan betydelse. För mer snack kring seminariet, lyssna på den här Har du inte sett den?-podcasten där Fiffi och Jessica gästar.

Vet ni vad? Jag känner att jag börjar bli lite långrandig så jag tar och delar upp det här inlägget i två delar. Nästa del kommer imorgon och då fokuserar jag helt på de filmer jag såg.

Jojjenito på Malmö Filmdagar

Malmö FilmdagarSvenska Filminstitutet ordnar Malmö Filmdagar och Jojjenito tar tåget ner från Stockholm. Tillsammans med ett gäng av filmspanarna kommer det ses på film så det står härliga till i dagarna tre. Vad som kommer hända på bloggen är oklart men nånting blir det. Vi får se helt enkelt. Följ med på Twitter också.

De andra filmspanarna på plats är Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, The Velvet Café, Har du inte sett den?, Plox och Fiffis filmtajm.

Elysium

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

10 i topp: Kvinnliga rollfigurer

Trinityfilmspanarna_kvadratFörra filmspanartemat var manlighet och jag hade väldigt svårt attt komma på nåt vettigt att skriva om. Det fanns inte nån film jag tyckte passade och jag kunde inte komma på ett bra tema för en lista. Därför blev det en recension av Michael Manns Miami Vice eftersom det gick att ordvitsa sig till ett alibi. Michael Mannlighet.

Jag hade även tänkt ordvitsa mig förbi det kommande temat och skriva om ett gäng Anthony Quinn-filmer. Quinnlighet liksom. Jag blev som tur var avslöjad av Fiffi. Så, jag var ju helt enkelt tvungen att tänka om, tänka lite mer på riktigt. Precis som med manlighet så är det ett svårt tema tycker jag. Men det är ändå kanske lättare än manlighet. När det gäller hur kvinnor skildras på film så är det fler filmer som sticker ut på nåt sätt. När det gäller män så är det svårare att hitta de där udda filmerna. Det kanske bara är en känsla jag har. Hur som helst, jag beslutade mig för att göra en lista.

Vad skulle det bli för lista? Jo, jag tänker mig att det är en lista där de kvinnliga rollfigurerna är… vad ska jag säga… jo, att de är kvinnor är kanske inte det viktiga… eller jo, det är viktigt… men det andra viktiga är att de har en mänsklig, inte nödvändigtvis traditionellt kvinnlig, egenskap som gör dem och filmerna intressanta. Kvinnorna är inte i första hand en mor, en mormor, en orolig väntande fru eller nån som behöver räddas. Det är roller som vi behöver se mer av helt enkelt!

Precis som Filmspotting brukar göra så skulle jag kunna döpa den här listan efter de som INTE kommer med på den. Och det är precis vad jag tänker göra. Det här är alltså listan som jag tillägnar Trinity från The Matrix och Maya från Zero Dark Thirty. The Trinity and Maya Memorial List.

****

10. Jordan O’Neill (Demi Moore) i G.I. Jane
G.I. Jane
Jag tror faktiskt det här var den första filmen som jag kom att tänka på. Demi Moore gör en Linda Hamilton och tränar upp sina biceps och visar hur man gör armhävningar med en arm. Lite lustigt är att jag inte har sett filmen i fråga. Däremot känner jag till ett känt citat från den. Suck my dick! Den bara måste vara med på listan.

9. Aileen Wuornos (Charlize Theron) i Monster
Monster
Det här kan ha varit den andra filmen jag kom att tänka på. Charlize Theron fulsminkar sig till oigenkännlighet och vinner förstås en Oscar. Filmen har jag sett och den fick en trea men den tar sig in på listan. Det är inte varje dag man ser en kvinnlig mördare skildras. Nu är det kanske inte nån vidare förebild för unga tjejer men ändå… 😉

8. Hypatia (Rachel Weisz) i Agora
Hypatia

Det här är ytterligare en film jag inte har sett men jag har varit sugen på den en längre tid. Jag gillar historiska filmer och jag gillar Rachel Weisz så det borde vara ett säkert kort. Hypatia sägs vara den första kända kvinnliga matematiker. Hon tillskrivs även uppfinningen hydrometern (där termometern är en variant). Bara en sån sak. Hon blev mördad av uppretade munkar som inte gillade att en icke kristen kvinna var en person man och män lyssnade på.

7. Hilary Swank i en hel massa roller
The CoreAmeliaMillion Dollar BabyBoys
Plats sju på listan viger jag åt Hilary Swank, en skådespelare som jag vill ger mer uppmärksamhet än hon kanske får. Nu har hon ju vunnit två Oscars men jag känner att hon är lite glömd. Jag har en känsla av att det har att göra med att hon inte är den där klassiska Hollywood-skönheten. Men hon är bra! Filmerna jag tänker på är The Core, Amelia, Million Dollar Baby och Boys Don’t Cry. Apropå Boys Don’t Cry, kolla in det här klippet från Inside the Actors Studio.

6. Elsa Andersson (Amanda Ooms) i Så vit som en snö
Elsa
Den här Jan Troell-filmen handlar om den första kvinnliga flygaren i Sverige. Precis som andra kvinnor i historien så utmanade hon sin samtid och med en järnvilja fick hon gjort det hon ville och banade väg för andra tjejer. Troells film är vacker och poetisk som sig bör men inget mästerverk.

5. Kvinnorna i Star Trek: TNG-avsnittet Angel One
Angel One

Ah, men titta, ett gammalt Star Trek-avsnitt från originalserien dyker upp på listan. Eller vänta, avsnittet är faktiskt inte från TOS utan från första säsongen av Star Trek: The Next Generation. Märkligt, jag hade kunnat svära på att det var från TOS. Känslan bara skriker det. Men så var inte fallet. I avsnittet kommer kapten Picard och hans besättning till en planet där kvinnorna styr och männen är kuttersmycken.

4. Kvinnorna i Uppdrag sex (Seksmisja)
Uppdrag sex

Den här polska sf-filmen är ju givetvis en politisk film om samhället i Polen under 80-talet men den hamnar ändå på listan eftersom världen som skildras är en framtida värld med bara kvinnor… ja, förutom två män som väcks upp efter att ha varit nedfrusna i många år pga av ett experiment. Själv köpte jag filmen på VHS i början av 2000-talet från en förening för polacker i England.

3. Sarah Connor (Linda Hamilton) i Terminator 2
Cloud Atlas

Linda Hamilton hade lika gärna kunnat hamna utanför listan… eller alltså snarare ge namn åt listan. Terminator 2 såg jag aldrig på bio. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag tänkt se den med en lumparpolare men det fanns bara en biljett kvar. Ingen ville ge sig så ingen såg filmen. Just därför så har filmen en speciell plats i mitt hjärta precis som Hamiltons biceps. Fast när jag letar efter bilder från filmen så tycker jag att hon ser lite väl smal ut Linda?

2. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) i Aliens
Ellen Ripley

The ultimate female badass: Ellen Ripley. Hon hade också givetvis kunnat få namnge listan men nu hamnar hon på plats två. Jag älskar Alien-filmerna och en stor del i det är Sigourney Weavers insats som Ripley. Utan henne hade det inte varit samma grej och det är väl främst i tvåan Aliens som hon dominerar även om jag också gillar henne som baskettjej i fyran.

1. Lise Meitner i filmen om hennes liv
Lise Meitner
Min pappa prenumererar på tidningen Teknikhistoria och där läste jag för nån vecka sen om Lise Meitner. Historien om Lise och hennes liv var för mig helt okänd men medan jag läste om henne så var det som en film spelades upp inför mina ögon. Den filmen finns inte… eller ja det finns en 60 minuter lång dokumentär gjord för tv. Varför hamnar Lise på listan? Jo: Lise, judinna som hon var, flydde från Tyskland till Sverige innan andra världskriget bröt ut; insåg hur kärnklyvning uppstår och fungerar under en julpromenad i Sverige 1939; blev blåst på Nobelpriset 1944 då hennes vän och kollega Otto Hahn fick det helt själv; hennes idéer utnyttjades av amerikanerna och ledde till atombomberna i Japan; och så hade hon en nära relation med den svenska fysikern Eva von Bahr. Det bara måste gå att få till en spännande film av det. Tom Tykwer regisserar och Franka Potente spelar huvudrollen.

****

Kolla nu in om mina kompisar är listiga som jag eller om de är smarta:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
Except Fear
Filmitch
Flmr

After Earth

After EarthTitel: After Earthfilmspanarna_kvadrat
Regi: M. Night Shyamalan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

En film får vara mycket men inte tråkig. Som jag nyligen skrev i min recension av Nicolas Winding Refns Only God Forgives: det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Ja, just så tycker jag. Grejen med just Only God Forgives var att den inte var intetsägande och ändå fick den en etta i betyg från mig. Fråga mig inte hur det gick till.

På den senaste filmspanarträffen valde Markus från Har du inte sett den-podden film och han valde en film som jag mycket väl själv hade kunnat välja. Det var en film med en lockande titel, eftersom jag (nästan) alltid gillar postapokalyptiska filmer. Det var en sf-rulle som borde borga för en visuell fest och förhoppningsvis en tankeväckande historia. Det var ett bra val med andra ord! Och dessutom med manus och regi av M. Night Shyamalalamadingdong. Bara en sån sak.

I After Earth ser vi Will Smith som en pappa, Cypher Raige (Cypher. Raige), som har dålig kontakt med sin son (Jaden Smith). I början av filmen får vi veta att människan har tvingats fly från Jorden och bosatt sig på andra planeter i universum. Enligt uppgift har det gått 1000 år. Människorna är i krig med utomjordingar (när jag tänker efter så är människorna också utomjordingar numera så här efter Jorden) som är ena elaka varelser. De odlar på genetisk väg fram ett supermonster, ett supermonster kallat Ursa, som kan spåra upp en människa genom dess feromoner. I det här fallet är det lukten av en människas rädsla som den triggar på. Monstren har en liten brist bara: de är blinda! Så om du bara inte är rädd så blir du inte upptäckt. Pappa Cypher kan konsten att koppla bort rädslan, vilket kallas för att spöka (oh yeah), och han är en av de bästa soldaterna som alla ser upp till. Sonen Kitai är bra på att springa som Tom Cruise men han kollapsar när det verkligen gäller.

Efter påtryckningar från mamma Raige (Sophie Okonedo) tar Cypher med sig Kitai på ett uppdrag för att bonda. Problemet är att deras rymdskepp kraschar på en ogästvänlig planet. De enda överlevande är Kitai och Cypher. Cypher har brutit benet på två ställen och deras ”signalpistol” ligger 10 mil bort efter att deras skepp har delats i två delar. Deras enda chans är att Kitai ger sig iväg själv. Planeten är en planet som verkar vara gjord för att hysa allt möjligt liv än just människan. Luften är syrefattig, alla djur är livsfarliga och fåglarna är inte att leka med. Dessutom är en Ursa on the loose.

”Fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me. Danger is very real. But fear is a choice.”

Vi kan väl börja med det som jag gillade med filmen. Jag tyckte miljöbyggandet var coolt. Jag gillade designen på rymdskeppet och bostäderna. Det var en märklig blandning av tältläger och high tech. Rymdskeppets innandöme såg ut som en stor val. Just liknelsen med en val gjordes av Henke och jag håller med. Det var som en stor val där stora vita balkar, till synes gjorda av trä, löpte genom skeppet. Istället för fasta väggar och dörrar användes vita lakan. Mycket märkligt och något flummigt. Man hade möjlighet att färdas mellan vårt universums planeter men när det gällde själva skeppet så var det trä och lakan som gällde. Ok?

Vad gillade jag mer? Inte så mycket mer. Filmens stora problem är att den är urbota tråkig, tråkig och trist. Will Smith ska föreställa en man som inte känner rädsla. Visst. Men det betyder också att han är helt renons på ALLA känslor, i alla fall känslor som man vill sympatisera med. Resultat blir en stel robot och det kan nog vara Will Smiths sämsta insats någonsin. Sonen Kitai däremot han ska vara fylld av känslor av rädsla som han inte kan kontrollera. Problemet är att master Jaden inte är skådis nog (ännu) att gestalta detta. När han sen dessutom större delen av filmen får klara sig på egen hand utan nån att spela emot så… nej, det funkar inte. Han tar i så han bajsar på sig.

Filmen försöker få till ett far-son-drama men det förekommer aldrig några bra scener mellan kombattanterna. Istället får vi se Jaden slåss mot diverse cgi-djur och Will bli tröttare och tröttare i skeppet. I början av filmen fanns det en viss coolhet när det gällde miljöerna och själva historien om hur människorna hade koloniserat andra planeter. Detta tappades helt bort och i slutändan hade filmen lika gärna filmen kunnat utspelas i vår tid i Alaskas vildmark med en Jaden som kämpar för att ta sig från ett kraschat flygplan tillbaka till civilisationen. Fast att låta den utspelas i vanliga normala Alaska hade inte gjort det till en bättre film i vilket fall eftersom både Will och Jaden är tråkiga. Se bara på bilden på postern ovan. Jamen vafan!

Det här kanske ändå är ett fall framåt för M. Night efter The Last Airbender (som jag inte har sett). Fast hur mycket han var inblandad i After Earth är lite svårt att säga eftersom det verkar vara ett rent familjesmide från Will, Jaden och medproducent Jada.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 1+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar? Kände de sig dagen efter som Henke eller vädrade de morgonluft?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr